Markusloppet - DNF och revanschlust

Nånstans i mitt huvud är det felkopplat. Jag har just nu noll respekt för distans och terräng. Hade jag haft det hade jag förmodligen inte gett gett mig iväg till de skånska skogarna för att springa fem mil terräng igår.

Markusloppet är ett fantastiskt lopp, och innan jag säger något mer så har jag i alla fall bestämt mig för att det är ett lopp jag ska fullfölja innan jag dör. Således ska jag springa nästa år. Och nästa igen om det behövs.

Det blev mitt första DNF någonsin. Redan efter första milen kände jag mig oroväckande matt, och efter 15k längtade jag bara efter att det skulle ta slut. Jag kunde aldrig riktigt njuta av den tjusiga naturen och den fina leden, och till råga på allt började mitt högra skenben knorra och gnissla efter knappt två mil. För varje steg utför stegrades smärtan, och till slut gjorde det ont till och med när jag gick. På platten och uppför var det ingen fara, men utför kändes det som knivhugg.

Jag hade sällskap av makalösa Kenny som liksom jag var ordentligt trött den här dagen. Vi låg i stort sett sist i fältet när vi hann upp Rikard strax innan vi mötte tätklungan som hade hunnit nå vändpunkten i Genarp och påbörjat sista två milen hemåt. Rikard hade kraftfull kramp, men tuffade trots det på. Själv tvivlade jag på om jag ens skulle ta mig fram till Genarp. Jag hade gråten i halsen stundtals, för jag hade sett fram emot den här dagen så länge - ända sedan förra året när loppet hann bli fullt innan jag hann anmäla mig. Och nu var det bara skit med allt.

Nådde vätskekontrollen i Genarp och meddelade att jag inte skulle fortsätta. Fick en kladdkaka och lite kaffe i min kåsa. Satte mig ner. Imponerades av Kenny och Rikard som efter lite energipåfyllning vände om och gav sig iväg hemåt. Reste mig upp, kände på benet. Det gjorde inte ont längre. Eller? Jag vet att det hade varit förödande att ge mig ut på leden igen och springa knappt 2,5 mil till, men det kändes ändå riktigt uselt.

Fick skjuts till målet i lagom tid för att se vinnaren gå i mål efter strax över fyra timmar. Kändes helt surrealistiskt. Hur kan man springa 50k i såhär tuff terräng i det tempot? Helt galet. Jag missade damvinnaren Emelie Eklöf eftersom jag slickade mina mentala sår i bastun alldeles för länge, men hon sprang in på 4.20-nånting, och jag tror att hon är min nya terrängultraidol. En helt otrolig löpare!

Anders trippar mot målet

Tvåa kom Björnstorps-Lotta som berättade för mig att hon hade haft det riktigt jävligt därute, kräkts ett par gånger och dessutom sprungit riktigt fel nån gång. Då kände jag mig som världens klenaste människa. Vad trodde jag egentligen, att det skulle bli lätt? Fem mil terräng är tufft, riktigt tufft. Det ska göra ont, det ska vara jävligt. Några av de mer erfarna ultrarävarna bedömde Markusloppet som ett av de tuffaste terrängloppen i Sverige. Frustrationen och löparlängtan bara växte i mig med varje löpare som trillade in över mållinjen. Grymma Daniel såg fantastiskt fräsch ut när han kom rusandes efter 5.15 efter en imponerande fartökning sista två milen. Anders kom en stund senare, lika glad och pigg som alltid.

På några minuters övertid kom sedan de riktiga kämparna, mina klubbkamrater Kenny och ett par minuter senare Rikard. Trots svårigheter tog de sig i mål, och jag är så stolt över och imponerad av mina vänner.

Fantastiska Kenny som jag hade sällskap med till vändningen, och som
var så trött, så trött. Men som ändå genomförde och gjorde det otroligt bra. 

Krampande ben stoppar inte Rikard. Jag tror nästan inte något kan stoppa den killen. 

Det är verkligen med otroligt blandade känslor jag sitter här dagen efter. Jag ville så gärna komma i mål, och som Mikael skriver äga känslan av att ha klarat de där 50 kilometrarna genom den ljuvliga men ändå grymma skåneterrängen. Men som Z så klokt påpekade för mig så är det inte värt att riskera att aldrig mer vilja springa. Tänk om jag hade slutfört och kommit i mål som en sorglig liten löparspillra och börjat hata löpningen. Jag hade aldrig förlåtit mig själv det.

Nu ska jag hitta ett sätt att manövrera ut ur den här DNF-sorgen. Sen får vi se.

Stockholm halvmaraton 2011

Det där med 1.45 höll i sisådär 13,5k. Sen kom det en vägg. Men jag är rätt glad och nöjd ändå. Höll ihop det ganska bra och njöt av att springa i 4.55-tempo fram till Slussen. Resten av loppet hade jag varken ork eller hjärna nog att kämpa om minutrarna. De rusade iväg alldeles för fort och jag kom i mål på 1.51.50. Det är åtminstone drygt tre minuter bättre än jag åstadkom på samma gator förra året vid den här tiden. Eller, inte exakt samma gator. Banan var annorlunda i år, och vi sprang genom nån slags tunnel i en knapp kilometer. Inte alls särskilt mysigt. Jag har tydligen anlag för klaustrofobi. Jag tyckte att luften försvann..

Jag har i alla fall haft en grym helg. Kaffe i solen vid Nybrokajen innan loppet, en gigantisk gryta musslor (och en lika gigantisk tysk, eller var den belgisk?, öl) på Akkurat efteråt. Allt med Zäta som gjorde sitt bästa för att övertyga mig om att det är en bra idé att köra Kalmar redan 2012. Och jag tror nästan att det var meningen att vi skulle gå förbi Bianchis cykelkafé och att det skulle bli just där vi köpte kaffe. Svårt att låta bli att dregla när det står såna här grejer mitt framför ögonen.

Nu lägger jag ner det här med att försöka vara snabb ett tag. Nästa projekt är Markusloppet. Efter det ska jag njuta av att kliva in i höst- och vinterbubblan och ägna mig åt att nöta och köra ner huvudet i alla kilometrar jag ska göra på hjul, på skidor och i löparskorna. Och i bassängen.

Prinsens minne - ett förhäxat lopp

Det är något med Prinsens minne och mig som inte riktigt vill sig. Här är storyn om varför 1.49.40 inte var en bra tid på halvmaran för mig igår:

FÖRE

Kl 10.45, mitt i en fundering om vem sjutton den där gamla skådisen och scenpersonligheten som Anders Eldeman frågade efter, tog sig Johan en titt på PM:t för loppet.

"Men vafan, starten för milloppet går ju klockan elva, inte klockan ett! Och du startar tolv!"

Melodikrysset glömdes snabbt bort och på rekordtid nålades nummerlappen fast nästan innan Johan fått på sig tävlingslinnet. På med chipet, en lyckokyss och så var det bara för honom att sprinta bort till starten, två kilometer bort. Själv fick jag bråttom att bestämma vilka skor jag skulle springa i och få någon slags ordning på min hyfsat nyvakna kropp. Ägnade tio minuter åt att noja och känna mig usel eftersom det var jag som av någon anledning varit helt tvärsäker på att vi inte behövde vara vid starten förrän strax innan klockan ett.

Rafsade ihop lite ombyteskläder och nåt att äta efter loppet. Hittade inte mitt hårband som skulle hålla borta luggen från ögonen, hittade ingenting.

Kände att gårdagens monumentala mensvärk var på väg tillbaks eftersom värktabletterna slutat verka. Funderade några sekunder på att ta nya, men valde trots allt att låta bli. Jag springer inte lopp på värktabletter, oavsett orsak till att jag tar dem. Jag vill inte ha saker i mitt system som riskerar att få mig att inte känna skaderelaterad smärta om den skulle dyka upp.

Så. På med löparskorna, upp på cykeln och iväg. Insåg efter tre minuters cykling att jag glömt vaselina känsliga kroppsdelar.

UNDER

Fick veta av några klubbkamrater att Johan kommit iväg på loppet. Visserligen nån minut efter startskottet, men eftersom det är chiptid så spelar det mindre roll. Andades ut.

Tiden bara susade iväg. Joggade bort till startområdet, kände mig inte riktigt redo. Stötte på Daniel och Sofie och hann beklaga mig över min röriga morgon och önska honom lycka till.

Funderade över dagens målsättning. Jag vill väldigt gärna ner under 1.45 på halvmaran, men kände inte riktigt att det var realistiskt idag. Men mitt problem är att jag inte är så bra på att ställa om när saker inte riktigt går som de ska. 1.45 var i mina tankar när startskottet gick, 1.45 var det mina ben ville ha.

Lade mig i strax under 5.00-tempo och konstaterade att det kändes riktigt bra inledningsvis. Kände mig stark och funderade en hel del på årets träning. Jag har kroppen för att gå under 1.45 konstaterade jag, det som jag kommer få kämpa med är huvudet. Jag ger upp alldeles för lätt när det börjar bli riktigt apjobbigt.

Klarade stigningen upp genom Grötvik och Stenhuggeriet, men började känna mig lite olustig. Magontet kröp sig på så smått, och när jag sprungit någon kilometer på cyklvägen mot Tylösand kom illamåendet. Jag hade drygt hälften kvar av loppet, och jag började fundera på att stanna och kräkas. Kul.

Resten av loppet var bara skit. Illamåendet i kombination med den starka solen fick mig att känna mig yr och jag funderade på om jag hade solsting. Jag hade ingen kontroll över kroppen, och gick bitvis för att hämta andan.

MOT MÅL

Sista fem kilometrarna hade jag en härlig kille omkring mig som hela tiden peppade mig framåt. Räknade ner kilometrarna åt mig, fick mig att hitta de sista krafterna. När jag konstaterade att jag behövde springa sista kilometern under 5.00 för att klara 1.50 så kunde jag trots allt öka. Upploppet sprangs i 4.25-tempo, och jag är glad att jag kunde avsluta med någon slags värdighet.

EFTER

Det var ingen bra dag. Först lovade jag mig själv att aldrig mer springa halvmaror. Det är inte min distans helt enkelt. Därefter lovade jag mig själv att aldrig springa tävling typ andra dagen med mens, det var det värsta jag varit med om. Nu i efterhand när jag kollar vad Garmin registrerat så låg jag på högre snittpuls under det här loppet än under årets hittills bästa lopp, Falkenbergs stadslopp, trots att jag sprang en halvminut långsammare per kilometer idag - det måste ju tyda på nåt.

Jag försökte landa i något slags "jamen under 1.50 är ju en jättebra tid, oavsett hur du genomförde loppet!", men det är svårt. Ett lopp där man inte når sitt mål men springer jämnt, fint och gör ett bra lopp - det är tusen gånger bättre än det här. Jag nådde ju mitt mål på väg mot sub 1.45, och det är egentligen inte alls en dålig tid. Men att komma i mål med en dålig känsla efter ett uselt sprunget lopp, det är inget roligt.

Därför var Prinsens minne ett skitlopp för mig igår.

Falkenbergs stadslopp 2011 - eller loppet då jag ä-n-t-l-i-g-e-n subbade!

Ibland tänker jag att jag skulle vara en bra tonårsmorsa. Jag skulle vara helt strålande bra på att hålla mig kall och lugn när tonåringarna ägnar sig åt totalt irrationellt surande och inte vill göra nånting alls i hela världen. Jag var nämligen urtypen av en gnällig tonåring ungefär vid trekilometerspasseringen idag - jag ville ingenting. Eller jo, det ville jag visst. Jag ville ligga på en soffa och glo på tv-serier och äta chips. Vad jag hade att göra på Falkenbergs gator kunde jag inte för mitt liv förstå. Jag funderade seriöst på att ställa mig vid sidan av och titta istället.

Men så kopplade jag på den rationella morsan i mig själv istället och började ställa några knepiga frågor till tonåringen. Har jag ont någonstans? Nej. Är jag trött? Nej. Är jag en gnällspik som hellre ger upp än kämpar in i väggen? Nej. Kommer jag bli lycklig om jag bryter nu? Nej. Kommer jag bli lycklig om jag tar mig i mål på 47.30? JAAA!!

Och där nånstans förstod jag att det inte var någon bra idé att stanna. Efter det gick det mesta av bara farten. Eller, alltså, det är ju helt sjukt jobbigt att springa på toppen av sin förmåga i över fyrtiofem minuter, så jag ska inte säga att jag njöt. Jag led. Men benen var starka och orkade med allt jag bad dem om, och jag kände mig upprymd och glad. Borrade ner blicken i horisonten och tänkte på tekniken. Andades djupt. Lyftes framåt och uppåt av den underbara publiken (där folk till och med ropade mitt namn! Trots att jag inte hade någon egen hejaklack med mig! Tack alla fina som kände igen mig längs vägen och skrek!) och plötsligt var det inte ens tre kilometer kvar. Småsnackade med en kille som tyckte att vi höll ett hisnande tempo. Försökte få honom att hänga i. Väntade på väggen som aldrig kom. Susade förbi folk längs Ätran genom Vallarna. Kutade över Tullbron, in i folkmassan. Kämpade uppför de två små knixarna som kommer sista femhundra metrarna. Försökte öka sista tvåhundra. Snubblade över mållinjen, kikade på klockan. Det. Är. Inte. Sant. Bättre än jag någonsin kunde drömma om! 47.16 sa Garmin, vad officiella tiden blev vet jag ännu inte. Kände efter i hela kroppen och i hjärtat. Ingen smärta någonstans, bara glädje.

Knatade fram till MarathonMia som jag haft några meter framför mig de sista sju kilometrarna och blev lite tonåring igen. Man får vara lite generad och fnissig när man träffar en av sina löparidoler. Hade jag inte varit så euforisk över världens bästa millopp hade jag förmodligen varit lite mer samlad och kunnat kläcka ur mig att det till stor del är tack vare Mia som jag drömmer om ultra och som jag tror att allt är möjligt. Men ibland är inte hjärnan riktigt med.

Hur som helst. Tack Falkenberg för att du hade så fina gator åt mig idag, och tack kroppen för att du är så grym!

PEEEERSSS!!

Jag är så jäkla nöjd!! Nu fattar jag varför jag plågat mig igenom alla de där hiskeliga långintervallerna. Fy fan vad jag är bra!

Varbergsloppet 2011: Bättre lycka nästa år

Jag vet inte exakt hur varmt det var i Varberg igår, men det var alldeles för varmt för att min kropp skulle känna sig sugen på att springa snabbt, lätt och snyggt. Men jag intalade mig ändå att det skulle gå bra, peppade mig själv och Johan som jag mötte i startfållan med att vi åtminstone får medvind de sista två kilometrarna. Hur det var med den saken har jag ingen aning om, för efter kilometer nummer sju var jag inte längre människa.

Starten gick. Det märktes direkt att det var deltagarrekord, för det var mycket trängre än det varit förr om åren. Det var knepigt att ta sig fram när banan smalnade av på vissa ställen in mot stan, men överlag flöt det faktiskt på rätt bra. Faktum är att ju snabbare jag blir och ju längre fram jag får starta, desto vettigare uppträder medlöparna. Folk håller höger, passerar smidigt och snyggt, knuffas inte och är i största allmänhet mindre yviga och bättre att ha omkring sig. Beror förmodligen på att det är lite mer loppvana löpare jag har omkring mig. Skönt hur som helst.

Men hettan tog ut sin rätt ganska fort. Varenda liten uppförslutning kändes som ett berg, och jag längtade efter vatten redan ett par kilometer innan vätskan skulle dyka upp. När vi sprang genom Sörse ungefär halvvägs trodde jag att slutet var här. Jag var helt knäckt. Höll dock "rätt" tempo och försökte koppla bort tanken på tröttheten genom att räkna sekundrar. Ville springa på några sekunder snabbare per kilometer åtminstone fram till 7k, för att därefter ha utrymme att tappa lite på de förrädiska uppförsknixarna upp mot Varbergs kurort och på den evighetslånga strandpromenaden som utgör upploppet. När jag hällde i och över mig vatten strax efter 6k hade jag marginalen att springa strax under femminuterstempo sista biten och ändå fixa min tid. Tappade stadigt flyt och tempo och när jag närmade mig 8 kilometersskylten hade pulsen slagit i taket och jag kunde inte riktigt andas. Sprang åttonde kilometern på 5.28 och fick se sub48 skrattande fladdra iväg i horisonten. Gjorde ändå en uppryckning när jag passerade kurorten igen och fick syn på min hejaklack och allt annat folk som stod där och tjoade och gjorde sitt bästa för att vara världens bästa publik. Ökade och tänkte att kommer jag bara under 4.30-tempo sista 1,5k så ska det gå. Strandpromenaden dallrade framför mina ögon, mina fötter var bastuvarma mot asfalten och jag andades som ett helt tröskverk. Passerade en och annan löpare, gav mig fan på att hålla snubben med ännu värre andhämtning bakom mig tills jag kom över mållinjen. Höll blicken långt fram mot målet, tappade nästan känseln i benen och så plötsligt så var det över. Kikade försiktigt förhoppingsfullt ner på Garmin och konstaterade att nä, det gick visst inte. 48.09 sa klockan, samma siffror är det som står i den officiella resultatlistan.

Sitter jag här nu dagen efter och är missnöjd? Inte det minsta faktiskt. De där tio sekundrarna fixar jag i Falkenberg i slutet på juli. Jag slet som ett djur igår, och gjorde verkligen mitt bästa. Hade termometern visat en något lägre siffra hade jag kanske nått mitt mål, tror jag. Men efter förutsättningarna som rådde är jag ruskigt stolt och nöjd över min tid, och över min placering: av 361 tjejer som tog sig i mål var jag nummer 49.

Med 1,5k kvar...

Jag har sprungit maraton - fy fan vad jag är bra!

Jag skulle kunna vara besviken över att klockan inte visade 3.59 istället för 4.05 när jag kom i mål. Jag skulle kunna vara arg på min höft och mitt pannben som inte krigade bättre efter 35k. Men nä, jag är bara så himla stolt och glad över min prestation på Stockholms gator igår.

Efter 12k - oförskämt pigg och glad!

När startskottet gick igår var jag grinfärdig. Allt var så mäktigt och luften var så full av vacker förväntan att tårarna stockade sig i ögonen. Jag kände mig så lyckligt lottad som fick vara med om det här, och trots trängseln njöt jag av första milen. Västerbron dansade jag uppför och när jag undslapp mig ett "var det inte värre än såhär?" så möttes jag av en unison kör från löparna omkring mig som sa att vänta du bara till nästa varv. Kroppen var pigg och glad, mina fötter tycktes älska asfalten och jag passerade Stadion med rak rygg och stolt blick. Det här gick ju bra ju! Enda lilla smolket var att jag började bli toanödig. Funderade länge på att härda ut, men vid 20k bestämde jag mig för att det var lika bra att stanna. Innan bajjamajjabesöket låg jag med god marginal inom 4h, efteråt låg jag sekunder efter. Passerade 21,1 på 2.00.47 och tänkte att det här är inte omöjligt.

Men den knappa milen på Gärdet och Djurgårn tärde på mitt psyke. Jag försökte tänka positivt, på att när jag kom över till Strandvägen igen så skulle det bli roligare, jag körde mina mantran och gnetade uppför alla små knixar med sammanbitna läppar. Nånstans vid 29k började det göra ont lite här och där, framför allt i höften. Jag retade mig på alla människor omkring som uppenbarligen aldrig tränat på att springa utför och som blev som en vägg framför mig i varje liten nerförsbacke där jag bara ville rulla och njuta. Jag morrade och försökte skicka ilskan ner i benen så att de fick lite jävlaranama sista milen.

Efter bron över till Gamla stan stod dagens stora hjälte - min supersupporter Johan. Han var överallt där jag behövde pepp eller bara en kamera att vinka in i, och vid 30k sprang han med en bit och fick i mig en Enervitene. Jag ville bara dö där och då, men han hävdade att jag såg stark ut och jag fortsatte.

Södermälarstrand. Vilket jävla påfund. Lång, seg och med en gungbro som sög musten ur benen. Gick förbi vätskekontrollen och försökte hitta krafter. Lallade upp på Västerbron igen och hade bestämt mig för att vägra låta den knäcka mig. Ställde in mig på en kamp, men fortare än jag hann tänka "aj vad jag har ont i höften" var jag uppe på toppen och förberedde mig för den sköna utförslöpningen. Och blev stoppad av tusen ryggar. IGEN. Hallå, är det aldrig nån som springer utför på träning?!

Jag låg ett par minuter efter vid 35k. Räknade snabbt på det och gav upp tanken på sub 4. Min höft gjorde vid det här laget så ont att jag bestämde mig för att ta gåpauser. Kände mig vimmelkantig. Längtade efter målet. Stapplade mer än sprang. Sista 5k är som en dimma, jag minns knappt vad jag gjorde. Förrän jag såg klocktornet där framme. Plockade fram sista krafterna, rusade (nåja), fick syn på Annika, svängde in på Stadion och försökte spurta. Aldrig någonsin har jag älskat en löparbana så mycket som jag gjorde i det ögonblicket! Där och då spelade ingenting någon roll, jag kunde ha hur jävla ont som helst i kroppen, jag kunde ha sprungit på 5.59 - jag var bara så jäkla glad och stolt över mig själv. Ren magi!

Upploppet. Jag varken hörde eller såg nånting, förutom målbågen långt därframme.

Golgatavandringen mot ÖIP fick avbrytas flera gånger. Stretching var nödvändigt för att jag ens skulle kunna röra mig framåt...

Passerade mållinjen på 4.05.47 och lovade mig själv att ALDRIG MER utsätta mig för något sånt här. Den plågsamma promenaden bort till Östermalms IP övertygade mig ännu mer. Men en dusch senare satt jag på konstgräset tillsammans med några klubbkamrater och hörde om deras fantastiska lopp (Anette persade stort, missade drömgränsen 3.20 med bara åtta sekunder och blev 81:a kvinna i mål och Eskil sprang på 3.02 efter världens i särklass sämsta uppladdning!) och då hörde jag snart mig själv säga att "nästa år, då jävlar!"...

Taggad för att få ännu en Finishertröja 2012!

Fyra av sex SIF:are som sprang i mål. Eskil, Anette, Lasse och jag.

Jag är i mål!

Västerbron var en piss i rymden. Gärdet och Djurgården däremot! Berättar mer sen.

Therese - Göta älvbron: 1-1

Tänk vad mycket ett års löpträning gör. Förra året satt jag och drömde om 1.55 inför Göteborgsvarvet. Igår fick jag hålla tillbaks allt vad tygen höll för att inte springa massvis med minuter under 1.55. Förra året slutade också i besvikelse på grund av värmen och ett riktigt skitlopp, i år sprang jag med ett leende och älskade varenda meter längs den blå linjen.

Det är ju så att Göteborgsvarvet var något som dök upp väldigt sent i min planering. Eftersom Stockholm marathon är försommarens viktigaste utmaning så tänkte jag först inte springa Varvet, men så fick jag möjlighet att göra det ändå, och jag kunde inte låta bli. Men tanken var att inte ta ut mig helt, utan njuta av en härlig dag, springandes i min favoritstad.

Och just så blev det. Tänkte lägga mig nånstans runt 5.25 i kilometertid, ungefär femton-tjugo sekunder långsammare än jag skulle sprungit om jag hade kört på för fullt. Det gick sådär till en början, för det är bannemig svårt att springa långsammare än man vet att man klarar av. Särskilt i ett sånt här lopp där stämningen är så hög och man blir så peppad både av medlöpare och publik. Men jag hittade ett skönt flyt, och det var verkligen en underbar känsla att springa det här loppet utan prestationskrav. Jag kunde njuta av festen liksom.

Förra året var Göta älvbron som Mount Everest för mig. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur jag skulle ta mig över. I år sprang jag med lätta steg förbi jättemånga människor på väg upp, och kände mig aldrig trött. Och det var en sån seger att passera högsta punkten på bron och veta att i år var det jag som bestämde!

Jag fick egentligen bara en enda liten dipp, och det var uppför Avenyn och runt Götaplatsen. Men där är det ju så kort bit kvar, så det kändes aldrig särskilt jobbigt. Rullade vidare längs Vasagatan, highfiveade varenda unge och försökte öka sista kilometrarna och kände sån otrolig löparglädje när jag studsade upp på gångbron över Dag Hammarskiöldsleden och in i Slottsskogen igen. Anade att jag skulle kunna komma in på Slottskogsvallen på prick 1.55 om jag ökade litelite, så det gjorde jag. Det kändes som att det inte var en enda människa som passerade mig från 19k till mål, snarare var det jag som rusade förbi massvis med människor. Och sen kom det, målet. 1.54.46 stannade klockan på, och jag kunde inte varit mer nöjd med min dag. Visst var jag trött, men inte tröttare än att jag kände att nästa halvmara jag springer, då är det PB som gäller. Under 1.50 ska jag i år, så är det bara.

Tack fantastiska Göteborg för en underbar löpardag!

Hoppsan, det blev visst ett nytt pers ändå

Ibland får man skämmas. Eller åtminstone ta tillbaka allt man sagt och hävda motsatsen.

Jag sprang lite fort igår. Min stillsamma förhoppning är nu att det inte ska föra något ont med sig, men jag kunde inte låta bli. Det kändes så bra att ligga där nånstans runt 4.30 och tuffa fram. Och det där var en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva. 4.30-tempo liksom. Så snabbt har jag aldrig tidigare sprungit längre än en kilometer i taget.

Men okej då, jag ljuger om jag säger att benen var pigga och glada ända in i mål. De lade snarare av när jag passerade 4k och varenda liten kvadratmillimeter av min kropp bönade och bad om nåd. Men då var det så dags. Man slutar ju inte kuta när det är en kilometer kvar till mål. Så mina stumma stockar till ben fick finna sig i att fortsätta med exakt det de gjorde, och plötsligt såg jag mållinjen. Klockan tickade sakta mot 23.00 och jag fick plocka fram det tjockaste pannbenet jag har för att öka tempot sista tvåhundra meterna. Man kommer inte på fel sida om minuten, så är det bara.

Klockan stannade på 22.57 när jag passerade mållinjen, och jag behöver nog knappt säga att jag är stolt, nöjd och jävligt glad över mitt nya pers. Förra gången jag tävlade på 5k hade jag nåt på 25 minuter. Du fattar! Sen kan man ju skita högaktningsfullt i att Vårruset bara är ett kalaslopp där inga tider räknas och registreras någonstans, för i min värld räknas 22.57 i allra högsta grad.

Rusig Therese.