Jag och Jörgen Brink

Du kanske hörde om Jörgen Brinks förkylning/feberkänning/febertopp/krasslighet (allt beroende på vilken tidning du läste eller vilka intervjuer du hörde...) i helgen? Trots att han inte kände sig helt på topp i lördags så valde han att starta och jaga sin fjärde raka seger i Vasaloppet på söndagen. I en tråd på jogg.se diskuteras det sunda i det här - att starta fast man anar att man inte är helt frisk. Brink startade, hängde med bra under hela loppet, men var av någon anledning inte 100 procent och kunde inte svara när Jörgen Aukland och de andra drog igång den där långspurten på slutet. Det behöver förstås inte bero på eventuella sjukdomssymptom, det kan lika gärna handla om att de andra helt enkelt var bättre.

Hur som helst. Utan att göra några som helst andra jämförelser mellan mig och Brink så brottades jag ju också med sjukdom i veckan. Och förutom att jag fick massa fina tips från min omgivning om hur jag snabbt skulle skrämma förkylningen på flykten med hjälp av olika kurer så fick jag också mer eller mindre brutalt formulerade råd om hur jag skulle tänka när det gällde ställa upp eller inte i loppet. De flesta höll sig på nivån "känn efter ordentligt och ställ bara upp om du känner dig frisk". Andra kände för att ta i lite mer och sa något i stil med "Starta inte! Du kommer få hjärtmuskelinflammation och dö! Jag känner en som sprang ett maraton förkyld och hon är ett kolli nu!".

Vad är poängen med att säga så?

Jag är ingen idiot. Jag känner till riskerna. Jag gör aldrig saker som jag vet kan äventyra min hälsa på lång sikt. Således ställde jag mig på startlinjen för att jag kände mig frisk, och om jag hade märkt att min kropp reagerade konstigt under loppet så hade jag brutit. Det ingår liksom i själva konceptet att älska träning att också vara nyfiken på hur kroppen fungerar, att veta vad som är farligt och ofarligt och att lära sig var gränserna för just min kropp går.

Det haglar så himla mycket "goda råd" kring människor som sysslar med idrott på olika nivåer. Och ärligt talat, ibland känns det som att de goda råden går lite till överdrift. En snuvig näsa behöver inte betyda att du måste ställa in veckans löppass. En trött kropp behöver inte alltid vila. Den kan lika gärna behöva en endorfinkick.

Missförstå mig inte. Jag tycker att det är bra att vi påminner varandra om att vi bara har varsin kropp och att vi ska vara rädda om den. Det jag undrar är - vem är jag att ge dig något annat råd än just att lyssna på din egen kropps signaler? Vem är jag att säga gör si eller gör så, det är bäst för dig?