fredag 29 januari 2010

Värstinggrejer

Min nya kompis

Jag är så förutsägbar.

Mina stavar har stört mig under en tid. Remmarna är för långa och det blir ingen bra snärt i dem när de ska tillbaks i händerna efter att jag släppt dem bakåt. Har googlat och läst och haft mig för att ta reda på vilka remmar och handtag som är de bästa, och fastnade för en Exel-rem som verkar helt grym, men dyr som satan. Efter dagens lätta distanspass i skymningen på Bäckavattnets golfbana stannade jag till på Intersport för att höra med deras skidexpert om det finns någon liknande rem eller om han kunde rekommendera någon annan.

Och nu sitter jag här med de där dyra Exel-remmarna ändå. Plus ett par nya korkhandtag.

Hur gick det här till?

Jo, skidexpert-Fredrik vet hur han ska lägga sina ord. "Det här är ett par riktiga värstingremmar", sa han och höll i handtagen som om de var en bebis som man behandlar med varsamhet och respekt. Min hjärna gjorde då som vanligt den här kopplingen: värstingremmar = värstingåkare. Värstingremmar på Therese stavar = Therese blir en värstingåkare. Sen begriper till och med jag att det krävs lite mer än ett par grymma remmar, men hey, jag är materialsportare så det skriker om det, och det skäms jag inte för!

Sen hjälpte det till att Fredrik inte är knusslig när det kommer till bra priser till bra kunder... Plus förstås att remmarna kändes som gjutna på mina handleder.

Efter ca 7k lättdistans på ca 35min...undrars hur fort det hade gått med nya värstingremmarna...?

Att välja att se det positivt

Det finns en känsla av otillräcklighet i mig som har legat där och lurat ett tag. Det är liksom inget jag gör som riktigt duger. Men igår bestämde jag mig för att jobba på min inställning och hitta positiviteten, så när klockan ringde ut för folk med normala arbetstider gick bilen med mig, Johan och min klubbkamrat Erik till konstsnöspåret i Ätran.

De femton centimeter snö som föll i onsdags hade preparerats till riktigt grymma spår, och min plan var att köra någon form av snabbdistans eller långintervaller. Ett varv snabbt, ett lite långsammare. Höll mig något sånär enligt plan, men bestämde mig för att jag behöver kämpa lite med tekniken efter fyra varv då en obekväm smärta i ländryggen hade förföljt mig några kilometer. Lade således stavarna åt sidan och diagonalade de följande 6,5k stavlöst. Försökte verkligen tänka på att använda magen för att stödja upp ländryggen och fick upp ett schysst tempo och bra frånskjut. Som så många gånger förut upptäckte jag dock att min balans inte är vad den borde. Av någon anledning är jag vingligare på högersidan, så när jag lägger tyngden på höger skida är risken större att jag ska falla omkull. What to do?

När jag kom tillbaka till spårets början konstaterade jag att de andra inte var tillbaka ännu, så jag plockade upp stavarna och ägnade den närmsta kvarten åt stakningsintervaller (en av mina favoritsysselsättningar inom skidåkningen tillsammans med vallningen...). Älskar att känna hur rygg, axlar och triceps bara skriker efter vila de sista tio meterna och hur kroppen liksom suckar lättat när jag släpper efter och låter den få sin vila.

Såå, hur gick det med inställningen och positiviteten? Jo tack, jag hade ett riktigt jobbigt pass både fysiskt och mentalt. Fysiskt var inte benen med riktigt och jag fick kämpa för att hålla uppe pulsen och tempot som jag ville, och mentalt fick jag en dipp när det ryggonda kom. Minns så väl hur jag tillbringade natt efter natt för något år sedan mellan sömn och vakenhet, mellan smärta och dvala eftersom ryggen var helt slut. Nu är det här inte samma onda och det vet jag ju, men förnuftet kunde inte riktigt stoppa hjärtat-i-halsgropen-reaktionen. Men jag åkte hem med en positiv känsla i kroppen - jag kanske inte är världsbäst på det här med skidåkandet, men jag räcker till.

Jag duger! (Och bara för att jag känner mig så positiv så bjuder jag på en hamsterkindbild!)

torsdag 28 januari 2010

När (icke)träningen stör

Det kryper i hela kroppen. Den här veckan blir liksom inte alls som jag har tänkt mig. Orkade inte springa lika länge som jag ville i tisdags, igår blev det ingen träning alls eftersom skidtävlingen blev inställd och snöfallet gjorde det smått livsfarligt att springa utomhus och jag vägrar springa inomhus på löpband. Har dessutom fått en extrem aversion mot gym överhuvudtaget efter nyår, jag begriper inte vad jag ska göra där bland alla andra människors svettlukt. Särskilt inte nu när det är så förbenat trångt fortfarande eftersom folk har fått för sig att de ska bli sunda och härliga människor 2010. Så därför var gymmet inget alternativ igår. Istället valde jag lite kvalitetstid med Johan och ett gäng kompisar på kvällen.

Jättetrevligt, jag vet.

Men jag blir så störd när jag inte kan träna som jag vill. Vilodagar är ju bra, men inte när jag inte väljer dem själv.

Det är som om jag blir tokig av att inte träna. Endorfinnarkoman, någon?

Och faktum är att jag inte riktigt gillar det här. Det känns inte sunt att må dåligt över att inte kunna träna. Det är liksom inte så att jag inte tränar något alls, jag tränar tvärtom mer än de flesta. Så varför känner jag mig så konstig?

onsdag 27 januari 2010

Inställd skidtävling - på grund av snö

Ikväll skulle jag kört min andra tävling på Hallands tour de ski. Men snön vräker ner utanför fönstret, vinden börjar tillta och läget på vägarna verkar inte vara det bästa. Och eftersom tävlingen går på spår som ligger en timmes bilfärd från Halmstad på småvägar så tog jag och mina tävlingskompisar lite tidigare idag beslutet att stanna hemma. Och nu visar det sig att tävlingsledningen gått på samma spår - tävlingen är inställd.

Kan bara inte låta bli att tycka att det är lustigt - i normala fall ställs ju tävlingar här i södern in på grund av snöbrist... Nu senast tror jag det var Vindrarps SK som körde klubbmästerskap på Vallåsen för första gången på massa år, och de var så ovana vid tävlingsarrangerande att de helt glömde bort att fixa priser till vinnarna.

Reflexkalas!


Saftavslutning efter 12,8k


Johan, Anita, Erik och TEC-Rickard, en av mina nyvunna ultrarävkompisar i klubben

Jag känner Galgberget lika väl som min egen byrålåda. Jag vet var stigarna går, jag känner varje kurva och vet hur varje träd ser ut. Men igår fick jag en ny, härlig upplevelse som liksom fick berget att glittra ännu lite mer. En liten reflexorm slingrade sig fram längs elljusspåret, och det kändes så mäktigt på något sätt. Jag fick springa och snicksnacka lite med nygamla bekantskaper samtidigt som jag funderade över hur otroligt vacker och bra löpningen är. Jag känner mig liksom sällan så hemma som när jag får prata lopp och målsättningar inom löpningen tillsammans med andra springfrälsta! Det blev ultrasnack, 24-timmarsrekorddiskussion, Berlin marathonhyllning och - förstås - lite Vasaloppsfunderingar sådär vid sidan om.

Jag måste nog ändra lite på mitt motto i bloggheadern, för jag älskar att springa i grupp! Första varvet drog jag och Johan, och då höll sig tempot i min bekvämlighetszon, men sedan fick jag sällskap av mararäven Anette där framme och då höjdes tempot betänkligt. Men - och det känner jag mig så jävla nöjd med - det blev aldrig särskilt jobbigt för hjärtat och andningen. Mina vader sa däremot ifrån redan vid 9k, men det var inte oväntat.

Totalt var vi elva personer som hörsammat uppmaningen att fira Löpningens dag, men på berget var vi långt många fler. Halmstad OK invaderade stigarna och körde intervallträning och dessutom sprang vi förbi folk här och där som sprang parvis och såg ut att njuta lika mycket som vi av den här fantastiska kvällen.

Stort tack till Ingmarie för initiativet, och till Anita och Kajsa från världens bästa klubb som hjälpte mig att fixa!

tisdag 26 januari 2010

Då var det officiellt...

...jag står fortfarande och stampar i startled tio på Vasan. 3.54 skulle man ha åkt på för att ta sig till nionde. Inte precis oväntat, men lite surt känns det ändå.

Nu funderar jag febrilt. Ulricehamn den 14 februari är redan inbokat, men frågan är om det är värt att chansa på att det räcker? Eller ska jag satsa på Billingens långlopp i Skövde också?

Tänk att få starta med åtminstone 6000 av de 15500 bufflarna bakom sig liksom...

Hey, ge mig mer vinter!


Löjligt glad efter snölöpning

Vem minns en snöig vinter?

Jag blev så orolig imorse när jag började tänka på nästa vinter av någon anledning. Tänkte att jag skulle bli helt knäckt när allt återgick till det normala och det blev en slaskochplaskvinter igen. För med vintern 09/10 i huvudet skulle mitt guldfiskminne liksom ha glömt bort tingens ordning och fått för sig att en vit och kall vinter är det normala här på västkusten. Vilket ju förstås inte är fallet. Men sen blev jag räddad ur mina farhågor när en kollega frågade mig om jag mindes vintern 05/06. Nä, inte alls, sa jag. Det visade sig vara en sjuhelsikes vinter med snö långt in i april.

Där ser man.

Förmodligen kommer jag inte få minsta problem att anpassa mig till brunt mörker vintern 10/11.

Hur som helst. För min del är jag lycklig som ett barn över all den här snön. När SMHI utfärdar stormvarning och påstår att vi kommer få det blött och kallt om öronen på firandet ikväll (du kommer väl? Galgberget kl 18!) så blir jag bara glad och nöjd. Faktum är att den här vintern liksom har gjort så jag har hittat mig själv lite till - först hittade jag löparen Therese, och nu har det plötsligt dykt upp en liten skidåkare långt där inne också. Eller för tusan, en vintersportare som är all over the place. Ge mig vilka attiraljer som helst som går att använda på snö och is och jag är med! Förutom möjligtvis en hockeyklubba. Ishockey kommer jag aldrig begripa.

'Cause I am a längdskidåkare, yes I am.

måndag 25 januari 2010

Stråkenloppet - den långa versionen


Sammanbiten strax innan start

...med fokus på långa.

Det började inte så bra. Jag var nervös som ett asplöv hela bilresan på väg till Mullsjö. Dessutom hade jag glömt min stora vattenflaska, så jag kunde inte fylla på vätska innan start som jag hade planerat. Vallandet gick dock bra och den sista timmen innan start var hur skön som helst. Jag hängde med mina löparklubbkamrater och hade det härligt.

Sen kom tävlingsdräkten på och med den kom också adrenalinet.

Starten gick och jag körde fast. Bokstavligen. Tänk dig en hjord bufflar med skidor på fötterna och stavar i händerna som stått utspridda på en äng och som sen ska in i smala fållor för slakt. Ungefär så kändes den första kilometern. Ett startfält på tjugo-tjugofem personer i bredd skulle manglas ner till fyra (dessutom snabbt obefintliga) spår. Efter en mindre backe som blev ett jätteprojekt att ta sig upp för med stavarna i behåll fortsatte helvetet i sisådär åtta kilometer, dvs fram till första vätskekontrollen. En jävla myr med små tallar i vägen överallt. Och snö som var så fluffig att stavarna försvann till armhålehöjd stundtals. Det gick inte att åka om, det gick inte att staka. Här nånstans gjorde jag min första omvärdering av mitt tidsmål. Från att satsa på 3.20 valde jag modesta 3.45.

En snabb mugg vatten, sedan lite utför och sedan... Helsikebacken. En saxbacke i fyra nivåer som inte gick att forcera annat än typ gående eftersom alla gick i bredd och det inte fanns ett snabbspår. Men jag höll mig vid hyfsat gott mod och när jag passerat nästa vätskekontroll dröjde det inte länge tills jag såg en skylt som talade om för mig att det var 2k kvar till varvningen. YEY!  En snabb koll på klockan när jag passerade upploppet: 1.58!!! Vad i helvete! Det här kommer ju aldrig att gå, hann jag tänka innan jag pressade mig själv till att tänka positivt. Okej, kanske blir det inte en sådär alldeles strålande tid, men under fyra ska jag väl ändå klara? Andra varvet borde ju rimligen gå fortare när jag inte måste harva bakom tio miljoner bufflar i åtta kilometer?

Åka, åka, åka. Stakningen gick lite, lite bättre några kilometer. Men alldeles för snabbt började jag leta kilometerskyltar, och de kom inte ofta. Var femte kilometer verkade vara det vanligaste. Det kändes som en evighet innan jag passerade 26k. Men där, just där, tog min kropp slut. Törsten överföll mig och jag kunde inte tänka på något annat än apelsinjuice. De följade tre kilometrarna var ren plåga. Girigt kastade jag mig över vattnet och sportdrycken när jag till slut kom fram, och det kändes som att jag fick liv injicerat i benen. Och det höll i sig. I två kilometer. Sedan orkade inte min kropp mer. Jag fick kämpa för att hålla tillbaks tårarna, för det gjorde så ont, så ont. Mest av allt i själen tror jag, för det är fan tungt att inse att man inte är oövervinnerlig.

Men det var trots allt inte det värsta, att kroppen tog slut alltså. Det värsta var det som hände vid 36k - för där tappade jag huvudet. Jag hade ingen motivation kvar, inget pannben. Alla tidsmål var borta, jag ville inte ens komma i mål. Jag ville bara överleva. Och det var också efter att kroppen och huvudet tagit slut som jag började trilla omkull till höger och vänster. Det kändes liksom inte som att något höll ihop längre.

Jag minns att jag tänkte när det var två kilometer kvar att "jag måste skynda mig, stackars mina bilkompisar som säkert varit i mål flera timmar, de står ju där och fryser!". Det var nog det som drev mig att fortsätta. Annars kanske jag hade suttit på en stubbe utanför Ryfors fortfarande vid det här laget.

Jag åkte över mållinjen på 4.07, gråtandes.

Jävla Stråkenlopp. Jävla pannben.

Men om tre veckor åker jag skidmaraton igen, då i Ulricehamn. Och då ska du få se på fan! Då knäcker jag den här tiden på ren ilska.

Militärträning i Halland!

Under hösten och vintern har jag läst så många berättelser om militärträning och lite sådär smygande har min tidigare inställning "usch vad jobbigt att smutsa ner sig" bytts till "åh fan, jag vill också kräla, krypa, bära, skrika, få blodsmak och bli skälld på". Till och med nu när jag skriver det här känner jag mig förvånad över att jag ens tänker tanken.

Nåja.

Såg imorse att Military fitness ska dra igång militärträning i Halmstad. Och jag blir så sugen! Måste bara ägna mig åt att lista lite pros och cons. Det där med att ha en dag vikt för en viss sorts träning är liksom inte riktigt min grej. Jag kommer förmodligen missa nåt pass eftersom jag inte riktigt kan lova att jag inte får ett infall och hittar på något annat. Och hur kul är det egentligen att bli smutsig som en gris?

Men samtidigt - jag tror jag behöver lite hets och press. Jag vet med mig att jag är dålig på att pressa mig till det yttersta när det gäller till exempel att springa den där sista intervallen, eller göra de där armhävningarna på tå ordentligt. Men om man har ett helt gäng omkring sig som gör de förbannade armhävningarna på tå, och dessutom har någon ställföreträdande Spyfys eller Blodsmaks-Bruno som peppar och härjar så kanske det härdar mitt psyke lite och får mig att krama ur det sista ur mina förtvivlade muskler.

Så. Jag får nog fundera lite på det här.

söndag 24 januari 2010

Löpningens dag i Halmstad!


Saker man får se och njuta av när man är ute på löprundor i Halmstadtrakten

Löpningen betyder så himla mycket livsglädje för mig, så när de maranätverkande tjejerna i Stockholm ville börja fira Löpningens dag på tisdag den 26 januari så ville jag förstås också vara med på ett hörn och fira. Och eftersom jag är med i världens bästa löparklubb här i stan så var det inte svårt att få med folk på noterna.

Så, this is it:

Fira Löpningens dag på Galgberget!

Tag på dig reflexväst och kom till utsiktstornet på Galgberget i Halmstad kl 18.00.

I lugn fart kommer vi att springa motsols på elljusslingan fram till kl 19.30 och du kan när som helst springa in i ledet. Du bestämmer själv hur många varv du vill springa.  Det viktiga är att så många som möjligt är med för att fira och samtidigt få till ett gemensamt pass. Bland kvällens deltagare kommer det att lottas ut priser kl 19.30

Vi bjuder på saft och kaka!

Alla är Välkomna!
Simlångsdalens IF

ÄNTLIGEN ÄR DET ÖVER


Jag säger bara "Helsikebacken". Kom i mål strax efter fyra timmar tror jag. Jag är pannbenslös och totalt slut. Berättar mer när jag återfått självkänslan.

7 min kvar!




lördag 23 januari 2010

Tävlingsdräkt? och andra nattliga funderingar

Jag borde verkligen sova. Imorn ringer klockan kvart över sex och en timme efter det ska jag stå färdigäten och klädd utanför porten redo med skidorna i högsta hugg. Färden går mot Mullsjö där jag och bland annat Annika kommer stå på startlinjen för att tillryggalägga 42k i syfte att klättra fram några startled i Vasaloppet. Jag försökte ladda med bra mat och en tidig lördagkväll, men det slutade med choklad och te hemma hos en kompis som jag pratade bort alldeles för många timmar hos. Och nu är jag helt uppe i varv och stirrig inför i morgon. Kommer jag nånsin kunna sova?

Men jag är vid gott mod trots allt. Gårdagens skidpass blev kort men effektivt. Jag körde ivriga, frustande stakningsintervaller på platten efter att ha pysslat om skidorna i ett par timmar. Tjugo minuters pulstoppning och jävlaranamma.

Min enda fundering just nu är: ska jag köra i tävlingsdräkt imorn? Eller kommer jag bara känna mig som en pajas? Jag kommer ju liksom knappast åka sådär fort och stiligt som de flesta andra med dräkt gör. Eller så ger det lite extra pepp och fart?

fredag 22 januari 2010

I min kära vallabod


Johan är ute och testar klistret. Själv fixar och donar jag med mina underbara skidor. Glider ska på, i ett par blanka och väl inborstade lager. Sen chansar jag nog trots allt på blå kallvalla som grund och lila överst. Spåren är gamla och det har varit plusgrader. Får se om det blir nåt fäste.

Ur spår!


På Galgberget får man akta sig för två saker: Skjutgalna militärer och en Therese som har bråttom. Knappa 7k snabbdistans avverkade (eller ja, snabb och snabb. Men på det här underlaget får nog ändå ändå 5.25min/k räknas som snabbdistans för mig...) och hundar och kattor fick slänga sig ut i buskarna när jag for fram.

Och vad har jag då bråttom till? Jo, till kvällens längdskidspass! Nu far vi till Ätran!

Remmar blev underställ blev tisdagsplaner


Istället för remmar...

Ibland åker man iväg för att skaffa nya remmar till stavarna och kommer hem med helt andra saker. Som en underställströja från KariTraa och lite annat. Dessutom blev det en spontan planeringsträff där mellan skidor och långkalsonger där jag stötte ihop med några från världens härligaste klubb, och som det verkar händer det grejer på Galgberget på tisdag kväll! Löprelaterat och reflexvästigt kan jag lova.

onsdag 20 januari 2010

Eld i baken


Vad kallar man motsatsen till hare? Alltså nåt man inte jagar för att komma ifatt utan istället springer som satan för att hinna ifrån? I alla fall så fick Johan vara min sån ikväll, åtminstone de sista femhundra metrarna. Ingen springer förbi mig i mål, bannemig.

Löpningens dag!

Ey, de marathonnätverkande brudarna Ingmarie, Sofie, Milla, Ruth, Miranda och Petra har gjort verklighet av en tanke som Ingmarie väckte för ett tag sedan. Den 26 januari har de helt sonika instiftat som Löpningens dag! Och det ska ju såklart firas med reflexväst och allt. Jag får helt enkelt se till att skrämma upp några av mina löparvänner i stan och invadera gatorna.

Guldfiskminne och idiotoptimism

Mitt guldfiskminne höll på att ställa till det ordentligt för mig den här veckan. När jag kom hem från Orsa i söndags viskade en fågel i mitt öra att det nog är hög tid att anmäla sig till Stråkenloppet på söndag, för platserna är på väg att ta slut. Sagt och gjort, jag klickade iväg till anmälningsformuläret bara för att mötas av en illasinnad popup-ruta som talade om för mig att de tusen startplatserna minsann var slut och att jag kunde dra åt helvete, eller till nåt annat lopp. Eller ja, riktigt så stod det förstås inte, men det gick inte att anmäla sig. Med frustrationstårar i ögonen konstaterade jag att folk blivit galna och att jag är en idiot. Det räcker liksom inte med att alla ska springa alla långdistanslopp som finns, de ska dessutom åka precis alla långa skidlopp också. Och jag är förstås en idiot som inte såg det komma.

Men mitt i tårdimman över att jag missade tåget glömde jag en sak. Folk är inte bara galna, de är optimistiska också. Fullständigt idiotoptimistiska. De glömmer bort födelsedagar och dålig träningsmoral eller kommer på i sista stund hur långt fyra mil egentligen är. Således räckte det med ett telefonsamtal till en av de ansvariga för loppet för att ordna en startplats från en som ångrat sig. Så nu är jag på banan!

tisdag 19 januari 2010

Sluta nyårslöfta er!


En humörsvängig Therese

Egentligen borde man väl vara supersnälla tjejen och tycka att det är så himla härligt att folk rycker upp sig, kliver ur soffan och masar sig iväg till gymmet. Att de är peppade. Att de bokar in sig hejvilt på alla pass de kan komma på och gör så gott de kan för att shapea till sig. Att det verkar som att de fattat nåt och vill förändra.

MEN NEJ.

Jag tycker inte att det är härligt. Jag tror att det är en stor lögn. De kommer sitta där på soffan igen om en kvart, för de går ut för hårt. Och DE ÖVERBEFOLKAR ALLA PASS JAG NORMALT GÅR PÅ.

Och dessutom snackar alla såhär års om hur lite de äter och hur smala och snygga de ska bli och om forna, smala, snyggdagar. FEL FOKUS, okej? Strong is the new beautiful, minns du?

Gör om och gör rätt.

Sådär. Nu har jag gnällt av mig.

Jag borde egentligen inte orka vara sur. Jag har just klivit ur bastun och känner mig som en mosad banan. Jag älskar den känslan. Kroppen är liksom rensad. Och just bastun var faktiskt en bra sak med att alla nyårslöftare tagit över mitt gym - för när jag blev tvungen att tänka efter för att hitta på något att göra så blev det en mils löpning (första löpstegen på två veckor! Skidåkningen har tagit över mitt liv!) och sedan 800 meters simning följt av den där bastun. Lite cykling på det och jag hade börjat inbilla mig att jag var en triatlet. Men nej, cykeln fick stå, det är ju ändå livsfarligt före på vägarna. Snömodd och jävulskap.

Så jo, det har varit en bra träningsdag. Trots allt.

Kesoplättar, hur då?

Jag hade världens slöaste vilodag igår. Orkade inte ens sticka iväg och bowla med några vänner. När det känns så då vet man att vilan är välbehövlig.

Istället ägnade jag kvällen åt att försöka göra en repris på förra veckans kesopannkakor. På något sätt lyckades vi nämligen då göra en helt perfekt smet av ägg, keso, lite mjölk och lite mjöl som resulterade i tjusiga pannkakor som åts med bär och lite grädde. Men som vanligt försvann alla proportioner ut ur mitt huvud så fort jag satte tänderna i godsakerna, så jag hade ingen aning om hur den där smeten blev till.

Men hey, jag lever på hoppet och tänkte att det kommer väl tillbaka när man väl står där i kesoburken. Men icke. Visst, det blev pannkakor av det hela, och de smakade rätt okej. Konsistensen lämnade dock en del övrigt att önska, och jag kände mig missnöjd. Och eftersom jag har minne som en guldfisk så minns jag inte hur jag gjorde igår heller, så nu vet jag varken hur man ska eller hur man inte ska göra. Suck.

Självklart borde jag ha lyssnat på Mikkan och gjort de där amerikanska pancakesen hon testade för ett tag sedan. Eller är det någon som har ett ännu bättre tips?

måndag 18 januari 2010

Åka längd på slalomplank?

Dagens citat från en längdskidåkningssuktande secondhand-shoppare (ur HP i morse):

"Snön har fått mig att längta ut i spåren. När jag skulle betala skidorna visade de sig vara ett par slalomskidor. Men jag köpte dem ändå. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara att åka längd i ett par såna?"

söndag 17 januari 2010

En bubbla fylld av energi och skidåkning


Frida, Erika, Milla, Sofia, Ruth, Malin, Sara, jag och Annika. Saknas på bilden gör Nilla. Bilden är lånad från Frida.

Man skulle kunna tro att en helg innehållandes nio skidmil på åtta mer eller mindre intensiva timmar skulle tära lite på energin. Men jag har nu landat hemma i soffan efter lite hets och fordonsbyte i Göteborg där Erika körde som en gudinna och lyckades få med mig och Sara på Halmstadtåget till slut, och jag känner mig som en hel människa med fyllda energidepåer. Utöver skidåkningen så var helgen fylld av inspiration, funderingar, energi och planer, bastuhäng, prat, styrka och glädje. Det är något magiskt i att tillbringa massa tid tillsammans med människor som utstrålar så mycket träningsglädje och som tar sig an utmaningar bara för att de kan - det liksom spiller över på en själv litegrann och ger styrka.


Halvvägs på långpasset. Klubben bakom kommer från Västerås. Jag försökte haka på dem men tappade dem efter ungefär tio sekunder...

När det gäller skidåkningen så är jag så stolt över mitt långpass i lördags. Fyra mil under fyra timmar var faktiskt inte något jag trodde om mig själv. Men jag kände mig stark och oövervinnerlig, en känsla som allt som oftast infinner sig när jag ska ta mig en lång sträcka på en lång tid. Samma sak händer när jag ska ut och springa ett par mil, och det stärker mig i min övertygelse om att jag är en uthållig jävel som ska ägna mig åt att ta mig långt, långt bort istället för till andra sidan gatan så snabbt jag kan.

Jag älskar att få vara i små bubblor som det här lägret. Verkligheten stannar utanför och försvinner bort i horisonten. Jobbet stannar långt borta, alla tankar utom de på skidåkning, mat och sömn och att bara vara precis på den platsen med precis just de här människorna blir oväsentliga. Men bubblor spricker såklart till slut, och nu är helgen över. Imorn är det vardag igen, men det känns som att jag kommer att leva länge på den här helgen.

Tack alla för en grym helg!

Hungermonstret


Efter nio skidmil på en helg känns det ändå ganska okej med McDonalds på vägen hem mot Halmstad. Men det är inte Dalarna och Värmland man ska åka genom om man är hungrig på lunch. Ingen mat så långt ögat kunde se på många, långa mil. Nåja. Tre mätta och glada tjejer sitter nu i Erikas bil på väg 26 i närheten av Mariestad.

lördag 16 januari 2010

fredag 15 januari 2010

Upptäcktsfärd i Grönklitt


Jag är på Orsa Grönklitt med bloggänget och har hunnit med första passet. Milspåret var kottrigt, femman jättefint och på 2.5:an finns det en underbar uppförsbacke som jag skulle vilja åka om och om igen. Första vurpan kom redan efter fem minuter när spåren försvann under mina skidor... Jag längtar redan till nästa pass!

torsdag 14 januari 2010

En glad bronsmedaljör!


Bild lånad från akulla.se, tyvärr föreställer den inte gårdagens lopp

Igår gjorde jag tävlingsdebut i skidspåren. Den officiella tiden är ännu inte klar, men jag kom i mål som glad trea. Av tre startande i D21-klassen... Men för tusan, jag körde ett rätt okej lopp, 5,6k på nånstans runt 25-28 minuter, jag hade underbart glid och okej fäste och rusade förbi ett par killar i H16-klassen i saxbacken och jag ramlade inte en enda gång. Enda lilla irritationsmomentet var väl att jag kunde köra två varv till efter loppet utan att känna mig trött, och jag var sugen på ett tredje. Jag har verkligen ingen aning om hur hårt jag orkar köra utan att avlida halvvägs. Hade säkert kunnat fortsätta några varv till, och det betyder ju att jag inte använde alla mina krafter i loppet. Men det är väl sånt man lär sig.

Jag har hursomhelst fått blodad tand, så jag kör deltävling två i den så kallade Hallands tour de ski den 27 januari, och den avslutande jaktstarten den 17 februari. Kommer bli grymt kul!

UPDATERING: När resultaten publicerats till slut visade det sig att jag åkte på 25.06! Jag är en sån skiddrottning!

tisdag 12 januari 2010

Men...vad hände med 2009 års mål?

Vad är egentligen rimligt för en nybörjarlöpare att klara av? Och vad vill hon egentligen göra? De två frågorna bråkade jag lite med i början av sommaren förra året. Mitt stora, gigantiska mål var redan då som du vet Vasaloppet, men vad jag skulle ha för målsättningar på vägen dit och vilka saker jag skulle kämpa för att uppnå inom löpningen var som ett enda stort frågetecken.

Men hey, tänkte jag, alla håller ju på och tar tid på sina löprundor. Det kan man ju göra! Så jag började kolla hur lång tid det tog för mig att springa 5k och funderade kring ett tidsmål på den distansen. 22 minuter verkade rimligt då. Det skulle innebära att jag behövde sänka min dåvarande (och nuvarande) tid med tre minuter. Den sträcka som rekordet noterades på var dock så osäkert mätt att den lika gärna skulle kunnat vara 3 kilometer as far as I'm concerned, vilket gör att jag egentligen inte har någon som helst koll på hur snabb jag är.

Sen sprang jag plötsligt en mil också, och då fick den distansen också en målsättning. Under 52 minuter slog jag till med. Och när milvallen var sprängd började jag snegla på längre distanser och satte upp ett längdmål. Jag skulle baskemig springa en halvmara innan 2009 var slut. På träning eller på ett lopp spelade ingen roll.

Och vad hände?

Jag har inte gjort ett seriöst försök att pressa min tid på 5k sedan i slutet på augusti. Jag tröttnade helt enkelt på att hetsa mig själv att springa så fort jag förmådde på en distans som inte passade mig.

Luften gick ur mig när det gäller mitt mål på milen. Kom i närheten på Midnattsloppet i Göteborg i somras. Efter det loppet hade jag bara 45 sekunder kvar att kapa. Men jag hade varken lust eller ork att försöka bli av med där sekundrarna på träning, och någon lämplig miltävling hade jag inte tid med.

Jag utmanade mig själv med Stockholm halvmaraton i september och knäckte det på den för mig strålande tiden 2.01.42.

En av tre, således. Men jag tar det med ro, för nu i efterhand förstår jag att målen inte riktigt var optimala för mig. Under mitt första år som löpare fick jag ju nämligen revidera mina idéer om vad som var roligt med löpningen både en och två gånger. Och vad som var möjligt också, för den delen. Jag trodde ju inte i april precis att jag skulle springa 2,5 mil i oktober... Jag insåg att det är en långlöpare jag vill bli, kanske till och med en ultralöpare. Nån gång.

Därför lägger jag 2009 års mål till handlingarna, konstaterar att det inte riktigt gick som jag först ville, men att jag är nöjd ändå.

måndag 11 januari 2010

Och där krossades jagkaninte-trollet



Bästa sättet att övertyga sig själv om att man kan är att bara göra. Jag har testat Åkullas elljusspår ikväll och kört så hårt att jag avslutade varje varv med att skrika på vartannat stavtag. Jag kände mig stark och oövervinnerlig och gjorde 12,6k på knappt 57 minuter. Seger! Kanske att jag ändå kan lyckas åka de där långa loppen någorlunda snabbt och seeda mig ett par startled.

Astronomisk tidsångest

Jag har gjort något jag inte borde ha gjort. Jag har kollat resultatlistorna i mina två tänkta Vasalopps-seedningslopp. Eller ja, om jag var en lugn och stillsam person som inte hetsar upp mig och får prestationsångest så borde jag verkligen ha gjort det, för det är ju egentligen en god idé att kolla upp vilka tider man behöver göra i ett lopp för att det ens ska vara meningsfullt att köra. Men jag är ingen lugn och stillsam person utan prestationsångest. Jag är snarare en våldsamt hysterisk person som har en tendens att stressa upp mig nåt alldeles vansinnigt över fel saker.

Och nu sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska göra med vetskapen att den kvinna som hade sämst tid i Ulricehamnsloppet förra året åkte 42k på 4.08. I Stråkenloppet ser det lika illa ut. Ska jag ha ångest? Ska jag försöka övertyga mig själv om att det kommer att ordna sig? Ska jag lägga mig på soffan och förtränga allt vad skidtävlingar heter och se till att missa bussen till Sälen den 6 mars?

söndag 10 januari 2010

Skidåkarnas hoppa ut i skogen-grej



Det här är lite äckligt så om du har svårt för kroppsutsöndringar bör du väl sluta läsa nu.

Jag har varit ute och härjat på golfbanan igen och den här gången har jag kört tempo och ägnat mig åt stakningsintervaller under en fantastisk solnedgång. Och det som jag funderade över under mina intervaller var att det finns en motsvarighet till löparmagen som ibland tvingar en att skutta ut i skogen när man tränar alternativt springa genom varenda bajjamajja när man springer lopp, och det är att man liksom käkar snor. I alla fall så kände jag mig som en snuvig femåring med den där elvan under näsan mest hela tiden. Och det går liksom inte att bli av med det på annat sätt än att gegga ner hela handsken eller göra en bonnasnytning. Men hur man än beter sig så är det ändå lite som rinner in i munnen. Asäckligt.

Och en helt annan sak apropå skidor. Klättringen i Tour de ski måste vara något av det galnaste i skidvärlden. De faller ju som stormbrutna tallar när de väl kommit över mållinjen! Och det är helt fascinerande hur Lukas Bauer under delar av backen kunde ligga på 91 procent av max när andra låg på typ 95-97. Jag kan bara föreställa mig hur långsamt det skulle gå för mig att ta mig uppför den där backen med samma puls som Bauer...

Skidtävlingsfunderingar



Den här dagen går verkligen i skidornas tecken. Vi har hunnit se Domracheva skjuta på fel tavla och Helena Jonsson komma tvåa i skidskyttet, och nu är det damernas slalombackelopp i Tour de ski som gäller. Detta samtidigt som Johan sitter och fixar med sin Vasaloppsplats och vi planerar för säsongens skidtävlingar för egen del. På onsdag bär det av till Åkulla för en deltävling i Hallands Tour de ski. 5k för min del, 7,5k för Johan. Ska bli festligt att se hur snabbt jag kan åka och om jag kan haka på de andra tjejerna. Fast när vi suttit och kollat på resultatet i cupen de senaste åren så har det knappt varit några tjejer med i D21-klassen. Jag kanske får åka med de 15-åriga killarna istället...

Och innan nästa deltävling på touren den 27 januari ska jag hinna med ett första seedningslopp i Mullsjö den 24 januari, nämligen Stråkenloppet på 40k. Sedan följer jag med Johan till Ulricehamn och åker 42k ett par veckor senare.

Behöver jag säga att jag älskar att tävla...?

lördag 9 januari 2010

Njuta av vädret-skidåkning







Det är något rätt lustigt med den här vinterköldknäppen som landat över Halland (och resten av Sverige också för den delen). Den plockar fram så mycket energi hos folk! Idag var jag, Johan och en kompis och provade på golfbaneskidåkning på Bäckavattnets golfbana mellan Halmstad och Simlångsdalen, och herremingud vad mycket folk det var! Alltifrån seriöst tränande åkare med tights och välvallade skidor till termosgängen och de halvmeterhöga barnen som liksom gick runt i snöhögarna med skidor som mer liknade långa fötter. På den strax över fyra kilometer långa slingan på den fint kuperade banan var man liksom aldrig ensam. Alltid någon framför, alltid någon bakom. Och då och då någon som kom farandes bakifrån, skrikandes "Uuuur spååååår!" och som nästan satte skidspetsarna i vaderna på mig innan jag skräckhickandes hoppade undan i sista sekund. Var kommer alla skidåkare ifrån? Varför har de ens skidor? Jag trodde att folk så här långt söderut, och särskilt vid kusten, hade glömt bort vad skidåkning var, eller i alla fall att det var något man själv kunde utöva. Men det är förstås hur underbart som helst att folk åker!

Annars var det ett rätt jobbigt pass idag. Gårdagens tempokilometrar märktes i benen och jag fick kämpa för att ta mig de där 18 kilometrarna som jag hann med. Det blev liksom snarare ett titta på naturen och njuta av vädret-pass idag. Gott nog.

fredag 8 januari 2010

Gissa var jag har varit!


Ja, inte i Sälen förstås. Men i Ätran! Och kanske är det lite fånigt, men de har alla vasaloppskontrollerna utmärkta längs 3-kilometersspåret, och det peppar lite. Kul att kunna jämföra tiderna vid Eldris på varje varv liksom... Spåren är fantastiska och jag har åkt över femton snabba kilometer. En underbar kväll!

Den som gapar efter mycket...

Under helgen på Långberget gick jag runt och var stöddig över att jag inte hade träningsvärk nånstans i min skidovana kropp. Inga ömma ljumskar, inga trötta triceps.

Men nu såhär några dagar senare inser jag att det är som bakfylla - om man bara fyller på med träning, träning, träning (eller ja, öl, öl och öl som under alla de där festivalerna som genomlevts under åren) så skjuter man liksom upp smällen till några dagar senare. Och igår kom den. Sju skidpass på några få intensiva dagar kanske ska sätta sig i triceps. Särskilt när man toppar dem med ytterligare ett pass på i princip okuperad bana där jag i princip bara ägnade mig åt stakning.

Igår låg jag för övrigt på soffan och åt choklad istället för att åka skidor. Kände mig nästan kriminell med tanke på det fantastiska snölandskapet utanför fönstret. Men det ska tas igen idag! Efter jobbet bär det av mot nya spår!

onsdag 6 januari 2010

Ett år jag vill minnas

Jag har haft ett fantastiskt år. Om man jämför med 2008 så är 2009 faktiskt ett år jag vill minnas. Det var året då jag blev lite mer mig själv på något sätt. 2008 ägnade jag mig åt alldeles för mycket dåliga saker som inte alls gjorde mig lycklig. Men 2009 hände det något. Minns januari och februari lite som i en dimma visserligen. Ont i ryggen. Lite paranoia. Träningsnarkomani. Men sen! Det här är vad jag minns och kommer ta med mig:

Vasaloppsidén: Jag låg på soffan hos en vän och såg målgången och tänkte "ja, varför inte?". (Och nu är det visst bara sextio dagar kvar och jag börjar förvisso tänka snarare "varför?!"). Men hur det än är så är det just den här idén som är ursprunget till det mesta av allt annat som har hänt det här året.


Hemmaberget i Badgastein

Carvingglädje i AlpernaEn vecka av underbar skidåkning med en underbar människa. Carvingparadis, utflykter och strålande sol.



De första trevande löpstegen: Under veckan i Alperna bestämde jag mig för att börja springa. På måndagen när vi kommit hem köpte jag skor, och sen började jag. Sakta men säkert. Och drömmarna började växa.


I mål efter Varbergsloppet


Efter ett underbart Stockholm halvmaraton

Alla lopp: När jag anmälde mig till mitt första millopp som gick av stapeln den 6 juni trodde jag då inte att jag skulle klara att springa en meter mer än 3k. Men det gick. Och det blev fler. Underbara Varbergsloppet på personlig rekordtid, geggiga Laholmsloppet med Sara och Grabben, Midnattsloppet där jag nästan satte min måltid på milen och övervann demonerStockholm halvmara som jag anmälde mig till bara några veckor innan, efter en jublande skön och lång löprunda där jag överträffade mig själv.


Skottland

Vandringsivern: 2009 var året då semester slutade innebära att lata sig. Jag gick ett Vasalopp på fyra dagar tillsammans med Johan längs West Highland Way i Skottland. Över stock och sten. Sen testade jag plötsligt på orientering också. Jag är ingen skogsmänniska, så jag vet inte riktigt var den här ivern kom ifrån.

Glädjen över att min kropp är som den är: Det är inte alltid som jag och min kropp varit överens. Men löpningen gjorde något med mig. Plötsligt kände jag bara sån otrolig stolthet över vad jag kan och orkar, vad jag presterar.


Innan jag sprang 2,5 mil för första gången

Långpassen och ultradrömmarna: Rätt fort fattade jag att det inte var en snabb löpare jag var, eller ville bli. Jag vill bli uthållig! Springa långt! Knaprade kilometer för kilometer och kom längre och längre. Och kanske blir ultradrömmarna verklighet 2010?


Första rullskidsförsöket

Rullskidsprojektet: Ska man åka Vasaloppet kanske man måste övervinna en del rädslor. Som hjul på fötterna-rädslan. Jag kom aldrig längre än 10 mil lite drygt på 14 pass, men baskemig vad stolt jag är över att jag fixade det!



Skidåkningen: Ett knappt år efter att jag bestämde mig för att åka Vasan så fick jag äntligen ställa mig på de där skidorna. Och även om jag hunnit bli lite mindre kaxig med tiden så älskade jag nästan varje ögonblick. Jag är inte bara en löpare med ultradrömmar, jag är en skidlöpare också.

Nu hoppas jag bara på att 2010 kommer bli minst lika bra.

Och där passerade jag Vasadistansen


Milspåret


Ensam med snön


Den fantastiska myren!


"Det heter faktiskt skidlöpare!"

Min skidtränare berättade idag att han köpte skidor för en krona paret på en utförsäljning för några år sedan. Visserligen rätt gamla grejer, men perfekta att ha när föret är sådär och man inte vill pajja belaget med all sten som går igenom i spåren. Han hade ett tjugotal par skidor i taket i sitt garage, alla med olika användningsområden. På ett av dem satt en sån där Vasaloppslapp som man får med sitt startnummer. 33 stod det på den. "Äsch, det är för Skatevasan", sa skidtränaren och viftade bort min beundran när jag påpekade det hela. Kändes som bästa stället att hänga när man vill valla. Fick mig lite skidhistorier till livs också. Och även om jag ännu inte blivit någon vallaexpert så är det baskemig hur kul som helst att stå och spekulera i bästa vallan för dagen.

Förresten älskar jag Simlångsdalen. Jag älskar all entusiasm, all energi som liksom genomsyrar hela byn. Parkeringen vid Långhultamyren var proppfull och medan jag och mina vänner hängde i spåren dök det upp folk från höger och vänster som alla var lika sugna på att skida några kilometrar. Det snackades valla, Vasalopp, utrustning, snö och drömvintrar och alla var ett enda stort, varmt leende.

Och när den varma chokladen runnit ner i strupen och vi lämnade myren för den här gången kunde jag konstatera att jag härmed tagit mig över Vasaloppsdistansen. 91,5 kilometer totalt.

Trettondagsskidåkning!


Sista dagen på Långberget

Jag har styrt upp en skidåkardejt med ett gäng på fyra fina människor. Om en timme bär det av till Simlångsdalen! Där har det fallit bortåt två decimeter snö och våra snögubbar har varit ute hela morgonen och fixat med spåren. Jag har huvudet fullt av valla och tekniktips, termosen står står på värmning i väntan på att fyllas med choklad, och ostmackorna är bredda. Bring it!

tisdag 5 januari 2010

Åh, ljuva löpargemenskap!

Säga vad man vill om vädret, men det sorterar verkligen ut männen från mössen. Eller löparna från mössen kanske man borde säga.

Det var rätt tomt i snöhögarna, det var jag och hundpromenerarna. Och en enda löparklädd kille som jag mötte i trapporna på väg upp till elljusspåret. Han liksom log med hela ansiktet, och när jag frågade hur det var uppe på berget glittrade det i hans ögon. "Massa lössnö på trean, men det går nog att springa vettu", sa han och log ännu mer. Han hade svettpärlor i pannan och gick sådär segt men ändå skuttande som man gör när man är helt slut efter ett löppass, men så glad och nöjd att man inte kan låta bli att studsa fram.

Och när han fortsatte sitt skuttande nerför trapporna upptäckte jag att jag minsann log fånigt jag också. Log åt att det är så jävla skönt att ha hittat löpningen, och åt att det finns andra därute som känner samma kärlek som jag för det där sättet att sätta den ena foten framför den andra. Sån kärlek att det inte spelar någon roll att det är oframkomlig snö här och var, eller isgata. Allt som betyder något är hur skönt det känns i hjärtat och själen när kilometer läggs efter kilometer.

Ett broddtomt Halmstad


Det har yrsnöat hela dagen och på marken ligger säkert snart en decimeter snö! Och jag är på broddjakt. Men det tycks fler ha varit, och det redan igår. De är nämligen slut. Överallt! Blir till att slira runt den där milen i eftermiddag.

måndag 4 januari 2010

Årets första långpass



På tredje dagen kom den. Långturen. 18 kilometer ut på myrarna. 18 som blev 20 till slut. Kylan bet i kinderna, solen följde med oss hela vägen och det var så vackert, så vackert. Bara ett enda spår att följa, skateåkarna fick hålla till någon annanstans.



Den här dagen kom också helgens första dipp. Redan innan vi hunnit fem kilometer kraschade jag. Orkade inte. Ville inte. Armarna darrade. Tårarna trängdes i ögonen. Vaddå åka 18 kilometer?! Andas in, andas ut. Nä, nu kör vi. Jag kan.

Sen föll jag handlöst, bokstavligen. Framstupa. Det var inte ens en svår nerförsbacke, men vänsterskidan ville nån helt annastans än dit spåret ville, och utan att jag hann reagera befann jag mig uppåner med skidor och stavar åt höger och vänster. Skenbenet värkte, snön fanns överallt. Upp snabbt, för att inte börja frysa. Tyvärr stannade det där fallet kvar i hjärnan, så nästa gång jag kom till samma backe fegade jag och plogade på skatebädden. Urtrist. Men kanske kommer rädslan av sig med mer träning.







Aldrig har varm saft och en banan smakat så gott som efter elva kilometer på vackra myrar och innan man påbörjar fem kilometer uppförsbacke. Jag hade hört om den där förtvivlade backen av både Johan och av några på vandrarhemmet där vi bodde, men det går ju liksom inte att föreställa sig vad fem kilometers uppförsbacke är egentligen. Men det är just det. Fem kilometer utan en enda stunds vila. Inga nerförsbackar. Bara segt, segt uppför. Men stoltheten när man står där på toppen, den går bannemig inte att beskriva!





Och till slut var det över. Vi gick i mål på skidstadion, isiga och danna. Men jag hade gjort årets första långpass - 20 kilometer på 2 timmar och 15 minuter.

Femton kilometer för mig själv



Det blev sovmorgon på nyårsdagen. Ända till klockan åtta. Sedan var tanken att jag skulle köra milspåret.



Snön låg tung på granarna. Och det blåste upp. En isande nordlig vind gjorde att de femton minusgraderna kändes ungefär som det dubbla. Men milen gjordes, och benen jublade och ville ha mer.



Det slutade med att jag gjorde femton kilometer den förmiddagen. Och det är verkligen något magiskt med ensamåkning. Allt som hördes var stavarna som gnagde sig ner i den knakande, gnisslande snön. Och det enda jag behövde tänka på var att trycka ner foten, sträcka ut armen, ta i med magen och åk! Bättre nyårsdag kan man inte ha.