lördag 31 december 2011

Årets sista träningspass


Frost i gräset, is på marken och minusgrader. Perfekt för rullskidor! I alla fall om man vill ha det riktigt slitigt. Det blev arton tuffa kilometrar med stakningsspurter uppför backarna. Underlaget sög något djävulskt, men det var såklart en riktigt bra avslutning på träningsåret 2011. Gott nytt år!

torsdag 29 december 2011

...och där tjänade jag minst hundra placeringar

På väg hem från julfirandet i måndags tog vi en liten avstickare till Tranemo, hemorten för min skidklubb. Anledningen var att jag hade ett litet paket där, innehållandes tävlingsdräkt och träningsjacka i klubbens fina, rödvita färger.

Igår på ett slitigt rullskidpass i blåsten provade jag inte tävlingsdräkten, men väl klubbjackan. Och hade jag inte haft den hade det förmodligen varit ännu slitigare och jag hade åkt ännu långsammare. Man skräpåker liksom inte när det står Tranemo IF på ryggen! Tänk då hur det kommer bli när jag ålar mig i tävlingsdräkten. Den kommer att hjälpa mig till nya höjder på Vasaloppet.

Snyggejackan och ett par riktigt smutsiga rullskidor som åkt genom alldeles för mycket slask och lera.

tisdag 27 december 2011

Snölängtan och träningsångest

Jag kan inte låta bli att tänka på förra året. Vid den här tiden på året åkte jag skidor. Hela tiden. Jag försökte utnyttja varje ljus timme efter jobbet till skidåkning. Och det är natursnö vi snackar om.

I år finns det inte ens konstsnö på rimligt avstånd. Jag blir så ledsen.

I trettonhelgen har jag och Johan ett rum bokat i Gopshus, i princip på Vasaloppsspåret. Men av de rapporter jag får från trakten så verkar det i princip vara barmark på massa ställen i Dalarna. Urtråkigt!

Hur ska det gå? Kan man åka Vasaloppet utan att åka särskilt många mil skidor tidigare under säsongen? Hur kommer det kännas? Hur kommer det bli? Jag känner mig orolig.

Rullskidorna används åtminstone ganska flitigt. Igår fyrtiofem minuter annandagsrunda mellan hemkomst från julfirande och bio...
...och på juldagen testade jag något så absurt som terrängrullskidor som man kan köra på grusväg. Kändes skumt. Och eftersom det var lite mantagervadmanhaver-läge med lånade pjäxor i storlek jättestora och tio centimeter för långa stavar så var det mest på leknivå. Festligt var det hur som helst.

lördag 24 december 2011

God jul(jogg)!



Årets julaftonsjogg innehöll som vanligt glögg och lussekatter. Och tyvärr ett knä som ömmade lite, fast jag rehabbat duktigt och löpvilat sen den 6e december. Men det ska jag inte tänka på just nu.

God jul mina fina läsare! Hoppas ni får en underbar dag ihop med människor ni älskar!


torsdag 22 december 2011

Dagens långsamlöparcitat

Jag hänger en del på jogg.se, och ibland snubblar man över riktiga små pärlor i forumet. Som dagens citat, upphittat i en tråd med maratonnybörjare som tänker debutera på distansen 2012. Bernt-Åke, 73 år berättar att han ska springa sin tredje mara 2012, och befarar att det kommer ta tid:

"Jag springer inte med tidur. Jag använder almanacka."

Klockrent. Jag har märkt att jag går mer och mer åt det hållet. Jag funderar på att sluta jaga tider och istället springa alla lopp med utgångspunkt att bara njuta.

Hjärnan måste med



Innan jag knappt visste vad en Ironman var för några år sedan så visade någon mig det här klassiska klippet på Sian Welch och Wendy Ingraham som vältrar sig fram i kampen om en fjärde plats på VM 1997. Jag tyckte att  det var helt sjukt, totalt över min fattningsförmåga. Varför slutade de inte bara springa?

Nu när jag googlat fram det hela när jag själv fått för mig att jag ska stå på startlinjen till en Ironman så känns det lite annorlunda. Jag förstår deras kamp på ett annat sätt, fast det är fortfarande sjukt. Och så mår jag lite illa. Eller mycket illa. Vem vet vad som händer med kroppen och hjärnan efter 3,8k simning, 18 mil cykel och 4 mil löpning?

Medan jag tittar på klippet så inser jag att det här kommande året är det förmodligen inte kroppen som behöver tränas mest - jag kommer behöva arbeta ordentligt mentalt. Jag ger upp alldeles för lätt, och fastnar gärna i negativa tankespiraler. Det måste jag lära mig hantera. Men hur gör man det? Med hjälp av en idrottspsykolog? Alla snackar så mycket om att det bara är att bita ihop, att fokusera, att tänka på de bra sakerna, att skjuta ifrån sig negativa tankar... Yeah right. Det är lätt att säga, men svårt att genomföra när det är en mil kvar på maran och hela du skriker NEEEEJ, jag vill inte! Jag behöver ordentliga verktyg. Metoder. Nån som har några idéer?

tisdag 20 december 2011

Anmäld

Det är inte utan att jag stämmer in lite i kören av människor som undrar om jag är riktigt klok. Men jag funderar inte över min egen intelligensnivå just för att jag tänker genomföra en ironman (folk tycker av någon anledning att det är lite knäppt det här med att simma 3,8k, cykla 18 mil och sen springa ett marathon), utan för att jag är villig att betala över 4000 kronor för det. Men har man bestämt sig så har man. Nu ska jag bara se till att träna lite också, och bli lite mer övertygad om att jag faktiskt kommer klara av det här. Imorse simmade jag min längsta sträcka i sträck utan att få en kallsup. Jag kom tvåhundra meter. Det tar sig, kan man ju säga. Men samtidigt - det är några hundratals meter till som ska simmas i Kalmarsund.

Men jävlar i min låda vad det pirrade i magen när jag såg mejlet som bekräftade den här galenskapen! Det är lite samma känsla som när jag bestämde mig för att åka Vasaloppet. Det känns korkat men samtidigt så fantastiskt spännande att jag knappt kan stå still.

Är det här verkligen triathletmaterial?

måndag 19 december 2011

Gårdagens viktigaste lärdom

Det sägs att man ska lära sig tre nya saker varje dag. Jag minns inte vilka två andra grejer jag lärde mig igår, men den första saken var i alla fall att en stel löparkropp inte bråkar med juijitsugolv.

Efter att jag kört ett någorlunda långt långpass alldeles allena på mina rullisar mötte jag upp intervallspringande klubbkompisarna i ett rött litet hus några kilometer utanför stan. I huset ligger en hyfsat anrik juijitsuklubb, och innan vi lånade bastun fick vi prova på några enkla grepp och självförsvarsgrejer på det mjuka golvet. Bland annat skulle vi rulla baklänges över axeln och komma upp stående igen efter att ha fallit. Över axeln alltså. Men min stela löparkropp tyckte att axel var lika med nacke och sen gick det som det gick. Imorse vaknade jag med en nacke som inte mådde så bra. Mycket klokt gjort. Nästan i samma division som att stuka foten i högklackat och sen inte kunna springa på nån månad.

Nåja. Jag lärde mig i alla fall något. Och kunskap är väl alltid bra. Eller?

söndag 18 december 2011

Världens svagaste rumpa

Naprapat-Gabriel som jag träffade i torsdags tryckte och drog lite i mina ben och konstaterade att jag har världens svagaste rumpa. Eller nä, riktigt så sa han inte. Men han sa att mina höfter och mitt säte måste bli starkare, särskilt på högersidan. Sen plockade han fram pilatesbollen och sa åt mig att göra enbensknäböj med bollen mellan väggen och min rygg. Jag klarade en och en halv på mitt högerben. Gabriel tittade på mig med bekymrad blick och sa att om jag hade varit en nybörjarlöpare hade han inte släppt ut mig i löparspåret förrän jag klarade av minst tio, helst femton. Jag skyllde på att jag var trött som en gnu efter att ha klivit upp fyra på morgonen och sen jobbat röven av mig hela dagen. Plus att jag har sovit riktigt uselt överhuvudtaget senaste veckan. Dålig ursäkt, jag vet. Men till mitt försvar kan jag säga att igår fixade jag tio stycken på samma ben när jag var lite mer utvilad. Så det så!

Hur som helst. Min plan framöver ser ut som följer:

- 30 djupa knäböj med pilatesboll mot ryggen
- 30 "sidförflyttningar", det vill säga, ner i nittio grader i knäna i typ en knäböj, sen flyttar man överkroppen åt sidan till man har höften och knät i en rak linje, sen över till andra sidan och så vidare. Det ska kännas i utsida höft.
- 15 (eller så många jag klarar av) enbensknäböj per ben med bollen mot ryggen
- 30 sidgång med gummiband runt fotlederna - man går som en krabba typ och är noga med att både ta ut steget och hålla emot när man flyttar ihop fötterna.
- 15 "höftlyft" per ben. Stå med sidan mot en vägg. Lyft upp benet närmast väggen i nittio grader. Slappna av i höften och liksom "tappa höften" utåt. Lyft sedan upp höften igen.

Allt ska göras så ofta jag kan, men minst tre gånger i veckan. Jag tänker mig att varje dag är en bra grej. Annars blir det som när jag tänker att jag ska yoga. Säger jag två gånger i veckan så går det alltid att skjuta upp "för att jag inte hiner/orkar/har lust" och sen står man där på söndagen och har inte gjort en enda gång.

Och så ska jag inte springa förrän på den traditionella julaftonsjoggen. Gör det ont i knähelvetet då så är det bara att rehabba vidare. Och rulla på min rulle.

Balans är inte min bästa gren...
...och därför kommer jag inte särskilt djupt i enbensknäböjen. Men jag jobbar på det!

Glöm inte lyssna på P4 ikväll!


Grymma Daniels historia i P4 Dokumentär ikväll. Kl 22.05 ska du slå på radion. Och kan du inte lyssna ikväll är det bara att följa länken och lyssna i efterhand eller ladda ner podden.

torsdag 15 december 2011

Jag är kär

Under mina tre år som springtokig har jag talat mig varm om alla underbara löpare som jag träffat och lärt känna. Som min fantastiska klubb SIF som jag tycker så mycket om att jag blir helt fånfnittrig när jag tänker på dem. Löpare är ett oerhört sympatiskt folk.

Ikväll har jag simmat med triathleter. Och frågan är om inte de är ännu härligare! Jag tror bannemig jag är kär. Om man nu kan vara det i ett gäng människor man aldrig träffat förut och knappt minns namnen på eftersom man i vanlig ordning var så fokuserad på att säga sitt eget namn rätt när man hälsade att man inte lyssnade på vad de andra sa...

Det jag är kär i är det oerhört stora hjärta och den öppna famn som jag möttes av. Jag sa typ "hej, jag vill bli triathlet och jag skulle vilja hänga lite med er ikväll" och de bara "shit, kul, hoppa ner i bassängen bara så ska vi lära dig allt vi kan!". Ungefär. Och trots att jag simmar som en padda som har svårt att få luft så var det ingen som skrattade. Vid varje vändning var det någon som gav mig något tips, alla var så himla uppmuntrande och hjälp, jag sitter här och blir helt känslosam. Men det är så jäkla vackert med prestigelösa människor som vill dela med sig av sin kunskap.

Efter passet snackade jag och en annan tjej som också var nybörjarsimmare om det där sympatiska, hjälpsamma draget hos individuella idrottare. Man kunde ju tro att det är i lagsporter man hittar lagkänsla och där folk tar hand om varandra, men min erfarenhet är att det är precis tvärtom. Jag har aldrig upplevt konkurrens och missunnsamhet bland löpare eller skidåkare till exempel. Alla hejar på varandra och det finns liksom inte att man blir hånad för att man är långsam eller sämre. Och det är något man inte kan låta bli att älska.
Några av alla mina underbara träningsvänner i SIF.

onsdag 14 december 2011

Som att sola solarium för att våga gå till stranden

Imorgon tänkte jag våga mig på att träna ihop med folk som faktiskt kan simma. Jag är nervös. För att råda bot på det har jag simmat lite idag. Jag inbillade mig att jag hade glömt allt och kände att nä, nu får jag nog se till att damma av det jag lärt mig och se till att bli lite bra. Annars vågar jag inte simma med triathleterna.

Så dumt.

Jag kände mig ungefär som de där människorna som aldrig vågar gå i kjol på sommaren eftersom de har så vita ben. Eller såna som solar solarium i tre månader innan sommaren kommer för att se brun och fräsch ut när solen tittar fram.

Poängen är ju att jag ska få tekniktips av triathleternas tränare, och att jag är där för att lära.

Förresten är det nästan galet vad jag längtar till efter Vasaloppet när min triathlonsatsning kan komma igång ordentligt. Jag har just läst igenom Halmstadtriathleternas träningskalender och de har så mycket roligt för sig att jag nästan önskar att vintern kunde vara över nu.

Fast bara nästan.

tisdag 13 december 2011

Kalmar triathlon blir Ironmantävling

Skärmdump från ironmankalmar.com
Här sitter man i godan ro och arbetar med lite av varje och så får man ett litet meddelande på Facebook. Och två sekunder senare har man i princip bokat hotell och planerat för att göra av med hiskeligt mycket pengar på en liten tävling. Och fått fjärilar i magen. Och bitit ner alla naglar till nagelbanden.

Nu är det nämligen klart. Kalmar triathlon blir en Ironmandeltävling. Anmälan öppnar den 20 december. Gissa vem som kommer hänga på låset?

måndag 12 december 2011

Lösningen på mitt knäonda


Idag har jag träffat Anna. Anna är en synnerligen sympatisk naprapat. Hon har knäckt och dragit lite i mig och gjort fasansfulla saker med min ITB-sena. Jag är sned i mitt bäcken och dessutom har jag en låsning mellan skulderbladen, och det har hon försökt fixa. ITB-senan och min lårkaka fick sig en omgång av någon slags värmepistolsliknande apparat som skulle stimulera cirkulationen, sen plockade hon fram sugkoppen, efter det masserade hon senan (fysatanigatan vad det gjorde ont!) och sen stretchade hon mina ben i alla möjliga och omöjliga vinklar.

Och vad är det då som har hänt? Varför har jag ont i knät?

Anna menar att det hela hänger ihop med min cykelvurpa för sisådär sex veckor sedan. Lårkakan sitter ju på högersidan (ja, sitter - den är fortfarande kvar och gör lite ont), och när musklerna svullnade upp där så irriterade det min (förvisso redan ganska stela) sena och när jag dessutom gick lite snett för att kompensera smärtan så blev det knas. Kombinerat med ett snett bäcken blev det inte så bra.

Jag är nöjd och glad över att det verkar vara en så "enkel" orsak. Det hade varit tusen gånger värre om jag snedbelastat under lång tid, sprungit "fel" och så vidare - kort och gott liksom slitit på senan under lång tid. Nu verkar det som att det här kan gå att lösa ganska fort.

Men jag fick förstås höra också att det minsann inte är bra att slarva med enbensknäböjen och alla de där andra bra balans- och styrkeövningarna. Och även om Anna var super på alla sätt så erkände hon att hon inte är bäst i världen på träningsprogram och sånt, så hon gav mig en tid hos sin kollega Gabriel som jag ska träffa på torsdag för att snacka rehab och prehab, löpteknik, stretching och lite annat smått och gott. För jag behöver bli starkare i höfterna och kring knän och fotleder.

Märklig känsla förresten, det här med att någon knäcker och drar i en. Det gjorde inte direkt ont när det knäckte, men det var sjukt obehagligt att höra knakandet. Och efteråt var jag lite lätt vimmelkantig och mådde lite illa. Förmodligen av anspänningen.

Hur som helst känner jag just nu att jag inte riktigt tycker om läkaren på VC som jag träffade för att kolla vad jag skulle göra åt min lårkaka. Läkaren verkade mest förvånad över att jag kom dit och ville ha den kollad ("inget att göra något åt, och den kommer nog läka och försvinna snart ska du se") medan naprapat-Anna konstaterade att när de är så omfattande som min är så vinner man mycket på att massera och få igång cirkulationen, särskilt eftersom man då kan slippa att få massa följdverkningar av kakan.

Radiodokumentär om Daniel

Foto: Sofie Erman.

Jag har stundtals världens bästa jobb. Eller vänta, jag har världens bästa jobb. Och de senaste veckorna har jobbet bland annat inneburit att jag fått jobba med en dokumentär om min fantastiska vän Daniel som jag gissar att flera av er som läser min blogg känner till redan. Daniel fick diagnosen MS för några år sedan, men om man inte vet om det kan man verkligen inte tro det. Diagnosen var det som fick honom att börja löpträna för drygt tre år sedan, och numera springer han maraton snabbt som en vind.

På söndag kan du höra P4 Dokumentären "Spring för livet". Kl 22.05 är det som gäller, eller så kan du lyssna via webben.

söndag 11 december 2011

Motvindshelvete

Ibland känner man sig stark. Nästan oförskämt stark. Man njuter av känslan och blir gärna lite övermodig. Till exempel kan man efter fyra kilometers lätt rullskidåkning tänka att "nämen om man skulle ta och köra en liten omväg så passet blir dubbelt så långt som jag tänkte från början...?" och när man svängt av och tagit sig ut på den lite längre rundan är det plötsligt inte så lätt längre. Då har man upptäckt att det visst blåser lite idag och att de där första fyra kilometrarna var det medvind.

Jag har verkligen haft kanske tidernas jobbigaste rullskidpass. Vasaloppet var ingenting mot de här två milen på fullkomligt urblåsta och uselt asfalterade vägar runt Halmstad. Det blåste så mycket att jag fick köldhuvudvärk!

Men inget ont som inte har något gott med sig. Sista två kilometrarna på rundan går utför och idag med sidvind. Rena rama återhämtningen, således. Och där fick jag sällskap av en triatlet på cykel som tyckte att det var dags för mig att haka på Halmstadtriatleternas simträning. Ska jag bli triatlet får jag lägga på ett kol, liksom. Och det är ingen ursäkt att jag är dålig på att simma. Man blir inte bättre om man låter bli. Så nu jäklar. På torsdag ska jag simma med übercoola triatleter.

fredag 9 december 2011

Jag minns december 2010

För ett år sedan vid den här tiden hade jag redan kört årets första skidpass. På natursnö! Och innan jul hade jag åkt längre än ett Vasalopp på träning. Snön var som maräng, solen sken och livet var allmänt glittrande i december 2010. Eller ja, jag var visst rätt sjuk och trött också märker jag när jag kollar träningsdagboken från förra året. Men jag minns december som vacker.

Det är rätt bra att kolla träningsdagboken från tidigare säsonger ibland. Jag har nämligen suttit och inbillat mig att jag varit lat på rullskidorna i år, särskilt jämfört med förra hösten då jag tyckte att jag åkte hysteriskt mycket. Gissa hur mycket jag åkte totalt förra hösten?

Exakt lika mycket som jag åkt den här hösten.

Minnet är selektivt.

Men snö, det hade vi i december förra året. Jag önskar att världen kunde bli lika vit snart igen.

Förra årets andra pass på natursnö bjöd på sol, stenhårda spår och tre mil tillsammans med överlyckliga och sprittande skidvänner.

torsdag 8 december 2011

Jävla knä. Hej foamroller!

Jag har varit och flängt igen. Hälsat på Stockholm och bland annat fått mig en halkig promenad tillsammans med Z. Z är bra. Han är en sån person som plockar ner det mesta ett par pinnhål bara genom att vara klok som en bok. Säger att man ska skynda långsamt och sånt. När jag säckade ihop på Markusloppet tidigare i höstas var det han som sa att hallååå det är väl inte så konstigt, du sprang ju sju mil för bara nån vecka sedan och du är inte så jättevan vid de där distanserna ännu och det är inte så farligt att det inte gick så bra nu, ta det lugnt för du har ju hela livet på dig! och även om jag knorrade över att få höra den sanningen så nickade jag inombords, för jo, visst hade han rätt. Det är inte bråttom! Jag måste inte vara superultralöparen varje dag, hela tiden. Det är okej att ta en sak i taget. Jag måste inte springa 24-timmars numedengång bara för att jag klarat av att springa sju mil. Skynda långsamt.

Hur som helst. Jag har fått ett litet ont i mitt knä. Inte ont så jag dör, men tillräckligt ont för att jag ska bli orolig. Jag tänker ungefär sjutton steg framåt och målar världen helt svart. Åååh, nu kommer jag behöva vila i hundra år och näää vad jobbigt jag kommer bli ur form och det kommer bli jättetufft att komma tillbaks och kommer jag verkligen kunna springa maraton igen och blablabla. Och så vidare. Och eftersom jag har ett litet ont i mitt knä så blev det en promenad istället för en löptur tillsammans med Z. Och Z lugnade mig. Det är inte hela världen. Livet är inte slut. Det kommer fler lopp. Och så vidare.

Jag har hur som helst slagit på stora trumman. Bokat naprapattid på måndag. Köpt skumgummirulle. Så ungefär i den här positionen kommer man hitta mig lite då och då framöver:

måndag 5 december 2011

Berit har stulit ljuset!

Jag var inte direkt stora, starka löparen igår när jag skulle ge mig ut och springa en sväng. Snarare var jag jordens mest ynkliga och ömkansvärda.

Du vet känslan när det är varmt och skönt under täcket och utanför väntar iskallt golv och du är inte så sugen på det? Så, fast upphöjt till tusen, kändes det. Här sitter man liksom med en solvarm kropp som fått mysspringa i sommarvärme i en vecka och så plötsligt ska täcket dras undan och piskregnet och nästanminusgraderna kommer fram och visar sina fula trynen. Jag var oerhört svårövertalad.

Men du vet ju hur det är. Så fort man tagit första löpsteget känns allt lika jublande härligt igen. Regn, snö eller sol, det spelar ingen roll.

Fast en sak som jag tycker om när jag springer är ljus. Finns det ingen sol går det bra med artificiell belysning, bara jag slipper famla fram i dunklet.

Igår var det tvärmörkt. I alla fall på ungefär sjuhundra meter av mitt tre kilometer långa elljusspår. Det måste vara Berit som har snott mina lampor! Vafalls! Jag som trodde att jag sluppit undan stormens konsekvenser. Nåja. Inget stoppar förstås en löpare, och vi var många kvällssuddare som snurrade varv efter varv på det där spåret, springandes i ljuset, tassandes i mörkret. Och jag kom hem en löparupplevelse rikare!

Ge mig mer ljus!

söndag 4 december 2011

Vulkanön i bilder

Jag erkänner. Jag önskade att jag hade haft Bianchin med mig till Lanzarote. Vi hyrde en bil en dag och körde runt ön, och överallt var det cyklister. Och det såg så himla härligt ut! Nästa år vill jag åka på cykelresa!

Men jag har haft en fin vecka även utan cykel. Morgonjoggarna fick göras på en stenlagd strandpromenad, några svarta vulkanstränder såg jag inte nånstans. Vem har lurat i mig att sanden är svart på Kanarieöarna? Och eftersom jag är en badkruka som tycker att allt under 23 grader är omänskligt så blev det ingen havssimning. Måste jobba på det nästa sommar. Det blir tufft att simma i Kalmarsund om jag ställer såna krav på vattentemperaturen...

Fotograf: Johan

Förutom några morgonjoggar bestämde vi oss för att springa till de vackra stränderna på Papagayohalvön en förmiddag. Det som såg ut som klippor precis vid havsbandet på håll visade sig mer likna grushögar när man kom upp på dem. Men snacka om mäktiga vyer! 
Det var riktigt roligt att springa i värme igen!
En morgon efter frukost vandrade vi upp på vår närmsta vulkan. En promenad på sisådär fyra kilometer upp på kanske trehundra meters höjd.
En av dagarna ägnades alltså åt en biltur runt ön. Vi hade hört talas om att det skulle finnas vinodlingar, men hur stora de var hade vi inte riktigt greppat. När vi kom in i La Geriadistriktet och såg hur murarna med varsin vindruvsplanta bredde ut sig över bergväggarna blev vi helt stumma.
Vi bodde på södra delen av Lanzarote där det för det mesta var frånlandsvind och dessutom en massa vågbrytare överallt. På norra delen av ön låg vindarna på in mot land och vi fick äntligen lite vågor.
Men ibland är det förstås bra med vågbrytare, så att de små härliga barnen man reser med kan leka som de vill utan att risker att försvinna ut i havet.
I den lilla byn Haria hittade vi en lustig liten butik där en långhårig hippie sålde sjukt roliga skor i alla möjliga färger. Ett par med nån slags myra på fick följa med mig hem.
På en vulkanö finns det förstås grottor också. Djupa, fina grottor.
En av de mäktigaste grejerna var nationalparken Timanfaya som består ungefär av en tredjedel av det område som täcktes av lava under de senaste vulkanutbrotten för trehundra år sedan.  Det var mörkt, tyst och oerhört märkligt att åka runt bland de svarta bergen.
Nästa gång jag reser söderut hoppas jag det blir i sällskap med en cykel. Fy tusan så roligt det vore!

Hej Sverige och världen!

Jag hade mina funderingar på att blogga från min vulkanö, men bestämde mig till slut för att logga ut från internet totalt. Och du anar inte hur skönt det var! Hjärnan har fått en välbehövlig paus och jag känner mig totalt utvilad. Nu har jag landat i ett blåsigt och höstigt inferno och försöker hitta adventsstämningen. Det går verkligen sådär. Men kanske är det så att Vinterstudion om en timme kan ändra på det? Efter en vecka med sol längtar jag efter snö...

Papegojhalvön var ett av de vackraste ställena vi var på förra veckan.

torsdag 24 november 2011

Vulkanlöpning eller sandintervaller?

Jag har mig veterligen aldrig varit på en enda kanarieö i hela mitt liv. Men nu ska jag till en. Och jag utgår från att det finns en vulkan som man kan ta sig upp för på ett eller annat sätt. Och jag hoppas på långa, vulkansvarta stränder att trippa fram på i morgonsolen. Eller springa barfotaintervaller på.

Gud vad jag längtar efter sol och d-vitamin. De senaste veckornas gråa lock som legat över Halland har inte varit bra för mitt välbefinnande.


Morgonjogg längs stranden och sanddynsintervaller på Kap Verde. Mmm!

onsdag 23 november 2011

Therese ryter ifrån

Nu har jag varit på spinning. Igen. Herregud, jag kommer väl tröttna fortare än jag hinner få vältränade ben. Nåja.

Jag testade en ny instruktör idag. Igen. Och inte heller idag blev jag nöjd, fast vi fick faktiskt flera riktigt långa, tuffa partier stående i uppförsbackar. Så jag samlade mod till mig och gick fram efter passet och frågade hur hon tänkte kring det här med position två, som hon själv kallades runnings, eller nåt åt det hållet. Och det där ständiga hoppandet mellan positionerna efter åtta takter. Hon visade sig vara helt ny på instruerande och väldigt glad över att jag undrade saker. Och det där hoppandet var hon själv inte så förtjust i så det hade hon redan funderat på att sluta med. Långt och segt, det var det bästa sa hon. Kulkul. Kanske blir det bättre framöver. Jag skämdes nästan lite som kritiserade henne, även om jag försökte vara konstruktiv. Hon var ju så snäll och tillmötesgående. Sen fick jag tips om två killar som var cyklister själva och som gillade bubbeltänket och körde instrumentalmusik och rätt enkelt och rakt på. Så det löser nog sig det här.

Men medan jag satt där på cykeln i dunklet så slog det mig att när jag är åter på svensk mark (reser utomlands på fredag och även om det är till en ö med massvis med bra vägar att cykla på så är jag ännu inte så mycket cyklist att jag tar med mig cykeln på flyget...) om en och en halv vecka så kan det vara kallt som satan. Kanske till och med snö, även om jag tvivlar på det. Så kanske, kanske har jag redan cyklat årets sista tur på Bianchin. Tråkigt. Jag saknar henne redan.

För övrigt - svettas man inte helt obegripligt mycket i en spinningsal? Eller
är det bara jag? Jag har stora pölar under min cykel efter passet, och kläderna
kan man vrida ur.

tisdag 22 november 2011

Vad är grejen med position två?

Jag tycks ha blivit helt spinningtokig. Eller så är jag bara cykeltokig och tar varje tillfälle jag kan att få trampa runt litegrann.

Men jag undrar ett par saker, så alla ni andra spinningfrälsta, hjälp mig!

Hittills har jag inte hittat någon instruktör som jag tycker sådär värst mycket om. Det är mest en himla massa tjo och hejhopp nu kör vi tio korta snabba intervaller här kööööööör hååååååårt LITE SNABBARE KAN NI frustfrust. Fast det står jag ut med just nu, jag tänker att det löser sig med tiden. Men, jag fattar inte grejen med att man ska hitta en kompis bredvid och en av oss ska bestämma vad vi gör i en halv låt och sen byter vi. Jag vill inte bry mig det minsta om de andra i salen, jag vill bara bry mig om mig själv. De andra ska vara där och flåsa och svettas i periferin och gärna ge ifrån sig ofrivilliga ljud av ansträngning (det gör nämligen jag, och det är roligast om alla andra också har det lika jobbigt som jag). Men de ska inte lägga sig i mitt cyklande.

Sysslar alla instruktörer med sånt?

Och en annan sak som jag funderar över är det här med position två. Alltså den där då man liksom står upp och cyklar som en tant. Jag känner mig som att jag är ute med gammelcykeln och försöker ta mig upp för en backe på det mest osmidiga sätt. Ska man inte vara cool landsvägscyklist där i spinningsalen och liksom fara fram som en liten välformad, aerodynamisk projektil?

Jag kanske gör fel, vad vet jag. Men jag försöker i alla fall vara den dära projektilen när vi slipper tantcykla och kan hänge oss åt den tredje positionen. Och framför allt kanske när vi sitter ner. Då drömmer jag om Bianchin och tänker på regnbågar och andra tjusigheter som man kan få se om man cyklar på riktigt.

Dagen då jag blev spinningfrälst. Men det kanske berodde på att vi cyklade
för sjukt coola Åsa Erlandsson. Bild lånad från The Convention.

måndag 21 november 2011

Det bästa sättet att spendera en vilodag på

Jag består just nu av 4,5 deciliter mindre kropp. De 4,5 decilitrarna ligger i en blodpåse uppe på sjukhuset och har det bra, i väntan på att bli kontrollerade och sen förhoppningsvis välanvända.

Jag älskar att lämna blod. Visserligen är den där nålen sjukt stor, och det är inte alltid sköterskorna lyckas med bedriften att träffa rätt i mina konstiga ådror, men det spelar liksom ingen roll. Trots lite yrsel och skit så mår jag så himla bra när jag ligger där i stolen och ger bort en liten bit av mig själv till någon som behöver den bättre. Jag har blodgrupp 0, och kan därför ge till alla andra blodgrupper men bara få från min egen. Viktigt, viktigt att såna som jag går till blodcentralen och delar med oss. Och jag blir glad över att det alltid är fullt med folk i stolarna när jag är där. Alla våra 4,5 decilitrar tillsammans kan ju rädda liv!

Men som löpare är det där med Hb-värdet inte alltid sådär himla bra. Senast jag fick ge blod var för ett år sedan, och då låg jag bra när det stack mig i fingret, men sedan visade det sig att det verkliga värdet var 118 g/l. Alldeles för lågt för en blodgivare. Därför fick jag ett brev från nån form av läkare som informerade mig om att numera blir det bara en gång om året för mig, istället för tre. Surt att jag som så gärna vill ge inte får, när det finns så många andra som kan men som inte vågar.

Hur som helst. Idag visade sticket i fingret Hb 137, men eftersom fingerblodet alltid visar högre än det verkliga värdet så trodde sköterskan att jag låg precis på 125 som är det som kvinnor ska ligga på för att få ge. Sköterskan godkände hur som helst och nu finns det alltså lite, lite mindre av mig själv i mig. Och Cancerfonden har fått några kronor till.

Tänk vad bra man kan ha det på en vilodag ändå!

Allt är väldigt blodigt i mitt liv känns det som. Det är inte bara i blodpåsar och
längs cykelvägarna här hemma som mitt blod finns. Den här bilden är från
i våras när jag lade lite blod i ett dike när jag snubblade över en sten på Kap Verde.

söndag 20 november 2011

Frotterar mig med medaljörer och backar

Jag sitter och känner mig lite som en amöba. På ett bra sätt. En pösig och nöjd blobb som bara ligger och jäser och njuter av livet och tanken på den gångna helgen.

Och det är ju inte så konstigt att jag är en nöjd amöba, så som jag frotterar mig. Igår följde jag med Daniel till ett av Löparprojektet i Skånes träningspass i Bokskogen. Vi kom till den charmiga och roliga engelsmannen och före detta landslagslöparen Ian Manners hus där det fanns en massa truliga tonåringar som skulle springa runt, runt på en slinga bland röda höstlöv i närheten av Yddingesjön. Och det var inte riktigt vilka tonåringar som helst - där fanns till exempel 16-åriga Sara Lahti som häromveckan blev silvermedaljör i Nordiska mästerskapen för juniorer i terräng. Helt grymt, särskilt med tanke på att hon i stort sett är tre år yngre än de andra tävlande. Själv sprang jag inte särskilt mycket, men jag roade mig med att kolla in löpsteg och hållning och blev riktigt inspirerad. Och Ian pratade sig varm om vikten av stretching, något som fick mig att börja fundera över min egen stela kropp. Kikade lite i smyg på Sara (som det för övrigt var roligt att se springa igen, hennes  kan vara löparsveriges mest kända...) som kunde böja sin kropp i helt osannolika formationer och jag kände mig som ett kylskåp. Kanske värt att börja på projekt smidig igen? Ett tag kände jag ju att jag hade något på gång, när jag yogade två gånger i veckan minst och magen började närma sig låren när jag gjorde framåtböjar. Men av någon anledning är även svårt fånget lätt förgånget. Nu har jag knappt yogat alls sen i våras, och jag drar mig lite för att börja igen. Det är inget kul att vara stelast i klassen.

Löparprojektet kommer springande!
Från skånska bokskogar, NM-löpare och ermanska ostkakor igår till halländska bokskogar, VSM-silvermedaljörer och kräks i svalget idag. Jag tog cykeln inåt land och efter lite omvägar och uppförsbackar klockade jag tre mil när jag rullade ner på Simlångsdalens IP där mina alldeles egna klubbkompisar droppade in en efter en, redo för ett jävulskt backdistanspass som tränar-Eskil hade kokat ihop. Själv hade jag det riktigt jävligt i löparskorna den här förmiddagen och kände flera gånger frukosten i halsgropen, men jag roade mig istället med att spana på mina medlöpare som springer så tjusigt. Där finns bland annat Anette som springer som en vind och plockar veteran-SM-medaljer på löpande band, där finns Lennart som jobbar på femtio maror före femtio och är på god väg med Bromölla förra helgen som den fyrtioåttonde. Där finns cykel-Sara som springer så lätt, så lätt uppför väggbackar, där finns Martin och Karl-Bertil som knotar sig uppför backarna och som känns segare än livet självt. Och mitt i allt tränar-Eskil som aldrig tycks bli trött, och som alltid har de rätta peppande orden att plocka fram när de sista tio metrarna upp till backens krön känns som sista milen på en mara.

Gud, jag känner mig helt frireligiös. En frireligiös amöba. Men jag är bara så himla, himla glad över alla underbara människor jag har fått träffa tack vare löpningen!

En dryg timme backar blev det, och sen var det dags att sätta sig på cykeln igen. Jag struntade i omvägarna och kom hem efter två mil, rätt så nöjd med dagens insats. Visst fick jag mig en liten tankeställare när tre mils cykling följt av nästan tolv kilometers löpning kändes så jävligt, men herregud, det är ju ändå nio månader kvar till Kalmar. Och väl där tänker jag inte springa ett maraton i uppförsbacke precis.

Snygg-Bianchin. Som inte fått något namn ännu. Måste fundera på det.

tisdag 15 november 2011

Att springa som en pensel

Jag har lekt brickpass idag. Femtiofem minuters spinning med sjukt tunga backar följt av femtiofem minuters lugn löpning på mitt berg. Det gick bra. I alla fall i de tre kilometrarna i mitten. Första tre var konstiga. Sista tre var mina vader rätt trötta på mig.

Nåja. Medan jag sprang omkring däruppe funderade jag över min runda. Den är sig rätt lik. På kvällen kan man bara springa elljusspåret, resten av berget är beckmörkt. När man sprungit färdigt och laddat upp passet ser rundan ut som en tjock båt, ungefär. Och häromdagen tyckte jag att mitt rullskidslångpass såg ut som en knubbig Karlavagn. Om man kisar lite. Men oftast ser passen mest ut som stora blobbar. Det är tur att jag inte har en Iphone. Då skulle jag lätt ladda ner appen och börja med Figurerunning. Om jag tycker att ticset att nödvändigtvis alltid springa upp till jämn kilometer är lite störigt ibland så är det ingenting jämfört med hur besatt jag skulle kunna bli av det här. Springa rundor som ser ut som grejer. Fatta så roligt.

Bild lånad från Figurerunnings Facebooksida.

Vilka skidskor/skidpjäxor ska man välja?

Okej, du har valt vilka rullskidor du vill ha. Nu måste du bara hitta lämpliga skidskor också. Hur ska du veta vilka som är bäst?

Det enkla svaret är egentligen att de skor som är bäst är de som sitter bäst på dina fötter. Bestäm dig för en summa du är beredd att ge för dina skidskor och prova alla skor som ligger i den prisnivån. Köp de som passar dina fötter.

Jag visste ingenting om någonting när jag köpte min första rullskidutrustning för drygt två år sedan. Jag var lite snål och köpte ett par "fina" skidskor på rea, ett par Madshusskor i silver och blått. De satt helt okej, men jag borde ha köpt de som kostade några hundra till som passade mina fötter bättre. Dessutom hade de en snörning som liknar Salomons snabbsnörning, det vill säga ett tunt snöre som man liksom drar i och reglerar med hjälp av en plastbit som håller snöret så fastspänt som man vill, men den var inte alls lika bra kvalitet. Den lossnade ofta, framför allt när det var kallt ute. Jag reklamerade dock och fick vanliga snören att stoppa i istället, och nu funkar de utan problem. Jag använder dem bara till rullskidåkning.

Men du kan absolut använda samma skidskor till rullskidorna som till snöskidorna. Själv har jag en tendens att frysa riktigt ordentligt om fötterna och märkte en enorm skillnad när jag köpte nya skidskor i vintras (ett par Alpina RCL) med tjockare sula och mer foder. Och när jag köpte de nya skidskorna valde jag att ha dem enbart till snö, för de håller lite bättre då. Rullskidskorna får jag spola av och hålla ordning på noga för att de inte ska bli väldigt slitna av allt grus och vatten som skvätter upp när jag är ute och åker under hösten. Men som sagt, det är inte nödvändigt att ha två par.

Mina skidskor som får följa med när jag ska åka på snö. De har ett litet spänne
på hälen som gör att man kan reglera hur tight de sitter kring hälen. Bra för mig
som har smala hälar och breda kalleankafötter.

måndag 14 november 2011

Då ska jag bli en Järnkvinna

Jag gillar att kaxa mig. Och det får sina konsekvenser. I princip hela min löpar- och skidåkarkarriär bygger på att jag gillar att säga att jag ska göra saker nån gång inom en hyfsat snar framtid men ändå tillräckligt långt fram för att det inte ska kännas riktigt på riktigt. Sen är jag liksom tvungen att fixa alla grejer jag kaxar mig om.

Således är det ju inte särskilt konstigt att jag mer eller mindre lovat att bli en järnkvinna nästa sommar. Detta trots att jag knappt cyklat eller simmat i hela mitt liv. Men om det fortsätter i den här takten (hittills totalt 17 mil på räsern - bara en mil kvar tills jag cyklat allt man ska cykla för att bli en järnkvinna! Fast i sommar ska jag göra allt i ett streck. Och gärna efter att ha simmat fyra kilometer...) så kommer det nog gå alldeles strålande. Det tänkte jag i alla fall fram till för en stund sedan. Och vad hände då för en stund sedan? Jo, jag fick reda på att det är bestämt vilket datum som den där lilla tävlingen ska genomföras i Kalmar nästa år, oavsett om det blir en riktig Ironmandeltävling eller "bara" en vanlig Järnman. Den 18 augusti är det som gäller.

Herrejisses.

Det är ju snart!

Jag har redan bitit ner naglarna till nagelbanden.

Hittills har mina idiotprojekt gått rätt bra. Jag genomförde ju det dära Vasaloppet 2010 som var min första dumhet, och jag är på god väg att bli den där ultralöparen jag drömmer om. Men nu snackar vi triathlon. Och vi snackar inte sprintdistans.

Kan inte nån jävel hejda mig?


Wannabecyklisten. Som för övrigt inte ramlade en enda gång i fredags
när jag cyklade ihop tre mil ytterligare till min lilla cykelpott.

Att tänka på vid köp av rullskidor

Jag får ganska ofta frågor om min rullskidutrustning, vad som är bäst, vad man ska välja, hur man ska tänka om man ska köra både rullskidor och snöskidor, kan man använda samma stavar och skidskor och så vidare. Så jag tänkte att jag skulle berätta det lilla jag vet.

Årets säsong är min tredje, så jag anser fortfarande att jag är nybörjare. Jag har inte hunnit prova så många olika grejer ännu, men jag kan ju ge lite tips för någon som precis som jag för tre år sedan tänker prova på rullskidor för första gången!

Och jag tänkte börja med det viktigaste - vilka rullskidor man ska köpa.

Jag åker på ett par Elpex Wasa 610, en rullskida med stomme av aluminium som beskrivs som en bra nybörjarskida. Lite som en gammal Volvo - stabil, men utan några finesser. Hjulen är något bredare än de flesta andra (det handlar om ett par millimeter) och det är därför den känns så stabil. Men den är också rätt tung, och släpar liksom efter i diagonalåkningen och framför allt i andra växeln, det vill säga stakning med frånskjut. Där upplever jag dem som vingliga. Man kan väl säga att det är en rullskida som gör sitt jobb, men inte så mycket mer.

Det lilla jag har provat andra skidor att jämföra med så kan jag säga att jag upplever Swenor Fibreglass som en skida som är mycket skönare att åka på. Till skillnad från Wasaskidan så består Fibreglass av en laminerad träkärna och glasfiber, och det säger sig själv att en sådan skida blir lite mer flexibel och stötdämpande. Åker man på knögglig asfalt är de båda skidorna som natt och dag. Jag kan säga såhär att hade jag köpt rullskidor idag så hade jag förmodligen satsat på ett par Swenorskidor, men kanske då Swenor Carbonfibre som är ungefär samma skida som Fibreglassen, men lite lättare och anpassad för folk som väger lite mindre. De har dock tio millimeter smalare hjul än min Wasaskida, och det är frågan om jag hade gillat det från första början, när jag kände mig otroligt osäker och vinglig.

Själv blir jag förresten väldigt nyfiken på Marwe Classic 700C när jag läser om den lite här och där. Det är en klassisk rullskida med spärren på framhjulen istället för bak. Låter spännande tycker jag. Rullskidorna försöker ju efterlikna snöskidornas vallafäste med hjälp av en spärr på bakhjulen (förutom i Marwes fall då) som liksom tar emot när man trycker ifrån i frånskjuten, men spärren är väääldigt förlåtande och du kan i princip gå uppför backarna utan att trycka ifrån det minsta eftersom spärren hindrar dig från att åka baklänges. Frågan är om det blir mer skidlikt med spärren i fram? Det vore isåfall grymt!

Men, för att summera - utan att vara expert tycker jag att det viktigaste att fundera på innan man köper rullskidor är vad man vill använda dem till, och hur ovan man känner sig.

Har du aldrig stått på ett par skidor ska du kanske inte köpa de med smalast hjul. Men å andra sidan, har du bra balans i vanliga fall är smala hjul inte direkt någon nackdel. Smala hjul betyder ofta smalare stomme och lättare skidor.

Ska du tävla på rullskidorna? Om du inte tänker köpa två par rullskidor och ha ett par för träning och ett par för tävling så kanske det är värt att kolla upp ifall det finns tävlingshjul till de skidor du köper. Till mina Wasaskidor finns det inga tävlingshjul, men det går förstås att lösa genom att sätta dit smalare hjul av annat märke och sätta distansplattor mellan stommen och hjulen. Men det känns inte helt optimalt. Återigen, hade jag köpt rullskidor idag hade jag köpt Swenorskidor som det finns tävlingshjul till. När jag köpte mina rullskidor visste jag inte ens att man kunde tävla på rullskidor, men när jag fick reda på att det faktiskt fanns rullskidtävlingar kände jag redan till säsong två suget efter att stå där i ett startfält och nervöst vänta på att få dra iväg längs asfalten i jakt på den bästa tiden...

Mina Elpex Wasaskidor.

söndag 13 november 2011

Ett superbra sätt att hitta motivationen

Det är lätt att glömma hur effektivt det är att bara koppla av hjärnan emellanåt. Erik, en av mina klubbkamrater, hade i all anspråkslöshet planerat en uppstart på skidsäsongen i form av ett miniträningsläger den här helgen, och i fredags bestämde jag mig för att haka på. Kollade på schemat och bestämde mig för att göra precis som Erik sa utan att knota. Var det tio intervaller stavlöpning/skidgång uppför en slalombacke så var det, liksom.

Nu, drygt sex träningstimmar senare, varav de flesta ren kvalitet, sitter jag helt nöjd på rumpan och bara längtar efter nästa träningspass. Vi har stavsprungit de där intervallerna uppför slalombacken, simmat 50-metersintervaller tills axlar och rumpa skrek om nåd, sprungit superpasset 4x4 minutersintervaller på 90-95 procent av max (fast med minimal löpträning de senaste veckorna bestämde jag mig för att lägga mig strax över tröskeln istället, kändes som en lagom uppstart...) och avslutningsvis kört långpass på rullskidorna. Eftersom jag är långsammast i världen fick jag köra mina dryga 36k alldeles ensam medan de andra rullade 56k i en hastighet som för mig är tävlingsfart, och jag ljuger om jag säger att det var lätt. Shit vad kroppen värkte efter alla mördande intervaller. Jag slet mig framåt och tyckte att hjulen rullade segare än vanligt. Stannade för en vätske- och bananpaus hemma hos löparvännerna Anette och Lasse som bor lägligt längs vägen, och bet sen ihop och plockade fram jävlaranammat för att klara sista 15 kilometrarna. När jag rullade in i stan var det knappt styrfart på mig, och jag vinglade till varenda gång jag behövde stanna för ett rödljus.

Men nu efteråt mår jag bättre än på länge. För att inte tala om hur bra jag mådde under alla träningspassen, kanske undantaget de sista femton kilometrarna på rullisarna då. Det är stor lycka att ha så många bra träningskompisar! Och när motivationen tryter är det verkligen super att låta någon annan bestämma och bara koppla bort den där rösten som säger "amen hallå jag är tröööööött låt mig sitta hemma och uggla", för väldigt ofta mår man bättre av att komma ut och slita häcken av sig på en löparbana.

Och ja just det, höften och rövblåmärket har gett vika. Det syns fortfarande som en osmickrande böld, men det går att springa. Jag är så nöjd! Nu jävlar är jag på gång igen!

Nästan hela gänget som inledde helgen i vår närmsta slalombacke. Liten, men naggande. :)
Tio intervaller uppför var det som gällde.
Jag har inte sprungit med stavar sedan förra hösten och blev verkligen helt slut.
Vi avslutade med att springa uppför i lag om fyra som samtidigt
försökte få med sig en fotboll upp till toppen.

fredag 11 november 2011

Drömmen om landslaget

Alltså, ibland känner jag mig lite som ett barn. Du vet det där med när någon frågar vad man ska bli när man blir stor så svarar man astronaut för det är ingen som har sagt till en att "nänä, det blir nog knepigt för dig, vet du hur många som vill bli det och som aldrig lyckas?". Om nån frågade mig nuförtiden vad jag ska bli när jag blir stor så skulle jag lätt kunna säga medlem i skidlandslaget. Ibland drömmer jag att jag är med där. De verkar ha det så himla mysigt. Och inte bara drömmer, jag tänker att jorå, där kommer de vilja ha mig snart. Vilket ju givetvis är helt befängt. Jag skulle inte ens platsa i ett skånskt skidteam, och då snackar vi inte bara om det faktum att jag inte är skåning.

Nåja. Jag blir i alla fall lite glad över att Anna Haag står där i en vallabod i italienska Val Senales och vallar sina skidor själv. Det känns som att vi åtminstone har något litet gemensamt då.

Landslagsmaterial...?

torsdag 10 november 2011

Dumma höft, dumma stress

Jag har en motivationsdipp. Ibland blir det liksom inte så mycket med veckorna. Jag längtar mest till att jag ska få sova, eller i alla fall slippa göra något särskilt. Jag hade ett litet bryt i början på veckan och fick lite hjälp från kollegor och chefer att få perspektiv. Det är alltid bra. Att få hjälp alltså. Jag vet inte hur du funkar, men för mig är det lätt hänt att jag känner att jag måste hinna precis allt. Jag får svårt att prioritera, särskilt när allt jag ska göra är så fruktansvärt roligt. Jag samlar saker på hög, saker jag borde göra, saker jag aldrig känner att jag hinner och sen blir det bara kris och katastrof. Då är det bra om någon kan säga "hörrudu, vad är egentligen viktigast? Vad kan du låta bli att göra? Och vad spelar det för roll i det stora hela?".

Jag har svårt att hitta en väg ut ur stresstunneln själv. Ibland funkar det ju att träna sig ut, genom fysisk aktivitet blir kroppen och hjärnan lugnare, och dessutom får man en stund på sig att fundera. Eller kanske ännu hellre en stund som är helt separerad från resten av livets måsten och som blir ett litet andningshål.

Men den här veckan har det inte riktigt funkat. Jag har varit less på mitt höftonda (som för övrigt fortfarande inte är bra. Det är en sjukt fånig skada som bara känns dum och irriterande. Skadornas motsvarighet till förkylning på nåt sätt - inget som gör livet omöjligt att leva, men som är tillräckligt begränsande för att man inte ska kunna träna som man vill) som har hindrat mig från att springa. Det går helt enkelt inte för det känns obehagligt. Och det är springa jag vill göra. Jag kan yra hur mycket som helst om spinning och andra roligheter men i slutändan är det ändå bara löpningen jag längtar efter. Träffade på en springkompis utanför gymmet häromdagen. Hon hade sprungit snabbdistans med Halmstadtriatleterna. Jag hatar snabbdistans. Men ändå fick jag sån löparcraving när hon berättade om passet att jag höll på att krypa ur skinnet.

Ja, det var väl dagens lilla gnällkvot. Nu ska jag äta glass.

Kom igen, ge mig träningslusten åter!

onsdag 9 november 2011

I verkstan

Snart dags för spinning igen. Och i min värld är det inte bara att dra på sig ett par jympaskor och köra. Nejnej. Jag har sneglat lite avundsjukt på alla klickskor under de två pass jag varit på under den senaste veckan och tänkt att om jag nu ska bli lika spinningtokig som alla andra så ska jag vara det med stil. Spinningskor är således inköpta. Men ack vad mycket nytt man måste lära sig med varje ny sak man provar. Inte visste jag att man var tvungen att plocka fram insexnyckeln för att kunna gå på spinning med någon slags värdighet. Nåja.

Herrejisses vilken instruktionslapp, by the way. Nästan som om de trodde jag var helt korkad.

söndag 6 november 2011

The Convention 2011: Vi ses 2012!

Nu såhär i efterhand var alla mina oroligheter inför lördagens jätteträningsgalej i Göteborg alldeles knasiga. Jag rodnar nästan när jag tänker på att jag var så nervös. Det var ju bara sjukt kul!

Jag och Anna. Anna som kurerar ett löparknä och därför bland annat yogat över fyrtio dagar i sträck. Den rutinen skulle jag också vilja ha. Funderade en kort stund på att börja gå upp klockan fyra istället för kvart i fem för att hinna med tjugo minuters morgonyoga varje morgon... Foto: Privat.

Dagen började tidigt, tidigt på en Statoilmack utanför Halmstad. Jag och miljoner kajor stod och väntade på en skånebil innehållandes Anna, Linda och Camilla som räddade mig från SJ:s pengalystna klor. Det första jag gjorde när vi nån timme senare kom fram till gigantiska Elixia i Sisjön (jag har bott i de där krokarna för en massa år sedan, och då var Sisjöns industriområde sunkigt och tråkigt. Raka motsatsen till idag, känns det som. Och verkligen raka motsatsen till Elixia. Snacka om supersnyggt gym!) var att byta bort min första klass. Akrobatyoga mot Cyclocrosspinning. Jag vet att jag sagt att jag skulle kliva utanför ramarna och prova nya saker, men akrobatyoga var liksom bara för mycket. Spinning däremot kändes lagom otheresigt och bra. Jag har bara varit på tre spinningpass i mitt liv, alla lika urtråkiga. Men folk älskar ju spinning, så jag tänkte att jag skulle ge det en chans.

Och herrejävlar vad kul det var! Åsa Erlandsson var lugn som en filbunke och sa bara precis lagom mycket för att jag skulle fatta vad jag skulle göra, och det bästa av allt - ingen skränig listmusik och tjo och tjim. Istället var det bara instrumentalt med skön puls som man kunde sjunka in i och bara fokusera på att bli fruktansvärt svettig och utmattad. Det var för övrigt nån som sa till mig att det var viktigt att inte köra slut på sig totalt på första passet. Det verkade min kropp strunta blankt i, så när jag klev av från cykeln var det på darrande ben. Och med en helt annan syn på spinning (till och med så annan att jag rusade iväg på en spinningklass på mitt eget gym när jag kom hem från Göteborg i eftermiddags, och hade roligt då också!).

Pass nummer två var Jari Ketolas Atletisk muskelfys. Sjukt jobbigt, men kanske inte superinspirerande. Massa "vanliga" övningar fast på ett lite annorlunda sätt. Och massa hoppande som inte funkade alls för min höft, det högg till på ett riktigt obehagligt sätt. Jag var ganska nöjd med att få ett par timmars vila med lunch och sen en föreläsning med inspirerande och roliga landsvägscyklisten Mattias Reck som pratade om uthållighet och hur viktigt det är att kunna arbeta med fett som bränsle.

TRX-salen. Foto: Orka mera-Anna.
Totalt vilse kände jag mig när det blev dags att kliva in bland remmar och öglor i Stina Albihns TRX-sal tillsammans med bland annat Keron. Det var en sak att ha händerna i de där öglorna och göra diverse bakvända plankor och benböj, men när fötterna skulle upp i luften och händerna sitta fast i golvet så blev det värre. Jag vinglade och kände mig svagare än svagast. Å andra sidan var det bra att jag fick svart på vitt att det finns saker att jobba på. Balans och corestyrka till exempel...

Allt avslutades med Träningsglädje-Saras föreläsning/diskussion om hur man lyckas som träningsbloggare. Det var spännande att höra både hennes tankar och hur andra i salen funderade kring både sitt eget och andras bloggande. Tur för övrigt att Sara gillade att vi brötade in med frågor och påståenden, för jag kunde såklart inte hålla käften. Jag har så mycket tankar kring bloggande som jag aldrig hinner tänka klart och få ur mig. Funderingar kring integritet, kring innehåll och avsändare, kring journalistik versus bloggeri och så vidare. Jag får se till att ta mig tid att tänka färdigt nån dag. Jag kan dock konstatera just nu att jag är en usel bloggare som knappt fick med mig en enda användbar bild hem...

Jag lämnade Sisjön igårkväll med en glad och varm känsla i magen. Förutom att jag tror att jag hittat en ny träningsform som jag kan bli vän med så tar jag också med mig det där underbara apropåingentingsamtalet med en supertrevlig tjej från Elixia Masthugget medan vi smälte lunchen och jag hoppas att jag kommer stöta på Oscar och hans kompis gamlaelitmedeldistanslöparen som jag tyvärr glömt namnet på under nästa års Convention.

Jag blev tydligen lite biten.

onsdag 2 november 2011

The Convention. Hjälp?!

På lördag ska jag till Göteborg på mitt livs första konvent. Det råkade bli så när jag under ett ögonblick i somras fick lust att utmana mig själv att göra saker jag aldrig vågar göra. Jag är livrädd för konvent. Mest eftersom jag är övertygad om att jag kommer göra fel. Jag är inte typen som fattar koreografi särskilt fort, och jag får lätt prestationsångest. Men under den här hösten har jag dock lärt mig gilla gruppträningspass, eftersom jag hittat en dansklass som jag verkligen älskar. Så det ska nog gå bra det här också.

Men när jag kikade lite på klasserna jag anmält mig till så ångrade jag mig lite. Varför i hela fridens namn har jag fått för mig att Acroplay ("En sprudlande och dynamisk teamklass med inslag från både akrobatik och yoga. På ett lekfullt och svettigt sätt får du uppleva världen i ett upp och nedvänt perspektiv"var något för mig? Jag kommer ramla omkull och skaffa mig ännu en lårkaka. Jag borde satsat på kettlebells istället.

Nåja. Det kommer säkert bli bra.

Fast en sak som jag helt ärligt undrar över är det här med att duscha och byta om. Eftersom det här är min första gång så jobbar jag lite efter devisen "jag gör som alla andra gör". Således - hur många ombyten ska man ha? Ett för varje klass? Det är ju typ bara en kvart mellan varje pass, så det är inte direkt så att man hinner med stora duschceremonin. Eller?

Ser ni en förvirrad löpare irra runt i Sisjön på lördag så kan ni väl ta hand om mig!

tisdag 1 november 2011

Alla möjligheter i världen. Choklad, någon?

Det kom ett mejl...
What to do?! Jag som hade förberett ett litet tal för att förklara för mina medsimmare varför jag ser ut som ett misshandelsoffer. Nu får jag spara det till på torsdag. Och kvällen ligger plötsligt öppen. Jag gillar inte öppna kvällar utan ordning. När jag plötsligt kan göra vad som helst blir jag lat och vill göra ingenting- Förutom möjligen att äta upp alla chokladkakor jag bakade tidigare idag. Johan ska köra testlopp på rullskidorna. Jag borde följa med och fisåka i bakvattnet. Fast jag är ärligt talat lite skraj för att ramla omkull och slå mig. Töntigt, jag vet. Jag håller på att bli tant.

Fast nu är stavspetsarna slipade och det finns liksom inga ursäkter längre.

måndag 31 oktober 2011

Rövblåmärkevila

Jag kommer knappt genom porten hemma eftersom höftkakan aka rövblåmärket har växt och brett ut sig något otroligt över min lekamen. Det gjorde dessutom så ont i natt att jag blev lite orolig, och gick således till min alldeles egna vårdcentral efter jobbet för att höra mig för om jag borde vara orolig eller om jag kunde sluta upp med det och ägna mig åt viktigare saker. Sjuksköterskan tittade på min svullnad och sa att det där kan du inte göra så mycket åt. "Smörj med Hirudoidsalva och känn dig glad över att du har lite hull så du landade mjukt!" bräkte hon ur sig. Jag höll på att storkna och fick bita mig i tungan för att inte säga några väl valda ord.

Hur som helst. Jag går och transportcyklar med viss möda. Det känns ungefär som att någon helt hjälpligt klistrat fast en bit kött på höften och som att i varje steg så är köttbiten farligt nära att lossna. Jag har således ställt in kvällens planerade träning, för att springa runt med en dåligt fastlimmad köttbit på höften känns inte så lockande.

Så jag vilar. I träningsdagboken har jag antecknat rövblåmärkevila.

Nä. Det blir inget springaochsparkairödalöv för den här löparen idag.