02:01:42!

Först: Tack för alla peppande kommentarer och alla grattis! Ni är underbara!!

Anlände i Uppsala i fredags med pirr i magen och svårt att somna. Vaknade pigg som en lärka klockan åtta på lördagmorgonen och steg upp och gjorde grötfrukost. Medan familjen åkte på marknad strövade jag runt i stan och väckte benen.

Stannade till i Stadsparken och kollade på alla fantastiska ultralöpare. Hejade och klappade händerna vid varvningen. Såg Ramonas Andrius från Litauen springa i mål på på 3:13 på 50k-distansen. Fick höra historier från Honolulu marathon av en man som  som sprungit 25 maror runt om i världen och som nu liksom jag stod och spanade på resultatskärmen vid Studenternas. Fick lite peppning inför min eftermiddag på Stockholms gator.

Så var det dags för lunch, och sen iväg till Stockholm för att hämta nummerlappen. Klockan släpade sig fram till halv fem, och efter en sista peppning från min hejaklack (som sedan begav sig bort mot Stadshuset. Jag hade bett dem hålla sig runt 11-12k, för jag misstänkte att det var där jag skulle behöva höra mitt namn ropas av stolta röster...) gick jag mot min startgrupp. Småpratade nervöst med ett par halvmaraveteraner som fick mig att tro att jag skulle klara mitt mål; det vill säga att komma under 2:15. Hann ändå tänka "men förihelvete, vad är det jag har gett mig in på?!!" innan klockan slog 16:45 och starten gick för mig och alla andra i startgrupp E.

Funderade på allt och inget i ungefär 7k, sen ramlade en kille ihop framför mig, hans fot vek sig och det såg så otäckt ut att jag ägnade närmsta kilometern åt att stirra ner i marken snarare än omkring mig, allt för att undvika stenar och läskiga kanter. Passerade 10k efter 56 minuter och hade hållt fantastiskt jämnt tempo första 2x5k. Norr Mälarstrand var rena drömmen och jag kunde passera familjen med ett strålande leende på läpparna. Mina fötter tyckte dock inte om stenbeläggningen från Stadshuset och bort mot regeringskansliet, satans otyg. Men det var ju lite festligt förstås att passera på Riksgatan kanske.

Trodde jag skulle ha det jobbigt runt 15-16k, men det var mest rätt trevligt. Lite seg i låren kanske. Helvetet dök istället upp vid 18k. Då dog mina ben. Hjärtat och hjärnan orkade och ville, men hur jag än kämpade så sänktes tempot. Tryckte en dextrosol och en mugg vatten och efter fem minuter fick jag en kick som sparkade igång allt nedanför midjan på mig igen. Från Slussen och in i mål flög jag på moln! Ökade tempot ordentligt och sprang förbi en hel del folk i sista pyttebacken förbi Slottet. Stora, stora leendet dök upp och jag började nästan grina på upploppet. FATTA! Jag har sprungit en halvmara, klarat min måltid med råge och idag mår jag som en prinsessa!!

Jag har haft en magisk helg. Mycket löpning och återseende av släktingar jag inte träffat på bra länge. Nästa år står jag på startlinjen igen!