måndag 30 maj 2011

Glass är den bästa återhämtningen

Igår gick jag sidledes nerför trappor och önskade mig en rullator. Idag är benen lite trötta men gör inte ont. Har däremot en lite märklig känsla i höger trampdyna och fjärdetån. Påminner en aning om mitt onda från i höstas så jag har bestämt mig för att hålla mig från löpning på land åtminstone den här veckan. Jag lär av mina misstag från i höstas och låter mina fötter få välbehövlig löpvila. De är ju trots allt inte vana vid den här distansen på tävling, så jag ska inte stressa dem.

Istället ägnar jag mig åt seriös återhämtning. Vad sägs om italiensk glass med whisky på en solig bänk vid Nissan, tillsammans med en bok och all tid i världen? När man tar sig ett par ordentliga vilodagar (och då inte bara med paus från träning utan där man också försöker lugna ner det övriga livet) så finns det så mycket TID! Jag känner mig helt harmonisk! Jag njuter av min insats i helgen, och tänker fortsätta göra så i ett år eller så. I alla fall tills jag står på startlinjen på Lidingövägen igen. Jodå, för jag är anmäld till Stockholm marathon 2012!

Fram till dess har jag dock många mil jag vill springa. Exakt hur resten av löpsäsongen ska se ut tänker jag ägna de närmsta dagarna åt att fundera ut. Jag är sugen på att satsa lite mer på fart, kanske är det mitt milpers som ska putsas i sommar? Jag återkommer med det!

Sjukt stor glass som smakar whisky! Mina ben och fötter jublar! Och resten av mig också, för den delen.

söndag 29 maj 2011

Jag har sprungit maraton - fy fan vad jag är bra!

Jag skulle kunna vara besviken över att klockan inte visade 3.59 istället för 4.05 när jag kom i mål. Jag skulle kunna vara arg på min höft och mitt pannben som inte krigade bättre efter 35k. Men nä, jag är bara så himla stolt och glad över min prestation på Stockholms gator igår.

Efter 12k - oförskämt pigg och glad!
När startskottet gick igår var jag grinfärdig. Allt var så mäktigt och luften var så full av vacker förväntan att tårarna stockade sig i ögonen. Jag kände mig så lyckligt lottad som fick vara med om det här, och trots trängseln njöt jag av första milen. Västerbron dansade jag uppför och när jag undslapp mig ett "var det inte värre än såhär?" så möttes jag av en unison kör från löparna omkring mig som sa att vänta du bara till nästa varv. Kroppen var pigg och glad, mina fötter tycktes älska asfalten och jag passerade Stadion med rak rygg och stolt blick. Det här gick ju bra ju! Enda lilla smolket var att jag började bli toanödig. Funderade länge på att härda ut, men vid 20k bestämde jag mig för att det var lika bra att stanna. Innan bajjamajjabesöket låg jag med god marginal inom 4h, efteråt låg jag sekunder efter. Passerade 21,1 på 2.00.47 och tänkte att det här är inte omöjligt.

Men den knappa milen på Gärdet och Djurgårn tärde på mitt psyke. Jag försökte tänka positivt, på att när jag kom över till Strandvägen igen så skulle det bli roligare, jag körde mina mantran och gnetade uppför alla små knixar med sammanbitna läppar. Nånstans vid 29k började det göra ont lite här och där, framför allt i höften. Jag retade mig på alla människor omkring som uppenbarligen aldrig tränat på att springa utför och som blev som en vägg framför mig i varje liten nerförsbacke där jag bara ville rulla och njuta. Jag morrade och försökte skicka ilskan ner i benen så att de fick lite jävlaranama sista milen.

Efter bron över till Gamla stan stod dagens stora hjälte - min supersupporter Johan. Han var överallt där jag behövde pepp eller bara en kamera att vinka in i, och vid 30k sprang han med en bit och fick i mig en Enervitene. Jag ville bara dö där och då, men han hävdade att jag såg stark ut och jag fortsatte.

Södermälarstrand. Vilket jävla påfund. Lång, seg och med en gungbro som sög musten ur benen. Gick förbi vätskekontrollen och försökte hitta krafter. Lallade upp på Västerbron igen och hade bestämt mig för att vägra låta den knäcka mig. Ställde in mig på en kamp, men fortare än jag hann tänka "aj vad jag har ont i höften" var jag uppe på toppen och förberedde mig för den sköna utförslöpningen. Och blev stoppad av tusen ryggar. IGEN. Hallå, är det aldrig nån som springer utför på träning?!

Jag låg ett par minuter efter vid 35k. Räknade snabbt på det och gav upp tanken på sub 4. Min höft gjorde vid det här laget så ont att jag bestämde mig för att ta gåpauser. Kände mig vimmelkantig. Längtade efter målet. Stapplade mer än sprang. Sista 5k är som en dimma, jag minns knappt vad jag gjorde. Förrän jag såg klocktornet där framme. Plockade fram sista krafterna, rusade (nåja), fick syn på Annika, svängde in på Stadion och försökte spurta. Aldrig någonsin har jag älskat en löparbana så mycket som jag gjorde i det ögonblicket! Där och då spelade ingenting någon roll, jag kunde ha hur jävla ont som helst i kroppen, jag kunde ha sprungit på 5.59 - jag var bara så jäkla glad och stolt över mig själv. Ren magi!

Upploppet. Jag varken hörde eller såg nånting, förutom målbågen långt därframme.
Golgatavandringen mot ÖIP fick avbrytas flera gånger. Stretching var nödvändigt för att jag ens skulle kunna röra mig framåt...
Passerade mållinjen på 4.05.47 och lovade mig själv att ALDRIG MER utsätta mig för något sånt här. Den plågsamma promenaden bort till Östermalms IP övertygade mig ännu mer. Men en dusch senare satt jag på konstgräset tillsammans med några klubbkamrater och hörde om deras fantastiska lopp (Anette persade stort, missade drömgränsen 3.20 med bara åtta sekunder och blev 81:a kvinna i mål och Eskil sprang på 3.02 efter världens i särklass sämsta uppladdning!) och då hörde jag snart mig själv säga att "nästa år, då jävlar!"...

Taggad för att få ännu en Finishertröja 2012!
Fyra av sex SIF:are som sprang i mål. Eskil, Anette, Lasse och jag.

lördag 28 maj 2011

fredag 27 maj 2011

Längtan och kära återseenden

Om jag hade fått bestämma skulle vi sprungit maraton nu och inte om jättemånga, långa timmar. Jag har varit tokpeppad ända sedan jag klev av tåget på Stockholms central. Sova? Bah! Jag har energi nog för att hålla igång en mindre stad!

När vi satt och käkade pasta på Östermalms IP för några timmar sedan och regnet öste ner kändes det sådär hoppfullt inför imorn. Men nu lovar varenda väderprognos halvklart till mulet, uppehåll och nånstans runt 15 grader imorn, så det är väl bara att hålla tummarna.

Jag tror att min största utmaning imorn blir att inte gå ut för hårt. Den där 5.42-farten som jag borde hålla för att komma i mål inom fyra timmar är svår att hålla när man är pigg och adrenalinrusig. Men jag har ingen lust att vägga för att jag inte hade vett nog att hålla igen första varvet runt stan, särskilt inte när det som väntar sen är en ödslig mil runt Gärdet och Djurgårn. Fick rådet att mentalt dela in loppet i tre delar - först starten till Stadion, därefter milen runt Gärdet-Djurgårn och när det är över då är det bara pyttiga 14k runt stan kvar. En piss i rymden!

Som vanligt känner jag mig hyfsat obekymrad inför det här äventyret. Visst känns det läskigt och spännande, men det finns liksom inte i mitt huvud att jag inte ska lyckas ta mig i mål. Jag är inte minsta orolig. Det enda jag tänker på är bara hur fantastiskt det ska bli att bäras fram av en glad publik, hur roligt det ska bli att springa genom den här vackra staden och hur mäktigt det ska bli att rusa in på löparbanorna på Stadion.

Nu gäller det bara att få ner kroppen och hjärnan i nåt slags vilomode. Pausknapp, någon?

På Östermalms IP hittade jag Benet, Leif och Håkan som jag lärde känna i Skåne för en månad sedan. Och nu har de lärt mig allt jag borde veta om Stockholm marathon. Tog en sväng in på Stadion och kände på löparbanorna och längtade och sen kolhydratsladdade vi med kärleksmums och bullar.

Utanför expot sprang jag ihop med energiknippet Miranda också. Svårt att bli annat än glad av den tjejen!

Fjärilar i magen


Sitter på ett tåg i Skövde med pirr i magen. Nu är det fasligt nära! Om allt går som det ska är jag i mål om ett dygn och en halvtimme, känns smått absurt att tänka på det.

I natt drömde jag att jag kom tre timmar för sent till starten och fick springa fort som fan för att hinna i mål innan maxtiden, dessutom klädd i fotbollsshorts eftersom jag glömt superkvinnadräkten hemma. Hoppas att det inte var en sanndröm.

Bilden kommer från gårdagens korta lilla löppass som kändes jättefint. Jag är SÅ REDO! Bring it on, Stockholm!

torsdag 26 maj 2011

Snart färdigladdad!!

Nu är det slut med tramset! Här maratonladdas det för fullt. Jag ägnar mig dock inte åt några carboloadexperiment, det gick alldeles utmärkt utan på Vasaloppet och då går det nog bra den här gången också. Jag äter inte heller mängder av pasta eller annan bulkig kolhydratsmat. Jag kan inte riktigt förstå vad det ska göra för gott. Jag äter som vanligt, kanske någon sillbit eller banan extra, och litar på att jag samlar på mig lite mer energi än annars eftersom jag tränar såpass lite under veckan.

I eftermiddag springer jag tre snälla kilometrar för att hålla igång benen, sen yogar jag loss lite spänningar och avslutar det hela med en lång bastu. Imorn blir det vila och tågresa upp till Stockholm tillsammans med Christopher McDougalls Born to run som jag sparat på tills nu.

För övrigt gillar jag väderprognosen just nu. Växlande, 13 grader och inget regn. Kan nästan inte bli bättre.

Om du vill få syn på mig ute på banan på lördag så får jag väl ta och avslöja hur snabbt jag ska springa så du vet när du kan vänta mig. Under hela våren har jag tränat för att springa maran på fyra timmar. Kändes alldeles för kaxigt till en början, och jag tänkte lite blygsamt att nä, 4.30 får räcka som mål. Men nä, för tusan. Jag har tränat bra, jag kan springa på fyra timmar. Bannemig.

Så här ser jag ut på lördag! Fantastiska Gococo-strumpor, favorit-Asicsen och klubblinne.

onsdag 25 maj 2011

Inte i mitt livs form?

När man vilar inför lopp finns det alldeles för mycket tid att göra annat på. Som att fundera på dumheter.

Igår sprang jag och Johan ett lätt distanspass (sista innan lördag! Imorn ska jag förvisso ut och rasta benen lite, men bara typ 3k så det räknas nästan inte), och jag testsprang maraoutfiten. Det råkade nämligen vara exakt samma väder i Halmstad igår som det verkar bli i Stockholm på lördag, så jag ville se om jag skulle frysa eller inte. Vi tog en bild och jag hade tänkt lägga upp den här. Men så kollade jag på den och råkade av någon anledning jämföra den med en bild från när jag persade på milen i Varberg förra året. Och vilken skillnad det var! Inte till det bättre, faktiskt. Eller det beror väl på hur man ser det, men den marakropp jag har idag är inte alls lika fin som milkroppen jag hade förra sommaren. Får man ens fundera över sånt?

Jag väger mig aldrig utan går på känsla och på hur kläderna sitter. Oftast är jag rätt nöjd, jag menar, kroppen gör ju de mest otroliga saker och är fantastisk på alla sätt. Det spelar liksom ingen roll hur den ser ut. Oftast. Men ibland. Ibland dyker utseendejävulen upp och lägger sig i. Och idag säger den mig att den där kroppen inte riktigt duger. Vafan.

Så där är jag just nu. Jag sitter här och nojar över hur jag ser ut. Vad är det för skit? Den här kroppen har ett gäng med muskler som är perfekt anpassade för att ta mig 4,2 mil på lördag. Borde jag inte vara nöjd med det?

måndag 23 maj 2011

Maratonbubblan

Det märks i mitt huvud att det snart är dags för försommarens största grej. Jag får tunnelseende och svårt att koncentrera mig på särskilt mycket. Men om någon säger något om löpning och maraton, eller något som låter som att det skulle kunna handla om löpning och maraton eller om någon överhuvudtaget pratar om något och jag inbillar mig att det handlar om löpning och maraton, då spetsas mina öron och jag blir oerhört fokuserad. 

Jag är i bubblan.

I vanliga fall brukar jag tycka som Sofie - att det här med lopp är rätt jobbigt eftersom man ju måste vila både innan och efter, och vila är jobbigast i världen. Eller i alla fall tråkigast. Men just nu njuter jag. Jag skulle kunna vila i all evighet.

Igår återhämtningsjoggade jag med klubben (mest eftersom jag ville vara med och äta tårta efter träningen för att fira att vår lilla klubb är så grym och hade sjutton löpare på Varvet - sjutton löpare som gjorde strålande resultat allihop) och kände av en del småskavanker under tiden. Fem kilometer i terräng och på gräs, med och utan skor och lite löpskolning på det fick vara nog. Lite är det väl som Anna skriver - plötsligt känns allt. Hur mår egentligen min högerfot? Är Morton där igen och hälsar på? Och vaderna, är de inte lite konstiga? Jag tror inte att det är något fel på mig, jag tror bara att jag är nervös.

Det här är liksom veckan då man vill att allt ska klaffa. Jag vill inte ha några nätter i rad då jag ligger vaken och oroar mig över stort och smått. Jag vill inte ha stressiga lunchtimmar och tvingas slänga i mig maten. Jag vill inte att jobbet ska hänga som ett mörkt moln över huvudet på mig när jag går hem för dagen. Jag vill sova gott, vila middag, äta god mat och ta det lugnt. Jag vill helt enkelt ha semester. Kan någon ordna det åt mig?

söndag 22 maj 2011

Therese - Göta älvbron: 1-1

Tänk vad mycket ett års löpträning gör. Förra året satt jag och drömde om 1.55 inför Göteborgsvarvet. Igår fick jag hålla tillbaks allt vad tygen höll för att inte springa massvis med minuter under 1.55. Förra året slutade också i besvikelse på grund av värmen och ett riktigt skitlopp, i år sprang jag med ett leende och älskade varenda meter längs den blå linjen.

Det är ju så att Göteborgsvarvet var något som dök upp väldigt sent i min planering. Eftersom Stockholm marathon är försommarens viktigaste utmaning så tänkte jag först inte springa Varvet, men så fick jag möjlighet att göra det ändå, och jag kunde inte låta bli. Men tanken var att inte ta ut mig helt, utan njuta av en härlig dag, springandes i min favoritstad.

Och just så blev det. Tänkte lägga mig nånstans runt 5.25 i kilometertid, ungefär femton-tjugo sekunder långsammare än jag skulle sprungit om jag hade kört på för fullt. Det gick sådär till en början, för det är bannemig svårt att springa långsammare än man vet att man klarar av. Särskilt i ett sånt här lopp där stämningen är så hög och man blir så peppad både av medlöpare och publik. Men jag hittade ett skönt flyt, och det var verkligen en underbar känsla att springa det här loppet utan prestationskrav. Jag kunde njuta av festen liksom.

Förra året var Göta älvbron som Mount Everest för mig. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur jag skulle ta mig över. I år sprang jag med lätta steg förbi jättemånga människor på väg upp, och kände mig aldrig trött. Och det var en sån seger att passera högsta punkten på bron och veta att i år var det jag som bestämde!

Jag fick egentligen bara en enda liten dipp, och det var uppför Avenyn och runt Götaplatsen. Men där är det ju så kort bit kvar, så det kändes aldrig särskilt jobbigt. Rullade vidare längs Vasagatan, highfiveade varenda unge och försökte öka sista kilometrarna och kände sån otrolig löparglädje när jag studsade upp på gångbron över Dag Hammarskiöldsleden och in i Slottsskogen igen. Anade att jag skulle kunna komma in på Slottskogsvallen på prick 1.55 om jag ökade litelite, så det gjorde jag. Det kändes som att det inte var en enda människa som passerade mig från 19k till mål, snarare var det jag som rusade förbi massvis med människor. Och sen kom det, målet. 1.54.46 stannade klockan på, och jag kunde inte varit mer nöjd med min dag. Visst var jag trött, men inte tröttare än att jag kände att nästa halvmara jag springer, då är det PB som gäller. Under 1.50 ska jag i år, så är det bara.

Tack fantastiska Göteborg för en underbar löpardag!

torsdag 19 maj 2011

Flätor, lägenhetspromenader och höjdkurvor

Göteborgsvarvet är verkligen inte ett viktigt lopp för mig i år. Jag försöker betrakta det som sista långpasset innan maran, och tänker hålla ett tempo därefter.

Men ÄNDÅ så börjar jag bli pirrig i magen. Jag börjar ta helt omotiverade promenader i lägenheten för att hitta något som jag tänker att jag borde ha med mig på lördag - vad detta något är som jag borde hitta har jag ingen aning om. Jag resonerar med mig själv i huvudet om hur jag ska lägga upp loppet, funderar över den perfekta klädseln och visualiserar banan och hur jag ska ta mig an broarna och den låååånga vägen uppför Avenyn.

Och så fixar jag med håret. Har provsprungit (nåja, eller gått) en ny löparfrisyr under kvällens orienteringsträning i John Bauerskogen. Tappade bara bort mig lagom mycket bland alla böljande höjdkurvor och punkthöjder och hade det rätt härligt. Och håret satt på plats. Synd bara att det är en frisyr som är omöjlig att fixa själv till varenda träningspass. Kände mig som om jag borde ha långklänning snarare än tights på mig när huvudet är inlindat i mystiska flätor på det här viset...

Jag känner mig hur som helst taggad som tusan! Fast egentligen är jag mest taggad för maran tror jag, jag längtar så tills det är dags att ta mig an Stockholms gator!

Tjusig löparfrisyr! Inte ett hårstrå i ögat.

Hallå! Maxim?!

Det sägs ju att man ska testa allt man tänker sig att man ska äta och dricka under ett lopp på träning före så man vet hur kroppen kommer att reagera. Och det här har jag varit superduktig på. Innan mitt första Vasalopp till exempel så körde jag med Enervit som skulle finnas vid kontrollerna i olika former för att se vad som hände. Mådde strålande. Och efter det har det liksom råkat sig så att alla lopp där jag ansett mig behöva sportdryck har haft Enervit i muggarna. Men nu, när jag äntligen kommit mig för att ögna igenom PM:t för Stockholm marathon, så har jag insett att maran använder Maxim. Som jag aldrig någonsin tidigare smakat. 

Så vad tusan gör jag nu? 

På Göteborgsvarvet är det också Enervit som gäller. Ska jag hoppa över Enerviten då och ta med mig eget vätskevälte med Maxim stället, och hoppas på det bästa? Går det åt helvete så är det ju ändå bara två mil det handlar om, det är inte katastrofalt. Men att få ont i magen under Stockholm marathon känns inte riktigt som drömscenariot.

Det jag hört om Maxim är att den är lite elakare mot magen, och att folk brukar spä ut den mer än vad tillverkaren rekommenderar, för annars får de magknip. Men min erfarenhet från sportdryck på lopp är att det inte direkt är superkoncentrerad dricka man får förstås.

Åh, det var inte riktigt det här jag ville börja fundera över en dryg vecka innan Stockholm marathon!

söndag 15 maj 2011

Löpare kan själva, eller?

Jag kan inte hålla mig ifrån mina VFF. Skogen kom jag aldrig till igår, men det blev i alla fall en mil på mitt favoritberg.

Medan jag sprang så funderade jag lite över vad jag höll på med. För ett drygt halvår sedan fick jag veta av min naprapat att jag har nersjunkna främre fotvalv, och det ledde i sin tur till Mortons tå, något som gick att behandla och numera känner jag ingenting av det. Men fotvalven är som de är, nersjunkna. Naprapaten tyckte att jag borde ha inlägg, och efter lite funderande fram och tillbaka bestämde jag mig för att prova. Efter att jag vant mig vid inläggen använder jag dem i stort sett på varje pass numera. I orienteringsskorna får de inte plats, så där är det rätt naturligt att låta bli dem. Mina Saucony A3 är också lite för små för att få plats med inläggen, men jag har inte sprungit med dem på evigheter eftersom de inte är nåt vidare på de grusiga eller skogiga underlag som jag helst av allt springer på. Och jag kan inte dra någon annan slutsats än att de funkar, eller att de i alla fall inte gör så att jag får ont igen.

Men nu plötsligt har jag alltså fått för mig att det är helt okej att springa distans näst intill barfota, utan inläggens stöd till fotvalvet. Vad hände, liksom?

Och det är inte bara jag som får diagnoser och lösningar serverade av diverse sjukvårdsutbildade personer och som sedan bestämmer mig för att skita fullständigt i deras expertis och gå på min egen känsla och vad jag tror är bäst. Jag har vänner med löparknä som blivit ordinerade alternativ träning och att ta det lugnt med löpningen (observera, alltså inte total löpvila, men heller inga ultrapass) och som gör precis tvärtom - springer av bara fan. Med följden att knät ballar ur totalt och de inte kan springa över huvud taget på evigheter. Andra vägrar gå till ortopeden eller någon annan läkare trots att fötterna gör ont i varje steg eftersom de inte tror att läkaren kommer säga något smart ändå. I vilka andra sammanhang skulle vi göra så? Känner man en knöl i bröstet går man väl och kollar upp den, och säger läkaren att det är en cellförändring som man måste operera bort så gör man väl det?

Jag är inte heller särskilt glad i de där vilolösningarna som sjukvården strör omkring sig när de förstår att ens skador har uppkommit av löpning. Jag tycker att de precis som i alla andra sammanhang borde utgå från individen - älskar jag löpning kommer jag fortsätta vilja springa och då är det tammetusan läkarens uppgift att hitta ett sätt för mig att kunna göra det. Det kanske är det slentrianmässiga i diagnoserna och botemedlen som gör att det känns svårt att ta på allvar och svårt att följa läkarnas rekommendationer?

Eller är vi bara korkade när vi struntar i vad de säger och istället kör på vår egen mer eller mindre belagda teori om vad som är bäst för oss själva och vår kropp?

Det ösregnade för övrigt under gårdagens pass. Och åskade. Ett av mina favoritlöpväder!

lördag 14 maj 2011

Hur går det för mig egentligen?

(Det verkar som att Blogger haft nåt msyko för sig det senaste dygnet, kommentarer och inlägg har försvunnit och kommit tillbaks igen. Förhoppningsvis är allt där det ska vara nu!)

Det är svårt att tro att det bara är två veckor kvar till Stockholm. Jag lullar runt i nån slags "äsch jag tränar vad som faller mig in/mañana/no stress"-bubbla och gör inte alls som jag hade planerat. Förra lördagen skulle jag ha ett fokuserat långpass med fartökningar och grejer. Istället försökte jag springa ultra alldeles ensam. I tisdags skulle jag sprungit snabbdistans, istället larvade jag runt i nån slags sörja mellan distansfart och snabbdistans. I torsdags skulle jag sprungit intervaller, men istället lekte jag barfotalöpare. Och idag då? Långpass säger schemat, John Bauer-skog säger hjärtat.

Jag tänker att det är helt okej. När jag står på startlinjen den 28 maj har jag ändå gjort så gott jag kunnat. Men det svänger väldigt, det där med humöret och tron på den egna förmågan. Förra helgen var jag skitnervös. Tänkte att det kommer aldrig gå. Och nu sitter jag här och tror att jag kan klara vad som helst. Ingenting skrämmer mig. Korkat eller en finfin överlevnadsstrategi, det är frågan.

Favvoskogen. Skogen + VFF + Therese = underbar lördag!

torsdag 12 maj 2011

VFF - mina nya BFF

Jag gick och gjorde ett impulsivt men efterlängtat inköp igår. Jag skulle bara prova, men kom ut många kronor fattigare och ett par Fivefingers KSO rikare.

Det var på tiden.

Ända sedan jag började intressera mig för löpteknik och framfotslöpning så har jag sneglat på de där tåskorna. Jag har medvetet under de senaste 18 månaderna försökt lära min kropp att springa mer skonsamt och effektivt, och har tyckt att mitt löpsteg har blivit bättre. Ingen heelstrike direkt. Men det är inte perfekt. Särskilt kan jag se på bilder på mig som är tagna när jag är trött efter en längre stunds löpning att jag tappar koncentrationen och inte orkar hålla ordning på hur jag landar med fötterna. Och även fast jag springer med relativt lätta skor som inte är marknadens mest dämpade så är de ändå byggda för att ta emot litegrann av stötarna från hällöpning, så det gör inte direkt ont att landa på hälen när jag springer. Men jag oroar mig för de långsiktiga konsekvenserna av ett taskigt löpsteg.

Och jag tycker att jag har kommit så långt jag kan komma med skor som är anpassade för hällöpning, så nu tar jag nästa steg. Mina KSO ska ta mig över stock och sten har jag tänkt, och med den totala avsaknaden av dämpning så kommer det bli omöjligt att landa på hälen, hur trött jag än blir.

Så nu är min plan att liksom fasa in mina nya kompisar successivt. Jag började redan ikväll med ett par orienteringskartor. Sammanlagt 4k skogslöpning. Det var längesedan jag kände mig så fri och lätt!

DS trainersarna fick ta mig de 8 kilometrarna ut till orienteringsträningen, och även hem därifrån.

Men däremellan fick mina VFF bekänna färg. Redan efter tredje kontrollen trampade jag rätt ner i ett mindre kärr med vänsterfoten.

tisdag 10 maj 2011

Don't try this at home!

Det började med ett sms och en fråga om jag ville springa en mil eller så när sms:aren slutade jobba. Jamenalltsåjagskullejulöpvila. Fast nä. Frågar nån om jag vill springa så säger jag inte nej, jag är snarare löparklädd innan frågeställaren hinner avsluta meningen.

Två smörgåsar senare var mitt löpsällskap klart för start, Garmin hade hittat satelliterna och jag var seg i benen men glad i hågen.

Jag är för övrigt inte jättesnabb. Det är däremot kvällens löpsällskap. Ändå fann jag mig snart harandes, för han skulle tvunget springa bakom mig på den smala lilla stig som vi följde. Dessutom knotades det en del där bakom, om magont och annat trams.

Sen skulle han plötsligt ut i skogen. Ni vet hur det är.

Och vad gör då jag? Jo, istället för att rulla tummarna och låta svetten torka in så började jag utfallsgå lite fram och tillbaks på stigen, och när jag tröttnade på det gjorde jag ett gäng (läs fyrtiofem) djupa, fina knäböj.

Skogsmullen blev klar och det var dags att springa vidare. PANG! sa det i mina lår och rumpa och det var som om någon hade injicerat koncentrerad mjölksyra i de redan förbannade musklerna. Men man säger inte sånt. Man säger inte till snabba (och numera även lätta) löparen bredvid att hörrödudu, nu är det dags att lägga ner den här rundan, jag har fått mjölksyra. Nä, man springer vidare. Ett tag. Sen slutar man svara på tilltal, morrar och surspringer som en liten gubbe nån kilometer tills varenda liten pyttebacke känns som ett berg. Då erkänner man syran och säger att det ändå är dags att dra ner på tempot och jogga ner sista kilometrarna.

Jojo.

Dagens lärdom, således: Låt bli att göra fyrtiofem djupa knäböj och gå hundra meters utfallsgång mitt i ett distanspass i högt tempo. Särskilt när du egentligen borde ha en välbehövlig löpvilodag.

Jag behöver en klon!

Det finns fördelar och nackdelar med att vara amatöridrottare. En nackdel som jag ständigt återkommer till och sörjer lite över emellanåt är att man aldrig kommer bli bäst i världen. Å andra sidan är det ingen som förväntar sig det heller, så varje liten framgång blir omåttligt uppmärksammad och höjd till skyarna.

En av fördelarna man har som hobbyhurtbulle är att det inte finns någon anledning att specialisera sig, och då kan man prova på det mesta som man för tillfället är sugen på. Det här är min bästa fördel. Ingen risk att man blir uttråkad när man kan hålla på med skidor, löpning, orientering och rullskidåkning lite lagom utspritt över året beroende på säsong. Men å andra sidan har dygnet bara 24 timmar och det är alldeles för lite om man vill hålla på med allt som är kul.

Just det sistnämnda slog mig idag när jag studerade rullskidstävlingsschemat. Säsongen är redan igång (något som jag för övrigt uppmärksammade förra helgen när min Göteborgsvarvbloggkollega Daniel hävdade att han sprungit Landsjön runt i Huskvarna och därmed fått en bra formkoll inför Varvet. Jag trodde han blåljög, för jag vet ju att Landsjön runt är en rullskidstävling. Nu visade det sig att jag var helt fel på det eftersom Landsjön råkar vara en löptävling med lång historia. Rullskidor har man bara åkt i samband med löptävlingen de senaste åren. Tur att jag inte försökte "avslöja" Daniels lögn...)! Och jag som hade tänkt slåss om förstaplatsen i damklassen med Björnstorps Fia Jobs! Nästa tävling är dessutom dagen efter Stockholm marathon, så även om jag hade hunnit köpa nya skidor, köra in dem och träna ordentligt innan dess så hade jag ju inte kunnat köra tävlingen. Jäkla skit.

What to do?

Den "riktiga" säsongen är ändå inte förrän i höst. Ingen idé att stressa upp sig alltså. Det får bli första punkten - no stress.

Om jag får välja så är det ändå bara två tävlingar jag verkligen vill vara med på (förutom Alliansloppet mellan Trollhättan och Vänersborg där jag ska köra fort som tusan!), nämligen hemmatävlingen Hallands rullski mellan Simlångsdalen och Hyltebruk och 12-timmars på Falkenbergs motorbana där jag tänker tävla solo. Ultra på rullskidor alltså! Så, andra punkten - prioritera och fokusera.

Och mitt i allt vill jag hinna med att bli snabb på milen, att bli en jävel på orientering och gärna springa längre och längre med det avlägsna målet att nästa år springa antingen 50 miles eller 100k.

Så mycket kul och så lite tid! Är det någon som vet hur man klonar sig själv?

måndag 9 maj 2011

Som en hund

Sitter och studerar mina så kallade vägval på gårdagens tävling i Rävlanda mellan Göteborg och Borås. Så kallade vägval eftersom jag inte riktigt kan återskapa ögonblicken då jag aktivt valde just de vägar jag sprang, utan istället känns det som att allt jag gjorde, det gjorde jag på chans. Uruselt. Och jag som hade som ambition att ägna mig åt kartläsning först och främst, och löpning i andra hand. Om jag behövde gå hela tiden för att känna att jag hade kontroll över läget så skulle jag göra det.

Nå, vad blev det av den ambitionen, fröken nybörjarorienterare?

En tumme.

Så nu sitter jag här och skäms som en hund. Här ska det blir uppsträckning och uppstyrning framöver. Med Hallands tredagars som mål i mitten på juli ska jag de närmsta två månaderna ägna mig åt att bli en mästare på att läsa karta.

Du ser ju hur jag var ute och cyklade. Ibland sprang jag till och med åt fel vädersträck.

söndag 8 maj 2011

Ett kungarike för en påskmust

Ibland tar man sig vatten över huvudet. Som igår. Hög av löparendorfiner från förra helgen tänkte jag mig ett nätt litet ultrapass från Halmstad hem till mina föräldrar på gränsen mellan Halland och Småland. Vackert landskap, sol och en sprittande glad Therese som var på humör för att umgås lite med sig själv. Kan liksom inte bli bättre förutsättningar.

Innan jag kommit en mil hade jag gått på toa två gånger. En mil senare stötte jag ihop med en huggorm i skogen. Halvvägs slog jag mig ner på en solig plätt och åt lite. Efter det började jag må illa. Sen tog vattnet slut på ett olämpligt ställe där det först inte fanns några hus, och sedan följde en lång sträcka med hus där ingen var hemma.

Ja, och sen kom colasuget.

Men jag måste säga att fram till illamåendet var det en underbar dag.

Tanken var att hålla ett lågt tempo (7.00-7.30 i snitt inklusive gåpauser) och verkligen ta det lugnt. Äta och dricka ordentligt och mer se dagen som ett äventyr än som ett träningspass. Jag har aldrig sprungit på de där vägarna innan, knappt ens åkt bil på dem, så det skulle bli roligt bara att se hur det såg ut. Och det var vackert, i alla fall ända till jag kom ut på raksträckan som gud glömde. Dit kom jag vid halvmaran ungefär. Varför bygger man raka vägar egentligen?

Just nu känner jag en stark ovilja när jag tänker på byar som Fröslida och Nyebro. Säkert fina platser sådär i största allmänhet, men i gårdagens colasugna löparbubbla var de enbart omotiverade hinder för min framfart.

Någon cola blev det inte, för övrigt. Men vid 42k stod Johan och väntade med påskmust. Jag drack en klunk och sprang sedan några hundra meter till för att åtminstone samla ihop maratondistansen. Sen satte jag mig i bilen och drack resten. Aldrig har väl påskmust smakat så gott.

Min enda vän i världen när jag misströstade som värst vid tre mil - en söt liten ponny som stod och tuggade vid sitt staket. Får man klappa en sån på mulen så känns livet genast lite bättre.
En av alla saker jag hittade längs vägen - ett naturreservat med en jättestor kulle med miljoners trappsteg. Jag gick ett femtiotal för att se hur högt det var, men ångrade mig när jag började fatta hur många steg jag skulle behöva ta för att nå toppen...

lördag 7 maj 2011

Utan cola i fyra mil...


...försmäktar jag på denna väg. Suck. Jag försöker springa hem till mina föräldrar idag. Det är fem mil på små, söta asfaltsvägar. Men det är fasansfullt varmt och jag har tänkt på cola i två timmar. Om fem kilometer finns det en liten chans att det finns en kiosk. Finns det inte det så kastar jag mig ner på marken och grinar.

torsdag 5 maj 2011

Löpningen är min fristad

Jag har hål på knäna på mina favorittights, och på armarna sitter numera tunna, tunna rivsår. Det är tydligen sånt man får finna sig i om man ska bli en seriös orienterare.

Och som vanligt var jag sist tillbaks till startplatsen på kvällens träning. Inte för att jag är så vansinnigt långsam egentligen, utan för att jag alltid väljer kartor med längst banor eftersom jag vill skutta runt så länge som möjligt i skogen. När jag återvände hade de redan plockat undan målstämplingen, så jag fick inte ens veta hur snabb jag var på min sista karta.

Så länge som möjligt, förresten. Det tycks vara någon form av ledord för mig nuförtiden. På tävlingen i Fjärås för några veckor sedan lekte jag med tanken att medvetet springa fel på slutet för att få lite mer tid i skogen, och i söndags kväll fick jag separationsångest vid tanken på att äventyret i Skåne var slut. Jag hade gärna fortsatt springa i evigheters evighet. Eller så länge som möjligt. Hela jag uppfylls av en så stark känsla av lycka när jag är ute längs stigar, vägar och i terrängen, det är som en fristad. Det finns inga måsten i den där springbubblan och jag är bara Therese, inte producenten, journalisten, systern, sambon eller dottern. Bara Therese. Allt det där som jag gör dagligen - planerar, löser problem åt mig själv och andra - det kan jag lägga åt sidan när jag springer. Jag kan tänka på absolut ingenting, och det är helt okej.

Det kanske inte är så konstigt då att jag gärna springer vidare, så länge som möjligt.

Strandskogsorientering en annan gång, på en annan plats.

onsdag 4 maj 2011

Hoppsan, det blev visst ett nytt pers ändå

Ibland får man skämmas. Eller åtminstone ta tillbaka allt man sagt och hävda motsatsen.

Jag sprang lite fort igår. Min stillsamma förhoppning är nu att det inte ska föra något ont med sig, men jag kunde inte låta bli. Det kändes så bra att ligga där nånstans runt 4.30 och tuffa fram. Och det där var en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva. 4.30-tempo liksom. Så snabbt har jag aldrig tidigare sprungit längre än en kilometer i taget.

Men okej då, jag ljuger om jag säger att benen var pigga och glada ända in i mål. De lade snarare av när jag passerade 4k och varenda liten kvadratmillimeter av min kropp bönade och bad om nåd. Men då var det så dags. Man slutar ju inte kuta när det är en kilometer kvar till mål. Så mina stumma stockar till ben fick finna sig i att fortsätta med exakt det de gjorde, och plötsligt såg jag mållinjen. Klockan tickade sakta mot 23.00 och jag fick plocka fram det tjockaste pannbenet jag har för att öka tempot sista tvåhundra meterna. Man kommer inte på fel sida om minuten, så är det bara.

Klockan stannade på 22.57 när jag passerade mållinjen, och jag behöver nog knappt säga att jag är stolt, nöjd och jävligt glad över mitt nya pers. Förra gången jag tävlade på 5k hade jag nåt på 25 minuter. Du fattar! Sen kan man ju skita högaktningsfullt i att Vårruset bara är ett kalaslopp där inga tider räknas och registreras någonstans, för i min värld räknas 22.57 i allra högsta grad.

Rusig Therese.

tisdag 3 maj 2011

Vårrus utan rus

Egentligen är jag inte sådär värst mycket för det här med lopp riktade till det ena eller andra könet. Jag är dessutom allergisk i största allmänhet mot event som beskrivs som "folkfester". Lopp ska vara lopp och inget annat, inget jädra kalas. Dessutom tvivlar jag på att lopp riktade enbart till killar skulle beskrivas i termer som skojigt och kravlöst och folkfest. Lopp för killar är mer svett, slit och lera.

Nåja. För ett par veckor sedan utmanade jag min kollega på morgonprogrammet jag jobbar med i P4 att springa Vårruset med mig och några lyssnare ändå, eftersom just den här typen av lopp faktiskt tilltalar väldigt många av våra lyssnare, och jag var sugen på att få träffa några och se vilka de är liksom. Och så blev det. Så ikväll ska jag rasta benen över fem kilometer i ett någorlunda hyfsat tempo (man vill ju inte komma sist när det är man själv som stått för utmanandet...). Fem kilometer. En knapp tiondel av vad jag sprang i lördags. Helt galet.

Frågan är nu bara hur lätt det är att inte dras med i det allmäna ruset och springa järnet. Jag vill verkligen inte det. Jag vill låta mina ben smälta helgens bravader i sakta mak och vakna till liv lagom till helgen då jag planerar för mera stordåd.

Well, det får bli en övning i "ta-det-lugnt-i-början"-grejen, det kan vara bra att träna lite på det innan det drar ihop sig för mara.

När det begav sig 2009. Jag är längst till höger och springer in på just den där tiden.

The Skånska Gästgifvaregårdar Ultra Experience pt 2

Om man fullföljde Fredrikas fantastiska helgplan skulle man komma upp i elva mil och elva rätter totalt. Jag lyckades med det sistnämnda i alla fall. I söndags vaknade jag nämligen i Skivarp med en ömmande häl och haltade således ner till frukosten, och jag kände mig inte alls redo för ytterligare drygt 55k.

Men för tusan. Man måste ju prova. Så efter en lite småtråkig frukost (med tillhörande historielektion från gästisägaren - han var en glad liten man som tyckte om att berätta massa saker om mullbär och häkten. Rätt så underhållande.) så svidade vi upp oss i löparstass och klev ut i solen. Skaran var något decimerad och tankarna kring vägval och distans gick åt lite olika håll. Håkan och Leffe ville springa i skog och ville ta en nordligare väg. Maria R och Stefan ville springa fort, såklart. Själv ville jag att kroppen skulle vara hel när jag kom hem, så jag umgicks med tanken att springa till Tomelilla och därefter låta någon form av rullande transportmedel forsla mig till Brösarp.

Söndagens gäng - Zingo, Håkan, Leffe, Cecilia, Barbro, jag, Thomas, Maria R, Carina och Stefan.

En liten closeup på Maria R som sprang helgens alla drygt elva mil i fivefingers!

Vi påbörjade dagens färd. Och för den som undrar hur det är att springa dagen efter man varit ute och sprungit i över sex timmar så kan jag säga att det var stelt. Om jag i vanliga fall tar fem kilometer på mig att komma igång så tog jag åtminstone en mil på mig den här gången. Och innan jag ens hade sprungit så långt hade jag bestämt mig för att lämna walkover på dagens etapp. När jag beskrev mitt onda för Benet och Cecilia så dök termen plantar fasciit upp i samtalet, en term man verkligen inte vill använda i samma mening som ens egen häl. För att inte göra ont värre bestämde jag mig för att när min fina lilla ultralöpargrupp svängde till vänster för att ta sig upp mot Tomelilla så fortsatte jag rakt fram med byn Svarte som mål. Där gick Pågatågen förbi och jag skulle med lätthet ta mig till Ystad för vidare tranport upp till Brösarp.

Platta Skåne. Lång raksträcka, grön åker på båda sidor, ibland en brun, och med jämna mellanrum en by. Ungefär så.

Ensamlöpare från och med Snårestad.

Sagt och gjort. Det var inte lätt att se Håkan, Leffe, Zingo, Cecilia, Benet och Barbro springa åt rätt håll och inte följa efter själv. Jag hade så gärna velat fortsätta! Men det hade inte gått, jag var bara tvungen att inse det.

Bredvid ett vindkraftverk några kilometer senare hittade jag en liten gård med en pratglad bonde som jag stannade till hos och lånade toaletten. Han ville sedan muttra lite om väder och vind och sus från verket och jag lyssnade snällt medan jag drack vatten. Vinkade sen hejdå och rätt var det var såg jag havet. Svarte låg precis vid vattnet, och mina ögon tårades nästan så vackert var det. 13 kilometer var sprungna och jag kände mig plötsligt pigg. Havet har den effekten på mig tydligen. Ett Pågatåg lämnade stationen just som jag passerade spåret, och jag tänkte att vafan, Ystad är bara sju kilometer bort, det är väl lika bra att trava på! Så det gjorde jag. Hälen mådde dessutom bättre, och jag kunde inte motstå en löptur längs med vattnet och i den strålande solen.

Svarte. Jag kunde lätt tänka mig att bosätta mig i nåt av de här husen...

Vackra havet!!

För övrigt får man pausa mycket när man är ultra. Och kasta lite macka.

Med tre kilometer kvar ringde Håkan och kollade läget. Han och Leffe var någonstans i en skog och tänkte sig att de skulle springa några kilometer till och sedan slå sig ner i solen och vänta på skjuts. Jag fick gärna åka med om jag ville, skjutsen skulle utgå från Ystad. Min enda uppgift var att hitta några flaggprydda kanoner på en gräsmatta och stanna där tills en blå bil dök upp.

Jag kom in i bebyggelsen, mötte några Ystadcyklister och fattade sedan inte var jag var. Frågade en snäll cyklist var de hade lagt kanonerna nånstans och fick veta att det bara var att ta till höger och sedan rakt fram. Och jag sprang och sprang. Inga jädrans kanoner såg jag. Inte ens en gräsplätt. Och gud vad sugen jag var på glass! Jag var så uppfylld av mina tankar på körsbärsglass från SIA att jag sen höll på att missa de dära kanonerna när de var mitt framför mig. Tvärstopp blev det då, och klockan stannade jag på prick 20 kilometer. En nätt liten återhämtningsjogg sådär dagen efter mitt livs andra ultra.

I det lilla vita huset i mitten kan jag också tänka mig att bo.

Den blåa bilen innehållandes Håkans underbara mamma kom sedan förbi och jag fick se Ystads knasiga påskpynt i egen hög person (en kycklingdocka i mänsklig storlek upphängd i ett träd till exempel) innan vi for ut på landet för att hitta skogen där Leffe och Håkan satt och häckade.

Väl framme i Brösarp fick jag min äggakaka och en hiskeligt god öl. Liselotte satt i solen och kurerade sin förkylning och de andra var i Kivik och smörjde kråset.

Leffe på verandan. Soft som tusan!

Knappt hade man hunnit tänka tanken "undrars när de andra kommer dyka upp" förrän Maria R kom traskandes uppför trappan, oförskämt pigg. Hon sprang alltså drygt 11 mil under två dagar på sin ultradebut. Sjukt coolt!

Resten av dagen och kvällen gick sedan alldeles för fort. Verandahäng med Leffe, Håkan, traktens alkisar och ett 60-årskalas var vad vi hann med innan det blev dags för dusch och middag. Middagen var sedan gudomlig, och efter det vakade vi ut personalen genom att uggla i baren tills sista servitrisen sa att hon skulle gå hem och lägga sig. Då satt vi kvar en stund till och innan Fredrika lämnade sällskapet för att resa hemåt lovade hon att nästa år blir ännu bättre. Jag vettetusan om det är möjligt, men å andra sidan tror jag vad som helst om den kvinnan.

Hade det inte varit för att jag var tvungen att åka hem och jobba hade jag förmodligen suttit i Brösarp ännu och diskuterat kaffe med Håkan, Full moon race med Barbro eller bara i största allmänhet myst runt i den där sköna atmosfären som det här ultragänget skapade.

Tack alla fina människor för en underbar helg!

måndag 2 maj 2011

The Skånska Gästgifvaregårdar Ultra Experience pt 1

När jag har skrivit klart det här och nästa inlägg tänker jag lägga ner den här helgen i en liten låda och lägga lådan i ett hörn av hjärnan när jag hittar den lätt. Sedan ska jag plocka fram den då och då och kika lite på minnesbilderna och bara njuta. Jag har nämligen upplevt en av de bästa helgerna i mitt liv!

I fredags stod jag i givakt utanför teatern i Halmstad och skuttade in i Saras och Kenths bil när de kom susandes från flygplatsen. Halland byttes ut mot Skåne och vi stannade till i Båstad och plockade upp ultradrottningen och algprinsessan Fredrika som var arrangör, inspiratör och initiativtagare till den här ultraupplevelsen. En dröm om att visa upp världens vackraste Skåne i vårskrud med hjälp av löpning och god mat var vad hon hade, och det var vad hon förverkligade åt oss lyckliga själar som fick vara med om det här - The Skånska Gästgifverigårdar Ultra Experience.

Efter en liten bilfärd hamnade vi i Skanör på ett flådigt gästis med träskor som nyckelring. Maten tog evigheters evighet på sig att bli serverad (en och en halvtimme innan första rätten stod på bordet, och ungefär lika lång tid mellan varje rätt...helt galet), och lite nervöst försökte jag försiktigt klura ut hur folk tänkte sig helgen. Snabba fötter i 5.10-fart eller lagom ultratempo på sisådär 7.00? De flesta verkade luta mer åt det senare, och jag kunde andas ut.

Lax till förrätt - himla gott!
Fredrikas braiga kartor som ledde oss rätt nästan hela tiden

Mitt i allt fann jag mig också lyssnandes på en riktig, självupplevd berättelse av Western state endurance run av Cecilia, som snart firar hundra ultra- och marathonlopp. Så himla coolt!

Natten mot lördagen sov jag inte mycket, i alla fall kändes det som att jag vaknade hela tiden och ville att det skulle vara dags att ge sig iväg snart. Efter en fin frukost och en kort vila samlade vi ihop oss utanför gästiset, klickade igång GPS:erna och påbörjade färden mot första anhalten Trelleborg. Jag hamnade i ett skönt tempo tillsammans med sköna gänget Cecilia, Åsa och Barbro, och efter att ha navigerat lite fel fick vi sällskap av resten av gänget som tagit rätt väg när vi till slut kom ner till vattnet nedanför Kämpinge, och sedan kunde vi följa kusten nästan hela vägen in till Trelleborg.

Snabba-Kenth.

Sara och Maria W.

Ut i hagarna! Cecilia, Håkan, Åsa, Barbro och Leffe.
Vi sprang på fältrittövningsstigar, på åkervägar under vindkraftverk och nyanlagda cykelvägar genom piffiga bostadsområden med perfekta trädgårdar, och sen stod vi plötsligt strax efter tredje kilometermarkeringen i Sydkustloppet som gick från Trelleborg till Smygehuk samma dag. Jag behövde inte vänta länge på att Daniel och Ingmarie skulle dyka upp, för de var såklart snabba som ögat. Ingmarie gick till och med och vann, och Daniel kom trea. Grattis till er båda!

Daniel till höger

Ingmarie!

Efter att ha tjoat och ropat lite för att få gång alla människor som samlat och låtsats vara hejaklack fast de inte gjorde särskilt mycket väsen av sig, så hakade vi på sluttampen av startfältet. Vi hade mat i sikte och bockade och bugade när flaggvakterna stoppade trafiken när vi skulle över till McDonalds. Vi fick många, långa blickar efter oss när vi avvek från banan och gick och beställde hamburgare...

Förvirring i Trelleborgs utkanter. Zingo, Cecilia, Benet, Liselotte, Leffe och Håkan.

Ordning och reda igen! Mot Gislöv!

Gänget var sedan samlat så gott som, förutom Sara och Maria W som gett sig av tillbaks mot Skanör för att hämta vår väskbil, och Stefan och Maria R som rusat på i ett hisnande tempo. Vi tog shoppinggatan genom stan och hamnade sedan fel. Igen. Lite fundering hit och dit och vi var på banan igen, i kanske två kilometer. Sen härjade Garmin igen och sa att nänänä, nu får ni minsann vända! Då hittade vi ett gammalt industrispår i utkanten av Trelleborg som visade sig vara guld värt. Och så var vi på väg igen. Ut på Söderslätt, detta vindpinade helvete. Men ännu väntade åtminstone 15k löpning innan vi fick vindguden emot oss.

Sådärja! 43k löpta!

Någonstans runt 38-39k började energireserverna dippa, och vi började längta efter en mataffär, ett kafé eller vad som helst. Jag drömde om en colamaskin. Vi kom till den lilla byn Klagstorp, och där fanns en ICA-butik. Som hade stängt tjugosex minuter tidigare. Men som tur var fick vi lite frukt av en underbar kvinna som höll på att måla sitt staket på huset bredvid. Humöret var på topp och det var bara att springa vidare. En stund senare passerade jag maratondistansen för andra gången i livet, och kände mig nästan opassande nöjd med det. Och det var efter det som vinden började bli riktigt besvärlig. Borra ner huvudet och bara köra kändes omöjligt, och jag fick sällskap av underbara Benet när jag valde att gå någon kilometer här och där. Vi passerade tjusiga korsvirkeshus och en liten längtan efter att bosätta sig härnågonstans i södra eller sydöstra Skåne började slå rot i mig.

I alla fall. Jag gnetade mig framåt med hjälp av Benet, men till slut tvingades jag släppa honom i den jävulska vinden. Till och med snackglada Liselotte bet ihop käkarna och tjurade något om helvetesvindar när hon knatade förbi mig.

Sen såg jag den! Bebyggelse! Lovad vare gud i höjden! Mina ben började springa av sig själva (jag inbillade mig att jag ökade sista kilometrarna - den allra sista gick i det hisnande tempot 6.15...), och plötsligt såg jag mina löparvänner samlade vid en rosa byggnad - Skivarps gästgivaregård var nådd! Jag har svårt att beskriva känslan av total glädje och tillfredsställelse när jag stannade klockan på exakt 55k. Distansrekord med fem kilometer, och en fantastisk löpardag att minnas för resten av livet.

FRAMME!

söndag 1 maj 2011

After run


Jag är framme i Brösarp. Och här får man sånt här. Jag är i himlen!

Mot Ystad


Jodå, vi kom fram igår. Efter lite omvägar här och där blev det totalt 55k. Skivarp lämnade vi för knappt två timmar sen. Jag vinkade av resten av det tappra löpargänget norr om Svarte och valde en alternativ väg. Mina fötter vill nämligen till Ystad och en buss...