Cykling på Mallorca dag 5: Crash boom bang (och lite kärlek)

När vi rullade in genom alléerna som ledde in till bergsbyn Valldemossa i eftermiddags så hade jag redan skrivit det här inlägget i mitt huvud. Jag ville berätta hur det känns att se bergen torna upp sig framför cykeln och veta att snart, snart få jag cykla serpentinerna upp genom Sollerpasset, snart får jag ta i och lämna marken under mig. Jag ville tala om för dig hur sagolikt vackert det är bland bergen, hur ofattbart lyckligt lottad man känner sig när man tar sig ner längs bergssidorna och närmar sig en rosa by med gröna fönsterluckor.

Jag ville berätta om hur det känns att susa fram i 60 kilometer i timmen ner längs långa, böljande backar, hur otroligt mycket det värker i händerna efter ditt livs första riktigt långa nerförskörning i serpentiner (när ska man våga sluta bromsa så förtvivlat tro?) och jag ville framför allt berätta hur en kropp kan kännas sprickfärdig av kärlek till livet och alla vackra äventyr.

Men istället måste jag tala om något helt annat. Efter att vi letat oss ner från bergen och cyklat bra mycket längre än vi först hade planerat eftersom alla i min lilla klunga kände sig pigga och sugna på mer så hamnade vi på en lite större trafikerad väg som ledde oss tillbaka till S'Arenal som är första anhalten på strandpromenaden som leder in till Palma. Med bara typ nio kilometer kvar hakar min klunga på ett annat gäng med lite högre fart, och jag som ligger sist varnar för att jag kanske inte kommer orka men hänger på så gott jag förmår. Men ett plötsligt vingel från killen framför mig som bara ville kolla så jag var med orsakade mitt livs första klungkrasch. Det var bara jag och han inblandade, men vi körde i 35km/h och det blev en jäkla smäll. Jag klarade mig förhoppningsvis med blotta förskräckelsen, en ordentligt blå rumpa och en svullen och skrapad armbåge, medan killen jag krockade med fick åka till sjukhuset för att kolla till sin axel. Det visade sig efteråt bara vara en luxation och han ordinerades två veckor vila, och själv sitter jag här med en lindad armbåge för att minska svullnaden och jag mår rätt bra.

Men jäklar vilken chock. Vilken oerhörd maktlöshet. Du hinner se personen framför dig vingla till, du hinner tänka "fan också". Men du hinner inte reagera.

Förhoppningsvis känns allt bra imorn. Då ska jag ut i serpentinerna igen. Kärleken till bergen slog mig med full kraft idag, och jag längtar dit igen.

En liten bit av 5,5 kilometer serpentin upp till Sollerpasset. Riktigt härlig cykling!

Vackra Deia.

Två av mina medcyklister, Dennis och Janne, i väntan på Dag som kommer nedanför.

Världens värsta nackspärr

Häromdagen kände jag mig som en skröplig tant på väg mot närmsta grav. Jag var ynklig, hade ont och övervägde en alternativ karriär som knypplare eller nåt annat som innebär minimal kroppsanvändning - allt på grund av något som skulle visa sig vara en nackspärr.

Det var innan jag hälsade på naprapat-Gabriel och naprapat-Anna. Jag fick nämligen kungligt mottagande när jag kom till Halmstad naprapatklinik och fick träffa båda två. Ibland har man tur.

Det verkar vara nackspärr, sa Gabriel efter att ha känt, vridit och vänt.

Nackspärr?! tänkte jag. Jag som nästan bytt karriär och allt. Och så var det bara en fånig nackspärr. Skämskudde fram!

Well, Gabriel förtydligade sig en sekund senare och kallade min spärr för "kraftig". Phew. Skämskudde bort.

Hur som helst. Mild massage och tejp erbjöd Gabriel, sen kom Anna med nålarna och jag fick min första akupunkturupplevelse nånsin. Det var... bisarrt och framför allt den ena nålen kändes som om den fick med sig hela mitt innanmäte när Anna drog ut den igen. Men det hjälpte! Tack och lov.

Så nu sitter jag här, en vecka efter soffbärarincidenten och känner mig som en ny människa. Vilken tur att det finns människor som kan rätta till saker man ställer till.

Tejpad och akupunkterad direkt efter naprapatbesöket.

Klant-Therese lommar iväg till naprapaten

I förrgår var jag en god människa. En kompis behövde hjälp att bära en soffa uppför en lite knixig trapp och jag erbjöd mina tjänster. Jag är ju ändå rätt stark och man hjälper ju sina vänner så gott man kan.

När jag stod där med soffan i händerna och lutad mot överkroppen och huvudet och försökte pressa den uppför trappan medan min kompis stod längre upp och drog så gott han kunde så kände jag hur det inte kändes riktigt bra i nacken och mellan skulderbladen. Men soffan kom upp och jag sträckte ut musklerna och kände mig nöjd med dagens värv.

Ända till igår eftermiddag. Då började en mild smärta krypa sig på i övre delen av ryggen. Den milda smärtan eskalerade, och i natt kunde jag knappt sova eftersom det gjorde ont hur jag än låg i sängen. Idag vrider jag på huvudet med stor möda eller helst inte alls eftersom jag då får en strålande smärta rakt upp i nacken och ner mellan skulderbladen.

Klantigt, Therese, oerhört klantigt!!

Nu är det jag som lommar iväg till naprapat-Gabriel och hör sen. En Vasaloppsåkare kan inte gå runt med ryggsmärta som inte är träningsvärk, det är ju för töntigt.

Världens tjockaste vad = ont

Alla som nånsin träffat en naprapat eller idrottsmassör kan nog skriva under på känslan av hatkärlek. Man älskar att hen kan lokalisera felet och hjälpa en att lösa det, men man hatar vägen dit. Särskilt hatar man vadmassage.

Jävlar vad ont det gör.

Men det är bara att bita ihop. Har man lyckats åstadkomma en svullen vad med överbelastade muskler så är det priset man får betala.

Gabriel (är det inte fint att han heter som en ängel? Bara det är ju ett tecken på att han är bra!) konstaterade att min vänstervad är svullen, och att det är ett gäng muskler som är överbelastade. Och eftersom de fäster på olika ställen på utsidan och under foten så är det därför smärtan kom där, förklarade Gabriel. Sen gav han sig på fibularismuskulaturen på utsidan av vaden, och det kändes som att jag skulle avlida. Jag trodde att det var massage på utsidan av låret längs med ITB-senan som var den värsta massagen, men den är rena avslappningsmassagen i jämförelse. För att inte tala om när han flyttade runt på muskler för att komma åt nånstans djupt inne i vaden (tibialis prosterior). Huvva.

Efteråt diskuterade vi stretch och vad golfbollar egentligen är till för. Och all min oro om att aldrig nånsin mer i hela livet kunna springa eller träna något annat whatsoever kunde Gabriel lugna. Det är inte helt ovanligt med överbelastade vader, men det är individuellt hur smärtsamt det blir.

Fick order om att prova vaden under en kort löptur, sisådär 2k. Gjorde det igår. Ganska omgående kom en skarp smärta djupt inne i vaden, en smärta som försvann något med hjälp av stretch. Smärtan i foten kom inte riktigt tillbaks, men det känns lite. Vadontet var dock inte alls särskilt mysigt. Det faktum att vaden är tjock som ett sekvojaträd gör att blodet inte kan komma fram så bra, och det leder till syrebrist. Och smärta. Enligt Gabriel är det tibialis prosterior djupt inne i vaden som spökar, eftersom smärtan är som värst i landningsögonblicket och just innan frånskjut

Så, nu ser ordinationen ut såhär: Kompressionsstrumpor på. Egenmassage med golfboll, tennisboll eller annat tortyrredskap jag finner lämpligt. Ordentlig och noggrann stretch av vaden, både med böjt och sträckt ben. Och det är ingen fara att cykla. Springa med smärta är onödigt, men jag kan testa. Gör det ont så slutar jag och fortsätter massera och stretcha. Gabriel var noga med att poängtera att det inte rör sig om en skada, det är en överbelastning.

Så nu tänker jag i vanlig ordning när jag har ont nånstans vara snusförnuftig. Jag tänker inte riskera att orsaka något kroniskt skit. Jag och världens tjockaste vad ska tillbringa många timmar med den där tennisbollen.

Det snöar för övrigt i Stockholm. Och många jag känner ska springa 100 miles det närmsta dygnet. Hur tänkte vädergudarna där?

Ledsen löpare (men glad cyklist)

"Igår struttade jag ut genom dörren, redo för en mil lätt distans på stigar och vägar dit mina fötter styrde mig. Men jag kom inte så långt. Efter knappt två kilometer stannade min kropp. Tvärstopp. Inte en meter till. Smärtan var olidlig...."

Åh vad jag önskar att det där bara var en fiktiv inledning till en bok. Om det hade varit det så hade löparen genomlidit helvetets alla kval till en början och kanske funderat på att överge löpningen, men så hade point of no return kommit där löparen inser att nä, det är värt att kämpa för den här fantastiska friheten som löpningen ger, och så hade hen slitit med styrketräning, smärtsam stötvågsbehandling och långsam stegring av löpmängden - och till slut hade slitet belönat sig och löparen hade sprungit Stockholm marathon på rekordtid och sedan sprungit lyckligt i resten av sitt liv.

Det jobbiga är att det inte är en fiktiv historia. Det är min historia. Och då är utgången lite mer oviss.

Jag har ont i foten. På utsidans undersida, om du förstår vad jag menar. På motsatt sida hålfoten. Det gör inte ont när jag går på tå, men det gör ont i varje steg när jag springer. När jag sätter ner foten. När jag böjer foten. Och det är ingen mild smärta, det är som att någon hugger in en kniv och vrider om.

Med gråten i halsen avbröt jag mitt löppass igår och gick istället till gymmet och rev av en improviserad cirkel som fick magmusklerna att darra. Jag ställde in min medverkan som pacer på TEC i helgen och har istället bestämt mig för att ägna mig åt att att funktionära på heltid. Blanda dricka. Servera våfflor. Ja, vad det nu kommer behövas hjälp med.

Snart ska jag ringa min naprapat och be om tröst och hjälp. Och sen ska jag titta ut lite mer genom fönstret och längta efter eftermiddagens cykelpass. Solen skiner, och jag är mitt i löparmisären så lycklig över att jag kan cykla.

Dumma jäkla fötter.

Och domen över mitt knä lyder...

Alltså. Man borde inte tillåtas låta bli yoga som löpare. Jag har en gång skrutit om att jag är relativt smidig och dessutom otroligt bra på att hålla igång med yoga och annan smidighetsträning. Nu tar jag tillbaks allt jag en gång sagt och hävdar motsatsen. Man får härmed tillåtelse att kalla mig fröken kylskåp. Värst är det med mina lårbaksidor, ljumskar och insida lår. Jag fattar inte hur jag lyckats få dem så stela och korta.

Jag har alltså varit på yoga ikväll. Och jag ber rodnande kroppen om ursäkt för det långa uppehållet och lovar att ta tag i det här.

Men det var egentligen inte yogan som var det viktigaste med kvällen, utan min lilla löptur. Den skulle inte bli så lång, och den skulle avbrytas vid smärta. Medan jag tog de första trippande stegen insåg jag att jag inte hade tänkt så långt som att det skulle göra ont. Eller ja, med hjärnan hade jag ju tänkt på det, men hjärtat var helt övertygat om att det skulle gå bra. Men medan jag sprang slog det mig med full kraft. Tänk om! Jag valde genast en lite mer enslig löprunda, för om det började göra sådär ont igen skulle jag förmodligen börja grina och det ville jag göra ensam.

Så jag sprang. Fem minuter. Tio minuter. Stannade och pratade med en kompis jag mötte. Tolv minuter. Och där var knät. Eller? Ingen smärta, men en annorlunda känsla. Tänkte på Daniels ord om höften och fixade med hållningen. Känslan försvann.

Femton minuter. Lugn andning, lycklig känsla. Tjugo minuter. Mörkt. Var tog mina gatlyktor vägen? Lika bra att springa bort från min lilla ensliga stig och ut på en väg, jag ser ju ingenting. Tjugofem minuter. Känslan igen. Vad är det här? Trettio minuter. Ingen smärta, men känslan är kvar. Ska jag vända hemåt nu? Nä, jag fortsätter. Trettiofem. Stannade till på ett av mina gym och snackade med en annan kompis. Fyrtio minuter. På väg hemåt. Trött i högerbenet. Trött av att tänka och känna efter. Fyrtiofem. Trippande steg, hur var det med hållningen nu igen?

Femtio minuter. Hemma.

Har jag ont? Känns knät?

Man kan säga såhär: Det här benet springer inte ett maraton i morgon. Men det är på bättringsvägen! Naprapat-Gabriel kommer att bli stolt.

Idag ska det ske...

Knät. Kom igen nu! Det är dags att bekänna färg. Är du fixat och helt igen? Eller måste jag rehabba vidare? Inte för att jag hunnit rehabba nåt värst. Jag har ju åkt skidor dagarna i ända. Idag är i alla fall dagen då jag ska springa en sväng för första gången sedan julafton. Jag är nervös och ser inte alls fram emot det. Är väl i någon slags förnekelsefas. Sitter och tänker på mina rullskidor med en lycklig suck istället. Jag älskar mina rullskidor.

Men springa var det ja. Naprapat-Gabriel har sagt att jag måste prova. Det duger inte att gå runt och vara nervös. Ut och spring!

Jag återkommer.

Ack denna smärta!

Naprapat-Gabriel har jävlats med min höft, mitt knä och mitt lår idag. Mina miljontals knäböj sen sist har resulterat i en starkare rumpa och jag känner mig stabilare i enbensknäböjen och utfallen. Men min kära ITB-sena känns spänd som en fiolsträng och det här vill Gabriel fixa med massage. Och då snackar vi inte mysmassage, vi snackar smärta som inte är av denna värld. Stundtals kändes det som ett vettigt alternativ att aldrig någonsin mer springa, bara jag inte behöver ligga där på britsen med en tumme intryckt i min gluteus maximus någon gång mer i mitt liv.

Men nä. Jag vill såklart springa många, många fler mil i mitt liv. Jag blev inte alls särskilt glad när julaftonsjoggen kändes i mitt högerknä, för tanken på att inte kunna springa är skittrist. Just nu har jag annat för mig, jag rullskidar och simmar och har det i största allmänhet hur fint som helst, men i en snar framtid vill jag kunna påbörja min marathon- och ironmansatsning ordentligt, och då är inte ett gnälligt knä något jag känner att jag vill brottas med. Så jag SKA bli bra. Så fort som möjligt. Och då får man tugga i sig helvetessmärta. Men satan i gatan vad det känns trist att tänka på löpningen just nu.

Jag har lovat Gabriel att rulla mer på min foamroller. Det är dock svårt att komma upp i lika höga nivåer av plågsamhet själv.

Världens svagaste rumpa

Naprapat-Gabriel som jag träffade i torsdags tryckte och drog lite i mina ben och konstaterade att jag har världens svagaste rumpa. Eller nä, riktigt så sa han inte. Men han sa att mina höfter och mitt säte måste bli starkare, särskilt på högersidan. Sen plockade han fram pilatesbollen och sa åt mig att göra enbensknäböj med bollen mellan väggen och min rygg. Jag klarade en och en halv på mitt högerben. Gabriel tittade på mig med bekymrad blick och sa att om jag hade varit en nybörjarlöpare hade han inte släppt ut mig i löparspåret förrän jag klarade av minst tio, helst femton. Jag skyllde på att jag var trött som en gnu efter att ha klivit upp fyra på morgonen och sen jobbat röven av mig hela dagen. Plus att jag har sovit riktigt uselt överhuvudtaget senaste veckan. Dålig ursäkt, jag vet. Men till mitt försvar kan jag säga att igår fixade jag tio stycken på samma ben när jag var lite mer utvilad. Så det så!

Hur som helst. Min plan framöver ser ut som följer:

- 30 djupa knäböj med pilatesboll mot ryggen

- 30 "sidförflyttningar", det vill säga, ner i nittio grader i knäna i typ en knäböj, sen flyttar man överkroppen åt sidan till man har höften och knät i en rak linje, sen över till andra sidan och så vidare. Det ska kännas i utsida höft.

- 15 (eller så många jag klarar av) enbensknäböj per ben med bollen mot ryggen

- 30 sidgång med gummiband runt fotlederna - man går som en krabba typ och är noga med att både ta ut steget och hålla emot när man flyttar ihop fötterna.

- 15 "höftlyft" per ben. Stå med sidan mot en vägg. Lyft upp benet närmast väggen i nittio grader. Slappna av i höften och liksom "tappa höften" utåt. Lyft sedan upp höften igen.

Allt ska göras så ofta jag kan, men minst tre gånger i veckan. Jag tänker mig att varje dag är en bra grej. Annars blir det som när jag tänker att jag ska yoga. Säger jag två gånger i veckan så går det alltid att skjuta upp "för att jag inte hiner/orkar/har lust" och sen står man där på söndagen och har inte gjort en enda gång.

Och så ska jag inte springa förrän på den traditionella julaftonsjoggen. Gör det ont i knähelvetet då så är det bara att rehabba vidare. Och rulla på min rulle.

Balans är inte min bästa gren...

...och därför kommer jag inte särskilt djupt i enbensknäböjen. Men jag jobbar på det!

Lösningen på mitt knäonda

Idag har jag träffat Anna. Anna är en synnerligen sympatisk naprapat. Hon har knäckt och dragit lite i mig och gjort fasansfulla saker med min ITB-sena. Jag är sned i mitt bäcken och dessutom har jag en låsning mellan skulderbladen, och det har hon försökt fixa. ITB-senan och min lårkaka fick sig en omgång av någon slags värmepistolsliknande apparat som skulle stimulera cirkulationen, sen plockade hon fram sugkoppen, efter det masserade hon senan (fysatanigatan vad det gjorde ont!) och sen stretchade hon mina ben i alla möjliga och omöjliga vinklar.

Och vad är det då som har hänt? Varför har jag ont i knät?

Anna menar att det hela hänger ihop med min cykelvurpa för sisådär sex veckor sedan. Lårkakan sitter ju på högersidan (ja, sitter - den är fortfarande kvar och gör lite ont), och när musklerna svullnade upp där så irriterade det min (förvisso redan ganska stela) sena och när jag dessutom gick lite snett för att kompensera smärtan så blev det knas. Kombinerat med ett snett bäcken blev det inte så bra.

Jag är nöjd och glad över att det verkar vara en så "enkel" orsak. Det hade varit tusen gånger värre om jag snedbelastat under lång tid, sprungit "fel" och så vidare - kort och gott liksom slitit på senan under lång tid. Nu verkar det som att det här kan gå att lösa ganska fort.

Men jag fick förstås höra också att det minsann inte är bra att slarva med enbensknäböjen och alla de där andra bra balans- och styrkeövningarna. Och även om Anna var super på alla sätt så erkände hon att hon inte är bäst i världen på träningsprogram och sånt, så hon gav mig en tid hos sin kollega Gabriel som jag ska träffa på torsdag för att snacka rehab och prehab, löpteknik, stretching och lite annat smått och gott. För jag behöver bli starkare i höfterna och kring knän och fotleder.

Märklig känsla förresten, det här med att någon knäcker och drar i en. Det gjorde inte direkt ont när det knäckte, men det var sjukt obehagligt att höra knakandet. Och efteråt var jag lite lätt vimmelkantig och mådde lite illa. Förmodligen av anspänningen.

Hur som helst känner jag just nu att jag inte riktigt tycker om läkaren på VC som jag träffade för att kolla vad jag skulle göra åt min lårkaka. Läkaren verkade mest förvånad över att jag kom dit och ville ha den kollad ("inget att göra något åt, och den kommer nog läka och försvinna snart ska du se") medan naprapat-Anna konstaterade att när de är så omfattande som min är så vinner man mycket på att massera och få igång cirkulationen, särskilt eftersom man då kan slippa att få massa följdverkningar av kakan.

Jävla knä. Hej foamroller!

Jag har varit och flängt igen. Hälsat på Stockholm och bland annat fått mig en halkig promenad tillsammans med Z. Z är bra. Han är en sån person som plockar ner det mesta ett par pinnhål bara genom att vara klok som en bok. Säger att man ska skynda långsamt och sånt. När jag säckade ihop på Markusloppet tidigare i höstas var det han som sa att hallååå det är väl inte så konstigt, du sprang ju sju mil för bara nån vecka sedan och du är inte så jättevan vid de där distanserna ännu och det är inte så farligt att det inte gick så bra nu, ta det lugnt för du har ju hela livet på dig! och även om jag knorrade över att få höra den sanningen så nickade jag inombords, för jo, visst hade han rätt. Det är inte bråttom! Jag måste inte vara superultralöparen varje dag, hela tiden. Det är okej att ta en sak i taget. Jag måste inte springa 24-timmars numedengång bara för att jag klarat av att springa sju mil. Skynda långsamt.

Hur som helst. Jag har fått ett litet ont i mitt knä. Inte ont så jag dör, men tillräckligt ont för att jag ska bli orolig. Jag tänker ungefär sjutton steg framåt och målar världen helt svart. Åååh, nu kommer jag behöva vila i hundra år och näää vad jobbigt jag kommer bli ur form och det kommer bli jättetufft att komma tillbaks och kommer jag verkligen kunna springa maraton igen och blablabla. Och så vidare. Och eftersom jag har ett litet ont i mitt knä så blev det en promenad istället för en löptur tillsammans med Z. Och Z lugnade mig. Det är inte hela världen. Livet är inte slut. Det kommer fler lopp. Och så vidare.

Jag har hur som helst slagit på stora trumman. Bokat naprapattid på måndag. Köpt skumgummirulle. Så ungefär i den här positionen kommer man hitta mig lite då och då framöver:

Rövblåmärkevila

Jag kommer knappt genom porten hemma eftersom höftkakan aka rövblåmärket har växt och brett ut sig något otroligt över min lekamen. Det gjorde dessutom så ont i natt att jag blev lite orolig, och gick således till min alldeles egna vårdcentral efter jobbet för att höra mig för om jag borde vara orolig eller om jag kunde sluta upp med det och ägna mig åt viktigare saker. Sjuksköterskan tittade på min svullnad och sa att det där kan du inte göra så mycket åt. "Smörj med Hirudoidsalva och känn dig glad över att du har lite hull så du landade mjukt!" bräkte hon ur sig. Jag höll på att storkna och fick bita mig i tungan för att inte säga några väl valda ord.

Hur som helst. Jag går och transportcyklar med viss möda. Det känns ungefär som att någon helt hjälpligt klistrat fast en bit kött på höften och som att i varje steg så är köttbiten farligt nära att lossna. Jag har således ställt in kvällens planerade träning, för att springa runt med en dåligt fastlimmad köttbit på höften känns inte så lockande.

Så jag vilar. I träningsdagboken har jag antecknat rövblåmärkevila.

Nä. Det blir inget springaochsparkairödalöv för den här löparen idag.

Skräckfylld cykeltur och en kaka

Du vet den där känslan när man precis innan något händer ser framför sig vad som ska hända? Som en blixtsnabb föraning. Och man kan inget annat göra än att konstatera att jaha, nu går det jävligt illa. Det hände mig igår.

Jag cyklade på i godan ro och hade planerat en liten tur på drygt fem mil hem till min syrra. Samma sträcka har jag både sprungit och rullskidat, så jag känner den rätt bra. Hade en grym bra känsla i benen, det var som att de skulle orka ta mig jorden runt om jag ville.

Så kom jag in i det lilla samhället Sennan som ligger precis vid ån Nissan drygt tretton kilometer inåt land från Halmstad. Sennan består typ av ett gäng söta hus och en järnväg. Jag gillar inte järnvägsövergångar i största allmänhet (plankorsningar är ett jäkla påfund), och särskilt inte när jag åker rullskidor eller cyklar. När jag åker rullskidor bromsar jag in och liksom kliver över spåren, för jag är så rädd att fastna nånstans och fara framstupa. Riktigt så nervös är jag inte på cykel, men jag gillar't inte.

Bara några meter innan jag passerar järnvägen får jag en olustig känsla i hela kroppen. Det här kommer aldrig gå, tänkte jag. Just den här speciella järnvägen korsar vägen på ett mycket märkligt sätt, tänk dig som en sax som är nästan helt ihopfälld. Dessutom är mellanrummen mellan betongplattorna runt rälsen onödigt stora. Jag såg framför mig hur framhjulet skulle halka ner i mellanrummen och längre än så hann jag inte tänka förrän jag flög genom luften och landade tungt på högerhöften med cykeln över mig.

Det kändes som en evighet innan jag kunde ta mig upp från marken. Aningens skärrad, eller nä, faktiskt riktigt skrämd ställde jag mig upp och kände på alla delar av kroppen som varit i kontakt med marken. Allt verkade helt, men från ena knät forsade det blod och högerhöften kändes märkligt öm. En söt liten tant med hund kom fram och kollade läget och berättade att det inte var första gången det där hände. Folk på cyklar och mopeder far omkring som vantar just vid den här järnvägsövergången. Tanten försäkrade sig om att jag kunde gå och mådde bra, och sen promenerade hon vidare. Jag linkade framåt, ur vägen för trafiken, och satte mig ner på en stenmur. Höften bultade och kändes svullen, men inte värre skadad än att jag förmodligen kunde fortsätta cykla.

Ringde syrran och talade om vad som hade hänt, så att hon kunde vara beredd på att hämta mig om det gick åt helvete. Trampade försiktigt vidare.

Efter diverse felcyklingar som trots att det kändes bra att cykla gjorde att syrran fick hämta mig ändå när jag cyklat längre än vad jag tänkt men ändå var över två mil från målet så landade jag i duschen. Såg med fascination på medan höften liksom växte och blev blå.

Slog mig ner i soffan med en fryst fläskkarré på höften (det fanns inga kylklampar). Svullnaden gick ner något, och istället för blått blev hela området mest rött.

Och nu sitter jag här, dagen efter, med en höftkaka av modell enorm Det jag funderar mest över är hur sjutton jag ska våga gå till simhallen i bikini imorn, jag ser ju helt missbildad ut. Får kanske simma i shorts. Nästa gång tänker jag ta ut kurvan ordentligt om jag ska åka på den där förbannade järnvägsövergången.

På grund av alla felkörningar hamnade jag till slut på en hårt packad
grusväg. Jag bad om ursäkt till min fina, fina cykel för varje liten sten den
tvingades köra över. Och stackars, stackars cykel som har en så värdelös
ägare som verkar tro att det ingår i cykleriet att köra omkull på varje pass...

Ledsenhet

Okej, det finns värre saker i världen. Men jag sörjer faktiskt mitt brutna lopp. Så mycket förväntan som föregick lördagen, så mycket längtan. Och sen bidde det ingenting. Nåväl.

Lite mer ändå sörjer jag mitt knasiga ben. Var ute på promenad tidigare (eller ja, promenad och promenad. Jag sparkade lite löv en stund på Galgberget medan Johan fotade träd. Försökte andas lite frisk luft  en halvtimme istället för att grotta ner mig i tv-serieträsket och grina hela eftermiddagen) och på väg ner i en liten bokskogsbacke smärtade det i smalbenet. Inte värre än att det gick alldeles utmärkt att gå, men det kändes. Ett litet hugg. Nu måste jag fundera lite. Känna efter. Det är inte benhinnesmärta, det är den alldeles för specifik för. Men det gör heller inte ont när jag trycker på benet, och det känns mer som ont i mjukdelar än skelett, så jag tror heller inte på stressfraktur. Smärtan är heller inte krampliknande, och benet är inte svullet så det känns inte som nåt kompartmentsyndrom. Fast vem vet, man kanske inte ska pyssla med egendiagnostik. Hur som helst så har jag, såklart, inte sprungit idag, och jag tänker inte springa imorn. Känns det bättre testar jag kanske senare i veckan. Annars får det bli alternativträning för hela slanten.

Foto: Johan.

Markusloppet - DNF och revanschlust

Nånstans i mitt huvud är det felkopplat. Jag har just nu noll respekt för distans och terräng. Hade jag haft det hade jag förmodligen inte gett gett mig iväg till de skånska skogarna för att springa fem mil terräng igår.

Markusloppet är ett fantastiskt lopp, och innan jag säger något mer så har jag i alla fall bestämt mig för att det är ett lopp jag ska fullfölja innan jag dör. Således ska jag springa nästa år. Och nästa igen om det behövs.

Det blev mitt första DNF någonsin. Redan efter första milen kände jag mig oroväckande matt, och efter 15k längtade jag bara efter att det skulle ta slut. Jag kunde aldrig riktigt njuta av den tjusiga naturen och den fina leden, och till råga på allt började mitt högra skenben knorra och gnissla efter knappt två mil. För varje steg utför stegrades smärtan, och till slut gjorde det ont till och med när jag gick. På platten och uppför var det ingen fara, men utför kändes det som knivhugg.

Jag hade sällskap av makalösa Kenny som liksom jag var ordentligt trött den här dagen. Vi låg i stort sett sist i fältet när vi hann upp Rikard strax innan vi mötte tätklungan som hade hunnit nå vändpunkten i Genarp och påbörjat sista två milen hemåt. Rikard hade kraftfull kramp, men tuffade trots det på. Själv tvivlade jag på om jag ens skulle ta mig fram till Genarp. Jag hade gråten i halsen stundtals, för jag hade sett fram emot den här dagen så länge - ända sedan förra året när loppet hann bli fullt innan jag hann anmäla mig. Och nu var det bara skit med allt.

Nådde vätskekontrollen i Genarp och meddelade att jag inte skulle fortsätta. Fick en kladdkaka och lite kaffe i min kåsa. Satte mig ner. Imponerades av Kenny och Rikard som efter lite energipåfyllning vände om och gav sig iväg hemåt. Reste mig upp, kände på benet. Det gjorde inte ont längre. Eller? Jag vet att det hade varit förödande att ge mig ut på leden igen och springa knappt 2,5 mil till, men det kändes ändå riktigt uselt.

Fick skjuts till målet i lagom tid för att se vinnaren gå i mål efter strax över fyra timmar. Kändes helt surrealistiskt. Hur kan man springa 50k i såhär tuff terräng i det tempot? Helt galet. Jag missade damvinnaren Emelie Eklöf eftersom jag slickade mina mentala sår i bastun alldeles för länge, men hon sprang in på 4.20-nånting, och jag tror att hon är min nya terrängultraidol. En helt otrolig löpare!

Anders trippar mot målet

Tvåa kom Björnstorps-Lotta som berättade för mig att hon hade haft det riktigt jävligt därute, kräkts ett par gånger och dessutom sprungit riktigt fel nån gång. Då kände jag mig som världens klenaste människa. Vad trodde jag egentligen, att det skulle bli lätt? Fem mil terräng är tufft, riktigt tufft. Det ska göra ont, det ska vara jävligt. Några av de mer erfarna ultrarävarna bedömde Markusloppet som ett av de tuffaste terrängloppen i Sverige. Frustrationen och löparlängtan bara växte i mig med varje löpare som trillade in över mållinjen. Grymma Daniel såg fantastiskt fräsch ut när han kom rusandes efter 5.15 efter en imponerande fartökning sista två milen. Anders kom en stund senare, lika glad och pigg som alltid.

På några minuters övertid kom sedan de riktiga kämparna, mina klubbkamrater Kenny och ett par minuter senare Rikard. Trots svårigheter tog de sig i mål, och jag är så stolt över och imponerad av mina vänner.

Fantastiska Kenny som jag hade sällskap med till vändningen, och som
var så trött, så trött. Men som ändå genomförde och gjorde det otroligt bra. 

Krampande ben stoppar inte Rikard. Jag tror nästan inte något kan stoppa den killen. 

Det är verkligen med otroligt blandade känslor jag sitter här dagen efter. Jag ville så gärna komma i mål, och som Mikael skriver äga känslan av att ha klarat de där 50 kilometrarna genom den ljuvliga men ändå grymma skåneterrängen. Men som Z så klokt påpekade för mig så är det inte värt att riskera att aldrig mer vilja springa. Tänk om jag hade slutfört och kommit i mål som en sorglig liten löparspillra och börjat hata löpningen. Jag hade aldrig förlåtit mig själv det.

Nu ska jag hitta ett sätt att manövrera ut ur den här DNF-sorgen. Sen får vi se.

Övningar för att stärka höften

Jag tänker testa en sak i två veckor. Eftersom den naprapat jag vill gå till inte har någon ledig tid den närmsta veckan så måste jag hitta på något själv för min höft. Mitt onda är inte i närheten av alarmerande, men det kan bli om jag inte skärper mig. Efter att ha hört mig för har jag i princip konstaterat att mitt onda kan ha ungefär samma orsak som löparknä - min så kallade ITB-sena på utsida höger lår är stel, liksom stora sätesmuskeln (gluteus maximus). En stel ITB-sena kan alltså leda till löparknä, men det onda kan också sätta sig i den lilla muskeln tensor fascia latea som sitter på framsida/utsida höft och som i sin förlängning blir ITB-senan. Och exakt just där den muskeln sitter har jag ont. Inte så det stör, men smärta dyker upp när jag kör hårda pass. Och det ska jag alltså göra något åt.

Jag har förstås redan börjat med en mer noggrann stretching, både av höft, säte och lår. Dessutom behöver jag stärka upp höften och låren. Fick tips om den så kallade Myrtl routine som dyker upp nån minut in i videon nedanför. Så nu ska jag köra det här efter varje pass i två veckor med start idag. Efter det ska jag utvärdera.


Running Times: Part 1 from CoachJayJohnson on Vimeo.

Ett maraton på rullskidor

Staden och jag vaknar till en fantastisk höstdag

Idag har varit en bra dag. Sådär bra att jag blir helt sentimental.

I vanliga fall tycker jag att det alltid känns som att det är uppförsbackar när jag åker rullskidor, men idag kändes det som att det gick utför hela tiden. Vilket är en omöjlighet när man startar vid havet och åker inåt land i det här länet. Således gick det snarare konstant uppför. Men det måste ju betyda att jag är stark och ostoppbar!

Mitt maraton på rullskidor delade jag upp i två halvmaror den här underbart vackra dagen. Den första skedde i soluppgången genom ett tyst, frostigt landskap. Bara jag, solen och alla vackra träd. Meditativt och vackert så det förslår.

Sen stannade jag till i Simlångsdalen bland mina underbara klubbkompisar som skulle ägna sig åt 4-6-8-intervaller. Jag hade bestämt mig för att testa foten, men inte på intervaller. Så när de efter uppvärmning och löpskolning satte av i tröskelfart så lufsade jag på själv längs en nyvaken stig precis bredvid sjön Simlången som ångade i den kalla luften. Det blev inga hejdundrande kilometrar, jag kände nämligen en ömhet i trampdynan efter en stund. Tur då att jag sprang ihop med en klubbkompis som var ute på promenad med sin hund, sin dotter och sin ömma hälsena. Då kunde vi promenera våra skavanker ihop en stund.

Efter lite obligatorisk klubbfika som den här gången ackompanjerades av Vasaloppssnack så var det dags att stoppa ner fötterna i pjäxorna och kliva upp på rullisarna igen. Jag ljuger om jag säger att jag var sådär värst jättesugen. Förberedde mig på att ta det lugnt och inte bli sur om jag åkte långsammare på hemvägen än ditvägen. Men när jag väl satte av hade jag sånt driv i stakningen att jag kom hem tio minuter snabbare än jag åkte ut. Fast den här gången gick det ju faktiskt utför hela vägen...

För övrigt har jag hört att det ska bli vargavinter i år igen. Så kanske, kanske blir det många snödagar. JAG LÄNGTAR!

Vägen hem. Vänd på den och du har ditvägen. :)

Jäkla gnällblogg

Om Sara för ett par månader sen hade en jäkla promenadblogg så har jag nog numera en jäkla gnällblogg. Jag har inget roligt att skriva om, inget kul att tänka på. Allt är faktiskt bara skit när det gäller träningen. Det här är elfte dagen utan löpning, och jag har ingen riktig prognos för när jag kommer kunna springa igen. Och, ännu värre, jag börjar bli lite rädd för att ta några löpsteg. Jag är rädd för smärtan per se, men också rädd för att att jag i min springiver ska provocera fram en kronisk helvetestå.

ALLT JAG VILL ÄR ATT FÅ KÄNNA ATT JAG KAN FLYGA IGEN! Jag längtar så mycket att jag blir helt ledsen.

Pelotta mig

Jag har klistrat konstiga pryttlar i mina skor. Pelotter. Små knölar som liksom ska pressa upp mitt främre fotvalv och rätta till lederna så att de inte klämmer ihop mina nerver. Första steget innan det blir formgjutna inlägg. Håhåjaja.

Igår var jag på behandling numero två hos Bosse Naprapat. Och den här gången kom baskemig tårarna. Han höjde effekten på stötvågsapparaten och försökte avleda min uppmärksamhet genom att fråga ut mig om massa löp- och lopprelaterade grejer, men det lyckades inget vidare. Kändes mysko att ligga där och grina.

För övrigt kan jag berätta att jag nu varit löpfri i åtta dagar i sträck. Nio om man räknar idag. Dessutom har jag totalvilat i fyra dagar i sträck. Fredag till måndag. En evighet för att vara mig. Planerad vila i fredags, ett inställt offroadrullskidspass i lördags, planerad vila i söndags på grund av att jag istället lekte lopparrangör och till slut ett inställt pilatespass igår eftersom jag prioriterade att hälsa på släktingar och familj och gulla med världens sötaste systerson. Och plötsligt var de fyra. När hände det senast?

Min kropp har ju uppenbarligen bestämt sig för att vara skruttkroppen nummer ett, och jag försöker att inte bli ledsen över att jag inte får springa just nu. Men det är tufft att vänta. Jag kan inte känna lika stor lust till rullskidåkningen som till löpningen, därför får jag kämpa lite för att komma mig för att ge mig iväg på passen. Det är på nåt vis lätt hänt att det råkar bli en extra vilodag istället.

Men nu är träningsveckan snart igång. Snart - distanspass på rullisarna följt av sjuttifem minuter yoga. Imorn - morgonvattenlöpning. Torsdag - rullskidsklubbträning. Fredag - vattenlöpning. I helgen - kanske ett litet löpsteg....?

Vanlig syn nuförtiden. Hjälmen och reflexvästen kombineras bäst med hjul under fötterna.

Numera i min sko. Knöligt men säkert jättebra.

Ännu ett exempel på en vacker oktobervy som jag gärna skulle insupa springandes istället för frånjobbetcyklandes.

Men okej, jag är rätt glad ändå. Det finns ju ett slut på eländet nånstans. Jag hoppas just nu på att kunna springa långa terräng-DM 23 oktober. Snälla kroppen?

Morton och stötvågen

"Du ska nog inte springa på ett tag".

Gud vad jag fruktar den meningen. För att inte tala om "Du ska nog inte springa mer. Överhuvudtaget."

Men idag var inte dagen då jag behövde höra dem. Istället fick jag smaka på "Jaa, vissa tycker att det är som helvetets eldar" som svar på frågan kommer det göra ont?

Min tå- och trampdynesmärta har fått ett namn - Mortons tå. Nerven mellan mina två yttersta metatarsalben har blivit klämd och troligen beror det här på att mitt främre fotvalv är ihopsjunket. Jag som inte ens visste att man hade ett främre fotvalv. Men det har man, och mitt är inte i sitt livs form kan man väl säga.

Bild lånad från anatomic.nu

Och vad gör man åt det här då? Jo, man resignerar angående inlägg och särskilt angående formgjutna sådana och accepterar att alla ens fina teorier om att fria fötter med så lite extra stöd och hjälp som möjligt springer bäst. I teorin funkar det ju så, en fot som aldrig blivit förstörd av att springa på hälen i fel skor eller fått alla sina små fina muskler förtvinade av alltför mycket stöd och stela sulor som inte låter foten balansera och parera ojämnheter själv är en lycklig fot. Särskilt om den fått slippa otyget med att springa på asfalt. Men i praktiken måste jag nog inse att mina fötter inte är guds bästa barn och att de inte kommer kunna rätta till sig själva. Jag kommer behöva inlägg. That's it.

Men. Inlägg i all ära. Om jag stoppar dem i mina skor nu och låter det stanna där kommer det ta en evighet innan nervklämningen rättar till sig. Och så kan jag inte ha det. Jag kommer bli olycklig om jag inte kan springa smärtfri SNART. Och min underbara naprapat förstod detta nästan bara genom att titta på mig (gissar att han såg paniken i mina ögon när han beskrev hur läkningsprocessen skulle gå till...) och plockade fram en av sina apparater - stötvågspistolen.

Som en liten ettrig hammare vars slag tillkommer av tryckluft bankade stötvågspistolen min fotsula. Om det gjorde ont? Nä, inte som helvetets eldar, men inte fan var det mysigt precis. Jag hade hört historier om stötvågssmärtan som gjorde att jag nästan grinade innan naparapaten ens hade börjat behandlingen, men det var inte så farligt. Det viktiga är att det hjälper. Två-tre behandlingar till, och sen tror min fina naprapat att jag ska kunna springa ultraintervaller den 13 november.

Jag håller tummarna.

Bild lånad från fysioteamet.se