Racereport: Sövde halv ironman 2012

Den här dagen har verkligen gått i vågor. Från helvete till himmel och allt däremellan.

Det började med en krånglande framgaffel. Eller snarare ett dåligt monterat styre (kom ihåg det Therese - lägg av med att mixtra med dina grejer bara veckan innan tävling!!) som jag engagerade ett helt gäng människor i ett försök att fixa. Som tur var blev starten uppskjuten (inte på grund av mig, utan på grund av att funktionärerna inte hann med att registrera alla tävlande i tid) så jag behövde inte gå upp i limningen helt och hållet medan en lite butter cykelhandlare skruvade och grejade efter bästa förmåga. Till slut satt styret någorlunda fast och jag kunde checka in på växlingsområdet. Sprang på min IM-partner in crime Zäta som gjorde sitt bästa för att lugna ner en hysterisk Therese och hittade Lina som spred lika mycket glad energi omkring sig som vanligt.

Så var det dags att ta sig ner till starten. Jag hann tänka tusen tankar innan vi äntligen stod i vattenbrynet och startskottet gick. Skulle jag få en fot i ansiktet? Skulle jag drunkna? Skulle jag dö?

Många triathleter...

...och några var ivrigare än andra. Jag var oivrig och stod typ längst bak.

Det visade sig att jag inte skulle nåt av det. Istället fick jag 1930 meter av ren simlycka. Jag fick flyt i simningen nästan på en gång, och jag gjorde min bästa ÖV-simning någonsin. Jag är så glad att jag har slipat på simningen så mycket som jag gjort den senaste tiden!

Upp på stranden och varva skulle man också.

Lycklig som en prins sprang jag upp på gräset mot växlingsområdet, fick av mig våtdräkten kvickt som ögat och var nog lite väl snabb i vändningarna, för ut på cyklingen kom jag utan både solglasögon och handskar. Men det var nog det minsta problemet med cyklingen...

På väg ut på cyklingen, precis innan en tjej framför mig snubblar och ramlar omkull med cykeln över sig. Såg läskigt ut.

Jag hade fått höra att banan, som vi skulle köra två varv á 45km, var ganska jävlig. Ett par tuffa backar, och framför allt så knixig att det sällan blev "vila" någon längre tid. Och det visade sig stämma precis. Första varvet var ingen fara. Jag cyklade på bra och kände mig stark. Men efter att jag varvat började det kännas lite tungt. Vinden tilltog, och det kändes som att jag cyklade i sirap i uppförsbackarna. Jag ägnade mig åt att räkna ner kilometrarna, vilket sällan är ett bra tecken. För att komma på andra tankar började jag istället tänka på Kalmar, och på hur fantastiskt fin cykling det skulle bli på Öland. Och så försökte jag ställa om huvudet till att tänka "åh, snart är ju cyklingen över! Det här får jag aldrig mer tillbaks!" och försökte njuta av varje sekund som var kvar. Jag älskar ju trots allt det här! Men det var svårt, för samtidigt hade jag börjat få ont i magen av all energi jag kämpade med att få i mig, och trots att jag nog egentligen skulle behövt äta mer så sa det bara stopp.

Plötsligt ropar en funktionär att jag ska hoppa av cykeln och det är dags att ge sig in i växlingsområdet igen. Min ena vad hade börjat krångla rätt tidigt under cyklingen, och jag var riktigt orolig för hur det skulle kännas när jag skulle börja springa. Samtidigt tackade hela min kropp mig för att jag hoppade av sadeln, för rygg och nacke var ordentligt trötta av att jag förmodligen spänt mig i all uppförskörning.

Gråtfärdig efter 80km...

...lite gladare när jag närmade mig växling.

Fick lite goda råd inför löpningen av den gode Zäta som klev av tävlingen efter cyklingen på grund av en trilskande vad, och sedan gav jag mig av. Och gjorde precis tvärtom. Ta det lugnt i början, sa Zäta. Omöjligt. Jag försökte genom att springa bredvid och snacka med en kille som var ute på sitt andra varv, men mina ben vill alltid dra iväg i nån form av monsterfart efter cykling. Jag tänkte att det får bära eller brista och lät dem springa på.

På väg mot varvning. Vet inte om det är första eller andra varvet. Eftersom jag ser lite spänd ut så antar jag att det var första. Jag var nämligen toanödig. Tyckte först att det var störigt, men kom på sen att det nog är rätt normalt.

Första varvet av fyra kändes strålande. Andra varvet likaså. Jag log mot alla jag mötte, och sprang med lätta steg. Sen började smärtan komma smygandes. Trampdynorna gjorde ont. Lårens baksidor skrek. Alla coremuskler protesterade. Och hade det här varit för nåt år sedan hade jag förmodligen lyssnat på min hjärna när den sa till mig att stanna på fläcken och ge upp. Eller i alla fall börja gå. Men jag tycks ha blivit starkare mentalt, för den där tanken om att stanna och börja gå fastnade aldrig. Den flög genom huvudet utan att jag direkt registrerade den. Helt underbart!

Och på samma sätt som under cyklingen tänkte jag om och om igen "nej, snart är det slut, snart får jag inte springa längre" och med den tanken kom leendet fram och jag kunde sträcka på mig och springa lite bättre.

Något som jag däremot lovat mig själv var att på de sista två varven skulle jag få gå i en himsk liten uppförsbacke som kom när det var nånstans mellan en och två kilometer kvar på varvet. På andra varvet kände jag hur syran kom där, och den var riktigt svår att bli av med, så det kändes klokt att ta det lugnare just där.

Strax innan himsk backe. Fokuserad.

Dags för sista varvet. Jag tittade lite extra noga på alla rötter jag sprang över, hejade lite extra glatt på alla funktionärer jag såg en sista gång, och kände mig stolt över att jag fortfarande sprang. Runt omkring mig hade folk börjat gå långa sträckor, men jag sprang fortfarande hyfsat (nåja...) lätt.

Så kom det då. Upploppet. Med kanske fyrahundra meter kvar på varvet kom man in på en gräsmatta ovanför simstarten, och därifrån tog jag ut steget, sträckte på mig och slog på leendet igen. Jävlariminlillalåda, jag har snart gjort en halv ironman!! Helt otroligt. Och så himla häftigt.

Några meter innan mål. Man kan väl lugnt säga att det syns vilka känslor som rör sig i kroppen....

Korsade mållinjen på 5.35. Exakta tider på sträckorna har jag dålig koll på eftersom jag klantade mig med min garminklocka. Men säg 40 minuter på simningen, 3.05 på cyklingen och 1.50 på löpningen. Minus lite för växlingarna då. Bannemig, jag tror att jag sprang mitt livs snabbaste halvmara på den här tävlingen!

Nu har jag ätit skräpmat samt jordgubbar, glass och grädde i kubik och känner mig strålande nöjd och glad. Trots all smärta, trots tuffa helvetesstunder på cykeln och trots en kropp som knappt kommer vilja röra sig i morgon så är jag så himla lycklig!

Alla bilder är tagna av Johan, min mästerfotograf och mästersupporter!