söndag 28 februari 2010

Med målet i sikte


Jag tänkte att det skulle kännas bra att titta till målet i Mora när vi ändå körde förbi. Så det gjorde vi. Men jag fick bara hjärtflimmer och blev illamående när jag såg Ungdomsvasaåkare köra i mål. Hur ska det här gå?!

Nertränad


Jag summerar: Tolv mil under fyra dagar den här veckan, varav nästan fem på sista långpasset. En knapp mil ägnades åt slitstakning och resten har i princip varit distans. Nu får skidorna stå till tisdag när allra sista urladdningspasset ska köras. Jag känner mig nertränad och längtar efter uppbyggande vila.

fredag 26 februari 2010

Längdambassadören


Lillsyrran ville testa längdskidor. Och ingen blir förstås gladare än jag. Nu har vi åkt sammanlagt 10 kilometer klassiskt tillsammans! Hon är grymt duktig och kämpade som en krigare med sina tröga, vallningsfria hyrskidor. Och ikväll följde dessutom ytterligare en person i sällskapet med ut i spåren efter att vi harvat runt i backarna (även en längdskidåkardrottning måste vila ibland...) på carvingskidor hela dagen. Jag är längdskidåkningens största ambassadör!

"Släng dig i Väggen, jag har åkt Chocken!" Ja, eller inte jag, men en annan av systrarna. Hon är helt galen...

torsdag 25 februari 2010

Ett halvt Vasalopp för att testa formen

Sned och snorig. Det blir man efter 47 kilometer.

Jag skulle åka långt idag. Jävligt långt. Och det gjorde jag. Distansrekord och tidsrekord sprängda (nåja, med 5k och tio minuter, men ändå!) och jag hade spaghettiben och armar som liksom inte riktigt gjorde som jag tänkte på slutet. Tänkte om och om igen "hur i helvete ska det gå på Vasaloppet om det är såhär jobbigt att åka ett halvt lopp!?". Men sen besinnade jag mig. Stor chans liksom att jag kommer ladda inför nästa söndag med två dagars distansåkning i tjugo minus och sedan lite bergsbestigning dagen innan.

Och på tal om bergsbestigning. Vi erövrade alltså Städjan igår. På skidor. I alla fall tills det blev så brant att det inte gick att komma annat än baklänges med dem på. Då lämnade vi dem efter oss och tog oss upp de sista metrarna till fots. Så förtvivlat vackert!






måndag 22 februari 2010

Pannbensträning utan glid

Grängesvålen

Det är vansinnigt vackert runt omkring längdspåren här. I motsats till hur det såg ut i Orsa så finns det faktiskt vyer. Åt ena hållet Städjan som växer sig mäktig över trädtopparna, i horisonten de norska bergen. Och när man har kommit en bit bort så kan man vända sig om och se Grängesvålen där utförsåkarna är som små myror.

Johan
Men alltså.

Ska det verkligen vara så att man måste staka i nerförsbackarna? Jag hade alldeles för mycket fäste på skidorna, så det bet ordentligt. Men det pajjade det redan rätt taskiga glidet (vid de här temperaturerna blir snön helt sträv och stum, och hugger sig fast i skidorna). Jag fick kämpa ordentligt på första varvet på 7,5 kilometersspåret och kände mig som världens sämsta skidåkare när pulsen rusade vid minsta ansträngning. Men det var förbannat kallt, närmare 25 minusgrader, och det var omöjligt att dra ordentliga andetag. Inte konstigt att hjärtat måste arbeta hårt för att få den lilla mängd syre som finns ut i blodet, plus att den stackars muskeln hade att göra för att hålla kroppen varm.

Och vad gör man när man haft ett grispass i 45 minuter? Jo, man fortsätter grisa och hoppas på att de följande 7,5 kilometrarna blir en seger. Nu blev nästan lika helvetiskt som det första varvet, men jag fick ju bygga pannben i alla fall.

Imorn säger jag bara. Ny tid, ny strid.

Sa jag att det var kallt?

Trettitre minus


Promenad och varm choklad. Det är vad den här förmiddagen bjuder på. Vi har trettitre minus som skulle bli ner mot sextio i fartvinden. Vi avråds både från längdåkning och utför. Men temperaturen ska stiga så förhoppningsvis blir det ett pass i eftermiddag!

"Landslaget" är på plats


Det kommer gå bra det här. Vi har ju OS-mössor.

söndag 21 februari 2010

Förfriskningar...


Vi är tretton personer i en jättestuga i Idre. På en hylla i vardagsrummet står en sorts uppiggande som intages bäst i bastun eller i en solkysst snöhög i en paus mellan stolliften och afterskin. På min hylla står det förfriskningar som ska ta mig nio mil om två veckor. Olika världar, samma resa. Nu kör vi! Vilken vecka jag ska ha!

Vi drar till fjällen


Det känns ju rätt knäppt att sätta sig i bilen mot Idre när det är tio minus och sju decimeter snö hemma... Men nu är vi på väg i alla fall! En veckas skidläger där energi ska testas och kroppen utmanas. Och vinnarskallen ska plockas fram!

lördag 20 februari 2010

Jaaaaa!

Fy fan vilket jävla lopp! Johan Olsson! Vilken kämpe! Och Marcus Hellner, vilken skidåkare! Jag blir så inspirerad och bara längtar till jag får ge mig ut själv. Och gud vad jag vill testa att skejta!

Snögubbar och snökullerbyttor!

Oförskämd snöglädje

Jag borde kanske inte vara så himlastormande positiv hela tiden när det gäller snön. Det kanske sticker folk i ögonen som kommer två timmar för sent till jobbet på grund av mongo-kollektivtrafik och inkompetenta gatukontor som inte kan planera snöröjningen. Och imorn kanske jag muttrar desto mer när vi ska köra bil genom vinter-Sverige upp till Idre. Men jag ÄLSKAR DEN HÄR VINTERN! Imorse när jag vaknade hade nattens snöfall lagt sig och hela stan är numera täckt av minst en halvmeter underbar kramsnö. Man måste bara gilla en lördag som innehåller snögubbebyggande, snöänglar och kullerbyttor i orörd snö, mitt inne i stan!

(Igår gjorde jag för övrigt något av det konstigaste i mitt träningsliv hittills. Jag fick med mig Johan på ett improviserat cirkelträningspass. Hemma. På vardagsrumsgolvet. Till saken hör att vi bor på markplan med lite insyn, och en av stationerna var burpees. I upphoppet kunde vi liksom vinka glatt till folk som gick förbi utanför...)

fredag 19 februari 2010

Vältränad eller mycket vältränad?

Jag sitter och funderar på om jag ska gå ut genom dörren och riskera att bli översnöad (det ska komma två-tre decimeter snö över Halland idag och inatt, och det har redan börjat...), eller om jag ska sitta kvar på jobbet tills det är riskfritt att gå ut igen, och under tiden beräknar jag min Vasaloppstid. Några datanissar har suttit och analyserat massa statistik över åren och kommit fram till att jag med 75 procents säkerhet kommer åka på 8 timmar och 45 minuter. Om jag är vältränad, vill säga. Om jag är mycket vältränad är det 8 timmar och 27 minuter som gäller.

Och några andra alternativ finns väl inte?

Hur som helst är det roligt att några datanissar har högre tankar om mig själv än vad jag har. Själv tror jag att jag kommer åka på mellan 9 och 10 timmar.

onsdag 17 februari 2010

Hur gör man för att ge allt?

Alla bitar skulle slipas. Också utförsåkningen.

Jo, man skaffar sig en skidskola och ser till att ta rollen som hon-som-alltid-vill-lite-mer-och-lite-snabbare.

Jag hade verkligen haft en pissdag. Gick hem från jobbet på lunchen och kved och led i en timme på grund av en utomjordisk mensvärk. Trodde fan att jag fått nån parasit eller nåt. Eller blivit djävulsbesatt. Innan tabletterna verkade låg jag mest och yrade och ville skära loss allt mellan halsen och knäna och slänga på sophögen.

Småningom återkom livet i kroppen, och jag kunde börja ladda för eftermiddagens lilla improviserade skidskola. Klubbens snyggåkande Jonas med världens mjukaste dubbelstakning mötte upp mig och ett gäng andra på Bäckavattnets golfbana, och på schemat stod teknikträning.

Jonas, skidguden.

Lila burkvalla visade sig vara min vän idag. Fästet var mycket bättre än igår, och det behövdes när Jonas ville granska vår diagonalåkning. Backarna intogs på tre sätt: Först långsamt med fokus på att åka snyggt och stort, därefter med lite högre fart men fortfarande med teknikfokus, och därefter snabbtsnabbaresnabbast. Allt för att banka in i skallen på oss att de sekunder man vinner på att försöka hetsåka förlorar man när man syrat ner benen och pulstoppat bort sig på sista varvet.

Och sen då? Sen lekte vi. Jägare. På led. Först i makligt tempo. Sist i ledet byter spår, åker om i högre fart och hoppar in framför förste man. Sen näste man på tur tills hela gänget fått staka loss. Det var uppvärmningen det. "Nu kör vi tre varv, se till att springa i saxbacken, kryp ihop nerför och ha fart så ni kan dubbelstaka resten". Samma princip som backarna, långsamt, snabbare, snabbt som fan. Och det var ju bara att köra. Man vill ju komma först...

Lite vila tilläts ibland...

Men det var inte klart där. Nä. Sen skulle jägaren fram igen. I högre tempo, i fyra kilometer. Kändes som en biff i två kilometer, sen kom syran. Bara till att plocka fram den där Hellner innanför pannbenet. Jag. Ska. Förbi. Jag. Ska. Spurta. Om och om igen. Uppförsbackarna kändes evighetslånga.

Men jag klarade det. Nästan. Jag hade avslutningssträckan på varvet och kämpade för att komma förbi ledet. Jonas låg först och han åkte som om det stod en OS-medalj på spel. Och jag stod i ärlighetens namn nog mest still fast jag tyckte att det gick fort. Men jag körde på, för guldet. Och kom tvåa.

Men fan vad roligt det var!

(Och snyggåkande Jonas med den mjuka dubbelstakningen sa att jag åkte snyggt. Att jag stakade som om jag åkt skidor i hela mitt liv.)

tisdag 16 februari 2010

Mina skidor och jag

Nästan ensam i spåren

Det första jag tänkte tidigare idag när jag fick reda på den glada nyheten var att jag var så skidsugen så jag trodde jag skulle avlida. Jag ville ge mig ut i snön på stört. Men jag fick snällt vänta, i alla fall till klockan blev strax efter tre och jag hade hunnit sluta jobbet, åkt hem och bytt om och plockat ihop lite vallaburkar.

Men SEN!

Jag var i praktiken ensam i spåren. En man svischade förbi, en tant och en farbror blev omsvischade av undertecknad, men annars var det helt öde. Kan bero på att det snöade, och på att snöfallet tilltog för varje minut för att till slut bli värsta sagosnön som föll i kastrullockstora flingor (som av någon anledning alltid lyckades leta sig in innanför glasögonen!). Jag hade typ noll fäste eftersom jag inte begriper hur man gör för att valla på två plusgrader och snöfall, men det gjorde inte så mycket eftersom mina ben inte pallade att diagonala ändå. Jag stakade på och hade det så bra att jag började fundera över om det är för sent att skaffa sig en heltidskarriär som skidåkare och på vad som skulle hända om jag struntade i att åka hem och bara fortsatte att staka och staka. Hur länge kan man hålla på liksom?

Omvallning pågår

Där ute i spåren mår jag så bra, och jag älskar nästan varenda sekund. Jag och mina skidor är världens bästa kompisar, och vi ska uträtta stordåd tillsammans!

NIONDE LED!!

En glad Vasalöpare!

För att citera en känd gammal sosse: "Jag känner mig hedrad och glad, ödmjuk och lite förfärad". Förfärad eftersom det här ju innebär att jag nu baskemig ska åka bättre än åtminstone femtusen personer på Vasan, men mest av allt glad! SÅ JÄVLA GLAD!

Fatta att min tid i Ulricehamn räckte till att få starta i nionde led! Det hade jag förstås hoppats på, men efter att ha kollat seedningen efter Västgötaloppet som gick på samma bana bara två veckor tidigare så hade realisten i mig räknat med att missa nionde.

Jag är en sån skiddrottning!

Dessa skidåkare...

Bild lånad från expressen.se

Okej, Charlotte Kalla är fantastisk. Hennes guld rörde också mig till tårar. Men jag bara måste säga nåt om den där västgöten med den bländande tekniken - Marcus Hellner! Herregud! Vilken satsning! Och ända in i mål hoppades och önskade jag att han skulle få nåt för sitt mod. Och så skilde det bara knappa två sekunder till Lukas Bauer! Det var ren plåga att se honom ta sista nerförsbacken och kurvan där han knappt stod på benen, så fulla av syra var de. Vilken kämpe! Det är fan inte alla som skulle gå ut sådär hårt och satsa på guld, må det bära eller brista. Och jag ser hellre folk som satsar järnet och missar, än folk som safear och kör på bronset men inte tar ut sig helt. Jag är så jävla imponerad och inspirerad.

måndag 15 februari 2010

Ulricehamn jag älskar dig!


Det slutade med ett vinnarleende. Men vi tar det från början.

D21:orna skulle starta i led 2. Först kom eliten och sen jag, plus såna som åkt Vasaloppet på placering <4000. Därefter kom resten. Pöbeln, såna som åkt Vasaloppet på sämre placering och motionärerna. Behöver jag säga att jag kände mig lite malplacerad? Jag beslutade att, trots tävlingsledningens höga tankar om mig, starta längre bak. Jag ville inte bli av med stavar och ben i starten när alla snabba löpare skulle hetsa för att komma före mig.

Nåväl. Skidorna var testade och fästet verkade bra. Glidet, som vi lagt extra omsorg vid, kändes okej, men var svårt att säga särskilt mycket om på den lilla uppvärmningssträcka jag körde. Jag klev in i mitt led, och där kom den. Tävlingslusten? Ånej, ångesten. En klump i halsen och helt fel målbilder i huvudet. Jag tänkte lössnö, myrar och Mullsjö. Ville helst av allt kliva av. Men rätt var det var så började folk röra på sig framför mig så det var bara att haka på.

Fem kilometer gick av bara farten. Sen kom bendödarbacken. Du vet den där backen som du inte önskar din värsta fiende. Benen malde på men mitt huvud var inte riktigt sig självt. Mantrat inom mig borde ha varit "jag är stark, jag är vältränad, jag klarar det här". Istället var det nåt litet troll som muttrade "kliv av kliv av kliv av!". Trollet hade överhanden ända tills första vätskan där funktionärerna talade om för mig att jag kört sju kilometer. SJU! Och jag som bara ville dö. Men det visade sig att de var lite fel på det, för rätt snart dök tiokilometersskylten upp. Och sen kom kicken, åkglädjen och självförtroendet. Jag mådde så jävla bra! Flytet fanns där, benen hade kraft och stuns i diagonalåkningen, och jag kände mig som den skiddrottning jag vill vara.

Fram till passeringen fick bjöd banan sen på en hel del kringelikrokar på en golfbana, och där fick stakningsmaskinen Therese verkligen lön för sin träningsmöda. Herregud vad glad jag var över alla mina stakningspass! Det kändes helt enkelt hur bra som helst, eller bara precis som det ska.

Vi åkte alltså två varv och totalt 42,2 kilometer, och det märkliga var att på andra varvet kändes den där biten mellan 5k och 10k inte alls lika plågsam. Backarna var ju likadana och mina ben borde ju rimligen varit lite tröttare, men det kändes som att jag hade fått blåbärssoppa injicerat i mina ådror eller nåt, för jag var inte det minsta trött. Kanske berodde det på att solen stod högt på himlen och värmde mina kinder, kanske berodde det på att jag var rätt ensam i spåret mestadels, med en klunga skidlöpare ett tjugotal meter framför, och några ett tjugotal meter bakom som jag hade där att hänga på och hålla avstånd till, men som aldrig störde min rytm.

Och sen kom golfbanan igen. Där möttes jag av entusiastiska barn som hejade och peppade och liksom sprang med på vissa sträckor. Helt underbart! Plus att utsikten var fantastisk över ängarna där solen sken genom tre perfekta minusgrader och över ett glittrande tjockt lager snö och en klarblå himmel.

Jag hade ett tidsmål för Ulricehamnsloppet. Jag ville så gärna komma under 3.40. När jag jämförde likvärdiga lopp i Vasaloppets seedningstabeller så var det nämligen strax över den tiden som den magiska gränsen för nionde startled låg. Men när jag kom till 40-kilometersskylten kastade jag en blick på klockan och satte nästan i halsen - höga 3.19! Det fanns ju till och med en chans att jag skulle komma under 3.30...! Jag ökade tempot en aning för att testa kroppen, och den svarade precis som jag ville - med att liksom jubla över fartökningen och ta mig de sista kilometrarna mot mål med långa, fina stakningstag och med en så bra åkning rent tekniskt att jag blev helt förvånad över mig själv. Men för tusan, ska man åka i mål så ska man göra det med stil.

Jag korsade mållinjen med ett leende den här gången, och var så full av lyckokänslor över loppet, spåren och omgivningarna att jag högg tag i första bästa funktionär och överröste honom med beröm och känslosamma beskrivningar om hur underbart jag hade haft det.

Jag är så stolt och nöjd över min själv och min insats. Har inte vågat uppdatera seedningstabellerna på Vasaloppets hemsida än, för jag vill kunna njuta av den här segerkänslan så länge det går om det skulle visa sig att min tid trots allt inte skulle räcka.

Och förresten, jag ramlade inte en enda gång i de krokiga nerförsbackarna. Inte ens när de slutade i en skarp sväng. Bara en sån sak liksom.

söndag 14 februari 2010

3.29.16!

Jag har gjort ett superlopp idag! Åkte hur bra som helst och hade roligt nästan hela tiden. Och kom i mål under 3.30! Tyvärr kanske det ändå inte räcker att för seeda upp mig, men jag får väl vara nöjd ändå. Berättar mer imorn.

lördag 13 februari 2010

Uppladdning


Jag har lärt mig ett nytt ord - högfluor. Ja, du gissar rätt, vi vallar. Glidvalla just nu. Grundvalla, kall högfluor på det och längst ut en högfluor för ner till fem minus. Vi ska tydligen åka som en blixt på det här. Alla jobbiga tankar har jag lagt i en mörk skrubb nånstans i huvudet. Jag tar fram dem på måndag igen.

fredag 12 februari 2010

Tillfällig lösning


En varm choklad så stor så man skäms och några vänner på stans skönaste kafé. Det duger fint som förströelse.

Det snurrar i min skalle

Okej, det dummaste man kan göra dagarna innan man ska åka viktiga lopp där man måste ha kroppen och skallen i ordning är nog att ta beslut som just för tillfället känns som att de äventyrar hela ens framtid. Förmodligen är det inte så farligt, och det kommer säkert att ordna sig, men just nu känner jag mig helt utkastad i ett mörker utan slut. Jag är mästare på att förstora upp händelser och tänka ungefär hundra steg för långt, och de där hundra stegen har jag INTE lust att ha i huvudet på söndag.

Jag behöver lite förströelse.

Vad gör du när det känns som att de dystra tankarna håller på att ta över dig?

torsdag 11 februari 2010

En sak som gör mig varm i hjärtat...


Har ägnat eftermiddagen åt att promenera runt. Och blir man inte lite lycklig av att se sånt här? Hemmagjorda skidspår mitt i stan!

onsdag 10 februari 2010

Backprinsessan!

Vad är det som gör att jag träffar ultralöpare vart jag än går? Idag fick jag syn på en kvinna på gymmet som hade en tröja där det stod "Swiss alpine" på ryggen. Och jag kunde förstås inte låta bli att bli nyfiken och undra när hon sprungit och vilket lopp. Hon berättade att hon och hennes man varit där med Springtime och sprungit maradistansen. Nåt av det häftigaste hon har gjort, sa hon. Blir man inte sugen då va?

Gymmet ja. Jo, visst var jag där. Men inte för att harva på löpbandet. Det var något med solen idag alltså. Den gick inte att övertyga om att jag skulle hålla mig inomhus när jag skulle springa. Särskilt inte när jag skulle tillbringa en timme i en svettig sal på bodybalance senare på kvällen. Så nä, det blev inget löpband. Däremot blev jag inspirerad av Paulas kommentar om backar. Så det blev ett fartlekspass utomhus med extra fokus på backar. Jag har en grymmebacke som vid torrt väglag är en mördare, och när det ligger hårdpackad snö i den blir den ännu mer sugande. Så den blev det ganska många varv på. Och 100-200-metersruscher lite här och var när pulsen stabiliserat sig efter senaste ruschen. Hur kul som helst! Jag kanske inte körde skiten ur mig precis, men jag fick till ett rätt schysst pass i precis den form som jag tycker bäst om. Jag älskar backar!

Löpbandsfunderingar

Alltså, jag vet att jag lovat dyrt och heligt att aldrig ställa mig på ett löpband. Jag skulle trotsa snöstormar, orkaner och drivis, stå pall mot vågrätt regn i stormvindar och minsann inte banga ur bara för att det är blankis på gatorna.

Men.

Idag har jag mitt sista hårda pass den här veckan inför söndagens skidmarathon i Ulricehamn. Och jag har tänkt springa intervaller. Halvlånga, hårda intervaller. Förmodligen femhundringar. Jag vill bokstavligen köra skiten ur mig för att sedan ägna mig åt vila och samla krafter inför söndag på fredag och lördag. På torsdag blir det bara Bodybalance och en kort, återhämtningsspringtur.

Ska jag upp på det där bandet eller? Och vad ska jag göra där? Jag har aldrig sprungit femhundringar. Och det var tusen år sedan jag gjorde ett regelrätt intervallpass överhuvudtaget. Senast var nog i höstas nån gång när jag gjorde fyrahundringar på bana. Hjälp!

måndag 8 februari 2010

En glad skit som håller på att dö

Bild lånad från strakenloppet.se

När man ser den här bilden kan man ju tro att jag hade kul i Mullsjö för två veckor sedan. Vilket skämt. Nåja. Jag kanske inte åkte så fort, jag kanske svor så det osade om det och jag kanske höll på att avlida, men jag log visst mot kameran i alla fall.

Maskinen krossade milrekordet

Kungen av milen!

Det blidde inga intervaller. Jag vet ärligt talat inte hur man gör sånt. Stakningsintervaller fram och tillbaks på hundra meter okej, men intervaller på ett milspår? Nä, jag lade ner den tanken rätt fort. Tänkte lite sådär halvt att jag skulle köra nån slags fartlek (kan man göra det på skidor? Eller heter det något annat?) men lade ner det också. Det råkade nämligen bli så att jag efter en inledande ganska långsam kilometer (eller ja, snabbare än jag brukar värma upp) stakade på som värsta maskinen i nio kilometer till, så sen stod jag plötsligt där vid början av spåret och hade gjort en mil på under 45 minuter. När hände det senast? Typ aldrig. Snabbast jag gjort på milen dittills var nog 50 minuter. Så nu är jag sjuuukt nöjd. Och när jag ändå var i farten for jag vidare på femman också på 29 minuter. Jag var baskemig kungen på Långhultamyren idag.

Rosa pepp

Jag ska köra intervaller och laddar med att dansa runt hemma i min nya underställströja från Kari Traa. Sjukt snygg. Jag kommer åka snabbt som vinden!

Tjurskalleskidåkaren och Norgehån

Marcus Hellner. Ingen enstörig och tjurig skidåkare som behöver psykologhjälp. Bild lånad från hd.se

Jag håller på och läser "Ur spår!: Snor svett och svenska skidkungar" och är helt fascinerad. Författarna är sjukt glada i bilden av urskidåkaren som en stor buffel, enstörig och tjurig, det märker man redan i förordet. Och sen har jag förstås inte kommit längre än till halva kapitlet om Sixten Jernberg, och som jag förstår det så blir texterna lite bättre sen. Men hur som helst så gillar jag på nåt sätt den där hanguppen på tjurskalleskidåkaren. En man (för det är bara män som porträtteras, och det är tydligen i en manlig form som skidåkaren ska stuvas in) som liksom inte pratar särskilt mycket med andra människor annat än i form av grymtningar, och som betvingar bistra mil i snålblåst och iskyla. Stakar sig fram även om stavarna går av och någon sätter en yxa i knät.

Och fram till typ början av 1990-talet funkade väl den där svenska, sura enstöringsskidåkaren och vi tog massa medaljer. Sen tog norrmännen över. Lillebrorsan blev guldlag och storebrorsan hamnade på efterkälken. Och det här verkar sitta som en vagel i ögat på oss svenskar, eller kanske snarare på svenska sportjournalister. Det är liksom alltid roligt att håna och hetsa norrmännen, och de verkar tycka samma sak åt andra hållet. Nu ska bannemig vårt unga, glada och vänskapliga längdlandslag ta medaljer, och att Norge tror att de ska ta 31 medaljer tycker Gunde bara är trams. Norrmännen å sin sida tar det hela med ro och anser att vi har lillebrorskomplex numera.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det är roligt. Nu senast hånar visst svenskarna norrmännen för att de tar till psykologhjälp för att hålla rätt på längdåkarna och deras mentala spöken. Svenska laget har inga psykologer. De har däremot fem miljoner ledare och tränare som kan stå till tjänst. Och som Marcus Hellner säger:

– Psykolog...? Nä, jag åker skidor.

Och Anders Södergren:

– Jaså, de kanske börjar bli nervösa...

söndag 7 februari 2010

Skiiers high?

Snygga spår på hemmamyren

Finns det nåt som heter "skiiers high"? Isåfall har jag upplevt det idag. Besökte hemmaspåren på myrarna utanför Simlångsdalen och hade underbara femtio minuter med stakning på hårda, sköna spår på en välpackad bädd där stavarna fäste och där jag liksom flög fram. Bara jag och mina skidor under en tjock, mulen himmel. Bara jag och mina maskiner till armar som skötte sig exemplariskt idag. Gårdagens stakövningar verkar ha gett resultat för jag hade sånt skönt flyt i stakningen, magen gjorde sitt och armarna tog över precis där de skulle. Landade vid spårstarten efter femtio minuter och tio kilometer med ett nöjt flin över hela ansiktet och kunde sen ge mig ut på fem nya kilometer med åkglädje i hela kroppen.

Den här bilden har inget med dagens underbara pass att göra. Men det är nog tack vare Johans stakningstips från igår som jag hade en sån skön upplevelse idag!

Lite sifferexercis

Det är fyra veckor kvar till Vasaloppet. Och jag har fått sex veckors snöträning. Rätt otroligt på nåt vis. Och det känns skönt att titta på de här siffrorna och konstatera att jag skött mig.

37,8 mil fördelat på
26 pass som vardera var i snitt
1,5 timmar långa

Jag har snittat på 6,3 mil i veckan och hållit snitttempot 5,56min/km.

2 pass har varit tävlingar - 1 långlopp och 1 kortare.

5 pass har varit renodlade långpass där jag fokuserat på att åka under minst 90 minuter. 1 av dessa var 3,5 timmar långt. Flera andra pass har varit långa, men då har delar av passen varit teknikinriktade och jag har inte "nött" på samma sätt i spåren.

Och nu då?

Det återstår ett lopp. Nästa söndag åker jag 42k i Ulricehamn tillsammans med Oscar Svärd. Jag ska testa att kolhydratstömma inför loppet genom att träna hårt måndag, tisdag och onsdag. Därefter blir det vila och lugn träning i form av eventuellt lite lugn jogg på torsdag och promenad på fredag. På lördag blir det totalvila och vallning. När det gäller maten kommer jag inte dra ner på kolhydraterna under början av veckan, utan tömningen står träningen för. Och under sista halvan av veckan ska jag inte äta kopiösa mängder, utan som vanligt med lite extra kolisar.

Vecka 8 åker jag till Idre för en veckas längdskidläger. Där kommer jag fokusera på långpassen och testa energi. Dessutom kommer jag variera med lite utförsåkning för att kroppen ska få leka lite.

Sen är vi raskt framme vid vecka 9, det vill säga Vasaloppsveckan. Men så långt vill jag inte tänka just nu.

lördag 6 februari 2010

Skidturistande


Har testat nya, schyssta spår idag i närheten av föräldrahemmet. Det innebär att jag hittills har testat sju olika spåranläggningar i vinter! Helt galet, det trodde jag inte i november. Två mil lite drygt stannade klockan på, varav en mil ägnades åt koncentrerad stakningsteknikträning. Kändes grymt bra!

torsdag 4 februari 2010

Jag har ingen plan!

Först sken solen helt vårlikt...

Ibland är livet sådär härligt att det liksom inte känns riktigt på riktigt. Som när man slutar jobba klockan två och kan ge sig iväg för två timmars själavårdande skidåkning i strålande solsken innan skymningen faller. Med skymningen idag kom för övrigt en mäktig dimma inseglandes. Jag kände mig lite som att jag var med i Nya hyss av Emil i Lönneberga och att det uschliga snöovädret där Alfred höll på att stryka med var på intågande. En illavarslande dimma, liksom. Sista kilometrarna blev en liten kamp mot klockan och termometern, och det gjorde det hela lite mer spännande.

...sen kom dimman.

Men en sak som slog mig där jag stakade fram var - jag är helt planlös! Jag har mina mål och utmaningar, men jag har inte en enda plan. Min skidåknings-"plan" består av mängd, mängd och åter mängd. Jag verkar nånstans på vägen ha bestämt mig för att det är den spikraka autobahn som ska leda mig mot framtida segrar. Många mil i spåren = ett lyckligare Vasalopp? Vad har jag fått det ifrån?

Fast sen tänkte jag ett varv till och insåg att det är det enda jag vet. Så hur skulle min plan annars se ut?

Det är väl vackert väder...


Tjoho! Strålande sol! Här ska åkas skidor!

onsdag 3 februari 2010

Staden vaknar...


...och jag med den. En av de sköna sakerna med att vara på tjänsteresa är att det inte finns några måsten. Det enda jag behöver bry mig om är att hålla tiden för när mötena börjar. Ingen disk att göra, ingen tvätt, ingen vardag. Bara jag och det jag känner för att göra. Och ingen klocka som ringer kl fem på morgonen... Passade därför såklart på att ta ett varv i löparskorna imorse också. Helt underbart!

tisdag 2 februari 2010

Barndomsminnen!


Beräknade fem kilometer blev typ nio när jag irrade bort mig bland museer och snöhögar. Och vilka små fina minnen som dök upp medan jag tjurrusade uppför små backar som jag hittade - glass och pirr i magen på Gröna Lund som liten knodd, sommarkvällar på Skansen med farmor och pappa...

Djurgården här kommer jag!


Dags att utforska nya löparmiljöer. Lämnar härmed ett alldeles för lyxigt hotellrum på Strandvägen för att irra runt på andra sidan om nån bro. Återkommer.

måndag 1 februari 2010

Låtom oss staka!

Varde ljus! Nu stakar vi!

Vissa dagar tycker jag att mörkret inte kan komma fort nog. Jag vill liksom ha en legitim anledning att gå och lägga mig och sova. Men idag hade den dära solen gärna fått orka lite högre på himlen så att den inte tvunget skulle trilla ner bakom horisonten så fort. Nåja.

Vad gör man då när man har en dryg timme till sitt förfogande innan det blir för mörkt för att man ska se skidspetsarna framför sig? Jo, du ger dig fan på att ta sig runt medelst dubbelstakning och tillåter dig bara att diagonala i de två små uppförsbackarna som golfbanan i Marbäck bjuder på. Sen har du och kroppen fått er en ordentlig genomkörare och du kan nöjt slå dig ner framför Markus Hellner och de andra på tv:n.

(Och om någon har ett tips på var jag ska ta vägen som vilsekommen, springsugen snabbesökare i Stockholm i morgonkväll eller på onsdag morgon vid sjusnåret så är det bara att säga till. Jag vill utgå från typ Strandvägen)

Hejhopp, där kom mörkret. Dags att fara hem.