söndag 31 mars 2013

På plats på Mallorca: Så himla rättvist

Jag är i cykelhimlen. Första turen på Mallorca gick upp till klostret Cura på 550 meters höjd. Mitt livs första serpentin har därmed avverkats på cykel, både uppför och nerför. Uppför var en baggis, det var fem kilometer med i snitt 4,5 procents lutning. Ingenting jämfört med Sa Calobra som kommer bli sista cykeldagens prövning. Nerför däremot, det var ett helsike. Undrar hur lång tid det kommer ta innan jag vågar släppa på utför i de där kurvorna?

Vi har sisådär sjutton-arton grader, sol och lite blåsigt. Vägarna är fulla av glada cyklister och mina ben längtar efter att bli solbrända och starkare. Och som Jiri, en av mina CK Bure-vänner, konstaterade medan vi rullade bredvid varandra längs en av alla slingervägar genom små söta byar som vi kört idag - det här är så himla rättvist. Att vi är här just nu, och gör något vi tycker så fruktansvärt mycket om. Vi förtjänar det så grymt mycket efter den här långa, kalla vintern.

Imorn står tolv mil med lunch i Petra på schemat. Jag önskar att det var morgon och dags att ge sig iväg nu med en gång!

Dag, Dennis, jag, Mats och Jiri - den tappra skaran som tog sig upp på veckans första höjd, minus Krister som står bakom kameran.

Kartor är skoj. Mats har lagt rundor som ser mycket lovande ut på kartorna, och jag är säker på att de är fina i verkligheten också.

torsdag 28 mars 2013

Rapport från en mörk och ödslig cykelväg

Jamen Therese, hur går det med det dära pendlandet nu då? Jotack, rätt så bra. Klockan kvart i fyra är ofantligt mycket tidigare än kvart i fem när det handlar om att kliva ur sängen, dra på sig cykelkläder och dra iväg längs en fasligt mörk cykelväg, men annars ska jag inte klaga. Cykellampan är lika stark som en långtradares helljus och än så länge har vildsvinen hållt sig på sin kant.

Jag har haft fullmånen som sällskap och tiden har liksom flugit iväg. Snart kommer jag bergis tröttna, men det är ett himla göttigt sätt att vakna till liv på sådär på morgonkvisten vill jag lova. Huvudet är igång, kroppen har startat och jag har hunnit avverka ungefär världshistoriens alla stora frågor under mina fyrtiofem minuter på cykelsadeln. Det är nästan så jag känner att om jag bara får tänka en minut till så har jag svaret på frågan om meningen med livet. Så jo, det här pendlandet kommer bli en vana känner jag.

Mitt sällskap de här mornarna - superlampan. Och ett och annat vildsvin som gömmer sig i skogarna omkring.

fredag 22 mars 2013

Det är något jag måste berätta

Det händer storslagna saker i mitt liv just nu. Det håller nämligen sakta men säkert på att packas ner tillsammans med Johans liv i massor med lika stora pappkartonger som otåligt väntar på att förflyttas till en annan plats. Den andra platsen ligger två mil från där jag sitter nu, nämligen i den söta lilla byn Simlångsdalen utanför Halmstad. Byn som ligger vid en sjö i en skog, eller närmare bestämt vid två sjöar i närheten av kanske världens vackraste bokskogar. Och som har skidspår om knuten, eller i alla fall bara några kilometer bort, uppe på höjden där det alltid är fem grader kallare och tio centimeter mer snö.

Det är en dröm som har växt på oss det senaste året, att flytta från stan. Och nu är den snart verklighet. Vi ska bo i ett supersött hus med kaféveranda, kakelugnar i mängder och med en stor trädgård där man kan få plats med en fotbollsplan, morotsodlingar och höns. Om man vill. Annars kan det bli en perfekt plats för kullerbyttor, grillkalas och festivalstämning.

Och inte nog med att vi flyttar och blir mer lantisar än stadsbor - jag kommer också förvandlas till en cykelpendlare. Jag kommer gå från att ha femhundra meter till jobbet och i princip kunna ramla ur sängen rakt ner framför mikrofonen i min sändningsstudio till att ha två oftast blåsiga mil längs en gammal banvall som lutar svagt utför när jag cyklar till jobbet och således svagt uppför när jag ska hem.

Inte så farligt, kan man tycka. Två mil. Vad kan det ta på en hyfsat bra cykel? 45 minuter?

Jag testcyklade med cx:en igår, i nordostlig vind. Motvind alltså. Lite orolig blev jag allt när jag segade mig fram längs den fortfarande lite snöiga och grusiga cykelbanan och såg hur klockan tickade iväg. Rödljusen i stan och vinden på landet sinkade mig ordentligt och det tog mig nästan 55 minuter att cykla mina mil. Och då var det ändå eftermiddag och jag var någorlunda vaken.

På måndag är det allvar. Då sätter jag mig på cykelsadeln klockan fyra på morgonen, allt för att hinna vara färdigcyklad, duschad och ombytt klockan kvart över fem när arbetsdagen börjar. Det är med skräckblandad förtjusning jag skriver det här. Kommer jag orka? Kommer det kännas roligt? Eller kommer jag ångra mig bittert och falla till föga för alla pessimister omkring mig som säger att det inte kommer gå och att jag och Johan kommer att behöva skaffa en andra bil för att klara av pendlingsgrejen?

Jag hoppas verkligen på det förstnämnda.

Bakom mig - staden. Framför mig - lugnet och lyckan.

Cykelbanan går längs en gammal banvall. Många raksträckor med andra ord...

Jag tror cx:en trivs vid sitt nya hus. Och jäklar vad den trivs som pendlarhoj! Den ville knappt följa med in utan vände genast nosen ut mot vägen igen, redo för nästa pendlingssträcka.

Här ska vi bo från och med imorn!

tisdag 19 mars 2013

Rise and shine: Morgonyoga!



Sovmorgon ända till klockan sex idag. Det är ljust när man vaknar, utanför huset sitter människor ensamma i sina bilar på väg mot jobbet. Själv har jag gott om tid för frukost, tidningsläsande och många minuter ensam innan Johan vaknar. Minuter som jag spenderar på yogamattan. Ungefär som i klippet ovanför. Mer behövs inte.

Nu är vi redo för den här dagen va?

måndag 18 mars 2013

Välkommen skidsäsongen 2013/14!

Igår vaknade jag långt före väckarklockan och var sådär spänt förväntansfull som man kunde vara som liten på julaftonsmorgon. Men den här dagen var det ingen inslagen present jag väntade på, utan istället möjligheten att medelst ett par klick och några bokstäver säkra en plats till Vasaloppet 2014.

Du har säkert redan hört allt det där med att platserna bokades upp på nolltid (eller tio minuter för att vara exakt) och att det var många hugade som blev utan. En hets nästan utan dess like och det kan man tycka vad man vill om. Klockan 08.01 hade jag hursomhelst reserverat en startplats åt mig själv och en till Johan, och efter en nätt uppvärmning i form av 180 minuters cykeltur ihop med CK Bure på förmiddagen så inledde vi (det vill säga jag, Johan och större delen av rullskidssektionen i Simlångsdalens IF) skidsäsongen 2013/14 med mitt livs första pass på en Skierg. Mitt gym har äntligen lyckats packa upp maskinerna ur sina lådor och ställt dem på plats, så nu är det liksom bara att börja köra.

Hejåhå!

Fyra 500-metersintervaller följt av två 200:ingar fick räcka den här gången. Skitsvårt att få till tekniken, men skojigt. Här nedanför kör jag min sista tvåhundring, och halvvägs in ser det ut som att jag ska trilla ihop. Då var jag rätt slut, vilket säger en del om intensiteten på de där intervallerna. Men snart ska man väl vara uppe i tusingar och köra typ tio-femton stycken, eller?

video

torsdag 14 mars 2013

Tröstpris till en stukad skidåkare

Johans status på FB för nån timme sen.
Om jag hade det lite jobbigt under årets Vasalopp så är det inget jämfört med hur Johan hade det. Jag hoppas att han inte tänker döda mig för att jag berättar det här, men han lyckades med bedriften att rasa från placering 1547 i Smågan till 3792 i mål. Det betyder att han startade i led 3 och kom i mål på en placering som motsvarar led 5. Fatta, 2000 åkare passerade honom. Ett riktigt skitlopp på urkassa skidor som han ska vara ofanligt stolt över att han överhuvudtaget genomförde. Jag hade förmodligen brutit halvvägs om jag hade haft det lika illa. Föreställ dig att du tycker att det går trögt och att alla åker ifrån dig, och så kommer det upp en klubbkompis bredvid som startat bakom dig och säger "Alltså, jag har så himla dåligt glid, alla bara åker ifrån mig!" och så lägger du dig i rygg på honom bara för att sekunden senare se honom svischa iväg i en fart som du bara kan drömma om. Då kan vi snacka dåligt glid. När du kommer till backarna innan Hökberg är du trött av att ha slitit dubbelt så hårt som alla omkring dig, du har haft åtminstone ett krampanfall i låren och du bestämmer du för att valla om. När du ger dig iväg igen går ena staven av och du får åka med en stav hela vägen upp till kontrollen innan du får en ny. Sista två milen är sedan en enda lång kamp mot huvudet för att inte ge upp hela skiten. Väl i mål är du bara så förbannat glad över att du tog dig hela vägen.

Den här kampen belönas nu av skidbutiken Ski & run i Göteborg som förutom att prisa den kvinna och den man som klättrat flest placeringar i årets Vasalopp jämfört med förra året med varsina Swix Triac 2.0-stavar också delar ut ett par Cascoglasögon för årets största placeringsras jämfört med förra året. Johan är solklar vinnare i den sistnämnda tävlingen - årets 3792:e plats är ganska långt ifrån förra årets 1714...

Det finns backar och så finns det backar

Det börjar närma sig påsk, vilket i min värld betyder att det börjar närma sig superfabulousmegafantastic-cykelresa till Mallorca. Jag och mina vänner i CK Bure packar ihop våra pinaler och reser mot fjärran land för att ägna oss åt att nöta mil på den spanska öns backiga (har man sagt mig) vägar.

Som den freebaseande motionär jag är så har jag stoppat cyklingen långt bak i mitt medvetande under vintern och ägnat mig mest åt skidåkning och yoga när träningsandan fallit på. Säsongspremiär utomhus på cykeln gjorde jag i fredags när jag bråkade med motvinden ute på hallandsslätterna i ett par timmar. Samtidigt har mina cykelvänner kört ergometer på vardagskvällarna och långa distanser på helgerna under hela vintern, så jag har lite att ta igen. Således gäller det att vara smart och bygga den styrka jag kan under den korta tid som är kvar innan resan - det vill säga, träna för att kunna träna på träningslägret. Jag vet att det låter fånigt, men alltså, det finns grejer jag gärna vill klara av på den dära spanska ön, som Sa Calobra. Denna mytomspunna backe, detta berg som alltid dyker upp i diskussionerna under cykelfikorna, detta mastodontprojekt på en knapp mil med en snittlutning på sju procent. Jag ryser av ångest och välbehag bara jag tänker på det!

Och vad bygger starka cykelben? Jo, backträning. Min favoritbacke att använda till sånt börjar vid änden av en kohage, passerar en kyrka, en militäranläggning och en motorcykelklubb innan den planar ut på toppen av Galgberget. Jag har cyklat den förr, i fornstora cykeldagar när den tog mig knappt fem minuter från botten till toppen. Den här gången tog den mig sex minuter lite drygt och jag skulle kunna hävda att de grovt mönstrade däcken på min CX hade med saken att göra men jag väljer att kalla det nyväckta och otränade cykelben istället.

Frågan är dock om några intervaller i en två kilometer lång backe som klättrar skrattretande fyrtio höjdmeter gör varken till eller från när det man tränar för är sjuhundra höjdmeter på en knapp mil. Nåja. En backe är en backe är en backe. Det är bättre än ingenting.

Här kan du som aldrig cyklat på Mallorca och inte ska göra det i påsk heller få följa med på en väldigt pedagogisk och rikt illustrerad bestigning av Sa Calobra i bloggform. Titta och njut!

onsdag 13 mars 2013

Som att lära sig cykla

Gissa när jag senast befann mig i en bassäng klädd i simkläder, mössa och glasögon?

25 november 2012.

Gissa om jag var nervös, skraj och lite respektfull inför sakernas tillstånd när jag doppade tårna i det blåskimrande vattnet i bassängen i eftermiddags? Skulle jag komma ihåg hur man gjorde? Skulle jag kunna andas? Eller skulle jag helt enkelt drunkna?

Svar: Ja, ja och nej.

Det är märkligt hur kroppen kommer ihåg saker. Jag ska inte säga att jag liknade simmaren i det här klippet för då kommer näsan växa och tungan bli svart, men jag hankade mig framåt och jag varken drunknade eller svimmade av ansträngning. Det är lite som att lära sig cykla - har man väl kommit på knepet så glömmer man inte.

Förresten har jag cyklat lite också. Det är nästan så jag börjar ana triathleten inom mig igen!

Just efter startskottet i Sövde halvironman i somras. Jösses sicket spektakel. Och det här anmäler en sig frivilligt till!

söndag 10 mars 2013

Orientering, löpning eller cykling? Eller alltihop?

Jag har skrivit om det förr, men shit vad jag älskar att vara amatöridrottare! Jag kan vara luststyrd när jag är sugen på det, jag kan vara sjukt fokuserad när jag vill det. Och om jag inte är sugen på att ta ett enda löpsteg på flera veckor utan istället svänga på höfterna på latinodansklasser så är det inga problem.

Idag hade jag tre val: En cykeltur på CX:en kanske? Nä, känns inte jättefestligt när mina tjockaste handskar inte räcker till i fem minusgrader och femton sekundmeter. Men vad sägs om en öppen bana på OK Lindenas långdistans på Hallandspremiären då? Alltså, även om det inte blåser i skogen så var det snorkallt, och med tanke på att jag knappt håller styrfart och därmed knappt blir varm i kroppen när jag "orienterar" så var det inte ett rimligt alternativ. Kvar fanns istället att åka med ut till TC på tävlingen och ge Johan en lyckatillpuss och sen springa tillbaka hem. Taget!

Jag hade försökt räkna ut var jag skulle ha vinden och kom fram till att en nordostlig vind borde ge medvind eller möjligen sidvind ibland. Det är tur att jag inte försörjer mig som meteorolog kan jag ju säga. Det visade sig nämligen att jag snarare hade motvind mest hela tiden, det vill säga när jag inte hade kastvindar från sidan.

Och ja, jag erkänner att det var 14 fruktansvärt frustrerande kilometrar där i princip det enda positiva var det faktum att jag överlevde. Jag verkar hela tiden glömma bort att löparmässigt så är jag långt från fornstora dagar - vi snackar rundor på 6-7 kilometer som längst det senaste halvåret... Men ändå tänker jag att 14 kilometer är en bit kaka.

Nåja. Jag kom hem hel och hållen i alla fall. Alltid något.

Imorn ska vinden ha mojnat. Då jäklar blir det cykelmåndag!

TC på Hallandspremiären. Folk såg rätt vindbitna ut kan jag lova.

Är en löpare "trafik"? Jag vågade hur som helst inte springa genom allén upp till Fjelldalens slott bara för att kika runt lite. Slott är annars min favoritbyggnad ute på löpturer.

onsdag 6 mars 2013

Jag och Jörgen Brink

Du kanske hörde om Jörgen Brinks förkylning/feberkänning/febertopp/krasslighet (allt beroende på vilken tidning du läste eller vilka intervjuer du hörde...) i helgen? Trots att han inte kände sig helt på topp i lördags så valde han att starta och jaga sin fjärde raka seger i Vasaloppet på söndagen. I en tråd på jogg.se diskuteras det sunda i det här - att starta fast man anar att man inte är helt frisk. Brink startade, hängde med bra under hela loppet, men var av någon anledning inte 100 procent och kunde inte svara när Jörgen Aukland och de andra drog igång den där långspurten på slutet. Det behöver förstås inte bero på eventuella sjukdomssymptom, det kan lika gärna handla om att de andra helt enkelt var bättre.

Hur som helst. Utan att göra några som helst andra jämförelser mellan mig och Brink så brottades jag ju också med sjukdom i veckan. Och förutom att jag fick massa fina tips från min omgivning om hur jag snabbt skulle skrämma förkylningen på flykten med hjälp av olika kurer så fick jag också mer eller mindre brutalt formulerade råd om hur jag skulle tänka när det gällde ställa upp eller inte i loppet. De flesta höll sig på nivån "känn efter ordentligt och ställ bara upp om du känner dig frisk". Andra kände för att ta i lite mer och sa något i stil med "Starta inte! Du kommer få hjärtmuskelinflammation och dö! Jag känner en som sprang ett maraton förkyld och hon är ett kolli nu!".

Vad är poängen med att säga så?

Jag är ingen idiot. Jag känner till riskerna. Jag gör aldrig saker som jag vet kan äventyra min hälsa på lång sikt. Således ställde jag mig på startlinjen för att jag kände mig frisk, och om jag hade märkt att min kropp reagerade konstigt under loppet så hade jag brutit. Det ingår liksom i själva konceptet att älska träning att också vara nyfiken på hur kroppen fungerar, att veta vad som är farligt och ofarligt och att lära sig var gränserna för just min kropp går.

Det haglar så himla mycket "goda råd" kring människor som sysslar med idrott på olika nivåer. Och ärligt talat, ibland känns det som att de goda råden går lite till överdrift. En snuvig näsa behöver inte betyda att du måste ställa in veckans löppass. En trött kropp behöver inte alltid vila. Den kan lika gärna behöva en endorfinkick.

Missförstå mig inte. Jag tycker att det är bra att vi påminner varandra om att vi bara har varsin kropp och att vi ska vara rädda om den. Det jag undrar är - vem är jag att ge dig något annat råd än just att lyssna på din egen kropps signaler? Vem är jag att säga gör si eller gör så, det är bäst för dig?

tisdag 5 mars 2013

Vasaloppet 2013 - ett jäkla slit (men personbästa ändå)

Årets Vasalopp kommer gå till historien som det tyngsta någonsin. Och det har väldigt lite att göra med eventuella kvarvarande fökylningssymptom.

Jag börjar med tre saker jag upptäckte i söndags:

1. Kroppen orkar betydligt mer än man tror.
2. Det är alltid en bra idé att kolla vilka skidor man tar med sig till startledet. Det är lätt att det blir fel annars.
3. Och så den viktigaste - själv är bäste dräng. Även i vallaboden.

Roland är noggrann. Det här är andra paret han vallar upp. Jag är imponerad av folk som orkar.
Det stora äventyret började nämligen som vanligt i vallaboden. Eller i carporten vid huset nån kilometer från Berga by där klubbens snabbaste åkare får bo (premiär för mig och Johan där - han åkte ju nämligen så bra förra året att han hamnade i tredje ledet. Själv har jag förvisso varit snabbaste (det vill säga enda) tjej i klubben ett tag, men det kanske inte räknas när man harvar runt bland de bakre leden...). Det blåste nåt fruktansvärt, och vädret och snön var inte ens i närheten av vad det skulle vara på söndagen, så att testa några skidor var det inte tal om. Det var i vanlig ordning bara att läsa igenom alla miljoner vallatips och köra på det som man tyckte verkade vettigt. Och eftersom alla märken lovade kallvalleföre så fick det bli så.

Men här gjorde jag mitt första misstag.

En erfaren kille tittade på vårt grundvax och sa "Det där kommer inte hålla. Vallan kommer försvinna. Testa den här istället!" och höll fram en burk av ett annat märke. Och vad gör vi? Vi följer hans råd, trots att vi hittills varit oerhört nöjda med vår egen grundvalla i ett par år.

Nåväl. Skidorna blev vallade och sen var det plötsligt morgon och vi vandrade bort till starten. Där tog jag Johans skidor och ställde mig i kön till led sex. Där stod jag i godan ro en stund tills jag upptäckte att det var Johans skidor och inte mina. Behöver jag säga att paniken liksom kom krypande? Hur som helst, jag lyckades hitta Johan och byta tillbaks, och folk i min kö var snälla nog att låta mig ställa mig på samma köplats igen.

Strax innan start. Jag har lyckats hitta mina skidor igen och börjar känna mig sådär nervösglad som man ska.
Jag lyckades hamna i främre tredjedelen i mitt led, men trots det tog de första tre kilometrarna till toppen på startbacken över 35 minuter (jämfört med 40 minuter från led sju 2012 och 50 minuter från led åtta 2011). Så himla, himla segt. Men jag var vid gott mod, solen sken, kroppen var pigg och jag hade bra fäste uppför på min VR45 toppat med aningen VR60 vid tårna.

Sen började helvetet ganska omgående.

Redan strax efter Smågan började jag märka att det gick tungt. Först trodde jag att det berodde på att kroppen min var trött och seg efter fökylningen tidigare i veckan, men jag kände efter och insåg att nä, jag är pigg. Kroppen mår bra. Jag är visserligen inte lika mycket en stakåkare som jag varit förr om åren eftersom jag varken styrketränat eller åkt rullskidor i nån större utsträckning under säsongen, men riktigt så kass att jag ska bli omåkt av hela världen är jag ju inte. Jag kom till Mångsbodarna och nerförsbackarna och där fattade jag vad som var fel. Hela jädra startfältet verkade glida om mig nerför trots att jag stod på allt vad jag hade. Jag hade vansinnigt dåligt glid!

Här gäller det att inte bli bitter och less. Det är bara att trycka på så gott det går, försöka vila i nerförsbackarna och utnyttja sin styrka uppför. Och det var precis vad jag försökte göra. Jag åkte om massvis med människor upp mot Risberg och Oxberg till exempel, men fick sen frustrerande nog se samma människor passera mig på platten igen.

Jag kämpade mig genom den lite böljande terrängen efter Oxberg förbi Gopshusbacken och Stadiums helt hysteriskt störiga och dåligt placerade sponsorkontroll där det blev tvärstopp eftersom det inte gick att åka förbi alla människor som stannade till för att dricka. Men sen kom de små backarna upp mot Hökberg och då började kroppen verkligen säga ifrån. Fästvallan hade slitits bort och jag fick slita som ett djur uppför när jag knappt kunde använda benen. Och här någonstans började jag fundera på att kanske valla om, men som vanligt tar det emot något ofantligt att stanna när man väl har uppe farten. Även om det knappt är styrfart.

Precis då dök ett annat sponsortält upp, och när en kille stod och ropade "vill du ha hjälp med valla?" svängde jag tvärt av spåret och slängde fram skidorna åt honom. Lite kletig VR65 på fästzonen och jag kunde äntligen använda benen igen. Dessutom blev faktiskt glidet något bättre.

Sista njutningsfulla stunden på loppet var backarna ner från Hökberg. Jag gick ut i vänsterspår och forsade förbi alla som plogade och hoppades att farten skulle räcka till Läde. Vilket den förstås inte gjorde...

Jag vinglade framåt, kämpade mig till Eldris och för första gången i min vasaloppshistoria var 9-kilometersskylten inte något vackert. Jag tänkte istället "fy saaatan, nio kilometer kvar! Det är en evighet, jag kommer DÖ!". Spåret verkade ta nya omvägar runt Hemus innan jag kom in i Moraparken och det var först när jag närmade mig Auklandbron som jag insåg att jag faktiskt skulle klara det.

Skärmdump från svtplay.se. Jag vinglar i mål precis i mitten på bilden.
Jag var så fruktansvärt glad och stolt över att vara i mål och jag inte hade lyssnat på rösten inom mig som försökt få mig att bryta åtminstone sedan strax innan Hökberg, men som dök upp redan efter Risberg nån gång när jag märkte hur trött jag blev av att slita så med stakningen och ändå bli omåkt av åkare efter åkare.

Dessutom är jag stolt över att jag trots allt det här slitet ändå placerade mig bättre än förra året, det känns faktiskt helt osannolikt. Men sant.

När jag analyserar loppet såhär i efterhand så är den troligaste förklaringen till mitt dåliga glid den där fästgrunden som jag bestämde mig för. Glidet blev nämligen sämre och sämre ju mer fäste som slets bort, och det verkade som att grundvallan liksom sög sig fast i snön. Att jag aldrig lär mig. Jag vet själv vad som är bäst för mig och mina skidor. Jag ska sluta lyssna på sistaminutentips från folk.

Lite siffror:
Tid: 7.03.55 (förra året 6.39.15)
Plac i damklassen: 257 (274)
Placering i Smågan: 301 (380)
Plac totalt: 5409 (5916)

Om jag ska åka nästa år? You bet.

lördag 2 mars 2013

Status kvällen före start

Jag sitter på min säng i Transtrand. Utanför tjuter vinden - det är nog nästan stormstyrka i byarna.

I resten av huset irrar folk omkring och letar efter grejer, diskuterar valla och funderar över när man måste vara vid starten imorn. Mina skidor är vallade efter konstens alla regler (kallvalla säger alla tillverkare. Jag kör på Rodegrund täckt med några lager Blå extra. Sen ett par lager rött innan jag avslutade med ett par lager violett) och nu har jag bestämt mig.

Det blir start imorn. Om jag inte vaknar och känner mig sjuk igen förstås. Det enda som finns kvar av förkylningen är lite snor, annars mår jag bra.

Men jag är fullt medveten om att det inte är en Therese i toppform som ställer sig på startgärdet imorn. Och jag har lovat mig själv att vara lyhörd - känns det konstigt och dåligt så bryter jag.

Kom igen Vasaloppet 2013 - nu kör vi!