Borde jag ha sprungit alls igår? Nej, självklart inte. Borde jag ha sprungit en mil igår? Nej, ABSOLUT inte!
Efter en halvtimmes ren njutning under vackra höstbokar sa det bara pang och min ringtå exploderade i en total smärtorgie. Tänk dig att nån slog med hammare på din tå. Tänk dig sedan att din tå utöver det var ett hudlöst, nyuppslaget sår som nån hällde bensin på och du börjar komma i närheten av den smärta jag kände vid varje löpsteg. Eller okej, det kom liksom smygande och det var bara under de sista tio minutrarna som det var riktigt sådär illa, men nu i efterhand kändes de där tio minutrarna som evigheters evighet.
Och jo, jag hade faktiskt redan innan passet känt att det var nåt knas med min tå. Den var lite domnad. Men inte kunde jag föreställa mig att det skulle bli såhär.
Så himla dumt!
Nu har jag på Ingmaries inrådan ringt till en himlans trevlig naprapat som upplyste mig om att det förmodligen är en nerv som har hamnat i kläm. Och inte behöver jag oroa mig just nu, jag ska bara låta bli att springa hela tiden. I alla fall på land. Och så ska jag inte trycka ner tån i smala skor. Och om det inte har blivit bättre på en vecka så är det läge för den trevlige naprapaten att kika lite på smärtmonstret.
Suck. Jag blir tokig på mig själv.
Och en annan sak som jag fick mig att jag tvivla på min egen intelligens var gårdagens yogapass. Om jag tyckte att jag var stel som en plåtlåda innan sommaren så är det inget mot vad jag är nu. Och hur smart är det att ägna sig åt att förtränga det faktum att avsaknad av yoga och liknande smidighetsträning gör att jag stelnar till snabbare än snabbt och blir lika rörlig som en nittioåring?
Nä, skärpning, Therese!
En tjusig höstbokskog
Jag i en tjusig höstbokskog, innan smärtexplosionen kom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar