Jag och Jörgen Brink

Du kanske hörde om Jörgen Brinks förkylning/feberkänning/febertopp/krasslighet (allt beroende på vilken tidning du läste eller vilka intervjuer du hörde...) i helgen? Trots att han inte kände sig helt på topp i lördags så valde han att starta och jaga sin fjärde raka seger i Vasaloppet på söndagen. I en tråd på jogg.se diskuteras det sunda i det här - att starta fast man anar att man inte är helt frisk. Brink startade, hängde med bra under hela loppet, men var av någon anledning inte 100 procent och kunde inte svara när Jörgen Aukland och de andra drog igång den där långspurten på slutet. Det behöver förstås inte bero på eventuella sjukdomssymptom, det kan lika gärna handla om att de andra helt enkelt var bättre.

Hur som helst. Utan att göra några som helst andra jämförelser mellan mig och Brink så brottades jag ju också med sjukdom i veckan. Och förutom att jag fick massa fina tips från min omgivning om hur jag snabbt skulle skrämma förkylningen på flykten med hjälp av olika kurer så fick jag också mer eller mindre brutalt formulerade råd om hur jag skulle tänka när det gällde ställa upp eller inte i loppet. De flesta höll sig på nivån "känn efter ordentligt och ställ bara upp om du känner dig frisk". Andra kände för att ta i lite mer och sa något i stil med "Starta inte! Du kommer få hjärtmuskelinflammation och dö! Jag känner en som sprang ett maraton förkyld och hon är ett kolli nu!".

Vad är poängen med att säga så?

Jag är ingen idiot. Jag känner till riskerna. Jag gör aldrig saker som jag vet kan äventyra min hälsa på lång sikt. Således ställde jag mig på startlinjen för att jag kände mig frisk, och om jag hade märkt att min kropp reagerade konstigt under loppet så hade jag brutit. Det ingår liksom i själva konceptet att älska träning att också vara nyfiken på hur kroppen fungerar, att veta vad som är farligt och ofarligt och att lära sig var gränserna för just min kropp går.

Det haglar så himla mycket "goda råd" kring människor som sysslar med idrott på olika nivåer. Och ärligt talat, ibland känns det som att de goda råden går lite till överdrift. En snuvig näsa behöver inte betyda att du måste ställa in veckans löppass. En trött kropp behöver inte alltid vila. Den kan lika gärna behöva en endorfinkick.

Missförstå mig inte. Jag tycker att det är bra att vi påminner varandra om att vi bara har varsin kropp och att vi ska vara rädda om den. Det jag undrar är - vem är jag att ge dig något annat råd än just att lyssna på din egen kropps signaler? Vem är jag att säga gör si eller gör så, det är bäst för dig?

Vad har jag gjort?

Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Om mindre än tre dygn är det tänkt att jag ska stå på startfältet i Transtrand och skida för en medalj i Vasaloppet, men just nu känner jag mig väldigt osäker på om det blir start överhuvudtaget.

Jag är nämligen sjuk.

Igår bröt förkylningen från helvetet ut. Jag har snor i hela jäkla huvudet och känner mig lika pigg och fräsch som en välanvänd tvättsvamp. Än så länge inget halsont, och det är ju en ljusning mitt i misären...

Det känns bara så fruktansvärt orättvist! Jag vet att det kommer fler Vasalopp och jag vet att det finns värre saker som kan hända. Men ändå. Jag kände mig så himla lycklig över att vara i form, över att känna längtan och glädje över något igen - och jag tycker att jag förtjänar att få köra det här förbannade loppet, att få njuta av nio vackra skidmil och att kämpa för den där prestationsmedaljen.

Än ska jag väl inte kasta in handduken. Jag kurerar mig med en häxbrygd som jag lärt mig av Hallands just nu mesta skidåkare, Mikael som åker alla Vasaloppen under veckan för andra året i rad, nämligen ingefärsvatten med honung och lime. Jag kokar helt enkelt några centimeter ingefära skurna i slantar en stund i tillräckligt med vatten för att fylla en liten termos innan jag lägger i saften av en lime och en stor sked honung. Smakar starkt men lent. Dessutom äter jag apelsiner och äter alla färgglada grönsaker jag kommer över och håller alla tummar jag har.

Imorn vilar jag hela dagen. När sjutton jag ska orka valla skidorna vet jag inte. Men mår jag inte bra på lördag morgon blir det ingen start för mig. Snälla, håll en tumme eller två!

Ingefära, honung inhandlad på senaste dalaresan och lime. Kom igen kroppen!

Oduschad och mätt på raw chokladpudding

Jag har alldeles för mycket fritid. I alla fall har jag det när jag inte spenderar åtta-tio timmar i veckan på en cykel eller i ett par löparskor. Vad gör alla icketränande människor hela dagarna?

När man är däckad av förkylning är det egentligen inga problem. Då orkar man ändå inte göra någonting av all den där tiden. Men när man börjar bli frisk, då är det något helt annat. Igår till exempel. Då ägnade jag alldeles för mycket tid åt att googla nya frisyrer. Sånt har jag aldrig tid med annars, och anser mig inte behöva tid till det heller.

Igår lyckades jag kanalisera nästanfrisk-rastlösheten i något ganska konstruktivt, i alla fall om man tycker det är konstruktivt att hitta på nya saker att äta som smakar choklad. I flera dagar har jag hört om folk som gjort chokladpudding rawfoodstyle, och som den chokladjunkie jag är så kunde jag inte låta bli att prova. Ungefär såhär till två rätt stora portioner:

En avokado

Lite honung

Nån deciliter vatten

Några matskedar kakao

Några valnötter, typ en deciliter kanske

Fyra färska dadlar

Eftersom jag lyckats bränna upp min mixer häromdagen när jag provade att göra rawfoodbrownies (sa jag att jag är en chokladjunkie?) så fick jag använda handkraft. Nötterna hackade jag i en kvart för att få dem så finhackade som möjligt, och själva blandandet skötte jag med en gammal hederlig vevvisp (föregångaren till elvisp - två vispar som snurrar likadant som på en elvisp fast det hela drivs med en liten handvev! Mycket bra grej). Det blev fluffigt men med lite småbitar i. Och förstås alldeles fantastiskt gott. Johan fick en av portionerna, och han slickade nästan skålen.

En annan sak som händer under sjukdom är att jag i vanlig ordning glömmer bort att duscha eftersom jag inte tränar. Fast jag säger som Anna som häromdagen konstaterade att det bästa med att vara sjuk är att man slipper att duscha så ofta. Sen får man bara hålla tummarna för att sjukdomen inte varar i flera veckor, då kommer det väl börja växa mossa på tårna.

Egentligen ska man säkert inte ha grädde till om det ska vara äkta rawfood. Det skiter jag i. Grädde är det godaste jag vet, så grädde och ett par bananskivor fick det bli!

Förkyld? Stanna hemma! Eller?

Idag är en sån där fantastisk dag då jag egentligen borde älska hösten. Krispigt kyligt ute, lite vind som rufsar runt bland de gula löven som ligger utströsslade på trottoarerna och sådär hög och klar blå himmel som bara en oktoberdag kan åstadkomma.

Men just nu är jag ynklig. Förkylningen från helvetet har drabbat mig och det är således otroligt, otroligt synd om mig.

Eller nä. När jag beklagade mig nyss för en kollega så sa han typ "va, så länge vi har jobbat ihop har du väl aldrig varit sjuk!" så jag kanske inte ska klaga. Även om han förstås inte har helt rätt. Jag låg i princip däckad många dagar i januari 2011 till exempel. Men okej, jag är sällan sjuk. Fast de senaste dagarna har huvudet varit gröt, näsan tjock och kroppen har gått in i nåt slags slomotionmode. Ingenting fungerar som vanligt. Bara att gilla läget, vila, dricka mycket vatten och vänta ut det här snorandet.

Det är lustigt det där förresten med hur man letar orsaker till att man blir sjuk. I torsdags, dagen innan jag började känna de första små symptomen, spenderade jag hela dagen i en direktsändning utomhus. De regnade och var kallt som satan. Och på kvällen sprang jag kenyanska intervaller ihop med klubben och sen stod jag och babblade alldeles för länge ute i kylan efteråt. Genast går min hjärna igång och tänker "aha! Där har vi det" Dumma jädra Therese som går runt och fryser, klart hon blir förkyld då!". Fast jag vet att nerkylning inte har det minsta med förkylning att göra. Jag har helt enkelt haft förkylda människor omkring mig och blivit smittad. Krångligare än så är det inte.

Vilket leder mig till nästa fundering. Jag läste nyss Petras "öppna brev" på Maratonbloggen - en uppmaning till alla förkylda människor att stanna hemma från jobbet och sluta springa runt ute i verkligheten och hosta loss. På sätt och vis håller jag med. Jag fattar inte varför feberyra och i princip däckade människor inte stannar hemma och kurerar sig istället för att springa runt och sprida förkylningsvirus till människor omkring sig. Men det finns ju grader i helvetet, och det finns omständigheter som inte går att råda på. Imorse hade jag gärna lagt en extra kudde under huvudet, snytit mig en gång till och snörvlande somnat om igen istället för att kliva upp innan tuppen, sätta mig i en bil och köra till Kungsbacka för en fem timmar lång och ganska slitsam radiosändning. Men vem skulle jag ringa och väcka i svinottan och skicka iväg istället?

Nu är jag inte förkyldare än att jag klarar av att fungera hyfsat normalt idag. Jag håller mina eventuella nysningar långt borta från andra människor och jag gör så gott jag kan för att inte sprida mitt virus vidare. Ett virus som för övrigt smittade som mest i typ onsdags, innan jag ens visste att jag skulle bli förkyld.

Suck. Jag ser fram emot den där dagen då snoret plötsligt inte rinner längre och då hörseln inte går omvägen via näsan så att allt som folk säger omkring mig fastnar i snoret en kvart innan det når min hjärna. Det är så mycket enklare att fungera i samhället när man hör vad människor säger.

Jag misströstar för övrigt inte. Efter regn kommer sol, har jag hört. En förkylning är ju som värst i tre-fyra dagar och även om den är riktigt segdragen så brukar den ha klingat ut helt efter ett par veckor. Det är ju inget alls i sammanhanget.

Världens bästa smärta

Nu är det inte långt kvar till Kalmar. Det börjar bli dags att fixa med grejer. Som kroppen till exempel. Den behöver inte bara tränas, den behöver lite omsorg också. Således gick jag till naprapat-Gabriel idag. Med hopp om att han skulle ordna så att jag fick lite mjukare vader lade jag mig på hans tortyrbänk.

En timme senare hade jag grinat, skrikit och nästan klöst hål i mina egna handflator.

Tydligen har jag fortfarande en gigantisk vänstervad om man jämför med den högra. Så var det i våras också, när jag hade en lätt överansträngning i vänstervaden. Lustigt det där. Om jag inte skulle mäta vaderna utan bara gå efter hur det känns så skulle jag säga att högervaden var tjockare. Men nej. Förresten är tydligen bindväven i vaderna stram. Det kan man lösa med nån form av massage med en slags vakuumkopp. Det var kanske det vidrigaste någon gjort med mina vader någonsin.

Gabriel fixade också mitt knäveck. Du vill inte veta hur det känns när en naprapat sätter fingrarna på knutar i musklerna nära knävecket.

Men det värsta var när han gav sig på ryggen. Jag har små låsningar eller nåt i ländryggen och strax ovanför. Och höfterna är stela. Gabriel gick loss med armbågar och grejer. Då grinade jag.

Nej förresten, det värsta var när framsidorna av smalbenen skulle åtgärdas. Fy sjutton vilken vansinnessmärta.

Men. Jag lämnade Gabriel några knäckningar i ryggen senare med lätta steg. Knävecket var mjukt, vaderna kändes pigga och jag kände mig rak och lång.

Naprapatsmärta. Den bästa sortens smärta. Och bäst av allt - jag får gå dit om en vecka igen.

Här jobbar han - världens bästa naprapat.

Det bästa sättet att spendera en vilodag på

Jag består just nu av 4,5 deciliter mindre kropp. De 4,5 decilitrarna ligger i en blodpåse uppe på sjukhuset och har det bra, i väntan på att bli kontrollerade och sen förhoppningsvis välanvända.

Jag älskar att lämna blod. Visserligen är den där nålen sjukt stor, och det är inte alltid sköterskorna lyckas med bedriften att träffa rätt i mina konstiga ådror, men det spelar liksom ingen roll. Trots lite yrsel och skit så mår jag så himla bra när jag ligger där i stolen och ger bort en liten bit av mig själv till någon som behöver den bättre. Jag har blodgrupp 0, och kan därför ge till alla andra blodgrupper men bara få från min egen. Viktigt, viktigt att såna som jag går till blodcentralen och delar med oss. Och jag blir glad över att det alltid är fullt med folk i stolarna när jag är där. Alla våra 4,5 decilitrar tillsammans kan ju rädda liv!

Men som löpare är det där med Hb-värdet inte alltid sådär himla bra. Senast jag fick ge blod var för ett år sedan, och då låg jag bra när det stack mig i fingret, men sedan visade det sig att det verkliga värdet var 118 g/l. Alldeles för lågt för en blodgivare. Därför fick jag ett brev från nån form av läkare som informerade mig om att numera blir det bara en gång om året för mig, istället för tre. Surt att jag som så gärna vill ge inte får, när det finns så många andra som kan men som inte vågar.

Hur som helst. Idag visade sticket i fingret Hb 137, men eftersom fingerblodet alltid visar högre än det verkliga värdet så trodde sköterskan att jag låg precis på 125 som är det som kvinnor ska ligga på för att få ge. Sköterskan godkände hur som helst och nu finns det alltså lite, lite mindre av mig själv i mig. Och Cancerfonden har fått några kronor till.

Tänk vad bra man kan ha det på en vilodag ändå!

Allt är väldigt blodigt i mitt liv känns det som. Det är inte bara i blodpåsar och
längs cykelvägarna här hemma som mitt blod finns. Den här bilden är från
i våras när jag lade lite blod i ett dike när jag snubblade över en sten på Kap Verde.

Stoppa pressarna! En jätte"nyhet"!

I januari-februari någon gång fick jag ett nervöst infall och började äta extra c- och b-vitamin för att jag out of the blue fick för mig att det skulle hålla mig frisk till Vasaloppet. Jag brydde mig inte om att kolla upp om det var sant eller inte, och nu i efterhand kan jag bara konstatera att jag höll mig frisk. Om vitamintillskotten hade någon som helst betydelse kommer jag aldrig få veta, och i ärlighetens namn tror jag att de hade marginell betydelse, eller nä, snarare ingen betydelse.

Jag gillar inte kosttillskott. Om jag måste välja mellan mat och inte mat när jag ska ha i mig näring så väljer jag helst av allt mat. Och nu visar det sig att när Livsmedelsverket kollat innehållet i över fyrtio olika tillskott (framför allt bantningspreparat och prestationshöjande medel) så innehåller de flesta hälsofarliga substanser. Men ärligt talat, för mig känns det inte jättenytt att det inte är superbra att trycka i sig tillskott när det finns mat. Men det kanske bara är jag.

En riktig jävla skitperiod

Det är rätt tyst här på bloggen. Och det beror på att jag har en riktig skitperiod. Hela december har jag varit lite småsjuk, och lite för matt för att känna någon ork att träna när jag väl varit frisk. Och nu ikväll börjar jag känna mig sjuk igen.

Det finns inget som är lika knäckande som att bli sjuk gång på gång. Även om jag vet att det inte är något problem att komma tillbaks efter sjukdom så är det störigt när träningsrytmen blir störd om och om igen.

Jag kommer inte åka dåligt på Vasaloppet på grund av sjukdagarna. Jag kommer inte tappa särskilt mycket i kondition eller styrka. Men jag blir less och tappar intresset.

Usch.

På onsdag är det dessutom tänkt att vi ska resa upp till Mattila och åka skidor hela dagarna. Det vill jag inte missa. Jag kan inte tänka mig något värre än att vara på semester (eller träningsläger kanske man ska kalla det...) och ligga i en sjuk liten hög och inte kunna göra något.

Ganska glad trots allt under dagens korta stakningspass.

Det går utför

Jag är tillbaka! På min normala vilopulsnivå alltså. I somras låg jag på 46bpm, men under hösten har pulsen rusat tack vare infektioner och en allmänt stressig situation. Men jag måste tydligen vara piggare än piggast just nu, och dessutom rätt vältränad. För det har gått utför med pulsen de senaste veckorna, och nu är jag där nere runt 46 och nosar igen. Nice.

För övrigt ska folk som belägrar maskiner i tre evigheter på gymmet ha spö. Alla roddmaskiner var upptagna och jag fick ställa mig på übertrista crosstrainern.

En sorts elefantiasis

Ibland känner man sig som en elefant. Jag skulle vara duktig bloggare och ta såna där spegelbilder på gymmet du vet, bilder där man ser sådär stark och snygg ut. Men jag såg ut som en elefant. Det måste varit nåt fel på spegeln. Eller så är jag en elefant.

Apropå det så blev det viktsnack på jobbet idag. Folk ska ägna de kommande veckorna åt att banta så att de går ner fem-sex kilo som de kan äta upp i jul. Jag fattar inte hur de tänker. Men go for it för fan om ni vill trasha ämnesomsättningen.

Be för att bli frisk?

Nu blev jag på lite bättre humör. Det blir så roligt när folk tänker så knasiga saker. "Attans då, jag fick visst cancer. Vad göra? Jo, jag ringer prästen och frågar om han inte kan be lite för mig. Det borde väl funka?!" Ursmart.

Men vem vet? Det kanske funkar att ringa prästen när man tycker att det går lite slött med träningen? "Hörru prällen, kan du inte be för att mina ben helt mirakulöst blir 4.10-ben som susar mig igenom nästa halvmara?"

Förgiftningsvarning

Jag är inget fan av energidrycker. Och jag blir inte särskilt förvånad av att Livsmedelsverket vill titta närmare på den nya drycken Cocaine. Drycken innehåller 1120 mg koffein per liter, och det finns inte ens en varningstext på burken! Att dricka en burk är som att hälla i sig tre koppar kaffe. Mums?

Ge mig järn!!

Alltså, jag for runt några varv på Galgberget tidigare ikväll. Sprang inte särskilt fort ens, trots att jag försökte få till ett snabbdistanspass. Men hujedamig vad min kropp kändes matt efteråt. Jag håller blodgivningen som misstänkt, och det faktum att alla järntabletter som de vill pracka på en på sjukhuset alltid är helt omöjliga att få i sig eftersom de gör att jag får paniskt ont i magen.

Så, för att råda bot på det, eller i alla fall för att göra ett försök att rätta till järnnivån, har jag nu provat Mikkans spenatsoppa med wasabi. Och jävlars vilken grej! Supergott. Hade inga morötter hemma och funderade på att hiva i lite rivna rödbetor, men hejdade mig vid tanken på hur märkligt det skulle kunna se ut. Och bara för att jag känner mig på ett alldeles strålande sopphumör så tänker jag bjuda på mitt favoritsopprecept:


Magisk rödbetssoppa
(ca 4 port)

Börja med att göra chilipasta:

2 citrongrässtjalkar
2 vitlöksklyftor
1-2 chilifrukter, utan frön
1 lime eller citron, enbart juicen
5 cm färsk, skalad ingefära

Tryck ner allt i någon liten bunke och kör hårt med handmixern!

Nu kan du fortsätta med resten av soppan:

2-4 charlottenlökar (eller en vanlig lök)
1 msk kummin
500 g kokta rödbetor, hackade
600 ml buljong
400 ml kokosmjölk
svartpeppar
lite salt

Stek löken i olja nån minut. Lägg i kummin och chilipastan. I med rödbetorna och härja runt i 2 minuter. Häll i buljongen, puttra i 7-8 minuter. Precis innan du vill äta soppan, mixa och ha i kokosmjölken.

Servera med yoghurt blandad med hackad gurka, färsk koriander och färsk mynta.


Värsta grymma soppan som smakar så otroligt mycket att man får äta långsamt för att hinna med att känna allt!

Inte världens smartaste...

Jag sprang aslångt igår. Jag känner mig stressad. Jag har inte ätit nåt sen frukosten klockan halv sex. Och jag trodde det skulle gå att lämna blod utan problem. Yeah right. Höll på att svimma och fick sitta med en sköterska bredvid mig tills jag fick tillbaka färgen i ansiktet.