onsdag 29 augusti 2012

Ack ledighet, kom åter! eller Rätt in i kaklet!

Jag är i chock. Hur sjutton har jag lyckats träna för en Ironman samtidigt som jag jobbat häcken av mig på ett heltidsjobb? Och, ännu mer obegripligt, hur lyckas folk träna seriöst och målmedvetet samtidigt som de jobbar heltid och tar hand om sina barn? Alltså, jag vet ju att det går, och jag vet ju att jag har klarat av det. Det är inte svårt. Men just nu känns det helt omöjligt.

Jag har jobbat tre dagar efter semestern. Igår ville jag gå och lägga mig klockan åtta på kvällen. Idag klev jag ut i solen vid halvfemsnåret och kände mig orättvist behandlad. Kunde inte solen skina en annan dag när jag faktiskt vågade ge mig ut och cykla, utan att jag behövde riskera att cykla under en lastbil och dö eftersom jag somnat över styret?

Ge mig styrka att överleva första jobbveckan. Jag vet ju att det ordnar sig sedan.

Men ärligt talat. Ibland vill jag bara ta tjänstledigt ett år och ägna mig åt att cykla, springa och vandra omkring i berg. Ensam.

Det kan också vara så att jag är lite allmänt sur idag eftersom jag nästan blev tacklad in i bassängkaklet imorse av ett gäng myllrande, bröstsimsparkande tanter i 70-årsåldern som inte kan skilja på mitt och ditt och som således inte brydde sig ett jota om att bassängen är bokad och upptagen och att de borde väntat i tio minuter med att strutta i vattnet och börja simma sjutton i bredd. Fram till dess hade jag en underbar morgon.

Jag har förresten haft en underbar dag också. Jag är bara fascinerad av att det kan vara så att jag blir helt knockad av tre arbetsdagar medan jag kan dansa krigsdanser med mamma fem minuter efter målgång i en Ironman.

Min morgonvy. Helt okej!

måndag 27 augusti 2012

Tillbaka i simbassängen!

Idag var första arbetsdagen efter semestern. Och jag är nog tusan tröttare ikväll än jag var efter Ironman. Shit vad mördande för kropp och själ det är att jobba! Inte för att det är tråkigt, inte alls. Men efter några veckor där jag inte behövt tänka en enda tanke utöver såna som handlat om typ mat och sömn om jag inte velat så var det en chock att komma till jobbet och behöva sparka igång hjärnaktiviteten igen.

Men dagen började på bästa sätt. 3000 meter i en egen bana på Simstadion. Elva grader i luften, tjugosex i vattnet. Och sol. Jag log hela vägen till jobbet sen.

Jag får passa på. Det här är sista veckan på mycket, mycket länge då jag kan träna på morgonen (ja, om jag inte vill kliva upp halv fyra för att hinna med det förstås). Så imorn bitti är det jag som knyter på löparskorna och testar Ironmanbenen!

Det är sista veckan för säsongen som Simstadion är öppen. Man får passa på!

söndag 26 augusti 2012

Veckans träning: Vila, vila och vila

Det kliar i hela min kropp. Ungefär ända sedan jag vaknade dagen efter Ironman Kalmar har jag velat sätta mig på min cykel och dra iväg ut på nya landsvägar och lukta på den annalkande hösten. Och shit vad jag ville springa kilometer efter kilometer längs havet och uppochner för svindlande kullar. Men jag lät bli. Oavsett vad min hjärna sa till mig så behövde min kropp återhämtning och vila. Totalvila från träning.

Det handlar om två saker:

För det första måste min kropp laga sig efter den enorma påfrestning som en Ironman innebär. Även om jag aldrig fick särskilt ont någonstans (mina enda skavanker var ett skavsår på vänster häl, en blåsa på höger fot och en märklig smärta i vänster axel som gjorde att armen blev lite svag och konstig - allt gick över inom ett par dagar), så har min kropp kämpat ordentligt och den förtjänar att få ta det lugnt.

För det andra måste jag fortsätta att älska träningen. Jag vet nämligen att om jag kör igång igen mitt i ruset efter en fantastisk tävling så kommer jag att få en motivationsdipp ganska snart. Jag må vilja cykla jorden runt just för ögonblicket, men det är en illusion. Jag vet det. Jag har gått på den grejen alltför många gånger och efter några veckor antingen börjat få ont nånstans eller blivit helt håglös och träningsosugen. Och där vill jag inte hamna.

Istället strosade jag runt på Österlen med Johan, cyklade en sväng på Bornholm och ännu en liten sväng på Ven tillsammans med en vän. Jag har promenerat och funderat. Bearbetat min fina dag i Kalmar. Pratat om den, tänkt på den. Jag har varit en lite annan människa - min hjärna har inte riktigt fungerat som vanligt. Jag har haft svårt att koncentrera mig, och jag har verkligen behövt ta det lugnt och bara vara. Och jag har varit så lycklig. Ingen tomhetskänsla, ingen "åh nej, min stora utmaning är över, vad ska jag hitta på nu!". Bara glädje.

Det var först i slutet på veckan, kanske i fredags, som jag kände mig som mitt vanliga jag igen. Jag började känna mig lite mer skärpt, jag blev spralligare och lika rastlös som vanligt. Och jag började planera för det kommande året.

Idag är sista vilodagen. Imorgon tränar jag igen. Jag längtar!

Östersjön kan vara den kallaste pöl jag nånsin badat i. Jag njöt inte just det här ögonblicket kan jag säga.

Men stranden nedanför Knäbäckshusen strax söder om Stenshuvud var underbar. På alla andra delar av Österlen blåste det som tusan, men när man gick ner genom skogen och kom ut på den smala strandremsan kom man till Medelhavet.  Och nästan ensamma var vi också. Fantastiskt.

En annan sak alla borde göra på Österlen är att besöka Friden. Underbart goda pizzor på ekologiska och närproducerade ingredienser. Och coolt ställe som verkligen ligger vid vägs ände en bit inåt land från Kivik.

Fast apropå mat är det inte mycket som slår ungsbakad färsk torsk med smörstekta rödbetor och tomater till. Och en IPA från lokala bryggeriet Stockeboda.

Ironman Kalmar 2013: Här kommer jag!

Det var väl inte så oväntat kanske, men nu är jag anmäld till 2013 års upplaga av Ironman i Kalmar. I det omedelbara lyckoruset efter loppet kände jag att jag ville göra det här igen och igen i all evighet, amen. Jag ville även anmäla mig till typ alla Ironmantävlingar i hela världen och köra en turné.

Men jag tvingade mig själv till sans och distans och väntade en vecka med att bestämma mig. Och så igår när Kalmar öppnade anmälan inför nästa år hade jag fortfarande inte slutat längta efter att få stå på startlinjen igen, och jag knapprade iväg min anmälan så fort jag fick tid till det.

Jag är en Ironman. Och jag tänker bli det igen och igen. Det är som ett gift. Och nästa år ska jag vara ännu starkare och ännu bättre förberedd. Må min kropp aldrig tröttna på det här!

Direkt efter målgång förra lördagen. Lycklig som få!

onsdag 22 augusti 2012

Återhämtning på Österlen

Just nu regnar det och blåser storm i vindbyarna på Österlen. Vi är i det gamla fiskeläget Brantevik och i en ugnsform ligger färska torskfiléer från Skillinge och rimmar sig lite. Folk omkring oss pratar om meditation, qi gong och att hitta sig själv. En festlig kvinna i en keramikbutik i Kåseberga pratade så stolt  och härligt om sin man drejaren att jag nästan ville ta med henne hem.

Jag trivs.

Stranden nedanför Vitemölla. Det enda dåliga med att promenera där när man återhämtar sig efter en Ironman är att man hellre vill springa men bör låta bli. Foto: Johan.

18-gradigt vatten i Brantevik. För kallt för mig utan våtdräkt...

Vad gör man när man hittat upp till Ale stenar? Jo, provar balansen förstås! Den var bra idag. Det var den inte häromdan kan jag lova. Foto: Johan.

Vid Dag Hammarskiölds Backåkra finns det en fin meditationsplats. Så fort tyskarna med sina kameror och barn hade travat iväg var det riktigt fint att sitta där och titta på havet.

I Simrishamn finns Apotekarns trädgård med massa kryddor och träd som man kan köpa. Vad sägs om en egen 20 år gammal vinranka för 2500 spänn? Känns nog sådär kul när man lyckas glömma bort att vattna den så den dör.

Ironman Kalmar 2012: Therese dansar

Jag vet inte vad som hände med mig när jag kom i mål i Kalmar. Efter att jag hade blivit runtvallad av en helt egen funktionär (alla tävlande fick en egen person som följde med bakom målet och såg till att man fick dricka, mat och massage om man ville det! Helt fantastiskt!) och klätt på mig lite varmare kläder så struttade jag ut till min familj som väntade på mig. Och när även Z sällat sig till oss (efter att ha gjort ett helt otroligt lopp och persat med 80 minuter!) så började en av min familjs favoritlåtar spelas. Det finns en speciell dans till den som alla i min familj kan, och plötsligt står jag och mamma där och dansar. Jag lovar.

Bildbevis:

Åh hej...

...åh hå...

...åh hopp...

...det svänger ju!

tisdag 21 augusti 2012

Ironman Kalmar 2012: Dagarna efteråt

Jag vet inte hur ofta de senaste dygnen som jag har fått stanna upp i något jag gjort och ta ett djupt andetag för att inte börja störtgrina. De senaste månadernas funderande, fixande, tränande och nojande mynnade ut i en lördag jag aldrig kommer glömma, och alla känslor ligger så nära under huden.

När jag var yngre var en Ironman något knäppskallar sysslade med. Det var inget en normal människa kunde överleva, det var över min fattningsförmåga. Men i takt med att jag utmanat mig själv att göra det ena efter det andra de senaste åren så närmade jag mig sakta det där omöjliga äventyret. Och är det något jag har lärt mig längs vägen så är det att ingenting är omöjligt. På riktigt. Kan jag gå från att knappt ha sprungit ett steg till att tre och ett halvt år senare bli en Ironman så kan ingenting vara omöjligt.

De senaste dagarna har jag varit beredd på en helvetisk träningsvärk. Men den har inte kommit. Visst, det var lite knepigt att gå nerför trappor direkt efter loppet (Orka mera!-inspirerad film kommer, jag lovar Anna!) och kroppen var öm på i princip varenda kvadratcentimeter när det var dags att sova. Men smärtan avtog sjukt fort, och på andra dagen kändes det ingenting. Jag tolkar det som att jag genomförde loppet precis som jag hade tänkt - på en vettig ansträningsnivå och utan att riskera att göra mig illa. Och min kropp är en baddare på återhämtning. Jag skulle också kunna tolka det som att det fanns mycket kvar att ge - och det finns det. Men det var inte meningen att jag skulle köra livet ur mig den här gången. Det kommer fler lopp. Jag sprang dessutom i mål som 21:e bästa svenska kvinna - det är inte dåligt för en debut!

Något som jag däremot lagt märke till dagarna efter loppet är att jag har svårt att sova. Dessutom verkar min kropp inte vilja tillgodogöra sig all vätska jag ger den, och jag blir sjukt kissnödig. Och medan jag vandrar omkring i sakta mak på Österlen så märker jag att benen fort blir stumma, och jag orkar inte så mycket. Men det är förstås helt okej. Jag är i återhämtningsfasen, och där tänker jag stanna ett tag.

Samtidigt arbetar hjärnan för fullt. Vill jag göra det här igen? Vill jag isåfall göra det i Kalmar? Eller vill jag åka utomlands? Jag börjar ana svaret på mina frågor...

Ironman och Ironman. Chips var sjukt gott efter målgång.

Ett par dagar efter var det väldigt skönt att slå sig ner vid havet i Verkeåns naturreservat på norra Österlen.

Mina vader fick bada i det kalla Östersjövattnet, men jag är alldeles för badkrukig för att göra som Johan och kasta mig ut i typ 16-gradigt vatten.

måndag 20 augusti 2012

Ironman Kalmar 2012: Racereport del 3

I omklädningstältet på växlingen mellan cykel och löpning hamnade jag bredvid ett par andra tjejer, och vi fnissade tillsammans när vi hörde speakern säga att ledaren närmade sig målet. Det är en smått absurd känsla att veta att den starkaste löparen snart går i mål när man själv har bortåt fyra timmars tuff löpning framför sig.

Så lämnade jag tältet och gav mig ut springandes. Liksom i Sövde hade jag tänkt ta det lugnt första kilometern, kanske gå ett par steg eller så. Men också liksom i Sövde ville kroppen inte alls det, den ville springa.

Direkt efter T2.

Men visst kändes det knäppt i kroppen. Låren och rumpan var stela av cyklingen och det smärtade, men det fanns ett driv i mig och jag log mot hela världen. Springa kan jag, det är löpare jag är, tänkte jag om och om igen, och trots allt som gjorde ont älskade jag varenda ögonblick under det första varvet av tre.

Banan gjorde en lång loop in i bostadsområden och längs cykelvägar norrut innan den vände tillbaks in mot centrum. Och när jag närmade mig innerstaden med all publik började jag nästan gråta. Alla, precis alla, ropade mitt namn och hejade som tokiga. Jag kunde inte sluta le, och fick superkrafter. Det gick alldeles för fort, men det struntade jag i. Jag vile flyga, jag ville sväva fram. Banan passerade vid sidan om målet, och det var en sån enorm känsla att springa förbi publiken och veta att snart, snart får jag springa in under den där klockan, snart är jag en Ironman.

Nere vid Kalmar slott fick jag sällskap av finska tjejen Veera Alari som låg ett varv före mig. Hon hade det riktigt tufft just då, och när vi pratade om loppet hade vi helt olika verklighetsbeskrivningar. Jag gjorde mig beredd på att hamna i hennes situation om någon mil, och försökte så gott jag kunde att peppa henne och lade mig framför och drog en stund. Ett tag efter att vi hade hämtat upp våra varvningssnoddar – hon sin sista och jag min första – så passerade hon mig och sa med världens hårdaste blick att nu är det bara tio kilometer kvar, nu jävlar.

Efter ungefär 16 kilometer, Veera är precis bakom, och hon har snart bara en mil kvar.

Det skulle visa sig att jag fick vänta förgäves på den där dippen på löpningen. Visst, det var sjukt tufft emellanåt, och min taktik att gå igenom vätskekontrollerna och sedan hålla 5.30-tempo när jag väl sprang höll väl sådär. Man kan väl säga att vätskekontrollerna tycktes bli allt längre ju längre jag hade sprungit… Men jag struntade i det. Jag sög i mig av publikens peppande, jag pratade med mina medtävlare och jag hade mitt livs roligaste dag.

Sista milen hade jag sällskap av härnösandstjejen Susanne Gradin, och vi ömsom sprang om varandra, omsöm gick. Men när det var ett par kilometer kvar bestämde vi oss för att köra, och sedan sprang vi nästan sida vid sida in mot målet. Upploppet var det sjukaste men samtidigt det vackraste jag varit med om. Det var folk överallt, speakern ropade våra namn och jag ville stanna tiden. Samtidigt ville jag springa in i målet, jag ville veta hur det kändes. Jag ville gråta, jag ville skratta. Och skrika. Jag tror jag gjorde alltihop.

När klockan visade 12.10.42 sprang jag in under målportalen. Jag var en Ironman.

Och såhär glad är man när man klarat av sitt livs hittills största utmaning.

Ironman Kalmar 2012: Racereport del 2

Kvällen innan tävlingsdagen låg jag vaken och funderade, sådär som man gör när nerverna ligger utanpå. Min viktigaste fundering var den om vad som händer om man kräks i vattnet under simningen. Är det osportsligt beteende, och blir man därmed diskad enligt Ironmans regler?

Jag klarade mig från kräkincidenter under simningen. Men det kändes som att jag hade ungefär halva Kalmarsund och åtminstone tre kilo sjögräs i magen när jag klev upp, så när jag satte mig på cykeln kände jag mig rätt spyfärdig. Växlingen tog för övrigt aslång tid eftersom jag försökte avvärja att behöva ta ställning till fundering nummer två, nämligen den om ifall jag skulle kissa på cykeln eller hoppa ut i skogen om jag blev kissnödig. Jag har hört att riktiga triathleter bara släpper på liksom. (När vi stapplade hemåt efter målgång snackade vi med några racemarshalls, och de berättade att enligt IM-reglerna så är båda förbjudna och renderar i gult kort. Kissa gör man på bajjamajor, därmed basta!)

T1 tog åtta minuter. Jag tog god tid på mig så jag fick med mig allt. Alla bilder i inlägget är tagna av Johan.

Ut på cyklingen kom jag hur som helst, och med Z:s ord i huvudet (”låt benen rulla, lätta växlar, låt benen vila och tryck inte på för hårt”) tog jag mig an Öland. Jag kände mig som en oövervinnerlig cykelgud, för jädrar vad bra det gick! Och ölänningarna verkade ha gått man ur huse ett tag, det var folk i varenda hörn. Jag petade i mig energi, såg till att fylla på med vätska och skötte mig rätt så bra tyckte jag.

När jag närmade mig Kalmar dök overklighetskänslan upp igen. Vägen kantades av massvis med folk som hejade och ropade hejvilt, och speakern började prata om att snart skulle ledarcyklisten komma in för växling.  Själv hade jag knappt åtta mil kvar och tyckte fortfarande att det var sjukt roligt att cykla.

Det skulle jag snart sluta tycka.

Första tio milen klara, fortfarande vid gott mod.

Ganska snart lämnade vi staden och kom ut på landet. Och då kom tystnaden. Och den knaggliga asfalten. Och det böljande landskapet. Jag började få lite svårt att få i mig energi och benen kändes inte alls lika starka. Varje kilometer kändes som en evighet. Med tre-fyra mil kvar kom Z susandes bakom mig, och jag blev glad igen. Han såg så oerhört stark ut att jag fick krafter bara av att se honom och hans leende.

Till slut rullade jag in i Kalmar igen, och på långt håll hörde jag publiken som tjoade och hejade, och då kom leendet igen. Jag påminde mig själv igen om att det är den här dagen jag har längtat så efter, det är nu jag ska njuta. Rullade genom publikens jubel och längtade efter att få kliva i löparskorna.



På väg mot växling...

Ironman Kalmar 2012: Racereport del 1

Just nu sitter jag på en kullerstenbelagd innergård omsluten av korsvirkeshus på Österlen. Det enda som hörs är en fågel som kvittrar medan den flyger över gården. Det känns helt overkligt att jag för drygt ett par dygn sedan stod på kajen bredvid Kalmarsalen och kröp in i våtdräkten och pillade in flätorna i simmössan märkt ”Ironman” och siffran 106.

Men det gjorde jag.

Blivande Ironmen på väg ut till start. Alla bilder i inlägget är tagna av Johan.

Vi stod där i ett nyvaket Kalmar och framför oss hade vi en helt magisk bild. Solen bröt igenom molnen och glittrade i Östersjövattnet, och i motjuset såg alla människor i våtdräkt ute på vågbrytaren och nere i vattnet ut som varelser klivna direkt ur en saga. Och om jag trodde att jag var en lugn och sansad människa som lever efter principen ”allt går om man vill” och därmed inte oroar sig i onödan så har det här äventyret tagit den villfarelsen ur mig. Där, på kajen i sällskap av 1600 andra blivande Ironmen, började jag först skaka, och därefter kom tårarna helt okontrollerat. För en stund var jag helt skräckslagen. Vad är det jag håller på med? Varför står jag här? Varför kan jag inte gilla att strosa runt och kolla på kyrkor och stenruiner?

Med hjälp av varma ord och kramar från min vapendragare Z och fantastiska Lina tog jag mig ner i vattnet, och jag vet inte när i allt det här som Kentas ”Just idag är jag stark” spelades, men satan vilken enorm låt det är i såna här sammanhang. Raden ”jag har väntat så länge på just den här dan” blev som ett mantra som jag ömsom mumlade, ömsom sjöng för mig själv under dagen, för att påminna mig om att det här är det jag längtat efter så länge.

Vattnet kändes kallt mot fötterna och jag hann tänka tusen tankar medan den amerikanska speakern berättade massa saker som jag inte hade ro att lyssna på och medan nationalsången spelades. Jag bestämde mig för att hålla mig långt bak i startgruppen som beräknades simma på 1.30, och plötsligt gick startskottet och det var bara att skicka alla tårar och all oro jag känt längst bak i hjärnan och köra.

Vackra, vackra Kalmarsund.

Efter lite inledande puffande och knuffande som det alltid blir när många hundra människor vill åt samma håll i vattnet så hittade jag ett skönt flow. Första varvet gick som en dans, och jag minns att jag tänkte längs ena långsidan att jag nog måste sluta ha för mig att jag är en dålig simmare och att jag inte tycker att simning är så kul, för just då kändes det som att jag hade kunnat simma ett par varv runt Öland om någon bad mig. Det var ungefär som ett sånt där löppass då man hittar en rytm och ett tempo och hela kroppen liksom säger ”ja! Såhär ska det vara!” och det känns som att allt hänger ihop och som att kroppen är lätt och är på helt rätt plats.

På väg ut på sista åttahundra meterna!

Om man bortser från en armbåge stenhårt rakt över näsryggen, en manet i ansiktet, en hel skog av sjögräs trasslandes runt kroppen vid varvning och på sista åttahundra metrarna mot växling och det faktum att jag simmade snett och vint på ett alldeles sjukt pinsamt sätt sista kilometern så var simningen allt jag kunde önska. Efter 1.24 klev jag upp ur vattnet, svullen, smutsig och glad som en tupp och struttade in i växlingsområdet.

På väg mot växling. Nästan som på röda mattan!

söndag 19 augusti 2012

I am Ironman


Jag kom i mål igår, om du undrade... Och jag är just nu världens lyckligaste tjej. Men det tar tid att smälta intrycken, och för tillfället börjar jag grina av glädje och stolthet så fort jag försöker återberätta loppet. Jag filar på min racestory, den kommer i sinom tid.

Så länge - tack för ditt stöd och dina glada tillrop. Du har också varit delaktig i det här. Tack.

fredag 17 augusti 2012

Följ mig på Ironman Kalmar!

Tjejen med nummerlappen som det står 106 på. Det är jag det. Och om du vill veta hur det går för mig så kommer det finnas liveresultat under loppet som du hittar här. Och är du på plats så är det alltså 106:an du ska leta efter. Jag kommer se ut som på den här bilden, plus kompressionssleeves på vaderna, och på löpningen kommer jag förmodligen ha en rödrosa keps.

Nu jäklar. Bara ett dygn kvar till start!

Den här lilla lappen ska jag hitta på lördag när jag vinglar upp ur Kalmarsund. Här finns min cykel.

torsdag 16 augusti 2012

38 timmar till start - hjälp!

På plats i Kalmar. Nummerlappen hämtad. Hela raceday-planeringen ställd på ända tack vare tre påsar märkta "bikebag", "runbag" och "streetbag". Här ska minsann inte läggas några skor och grejer i ordning vid cykeln, här ska packas ner i påsar. Och påsar och cykel ska checkas in imorn, nästan ett dygn innan start.

Ohmy.

Rätt skönt förstås, att allt kommer vara i ordning i god tid. Ingen stress med incheckning på tävlingsmorgonen. Men ändå. Det betyder att allt måste göras i ordning ikväll. Inget utrymme för att ha glömt något viktigt.

Jag, Z och Lina har kollat in växlingsområdet. Jag har min plats bland eliten. Eller ja, nästan. Första raden efter eliten. Precis vid cykelin- och utgången. Bra. Jag gillar inte att springa med cykeln, jag tror att jag ska snubbla. Och så har vi memorerat hur det är tänkt att vi ska springa omkring i växlingarna. Var kommer vi upp från simningen? Var finns cykelpåsen? Var ska jag ut? Tydligen är det så att på Ironman byter man om i ett tält, även om man bara ska dra av sig våtdräkten och sätta på sig cykelskor eftersom man har tävlingskläderna under.

Och så har jag ägnat otroligt mycket tankekraft åt att köra loppet i huvudet. Hur ska jag tänka under simningen? Hur ska det kännas under cyklingen? Och vad gör jag när hela min kropp säger att det är helt OMÖJLIGT att springa en enda meter till, och att det VERKLIGEN INTE är en bra idé att springa två varv till på löpslingan?

På väg till Kalmar imorse började jag nästan grina av anspänning i bilen. Jag satt helt själv och tårarna rann. Det här är så sjukt stort. Jag vill så gärna klara av det här.

Min största fiende är mitt huvud. Men jag tar med mig erfarenheterna från Sövde då jag förde en kamp med mitt huvud som jag faktiskt vann, och då jag gjorde ett fantastiskt lopp.

Satan i gatan vad mäktigt det här är. Det är så mycket folk överallt, och vi är så många som kommer kriga oss fram på Kalmars gator på lördag. Det ska bli så sjukt häftigt.

En "liten" kö till nummerlapparna. Ajuste, vi är visst 1600 personer som ska tävla lite på lördag...

"Bike area". Nånstans där står Z vid sin plats med en Ironmanryggsäck uppsträckt ovanför huvudet...

Inte helt färdigbyggt ännu, men det här är målområdet. Och Lina och Z. Här tänkte jag springa i mål, storgråtandes. Eller skrattandes. Eller nåt annat.

Roligaste grejen på mässan. Och en bebisbody bredvid där det stod "I'm an ironbaby".

onsdag 15 augusti 2012

Packa triathletens kappsäck...

Hur satans mycket grejer kan man packa med sig för en helg i Kalmar egentligen?! Och hur mycket kan man noja över vilka strumpor som ska få följa med, och hur mycket kan man fundera över om de där kläderna man till slut bestämt sig för att tävla i egentligen är det bästa?

Jag blir tokig.

Det är nästan så jag längtar till min nästa Ironman när jag har lite mer rutin.

Hur som helst. Nu är alla tävlingsgrejer nerpackade. Nu återstår bara att packa ut allt i bilen och sätta fast cykeln på taket och köra. Det gör jag imorn bitti.

Imorn är jag i Kalmar. Preracemöte klockan 13. Därefter simning i Kalmarsund. Måste testa vattnet som enligt uppgift håller över 20 grader.

På fredag ska cykeln checkas in. Resten av dagen ska jag och Z mest gå runt och noja och komma på saker som vi glömt.

Fy fan. Nervositeten fullkomligen sprutar ur öronen. Skjut mig, någon.

Jag har haft cykelverkstad på gräsmattan också. Vårdat och putsat. Och rengjort kedjan. Det behövdes kan jag säga.

Slitna bromsklossar. Behövde verkligen bytas ut!

måndag 13 augusti 2012

Man vet att man är cyklist när...

...man tänker "jädra skit, nu missade jag rullen!" när man sitter och kör bil på E4:an och blir omkörd av en alldeles för snabb bil precis just innan man själv skulle gå ut i vänsterfilen och köra om en husbil. Jag fnissade gott åt mig själv när det hände.

Idag har jag inte bara kört bil och ätit chokladbollar. Jag har cyklat också. Sista cykelpasset innan Kalmar. Kändes helt konstigt att tänka på att nästa gång jag sitter på den där sadeln så är det Ironman. Herregudjesusjagdör.

På väg! Skärshult-Halmstad cyklade jag idag, en vacker cykelsträcka som landade strax under sju mil. Och benen kändes lätta och starka!

lördag 11 augusti 2012

Bara en vecka kvar

Vid den här tiden om en vecka kastar jag mig i vattnet för att simma 3860 meter i Kalmarsund. Efter det ska jag upp på land och cykla 18 mil på Öland och fastlandet innan jag springer 42,2 kilometer i och runt Kalmar.

Jag är mer nervös än jag någonsin varit inför en utmaning. Kanske beroende på att det här är det största och galnaste jag någonsin tagit mig för.

Samtidigt känner jag mig på något märkligt sätt lugn.Jag har cyklat drygt 400 mil sedan i höstas (plus ett antal spinningpass mellan skidturerna i vintras), jag har simmat åtskilliga timmar både i bassäng och i öppet vatten, och jag har sprungit mig igenom en del krämpor och kommit ut starkare på andra sidan. Idag har jag hela, fina ben som känns bra när jag springer, och mitt enda fysiska men är ett skavsår mellan benen (ursäkta överflödsinformationen...) som jag hoppas försvinner över helgen.

Jag har kort sagt gjort vad jag har kunnat. Jämfört med andra har jag kanske tränat lite, kanske tränat mycket. Kanske tränat på ett annat sätt. Kanske sprungit för lite efter cykelpassen, kanske cyklat för korta pass. Men jag jämför mig inte. Jag kan bara utgå från mig själv. Och jag känner mig bra. Det är allt som räknas.

Kommande vecka handlar bara om fokus. Om att flytta in i bubblan och ladda mentalt. Om att gå igenom loppet i huvudet, om att förbereda mig på smärtan. Och på glädjen.

Jag längtar.


Det här har jag också ägnat mig åt - energitest. Powerbar kommer finnas på vätskekontrollerna längs banan. Och min kropp verkar inte protestera. Både sportdrycken och barerna känns helt okej.

fredag 10 augusti 2012

Spralliga ben på röd tartan

Det är mycket "sista" just nu. Snart är det ju bara en vecka kvar till årets sjukaste, viktigaste och roligaste grej - Ironman Kalmar. Och därför är det en del grejer som ska prickas av. Sista intervallpasset till exempel. Egentligen fullständigt onödigt formmässigt sett skulle jag tro (man blir inte snabbare på IM-maran en vecka senare bara för att man springer ett gäng fyrahundringar liksom...), men för hjärnan och känslan var det oerhört viktigt.

Så, medan regnmolnen tornade upp sig ovanför Halmstad i förmiddags tuffade jag runt i ensamt majestät på Sannarps IP. Åtta fyrahundringar uppdelat i två set, följt av sex tvåhundringar. Skulle varit fyra, men jag var så exceptionellt sprallig att jag sprang två till av bara farten. Benen kändes pigga och vaderna oförskämt fräscha. Vad jag längtar efter att få kriga på Kalmars asfalt!

Taggad...

...åhå, nån verkar ha förberett banorna åt mig...

....fast nä, det fick bli intervaller utan startblock. Men man blir lika trött för det! Fast ärligt talat, såhär i OS-tider blir man ju sjukt sugen på att springa mer bana! 200 meter känns som värsta roliga distansen, kanske nåt att träna för längre fram...?

Halmstads största naturliga utomhusbassäng?

Att jag inte har kommit på det här tidigare! Halmstads strandlinje består inte bara av några mil sandstrand (varav Tylösand av någon anledning verkar vara den mest frekvent besökta - helt obegripligt när det finns så många fler mil sand!) utan också av klippor. Och av kantiga stenar som har sitt ursprung i något av alla stenbrott som ligger insprängda en bit in från vattnet.

Igår parkerade jag och Johan oss vid det mest kända brottet i Grötvik. Kommunen har tvingats sätta upp höga stängsel runt det eftersom folk utan hjärnor går upp på 12-15 meters höjd och hoppar ner mot vattnet men istället blåser in i klippväggarna och slår sig eller landar illa och drunknar. Vi höll oss dock på lägre nivåer nästan precis i höjd med vattenlinjen.

Efter en stunds bokläsande i solen krängde jag på mig våtdräkten (för första gången sedan Sövde! Shit vad tiden går!) och hoppade i. Första tanken - shit vad märkligt med sötvatten när man är vid havet. Andra tanken - har jag inte läst en bok nån gång om någon som blev mördad i ett stenbrott och som liksom flöt upp till ytan ett tag senare, helt vattenskadad?

Nåja. Förutom att jag simmade in i något väldigt kletigt och konstigt (förmodligen en grästuva eller liknande som legat och kladdat till sig i vattnet ett tag, men jag blev dödsförskräckt och trodde att det var ett avhugget huvud) så förflöt simpasset lugnt och skönt. Stenbrottet är såpass stort att om man håller sig till kanterna och simmar runt så får man ett varv på 450 meter. Inte illa. Tre såna varv plus lite till och jag var nöjd.

Snacka om superbassäng. Varför trängas med fikasnackande bröstsimmare i en artificiell femtiometersbassäng, eller med brännmaneter i havet när man kan vara själv i en hundra meter lång naturlig pool?

Superwoman! Våtdräkt är kanske det snyggaste man kan ha på sig...

Och så det obligatoriska nojandet innan man hoppar i. Är det kallt? Är det djupt? Kommer jag bli uppäten av något sjöodjur?

Fråga mig inte vad jag gör med huvudet sådär långt upp ovanför vattenytan. Jag hoppas att jag var på väg att stanna och sluta simma och inte skulle ner med huvudet igen.

onsdag 8 augusti 2012

Ride of hope och solocykling i ösregn

Min två sista långa distanspass på cykeln har gått i stort sett enligt plan. Först femton mil total lycka ihop med Ride of hope mellan Halmstad och Mölndal i söndags. Det var längesen jag cyklade i klunga, och i söndags märkte jag hur jag saknat det. Jag valde att cykla med mittengruppen, den som skulle hålla 24-26km/h (vilket snarare visade sig bli 28 när vi cyklat ihop oss), och vi leddes med varsam hand av tre ledare som bidrog till att alla kände sig välkomna och hemma. Vi fick beröm när vi cyklade i två fina, raka led och när vi hjälpte varandra och hojtade bra. Men vi fick å andra sidan skäll när vi grötade ihop oss till en köttbulle och gjorde plötsliga inbromsningar...

Det är så roligt med klungkörning ihop med nya människor, det blir liksom som speeddating. En minut i taget bredvid varje person, och när man har gått ett varv är man tillbaks bredvid samma igen, och då återupptar man samtalet där man slutade sist. Riktigt festligt!

När vi rullade in i Mölndal under målbågen sörjde jag bara en sak - att jag inte skulle cykla vidare mot Stockholm med det här gänget. Men det får bli ett annat år. Vill du också cykla med en etapp och samtidigt bidra till forskningen om cancer hos barn så kolla hur du gör här!

I måndags var tanken att köra upp mot tio mil ensam i lugnt tempo. Lite välbehövligt cykelmek gjorde att jag kom iväg sent, och regnmolnen tornade upp sig omkring mig. Efter lunch skulle det börja regna ordentligt, och om jag hade tur skulle jag få åtminstone någon timme utan regn först.

Jag tittade ut en lagom tur på okända vägar mellan Svenljunga, Ulricehamn och Borås och gav mig av. Njöt av ensamheten på vägarna, och av att se nya saker omkring mig.

Sen gjorde jag två misstag.

Först - en nybörjargrej. Man kissar nämligen inte i högt gräs, det är som att be om att få obehagliga kryp och odjur där man inte vill ha obehagliga kryp och odjur. Det sved till ordentligt fem minuter senare och jag fick studsa av cykeln och typ vända ut och in på shortsen för att få bort djävulskapet. Resten av turen fick jag hålla hårt i styret för att inte klia ihjäl mig.

Sen - en handling i ren desperation. Himlen öppnade sig och regnet forsade ner i bibliska mängder i över en och en halv timme. Jag hade bortåt en timme cykling kvar, minst, och ingenstans anade jag en ljusning. Då valde jag att ta en annan väg än den jag kollat ut på kartan för att få lite kortare bit hem. Sånt gör man inte när man inte vet hur vägarna ser ut. Det hela ledde till att jag hamnade på en grusväg och fick stanna och konsultera gps:en. Sen fick jag vända, och då hade jag hunnit bli kall. Jag muttrade ett gäng svordomar samtidigt som regnet tilltog och vägen i princip förvandlades till en fors.

Då plötsligt stannade en bil med en åkgräsklippare på ett släp bakom sig. ”Ska du ha skjuts?” undrade föraren. Jag tänkte i två millisekunder och hörde sedan mig själv säga ”Ja tack!”.

Killen körde tillbaks mig och jag noterade drygt åtta mil istället för tio i träningsdagboken. Kändes lite surt att inte få ihop mina tio mil, och att liksom ”ge upp” och acceptera skjuts på slutet. Men vafan. Alternativet kunde ha varit att bli ordentligt nerkyld och riskera att utsätta mig för risken att bli sjuk. Känns inte som en bra idé när det är en och en halv vecka kvar till Kalmar.

Depå i Varberg på Ride of hope. I mitten Patrik Jämtvall som ledde oss tillsammans med Mats Månhav och Daniel Johnsson.

I mål efter över 15,5 mil!

lördag 4 augusti 2012

En typiskt bra lördag

Lax och avocado till frukost. Ett triathlonsilver till förmiddagskaffet. Ett tvåtimmars långpass till lunch. Pilgrimsmusslor och makrill till middag. Efter-middagen-kaffe med Sara. Marrängsviss på bryggan till kvällsmat.

En typiskt bra lördag.

Peppad triathlet som också är sugen på att vinna OS-silver.

Prins Bertils stig - platsen för dagens långpass.

Helfvetesberget. Ett gäng klippor mellan Svärjarehålan och Tjuvahålan. Så helvetiska är de inte idag, men kanske var de lite extra jobbiga att hugga i på den tiden då typ hela den här kuststräckan bestod av stenbrott.

Marängsviss på Tillsammans, en av Halmstads mysigaste sommarrestauranger som ligger på en brygga vid Nissan.