Visar inlägg med etikett triathlon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett triathlon. Visa alla inlägg
onsdag 4 september 2013
SVT hälsade på och undrade varför jag pysslar med Ironman
Häromdan hade jag besök hemma. Jag var fortfarande i nåt slags återhämtningsmode efter Kalmar och var väl inte helt i form för att ge mig ut på cykeln och i löparskorna. Men vad gör man inte för bra bilder. Reportern Ivar var snäll och klippte ut de intervjubitar där jag inte snubblade över orden eller sa konstiga saker, och här är resultatet. Lite skämskudde att kolla på sig själv på tv, men jag älskar ju min idrott så vem är jag att tacka nej när de frågar om de får använda mig för att göra ett rep om Ironman?
torsdag 22 augusti 2013
Ironmania i mitt huvud
Hur kan det vara i lördags som jag sprang längs den där blå mattan mot målet i Kalmar? Hur kan vardagen bara rulla på som om ingenting har hänt? I mitt huvud pågår loppet om och om igen, och trots allt slit på banan så blir jag varm och helt lycklig av att tänka på det. Känslan från simningen - där jag var stark, euforisk och kände mig som i mitt rätta element - ligger som bomull runt mitt hjärta, och trots smärtan i varje cell i min kropp under löpningen så längtar jag med hela min själ tillbaks till Kalmars gator.
Det här är något magiskt. Folk brukar bli lite fascinerade av den här totala dedikationen till triathlonsporten som nyblivna triathleter (som jag) uppvisar, men alltså, prova själv så får du se! Triathlon är den optimala sporten, en kombination av världens tre finaste idrottsgrenar och den enda sport du behöver. Du får forsa fram genom böljande vågor, du får njuta av farten som bara dina ben och en kolfiberdröm kan åstadkomma tillsammans och du får visa för dig själv och världen att det inte är slut där, du är tillräckligt stark fysiskt och psykiskt för att kunna resa dig från sadeln, knyta fast ett par löparskor och lägga världen under dina fötter springandes också. Och när du korsar mållinjen är det din styrka, ditt pannben och din glädje som gjort det möjligt.
Pratade med en av mina föräldrar igår, som ju följt båda mina Ironmanlopp på plats i Kalmar. Och hen var fascinerad av en man som gjorde sitt 98:e lopp i Kalmar, skulle göra sitt 99:e dagen efter i Köpenhamn och sitt 100:e på Hawaii. Det var nåt med att det verkade galet jobbigt. Jag höll med, men innerst inne satt jag och tänkte att shit, vilken grej. Jag önskade att det var jag.
Och jag önskar att varje dag var en Ironmandag.
Det här är något magiskt. Folk brukar bli lite fascinerade av den här totala dedikationen till triathlonsporten som nyblivna triathleter (som jag) uppvisar, men alltså, prova själv så får du se! Triathlon är den optimala sporten, en kombination av världens tre finaste idrottsgrenar och den enda sport du behöver. Du får forsa fram genom böljande vågor, du får njuta av farten som bara dina ben och en kolfiberdröm kan åstadkomma tillsammans och du får visa för dig själv och världen att det inte är slut där, du är tillräckligt stark fysiskt och psykiskt för att kunna resa dig från sadeln, knyta fast ett par löparskor och lägga världen under dina fötter springandes också. Och när du korsar mållinjen är det din styrka, ditt pannben och din glädje som gjort det möjligt.
Pratade med en av mina föräldrar igår, som ju följt båda mina Ironmanlopp på plats i Kalmar. Och hen var fascinerad av en man som gjorde sitt 98:e lopp i Kalmar, skulle göra sitt 99:e dagen efter i Köpenhamn och sitt 100:e på Hawaii. Det var nåt med att det verkade galet jobbigt. Jag höll med, men innerst inne satt jag och tänkte att shit, vilken grej. Jag önskade att det var jag.
Och jag önskar att varje dag var en Ironmandag.
 |
| I mål! Jag ryser! |
söndag 18 augusti 2013
Ironman Kalmar 2013: En gång är ingen gång, två en tradition
Årets upplaga av IM Kalmar bjöd på höga vågor, bisarr motvind och ett jädra slit. Men också glädje, styrka och en helt magisk känsla av närvaro.
Vi tar det från början, väl?
Det var ett himla snack om väder och vind inför lördagen. Ska det blåsa? Hur många sekundmetrar? Och hur jobbigt kommer det bli?
Skitsamma. Blåser det så blåser det. Oavsett ska vi simma de där 3,8 kilometrarna och cykla de där 18 milen. Må så vara att det kanske blir i höga vågor och med en motvindsvägg att forcera i tempobågen. Vi har alla samma vind att kämpa mot och med, och vi gör ju trots allt det här för att vi älskar det, eller hur? Och vi älskar på något märkligt sätt också smärtan, den där nästan outhärdliga tröttheten och värken, för vi vet att den går att komma över, den går att bemästra och vi kommer att vinna över den. Och springa leende över mållinjen.
Eftersom jag upptäckt det underbara med öronproppar när jag simmar så hade jag murat igen öronen redan 6.50, så jag missade både nationalsång, Kentas Just idag är jag stark och när protriathleterna släpptes iväg kl 6.55. Men startskottet gick inte att ta miste på. Pang, och så var vi iväg. Ut i Kalmarsund, ut i vågorna. Som vanligt nojade jag över simningen, men inte över min egen insats, utan över att bli överkörd, sparkad och manglad av mina medtävlande. Men jag klarade mig rätt bra från diverse incidenter (förutom det där med att folk ska hålla på och simma bröstsim runt bojarna, lägg av med det! Vattenpolocrawl är en bra grej om du känner att det blir trångt och jävligt och svårt att crawla - ingen mår bättre av att du sparkar vilt omkring dig i nåt slags försök att komma framåt!), och kände mig helt upprymd där uppe på vågtopparna. Hittade ett skönt flyt och kunde verkligen jobba med vågorna. Jag var lycklig som en fisk och ville aldrig kliva upp ur vattnet. Eller jo, det ville jag när jag kom in i kanalen in mot växlingen, för där hade någon släppt ut all smuts och skit som gick att hitta i hela Kalmar med omnejd. Mörkt, skitigt och äckligt. Hur som helst sprang jag upp glad som en lärka efter en fantastisk simtur, och efter att ha meckat lite med våtdräkt och grejer rullade jag ut mot Öland.
Ölandsbron med sidvind från sydost, det vill säga nästan lite halv medvind, var magisk. Jag rullade om folk uppför och nerför och kom ut på ön med gott självförtroende. Sen kom motvinden. Fy satan vad jag slet på väg söderut. Fick se mig omcyklad av i princip hela startfältet kändes det som, men jag gnetade på i mitt tempo och njöt av den fina turen ändå. I varenda trädgård och korsning satt folk och hejade, och det är så himla, himla häftigt! Peppade mig själv med att snart kommer medvinden, så fort vi kommer över på östra sidan, och jodå, den kom. I ett par mil. Sen skulle vi över på västra sidan igen. Och då kom väggen. Det kändes som att jag inte kom en meter. Där och då, med kanske åtta mil kvar på cykeln, knäcktes den här järnkvinnan. Jag trodde jag var van vid motvind, västkusttjej som jag är, men det här var helt sanslöst.
Lösningen? Ät, drick, prata med dig själv, sjung. Tala om för din motvilliga hjärna och kropp varför du gör det här, lyssna inte på eventuella motargument och bara kör. Jag kom över på Kalmarsidan och hade bara sex mil kvar. Ett par stycken där det gick att kötta lite, ett par stycken på vindlande småvägar och sen motvind igen. Minns inte så mycket av den här delen, minns bara att jag fick ruggigt ont i högervaden, det kändes som att den var på väg att lämna det här jordelivet. Fick trampa på så gott det gick med vänsterbenet och knapra energitabletter med magnesium och sånt och inbillade mig att det hjälpte. Fick syn på min järnmansvän, världens coolaste Håkan som tuffat på bra i motvinden och som hade sprungit nån kilometer redan och kände mig helt stolt. Vi är så jäkla bra!
Men det var en helt annan Therese som kom in till T2 i år jämfört med förra året. Ganska slut i benen, lite modstulen men samtidigt på nåt märkligt sätt glad och övertygad om att det här är minsann inga problem. Hamnade i omklädningstältet tillsammans med ett gäng sköna tjejer som var sådär härligt glada och fina (frågade aldrig om era namn, men en av er var SPIF:are och jag är så himla, himla glad över att ni var så glada, den glädjen tog jag med mig ut på maratonet!) och om och om igen ropade att vi är grymma och såna hjältar. Jag tog på mig leendet och tassade iväg ut på den lilla löpturen. Fick syn på min underbara superhejaklack i form av halva familjen och min egen Ironfamily Johan som är världens bästa supporter. Ni gjorde hela min dag, jag var så glad varenda gång jag fick syn på er!
Så. Tre varv löpning kvar innan jag fick springa genom målportalen som en Ironman för andra gången. Och jävlar vilken smärta. Mina ben värkte helt överjordiskt, vaderna var hårda som golfbollar och jag kände mig som ett stapplande bergstroll. Vaggade fram till första vätskekontrollen och eftersom min kropp inte fattade vad jag höll på med så protesterade den genom att vilja gå på toa. Så det fick jag göra. På både första och andra kontrollen. Sen började det flyta på någorlunda, men den där tjocka, tunga och stela känslan släppte inte förrän efter ungefär sex kilometer. Eftersom den lilla delen av min hjärna som går igång på matematik (obs! extremt liten del - nästan underutvecklad) har en tendens att fungera distraherande när den väl brummar igång så satte jag igång att räkna. Funderade över femtedelar och åttondelar och vips så hade första varvet gått och jag fick mitt första armband. Jag hade sprungit första rundan genom ett fullsmockat Kalmar som verkar älska sina triathleter, för j.ä.k.l.a.r vad ni hejar! Jag blir helt gråtfärdig när jag tänker på det. Ni lyfte mig framåt, det kändes stundtals som att jag svävade. Det gjorde jag förstås inte, och andra varvet på löpningen var tung, tung. Jag hade börjat få ont i min vänstra fot, och smärtan ville inte ge med sig. Till slut, efter att jag återigen sprungit genom innerstan, gnällt lite om min onda fot för Johan, fått lite lakrits av densamma och sprungit förbi målportalen för sista gången så upptäckte jag att smärtan började klinga av. Den kom tillbaks varje gång jag tog gåpauser, så då var det ju bara att välja - springa utan att ha ont i foten men ha ont i typ resten av kroppen, eller gå och ha ont i foten OCH i typ resten av kroppen, och dessutom ta evigheters evighet på mig att komma i mål? Lätt val.
På slutet hankade jag mig framåt tillsammans med bland annat en kille från Stockholm city triathlon, och vi peppade varandra att bita ihop och försöka njuta. Sista 3-4 kilometrarna lade jag på ett kol, rätade upp kroppen och tänkte att minsann, här ska inte stå mer än 12.45 i nån resultatlista. Oavsett att jag hade varit tämligen övertygad under hela loppet om att jag skulle ta mig över mållinjen i år igen så var det först med två kilometer kvar som det slog mig att jag faktiskt skulle lyckas. På långt håll hörde jag speakern och allt publikjubel från Stortorget, och då brast det. Tårarna rann medan jag sprang längs växlingsområdet in mot centrum. Publiken bar mig sen på sina axlar och när jag svängde upp på målrakan kände jag mig som en vinnare. All smärta var som bortblåst och jag sträckte armarna i luften när jag korsade mållinjen på 12.44.
Jag är en Ironman. Igen.
Vi tar det från början, väl?
Det var ett himla snack om väder och vind inför lördagen. Ska det blåsa? Hur många sekundmetrar? Och hur jobbigt kommer det bli?
Skitsamma. Blåser det så blåser det. Oavsett ska vi simma de där 3,8 kilometrarna och cykla de där 18 milen. Må så vara att det kanske blir i höga vågor och med en motvindsvägg att forcera i tempobågen. Vi har alla samma vind att kämpa mot och med, och vi gör ju trots allt det här för att vi älskar det, eller hur? Och vi älskar på något märkligt sätt också smärtan, den där nästan outhärdliga tröttheten och värken, för vi vet att den går att komma över, den går att bemästra och vi kommer att vinna över den. Och springa leende över mållinjen.
 |
| Där ute simmar vi. Nånstans. :) |
Eftersom jag upptäckt det underbara med öronproppar när jag simmar så hade jag murat igen öronen redan 6.50, så jag missade både nationalsång, Kentas Just idag är jag stark och när protriathleterna släpptes iväg kl 6.55. Men startskottet gick inte att ta miste på. Pang, och så var vi iväg. Ut i Kalmarsund, ut i vågorna. Som vanligt nojade jag över simningen, men inte över min egen insats, utan över att bli överkörd, sparkad och manglad av mina medtävlande. Men jag klarade mig rätt bra från diverse incidenter (förutom det där med att folk ska hålla på och simma bröstsim runt bojarna, lägg av med det! Vattenpolocrawl är en bra grej om du känner att det blir trångt och jävligt och svårt att crawla - ingen mår bättre av att du sparkar vilt omkring dig i nåt slags försök att komma framåt!), och kände mig helt upprymd där uppe på vågtopparna. Hittade ett skönt flyt och kunde verkligen jobba med vågorna. Jag var lycklig som en fisk och ville aldrig kliva upp ur vattnet. Eller jo, det ville jag när jag kom in i kanalen in mot växlingen, för där hade någon släppt ut all smuts och skit som gick att hitta i hela Kalmar med omnejd. Mörkt, skitigt och äckligt. Hur som helst sprang jag upp glad som en lärka efter en fantastisk simtur, och efter att ha meckat lite med våtdräkt och grejer rullade jag ut mot Öland.
 |
| Precis efter växlingen, och efter att ha parerat en vurpa när en kille bredvid mig inte riktigt har koll på sig själv och cykeln och välter medan han försöker få fast fötterna i pedalerna. Osmidigt. |
Ölandsbron med sidvind från sydost, det vill säga nästan lite halv medvind, var magisk. Jag rullade om folk uppför och nerför och kom ut på ön med gott självförtroende. Sen kom motvinden. Fy satan vad jag slet på väg söderut. Fick se mig omcyklad av i princip hela startfältet kändes det som, men jag gnetade på i mitt tempo och njöt av den fina turen ändå. I varenda trädgård och korsning satt folk och hejade, och det är så himla, himla häftigt! Peppade mig själv med att snart kommer medvinden, så fort vi kommer över på östra sidan, och jodå, den kom. I ett par mil. Sen skulle vi över på västra sidan igen. Och då kom väggen. Det kändes som att jag inte kom en meter. Där och då, med kanske åtta mil kvar på cykeln, knäcktes den här järnkvinnan. Jag trodde jag var van vid motvind, västkusttjej som jag är, men det här var helt sanslöst.
 |
| Supergrymma Håkan som körde sin tredje Ironmandistans i Kalmar, och som är den som fått med mig på hela triathlontåget, på väg ut på sista sex milen på cykeln. |
 |
| Och så jag då, en stund senare. Glad att få lite medvind en stund. :) |
Lösningen? Ät, drick, prata med dig själv, sjung. Tala om för din motvilliga hjärna och kropp varför du gör det här, lyssna inte på eventuella motargument och bara kör. Jag kom över på Kalmarsidan och hade bara sex mil kvar. Ett par stycken där det gick att kötta lite, ett par stycken på vindlande småvägar och sen motvind igen. Minns inte så mycket av den här delen, minns bara att jag fick ruggigt ont i högervaden, det kändes som att den var på väg att lämna det här jordelivet. Fick trampa på så gott det gick med vänsterbenet och knapra energitabletter med magnesium och sånt och inbillade mig att det hjälpte. Fick syn på min järnmansvän, världens coolaste Håkan som tuffat på bra i motvinden och som hade sprungit nån kilometer redan och kände mig helt stolt. Vi är så jäkla bra!
 |
| SuperHåkan igen. Alltid lika glad när man får syn på honom, han påstod att han hade ont och att det var jobbigt, men det där leendet kan lura vem som helst. |
Men det var en helt annan Therese som kom in till T2 i år jämfört med förra året. Ganska slut i benen, lite modstulen men samtidigt på nåt märkligt sätt glad och övertygad om att det här är minsann inga problem. Hamnade i omklädningstältet tillsammans med ett gäng sköna tjejer som var sådär härligt glada och fina (frågade aldrig om era namn, men en av er var SPIF:are och jag är så himla, himla glad över att ni var så glada, den glädjen tog jag med mig ut på maratonet!) och om och om igen ropade att vi är grymma och såna hjältar. Jag tog på mig leendet och tassade iväg ut på den lilla löpturen. Fick syn på min underbara superhejaklack i form av halva familjen och min egen Ironfamily Johan som är världens bästa supporter. Ni gjorde hela min dag, jag var så glad varenda gång jag fick syn på er!
 |
| Seeeegt... |
 |
| Delar av superhejaklacken, fullt upptagna med att hålla alla världens sociala medier uppdaterade om min framfart. :) |
Så. Tre varv löpning kvar innan jag fick springa genom målportalen som en Ironman för andra gången. Och jävlar vilken smärta. Mina ben värkte helt överjordiskt, vaderna var hårda som golfbollar och jag kände mig som ett stapplande bergstroll. Vaggade fram till första vätskekontrollen och eftersom min kropp inte fattade vad jag höll på med så protesterade den genom att vilja gå på toa. Så det fick jag göra. På både första och andra kontrollen. Sen började det flyta på någorlunda, men den där tjocka, tunga och stela känslan släppte inte förrän efter ungefär sex kilometer. Eftersom den lilla delen av min hjärna som går igång på matematik (obs! extremt liten del - nästan underutvecklad) har en tendens att fungera distraherande när den väl brummar igång så satte jag igång att räkna. Funderade över femtedelar och åttondelar och vips så hade första varvet gått och jag fick mitt första armband. Jag hade sprungit första rundan genom ett fullsmockat Kalmar som verkar älska sina triathleter, för j.ä.k.l.a.r vad ni hejar! Jag blir helt gråtfärdig när jag tänker på det. Ni lyfte mig framåt, det kändes stundtals som att jag svävade. Det gjorde jag förstås inte, och andra varvet på löpningen var tung, tung. Jag hade börjat få ont i min vänstra fot, och smärtan ville inte ge med sig. Till slut, efter att jag återigen sprungit genom innerstan, gnällt lite om min onda fot för Johan, fått lite lakrits av densamma och sprungit förbi målportalen för sista gången så upptäckte jag att smärtan började klinga av. Den kom tillbaks varje gång jag tog gåpauser, så då var det ju bara att välja - springa utan att ha ont i foten men ha ont i typ resten av kroppen, eller gå och ha ont i foten OCH i typ resten av kroppen, och dessutom ta evigheters evighet på mig att komma i mål? Lätt val.
 |
| Bara tolv kilometer kvar... |
 |
| Grymma Lina som krigade ordentligt under dagen och kom under 12 timmar! |
 |
| Gölligt!!! |
 |
| Så jäkla glad!!! |
 |
| Eh, ja... så jäkla glad var det ja. :) |
På slutet hankade jag mig framåt tillsammans med bland annat en kille från Stockholm city triathlon, och vi peppade varandra att bita ihop och försöka njuta. Sista 3-4 kilometrarna lade jag på ett kol, rätade upp kroppen och tänkte att minsann, här ska inte stå mer än 12.45 i nån resultatlista. Oavsett att jag hade varit tämligen övertygad under hela loppet om att jag skulle ta mig över mållinjen i år igen så var det först med två kilometer kvar som det slog mig att jag faktiskt skulle lyckas. På långt håll hörde jag speakern och allt publikjubel från Stortorget, och då brast det. Tårarna rann medan jag sprang längs växlingsområdet in mot centrum. Publiken bar mig sen på sina axlar och när jag svängde upp på målrakan kände jag mig som en vinnare. All smärta var som bortblåst och jag sträckte armarna i luften när jag korsade mållinjen på 12.44.
Jag är en Ironman. Igen.
 |
| Fick dessutom sjukt stor krans av min ena syster Linnea som är florist. När jag hämtade cykeln och promenerade mot hotellet fick jag många blickar och glada grattis. Folk fick gärna tro att jag vunnit nåt, för även om jag inte kom först i mål så är jag ändå en vinnare. :D |
torsdag 15 augusti 2013
Ironman Kalmar 2013: Förberedelser
Sista cykelturen är gjord. Våtdräkten är insimmad igen (den här sommaren har ju varit magiskt varm, att simma med våtdräkt i 23-gradigt vatten har varit totalt omöjligt - alltså har jag simmat utan och vant mig vid det njutningsfulla i att känna vattnet kring kroppen. Men våtdräkten behövs i Kalmar och nu har det blivit ett par pass med dräkten på på slutet) och mina ben har tagit mig med på sommarens sista (och första) tremilalöptur häromdan, en löptur som kändes lätt och så rätt. Jag insåg att jag har saknat mina riktigt långa löpningar, och ska försöka påminna mig själv om det i höst om jag återigen får samma springdipp som förra året.
Jag känner mig pigg och förväntansfull. Och livrädd. Och ledsen. Och lycklig. Och som att det är svårt att tänka sig att livet fortsätter efter lördag. Det är en märklig känsla. Trots att jag inte varit lika mentalt fokuserad på IM i år som förra året så har jag de senaste veckorna mer och mer slutit in mig i min bubbla, och i bubblan finns ingen framtid. Där är det bara IM som gäller. Nästa vecka känns vag, som något som kommer hända någon annan.
Men ledsen alltså. Ja, jag är grinfärdig. Det är nervositeten, jag vet det. Som en svår släng av PMS. En känsla av ynklighet, av att vilja bli omhändertagen. Men samtidigt ett rus i hela kroppen, en känsla av urkraft och styrka.
Om en liten stund drar jag iväg till Kalmar och möter upp min IM-partner in crime Håkan. Det var han som lurade med mig på hela triathlongrejen för ett par år sen, och det är honom jag ringer när jag behöver noja över allt en överspänd triathlet kan behöva noja över. På lördag morgon står vi tillsammans i Kalmarsund och lyssnar på Just idag är jag stark. På lördag eftermiddag springer vi över mållinjen på Stortorget vid Domkyrkan.
Nu är det nära.
Jag känner mig pigg och förväntansfull. Och livrädd. Och ledsen. Och lycklig. Och som att det är svårt att tänka sig att livet fortsätter efter lördag. Det är en märklig känsla. Trots att jag inte varit lika mentalt fokuserad på IM i år som förra året så har jag de senaste veckorna mer och mer slutit in mig i min bubbla, och i bubblan finns ingen framtid. Där är det bara IM som gäller. Nästa vecka känns vag, som något som kommer hända någon annan.
Men ledsen alltså. Ja, jag är grinfärdig. Det är nervositeten, jag vet det. Som en svår släng av PMS. En känsla av ynklighet, av att vilja bli omhändertagen. Men samtidigt ett rus i hela kroppen, en känsla av urkraft och styrka.
Om en liten stund drar jag iväg till Kalmar och möter upp min IM-partner in crime Håkan. Det var han som lurade med mig på hela triathlongrejen för ett par år sen, och det är honom jag ringer när jag behöver noja över allt en överspänd triathlet kan behöva noja över. På lördag morgon står vi tillsammans i Kalmarsund och lyssnar på Just idag är jag stark. På lördag eftermiddag springer vi över mållinjen på Stortorget vid Domkyrkan.
Nu är det nära.
 |
| Här har det simmats i sommar... |
 |
| ...och här. |
 |
| Det har cyklats längs halländska och västgötska vägar ihop med Johan... |
 |
| ...och längs skånska vägar ihop med Ride of hope. |
 |
| Och det har sprungits längs hav... |
 |
| ...och inland. |
lördag 29 juni 2013
Därför älskar jag triathlon
Det går verkligen upp och ner med min motivation just nu. Känner igen mig i Wilmas inlägg från i torsdags - ibland är jag bara så less på att ägna så mycket tid åt träning. Helgerna är liksom vigda åt långa distanspass på cykeln, och jag känner då och då en dum press och stress över att hinna träna så mycket som jag behöver för att överleva och helst klara av en Ironman med någon slags värdighet.
Men samtidigt - jag älskar verkligen mina timmar på cykeln. Häromdagen gav jag mig av i ottan på regnvåta vägar under en uppsprickande himmel och hann med sex vackra mil på drygt två timmar innan jobbet, och det var en av veckans bästa stunder. Och det är de ögonblicken jag behöver, ögonblicken då kroppen, hjärtat och cykeln blir ett, som en urkraft som forsar fram längs vägarna.
Det går ju inte att komma ifrån att det är krångligt att få tid till den mängd träning jag upplever att jag behöver innan Kalmar. Jag jobbar heltid, jag jobbar obekväma arbetstider, jag har miljoner andra saker jag också vill hinna med - och jag börjar allt mer ifrågasätta meningen med att lägga så mycket energi ut på något som egentligen inte genererar någonting vettigt överhuvudtaget, mer än att jag själv får en kick. Men mer om den funderingen en annan gång.
För i söndags gick det upp för mig varför jag gör det här. Då begick jag nämligen tävlingspremiär för i år, på Maleryd Varberg triathlon, och premiären var dubbel eftersom det dessutom var första gången tävlingen arrangerades. Den enda distans som fanns att välja på var motionssprint - perfekt för en triathlet som varken simmat eller sprungit nämnvärt mycket under våren.
Det är något magiskt med ett triathlon. Spänningen innan start, vattnet som sipprar in under våtdräkten och värmer dig när det sextongradiga, salta Kattegattvattnet kyler ner ditt huvud under simmössan, en dränktkattblöt kropp som rullar iväg på cykeln, det metodiska trampandet på gränsen till max, nertrappandet av intensiteten en bit innan växling för att låta benen hämta sig en aning innan löpmomentet, den knixiga och fula löpstilen den första kilometern, smärtan halvvägs in i löpningen - och den otroligt kaxiga och stolta känslan när mållinjen passeras.
Jag älskar det. Varje minut, varje smärtsamt steg. Jag älskar kampen i uppförsbackarna på cykeln, älskar vattenbrottningen och kampen för varje simtag och andetag i vattnet. Älskar att känna hur kroppen bara orkar och orkar och aldrig tar slut trots att det känns som en näradödenupplevelse i slutet på löpningen.
Triathlon är den vackraste sporten jag vet. Den gör mig glad. Och därför fortsätter jag, trots att det känns motigt och inte alls särskilt kul emellanåt.
Men samtidigt - jag älskar verkligen mina timmar på cykeln. Häromdagen gav jag mig av i ottan på regnvåta vägar under en uppsprickande himmel och hann med sex vackra mil på drygt två timmar innan jobbet, och det var en av veckans bästa stunder. Och det är de ögonblicken jag behöver, ögonblicken då kroppen, hjärtat och cykeln blir ett, som en urkraft som forsar fram längs vägarna.
Det går ju inte att komma ifrån att det är krångligt att få tid till den mängd träning jag upplever att jag behöver innan Kalmar. Jag jobbar heltid, jag jobbar obekväma arbetstider, jag har miljoner andra saker jag också vill hinna med - och jag börjar allt mer ifrågasätta meningen med att lägga så mycket energi ut på något som egentligen inte genererar någonting vettigt överhuvudtaget, mer än att jag själv får en kick. Men mer om den funderingen en annan gång.
För i söndags gick det upp för mig varför jag gör det här. Då begick jag nämligen tävlingspremiär för i år, på Maleryd Varberg triathlon, och premiären var dubbel eftersom det dessutom var första gången tävlingen arrangerades. Den enda distans som fanns att välja på var motionssprint - perfekt för en triathlet som varken simmat eller sprungit nämnvärt mycket under våren.
Det är något magiskt med ett triathlon. Spänningen innan start, vattnet som sipprar in under våtdräkten och värmer dig när det sextongradiga, salta Kattegattvattnet kyler ner ditt huvud under simmössan, en dränktkattblöt kropp som rullar iväg på cykeln, det metodiska trampandet på gränsen till max, nertrappandet av intensiteten en bit innan växling för att låta benen hämta sig en aning innan löpmomentet, den knixiga och fula löpstilen den första kilometern, smärtan halvvägs in i löpningen - och den otroligt kaxiga och stolta känslan när mållinjen passeras.
Jag älskar det. Varje minut, varje smärtsamt steg. Jag älskar kampen i uppförsbackarna på cykeln, älskar vattenbrottningen och kampen för varje simtag och andetag i vattnet. Älskar att känna hur kroppen bara orkar och orkar och aldrig tar slut trots att det känns som en näradödenupplevelse i slutet på löpningen.
Triathlon är den vackraste sporten jag vet. Den gör mig glad. Och därför fortsätter jag, trots att det känns motigt och inte alls särskilt kul emellanåt.
 |
| Simstarten vid Barnens badstrand vid Kallbadhuset i Varberg. Det var en riktigt blåsig dag, men de hade lagt simbanan innanför vågbrytarna så vi fick sköna 400 meter. (OBS! Alla bilder - copywright Johan Davidsson) |
 |
| Trots att det var en så kort distans så hinner det kalla vattnet göra sitt för att pajja balansen. Det var sjukt svårt att ta sig upp för trappan ur vattnet... |
 |
| Cykelbanan bestod av fyra varv på en ganska knixig och kuperad slinga som gick genom stan. Den inleddes med en rätt brant backe som jag gillade mer och mer för varje varv.... |
 |
| ...backar är nämligen min styrka, så det var här och på en annan brant historia någon kilometer längre bort som jag liksom susade förbi många av mina medtävlare... |
 |
| ...fast de cyklade å andra sidan ifrån mig i nerförsbackarna igen. Typiskt. :) |
 |
| Det enda dåliga med arrangemanget (som annars alltså var helt super, blir det här en återkommande tävling med tävlingsklass så kommer jag göra den till en tradition) var att det var lite dåligt skyltat i växlingsområden inför löpningen. Jag fattade inte vart jag skulle ta vägen ut... |
 |
| ...men jag lyckades ta mig ut på det ungefär 1,2km långa varvet runt Varbergs fästning som skulle springas fyra gånger. |
 |
| Banan var hyfsat vindskyddad, enda stället där vinden bet i var här där vi rundade ett hörn på fästningen. Och under de tjugo minutrar som jag sprang runt runt runt så hann jag med att få både strålande sol och störtregn. Märkligt men härligt tävlingsväder. |
 |
| I mål kom jag som tionde tjej av fyrtiofem tjejer som tog sig i mål, och som nummer 59 av totalt 160. |
 |
| Och efteråt var det en ruskigt glad tjej som hängde i målområdet. |
lördag 20 oktober 2012
VM-guld till Lisa Nordén!
 |
fredag 28 september 2012
Alla dagar skulle vara Ironmandagar
Titta på de här fem minutrarna triathlonporr och erkänn att du också vill vara där 2013. Jag börjar fan grina när jag kollar. Och längta till våren. Vilket ju är helt sjukt. Först ska ju den här vintern besegras, och jag tänker njuta av varenda ögonblick på skidorna och i löparskorna. Men sen. Åh. Fantastiska, underbara triathlon. Jag är tammefan kär i dig.
söndag 26 augusti 2012
Ironman Kalmar 2013: Här kommer jag!
Det var väl inte så oväntat kanske, men nu är jag anmäld till 2013 års upplaga av Ironman i Kalmar. I det omedelbara lyckoruset efter loppet kände jag att jag ville göra det här igen och igen i all evighet, amen. Jag ville även anmäla mig till typ alla Ironmantävlingar i hela världen och köra en turné.
Men jag tvingade mig själv till sans och distans och väntade en vecka med att bestämma mig. Och så igår när Kalmar öppnade anmälan inför nästa år hade jag fortfarande inte slutat längta efter att få stå på startlinjen igen, och jag knapprade iväg min anmälan så fort jag fick tid till det.
Jag är en Ironman. Och jag tänker bli det igen och igen. Det är som ett gift. Och nästa år ska jag vara ännu starkare och ännu bättre förberedd. Må min kropp aldrig tröttna på det här!
Men jag tvingade mig själv till sans och distans och väntade en vecka med att bestämma mig. Och så igår när Kalmar öppnade anmälan inför nästa år hade jag fortfarande inte slutat längta efter att få stå på startlinjen igen, och jag knapprade iväg min anmälan så fort jag fick tid till det.
Jag är en Ironman. Och jag tänker bli det igen och igen. Det är som ett gift. Och nästa år ska jag vara ännu starkare och ännu bättre förberedd. Må min kropp aldrig tröttna på det här!
 |
| Direkt efter målgång förra lördagen. Lycklig som få! |
måndag 16 juli 2012
Mitt livs snabbaste halvmara - eller det är på tävling det gäller
Resultatlistan från helgens begivenheter har publicerats, och det var riktigt trevlig läsning. Jag konstaterar att jag simmade snabbare än jag brukar, och att jag nosade på ett snitt på 30km/h på cyklingen. Och framförallt - att jag slog mitt tidigare halvmarapers med en dryg minut! Hur är det möjligt efter fyrtio minuter i vattnet och drygt tre timmar på cykeln?! När jag sprang mitt livs snabbaste femkilometerslopp på Göteborg triathlon i Hindås för någon månad sedan så hade jag lite lättare att förstå det. Fem kilometer är ändå en kort sträcka, och den typen av smärta är lättare att hantera. Men en halvmara! På 1.48! Och, med risk för att ägna mig åt historierevisionism, så var löpningen igår inte i närheten av lika jobbig som Prinsens minne förra året (då jag persade sist).
Gårdagens tider:
Simning (1900 m med varvning på stranden): 39:25
T1: 2:29
Cykling (90km - två varv på en kuperad bana): 3.02.52
T2: 2:25
Löpning (21,1km - 4 varv, 60% grus och stig resten asfalt): 1.48.25
Jag är urnöjd. Dels med att ha simmat under 40 minuter. Ett realistiskt mål som jag satte upp för mig själv innan tävlingen var att allt under 45 är bra, under 40 är strålande. Jag trodde aldrig att jag skulle cykla under tre timmar, men jag drömde om under 3.05. Och det klarade jag ju. Och sen löpningen då. Jag siktade på under två timmar. Herregud. Har jag noll insikt om och koll på min egen kapacitet?
Såhär dagen efter är mina värsta skavanker ett ordentligt skavsår på hälsenan efter chipet och ett knäveck som smärtar nåt djävulskt. Trapporna ner från jobbet var en pers idag kan jag lova, jag borde nästan gjort som Anna och bett någon filma min framfart. Hade varit stor underhållning.
Gårdagens tider:
Simning (1900 m med varvning på stranden): 39:25
T1: 2:29
Cykling (90km - två varv på en kuperad bana): 3.02.52
T2: 2:25
Löpning (21,1km - 4 varv, 60% grus och stig resten asfalt): 1.48.25
Jag är urnöjd. Dels med att ha simmat under 40 minuter. Ett realistiskt mål som jag satte upp för mig själv innan tävlingen var att allt under 45 är bra, under 40 är strålande. Jag trodde aldrig att jag skulle cykla under tre timmar, men jag drömde om under 3.05. Och det klarade jag ju. Och sen löpningen då. Jag siktade på under två timmar. Herregud. Har jag noll insikt om och koll på min egen kapacitet?
Såhär dagen efter är mina värsta skavanker ett ordentligt skavsår på hälsenan efter chipet och ett knäveck som smärtar nåt djävulskt. Trapporna ner från jobbet var en pers idag kan jag lova, jag borde nästan gjort som Anna och bett någon filma min framfart. Hade varit stor underhållning.
 |
| Under löpmomentet - så glad! Foto: Johan. |
söndag 15 juli 2012
Racereport: Sövde halv ironman 2012
Den här dagen har verkligen gått i vågor. Från helvete till himmel och allt däremellan.
Det började med en krånglande framgaffel. Eller snarare ett dåligt monterat styre (kom ihåg det Therese - lägg av med att mixtra med dina grejer bara veckan innan tävling!!) som jag engagerade ett helt gäng människor i ett försök att fixa. Som tur var blev starten uppskjuten (inte på grund av mig, utan på grund av att funktionärerna inte hann med att registrera alla tävlande i tid) så jag behövde inte gå upp i limningen helt och hållet medan en lite butter cykelhandlare skruvade och grejade efter bästa förmåga. Till slut satt styret någorlunda fast och jag kunde checka in på växlingsområdet. Sprang på min IM-partner in crime Zäta som gjorde sitt bästa för att lugna ner en hysterisk Therese och hittade Lina som spred lika mycket glad energi omkring sig som vanligt.
Så var det dags att ta sig ner till starten. Jag hann tänka tusen tankar innan vi äntligen stod i vattenbrynet och startskottet gick. Skulle jag få en fot i ansiktet? Skulle jag drunkna? Skulle jag dö?
Det visade sig att jag inte skulle nåt av det. Istället fick jag 1930 meter av ren simlycka. Jag fick flyt i simningen nästan på en gång, och jag gjorde min bästa ÖV-simning någonsin. Jag är så glad att jag har slipat på simningen så mycket som jag gjort den senaste tiden!
Lycklig som en prins sprang jag upp på gräset mot växlingsområdet, fick av mig våtdräkten kvickt som ögat och var nog lite väl snabb i vändningarna, för ut på cyklingen kom jag utan både solglasögon och handskar. Men det var nog det minsta problemet med cyklingen...
Jag hade fått höra att banan, som vi skulle köra två varv á 45km, var ganska jävlig. Ett par tuffa backar, och framför allt så knixig att det sällan blev "vila" någon längre tid. Och det visade sig stämma precis. Första varvet var ingen fara. Jag cyklade på bra och kände mig stark. Men efter att jag varvat började det kännas lite tungt. Vinden tilltog, och det kändes som att jag cyklade i sirap i uppförsbackarna. Jag ägnade mig åt att räkna ner kilometrarna, vilket sällan är ett bra tecken. För att komma på andra tankar började jag istället tänka på Kalmar, och på hur fantastiskt fin cykling det skulle bli på Öland. Och så försökte jag ställa om huvudet till att tänka "åh, snart är ju cyklingen över! Det här får jag aldrig mer tillbaks!" och försökte njuta av varje sekund som var kvar. Jag älskar ju trots allt det här! Men det var svårt, för samtidigt hade jag börjat få ont i magen av all energi jag kämpade med att få i mig, och trots att jag nog egentligen skulle behövt äta mer så sa det bara stopp.
Plötsligt ropar en funktionär att jag ska hoppa av cykeln och det är dags att ge sig in i växlingsområdet igen. Min ena vad hade börjat krångla rätt tidigt under cyklingen, och jag var riktigt orolig för hur det skulle kännas när jag skulle börja springa. Samtidigt tackade hela min kropp mig för att jag hoppade av sadeln, för rygg och nacke var ordentligt trötta av att jag förmodligen spänt mig i all uppförskörning.
Fick lite goda råd inför löpningen av den gode Zäta som klev av tävlingen efter cyklingen på grund av en trilskande vad, och sedan gav jag mig av. Och gjorde precis tvärtom. Ta det lugnt i början, sa Zäta. Omöjligt. Jag försökte genom att springa bredvid och snacka med en kille som var ute på sitt andra varv, men mina ben vill alltid dra iväg i nån form av monsterfart efter cykling. Jag tänkte att det får bära eller brista och lät dem springa på.
Första varvet av fyra kändes strålande. Andra varvet likaså. Jag log mot alla jag mötte, och sprang med lätta steg. Sen började smärtan komma smygandes. Trampdynorna gjorde ont. Lårens baksidor skrek. Alla coremuskler protesterade. Och hade det här varit för nåt år sedan hade jag förmodligen lyssnat på min hjärna när den sa till mig att stanna på fläcken och ge upp. Eller i alla fall börja gå. Men jag tycks ha blivit starkare mentalt, för den där tanken om att stanna och börja gå fastnade aldrig. Den flög genom huvudet utan att jag direkt registrerade den. Helt underbart!
Och på samma sätt som under cyklingen tänkte jag om och om igen "nej, snart är det slut, snart får jag inte springa längre" och med den tanken kom leendet fram och jag kunde sträcka på mig och springa lite bättre.
Något som jag däremot lovat mig själv var att på de sista två varven skulle jag få gå i en himsk liten uppförsbacke som kom när det var nånstans mellan en och två kilometer kvar på varvet. På andra varvet kände jag hur syran kom där, och den var riktigt svår att bli av med, så det kändes klokt att ta det lugnare just där.
Dags för sista varvet. Jag tittade lite extra noga på alla rötter jag sprang över, hejade lite extra glatt på alla funktionärer jag såg en sista gång, och kände mig stolt över att jag fortfarande sprang. Runt omkring mig hade folk börjat gå långa sträckor, men jag sprang fortfarande hyfsat (nåja...) lätt.
Så kom det då. Upploppet. Med kanske fyrahundra meter kvar på varvet kom man in på en gräsmatta ovanför simstarten, och därifrån tog jag ut steget, sträckte på mig och slog på leendet igen. Jävlariminlillalåda, jag har snart gjort en halv ironman!! Helt otroligt. Och så himla häftigt.
Korsade mållinjen på 5.35. Exakta tider på sträckorna har jag dålig koll på eftersom jag klantade mig med min garminklocka. Men säg 40 minuter på simningen, 3.05 på cyklingen och 1.50 på löpningen. Minus lite för växlingarna då. Bannemig, jag tror att jag sprang mitt livs snabbaste halvmara på den här tävlingen!
Nu har jag ätit skräpmat samt jordgubbar, glass och grädde i kubik och känner mig strålande nöjd och glad. Trots all smärta, trots tuffa helvetesstunder på cykeln och trots en kropp som knappt kommer vilja röra sig i morgon så är jag så himla lycklig!
Alla bilder är tagna av Johan, min mästerfotograf och mästersupporter!
Det började med en krånglande framgaffel. Eller snarare ett dåligt monterat styre (kom ihåg det Therese - lägg av med att mixtra med dina grejer bara veckan innan tävling!!) som jag engagerade ett helt gäng människor i ett försök att fixa. Som tur var blev starten uppskjuten (inte på grund av mig, utan på grund av att funktionärerna inte hann med att registrera alla tävlande i tid) så jag behövde inte gå upp i limningen helt och hållet medan en lite butter cykelhandlare skruvade och grejade efter bästa förmåga. Till slut satt styret någorlunda fast och jag kunde checka in på växlingsområdet. Sprang på min IM-partner in crime Zäta som gjorde sitt bästa för att lugna ner en hysterisk Therese och hittade Lina som spred lika mycket glad energi omkring sig som vanligt.
Så var det dags att ta sig ner till starten. Jag hann tänka tusen tankar innan vi äntligen stod i vattenbrynet och startskottet gick. Skulle jag få en fot i ansiktet? Skulle jag drunkna? Skulle jag dö?
 |
| Många triathleter... |
 |
| ...och några var ivrigare än andra. Jag var oivrig och stod typ längst bak. |
Det visade sig att jag inte skulle nåt av det. Istället fick jag 1930 meter av ren simlycka. Jag fick flyt i simningen nästan på en gång, och jag gjorde min bästa ÖV-simning någonsin. Jag är så glad att jag har slipat på simningen så mycket som jag gjort den senaste tiden!
 |
| Upp på stranden och varva skulle man också. |
Lycklig som en prins sprang jag upp på gräset mot växlingsområdet, fick av mig våtdräkten kvickt som ögat och var nog lite väl snabb i vändningarna, för ut på cyklingen kom jag utan både solglasögon och handskar. Men det var nog det minsta problemet med cyklingen...
 |
| På väg ut på cyklingen, precis innan en tjej framför mig snubblar och ramlar omkull med cykeln över sig. Såg läskigt ut. |
Jag hade fått höra att banan, som vi skulle köra två varv á 45km, var ganska jävlig. Ett par tuffa backar, och framför allt så knixig att det sällan blev "vila" någon längre tid. Och det visade sig stämma precis. Första varvet var ingen fara. Jag cyklade på bra och kände mig stark. Men efter att jag varvat började det kännas lite tungt. Vinden tilltog, och det kändes som att jag cyklade i sirap i uppförsbackarna. Jag ägnade mig åt att räkna ner kilometrarna, vilket sällan är ett bra tecken. För att komma på andra tankar började jag istället tänka på Kalmar, och på hur fantastiskt fin cykling det skulle bli på Öland. Och så försökte jag ställa om huvudet till att tänka "åh, snart är ju cyklingen över! Det här får jag aldrig mer tillbaks!" och försökte njuta av varje sekund som var kvar. Jag älskar ju trots allt det här! Men det var svårt, för samtidigt hade jag börjat få ont i magen av all energi jag kämpade med att få i mig, och trots att jag nog egentligen skulle behövt äta mer så sa det bara stopp.
Plötsligt ropar en funktionär att jag ska hoppa av cykeln och det är dags att ge sig in i växlingsområdet igen. Min ena vad hade börjat krångla rätt tidigt under cyklingen, och jag var riktigt orolig för hur det skulle kännas när jag skulle börja springa. Samtidigt tackade hela min kropp mig för att jag hoppade av sadeln, för rygg och nacke var ordentligt trötta av att jag förmodligen spänt mig i all uppförskörning.
 |
| Gråtfärdig efter 80km... |
 |
| ...lite gladare när jag närmade mig växling. |
Fick lite goda råd inför löpningen av den gode Zäta som klev av tävlingen efter cyklingen på grund av en trilskande vad, och sedan gav jag mig av. Och gjorde precis tvärtom. Ta det lugnt i början, sa Zäta. Omöjligt. Jag försökte genom att springa bredvid och snacka med en kille som var ute på sitt andra varv, men mina ben vill alltid dra iväg i nån form av monsterfart efter cykling. Jag tänkte att det får bära eller brista och lät dem springa på.
 |
| På väg mot varvning. Vet inte om det är första eller andra varvet. Eftersom jag ser lite spänd ut så antar jag att det var första. Jag var nämligen toanödig. Tyckte först att det var störigt, men kom på sen att det nog är rätt normalt. |
Första varvet av fyra kändes strålande. Andra varvet likaså. Jag log mot alla jag mötte, och sprang med lätta steg. Sen började smärtan komma smygandes. Trampdynorna gjorde ont. Lårens baksidor skrek. Alla coremuskler protesterade. Och hade det här varit för nåt år sedan hade jag förmodligen lyssnat på min hjärna när den sa till mig att stanna på fläcken och ge upp. Eller i alla fall börja gå. Men jag tycks ha blivit starkare mentalt, för den där tanken om att stanna och börja gå fastnade aldrig. Den flög genom huvudet utan att jag direkt registrerade den. Helt underbart!
Och på samma sätt som under cyklingen tänkte jag om och om igen "nej, snart är det slut, snart får jag inte springa längre" och med den tanken kom leendet fram och jag kunde sträcka på mig och springa lite bättre.
Något som jag däremot lovat mig själv var att på de sista två varven skulle jag få gå i en himsk liten uppförsbacke som kom när det var nånstans mellan en och två kilometer kvar på varvet. På andra varvet kände jag hur syran kom där, och den var riktigt svår att bli av med, så det kändes klokt att ta det lugnare just där.
 |
| Strax innan himsk backe. Fokuserad. |
Dags för sista varvet. Jag tittade lite extra noga på alla rötter jag sprang över, hejade lite extra glatt på alla funktionärer jag såg en sista gång, och kände mig stolt över att jag fortfarande sprang. Runt omkring mig hade folk börjat gå långa sträckor, men jag sprang fortfarande hyfsat (nåja...) lätt.
Så kom det då. Upploppet. Med kanske fyrahundra meter kvar på varvet kom man in på en gräsmatta ovanför simstarten, och därifrån tog jag ut steget, sträckte på mig och slog på leendet igen. Jävlariminlillalåda, jag har snart gjort en halv ironman!! Helt otroligt. Och så himla häftigt.
 |
| Några meter innan mål. Man kan väl lugnt säga att det syns vilka känslor som rör sig i kroppen.... |
Korsade mållinjen på 5.35. Exakta tider på sträckorna har jag dålig koll på eftersom jag klantade mig med min garminklocka. Men säg 40 minuter på simningen, 3.05 på cyklingen och 1.50 på löpningen. Minus lite för växlingarna då. Bannemig, jag tror att jag sprang mitt livs snabbaste halvmara på den här tävlingen!
Nu har jag ätit skräpmat samt jordgubbar, glass och grädde i kubik och känner mig strålande nöjd och glad. Trots all smärta, trots tuffa helvetesstunder på cykeln och trots en kropp som knappt kommer vilja röra sig i morgon så är jag så himla lycklig!
Alla bilder är tagna av Johan, min mästerfotograf och mästersupporter!
lördag 14 juli 2012
Fjärilar, förberedelser och funderingar
Det var först häromdagen jag insåg att en halv ironman inte är kattskit. Jag har av någon anledning gått runt de senaste veckorna och liksom tänkt att söndagens begivenheter i Sövde bara är som ett litet fartgupp på den stora motorvägen mot IM i Kalmar om en dryg månad.
Det är det min själ inte.
En halv ironman innebär för mig åtminstone sex timmars tävlande. Sex timmar. Nästan ett Vasalopp. Hur jag kunde få det till ett litet fartgupp är helt obegripligt. Det är snarare ett Mount Everest.
Nåja. Jag försöker förbereda mig. Äter god mat. Sover. Vilar från träning i två dagar. Packar. Nojar. Funderar över energitillförsel under loppet. Funderar över min supporters energitillförsel under loppet. Släpar man med sig folk som ska stå och heja och eventuellt langa saker under sex timmar så måste man tänka på deras väl och ve också.
Nu är jag så nervös att jag håller på att avlida.
Det är det min själ inte.
En halv ironman innebär för mig åtminstone sex timmars tävlande. Sex timmar. Nästan ett Vasalopp. Hur jag kunde få det till ett litet fartgupp är helt obegripligt. Det är snarare ett Mount Everest.
Nåja. Jag försöker förbereda mig. Äter god mat. Sover. Vilar från träning i två dagar. Packar. Nojar. Funderar över energitillförsel under loppet. Funderar över min supporters energitillförsel under loppet. Släpar man med sig folk som ska stå och heja och eventuellt langa saker under sex timmar så måste man tänka på deras väl och ve också.
Nu är jag så nervös att jag håller på att avlida.
 |
| Viktiga grejer. Klubbjacka. Handduk att torka fötterna på efter simningen. Energi. Simglasögon. Simmössa. Racebälte att sätta nummerlappen i. Ramväska att förvara energi i. Extraslang. |
 |
| Mer viktiga grejer. Cykelskor. Löparskor med snabbsnörning. Strumpor. Linne. Cykelhandskar. Kompressionsgrejer till vaderna. Shorts att både springa och cykla i. Utanför bild: Cykel, våtdräkt och fyra flaskor med sportdryck. Två till varje cykelvarv. |
måndag 11 juni 2012
Dagen efter - ett par reflektioner
Det här med triathlon alltså. Shit! Vilken grej. Jag går fortfarande runt i en liten lyckobubbla och önskar att jag kunde få tävla igen NU. Och vilken tur att jag tycker det, annars hade IM i augusti kanske inte varit någon höjdare...
Sitter och tittar på resultatlistan från gårdagens tävling, Göteborg triathlon. Konstaterar att jag hade tredje bästa simtid i min klass, bästa cykeltid med sex sekunder och bästa löptid med 42 sekunders marginal ner till tvåan. Och tvåan råkade vara tjejen jag sprang om just efter växlingen, så man kan säga att jag sprang ifrån henne med 42 sekunder. Coolt.
Men så kommer vi till växlingarna. Och man kan väl lugnt säga att det är något jag behöver bli bättre på. Fast å andra sidan är det ju inte jätteviktigt med tanke på att jag har lite längre distanser framför mig, och då är väl femton-tjugo sekunder hit eller dit inte något att orda om. Men i alla fall. Kanske är ändå sprintdistansen något för mig? Så ruskigt roligt som det var igår menar jag.
Gårdagens tider:
Simning (200 meter + 400 meter löpning upp till växling): 6.24
T1: 1.55
Cykling (20k - två varv på en vändbana som alltså var 5k ut och 5k hem): 39.44
T2: 1.21
Löpning (5k - två varv på en vändbana som alltså var 1,25k ut och 1,25k hem): 22.26
Sååå. Vad är nu nästa utmaning? Jag slår på stort och kör en halv IM i mitten på juli. Innan dess ska jag hinna med en open water-tävling i Varberg. Och sen klurar jag på om en sprintdistans i Malmö är roligare än att cykla en etapp på Ride of hope. Hm. Tåls att tänkas på.
Nu ska jag ut och återhämtningsjogga.
Sitter och tittar på resultatlistan från gårdagens tävling, Göteborg triathlon. Konstaterar att jag hade tredje bästa simtid i min klass, bästa cykeltid med sex sekunder och bästa löptid med 42 sekunders marginal ner till tvåan. Och tvåan råkade vara tjejen jag sprang om just efter växlingen, så man kan säga att jag sprang ifrån henne med 42 sekunder. Coolt.
Men så kommer vi till växlingarna. Och man kan väl lugnt säga att det är något jag behöver bli bättre på. Fast å andra sidan är det ju inte jätteviktigt med tanke på att jag har lite längre distanser framför mig, och då är väl femton-tjugo sekunder hit eller dit inte något att orda om. Men i alla fall. Kanske är ändå sprintdistansen något för mig? Så ruskigt roligt som det var igår menar jag.
Gårdagens tider:
Simning (200 meter + 400 meter löpning upp till växling): 6.24
T1: 1.55
Cykling (20k - två varv på en vändbana som alltså var 5k ut och 5k hem): 39.44
T2: 1.21
Löpning (5k - två varv på en vändbana som alltså var 1,25k ut och 1,25k hem): 22.26
Sååå. Vad är nu nästa utmaning? Jag slår på stort och kör en halv IM i mitten på juli. Innan dess ska jag hinna med en open water-tävling i Varberg. Och sen klurar jag på om en sprintdistans i Malmö är roligare än att cykla en etapp på Ride of hope. Hm. Tåls att tänkas på.
Nu ska jag ut och återhämtningsjogga.
 |
| Ännu en upploppsbild från Johans kamera. Shit, jag ryser när jag ser dem. Jag vill uppleva det här igen! |
söndag 10 juni 2012
Överst på pallen i tävlingsdebuten!
När vi anlände till Hindås utanför Göteborg imorse var vattentemperaturen det första jag kollade. Tretton grader. TRETTON. För ett ögonblick blev jag orolig att arrangörerna skulle ersätta simningen med löpning - snacka om antiklimax. Här ska man göra sin första triathlontävling, och så blir det duathlon! Men nej. Vi skulle simma, fast en förkortad bana på tvåhundra meter.
När jag väl sorterat och plockat i ordning allt i växlingsområdet och knatade iväg ner till sjön för avprickning oroade jag mig över andra saker. Som hur kallt tretton grader egentligen känns mot huden. Och om huvudet möjligen kommer sprängas när jag stoppar ner det under vattenytan.
Det visade sig att tretton grader känns som en frysbox, och att huvudet vägrade vara under vattenytan. Jag vattenpolocrawlade mig framåt och försökte verkligen dra djupa andetag. Men simningen handlade mer om överlevnad än finlir.
När jag fick fötterna på fast mark skuttade jag uppför de fyrahundra metrarna upp till växlingsområdet och längtade efter att få rulla iväg på cykeln. Lyckades få på mig skor och få med mig rätt cykel och tog sikte på de tjejer jag visste låg framför mig. Rullade lätt och fint förbi ett flertal cyklister, och när jag gick ut på andra varvet på den 10k långa vändbanan hade jag bara två tjejer framför mig. Njöt av varenda meter på cykeln, trots ett ihållande duggregn och motvinden ut på cykelbanan. Konstaterade glatt att jag var starkast uppför och att det var i motluten jag plockade flest placeringar, och att benen återhämtade sig riktigt fint när det gick lätt utför.
Tog sista backen upp mot växlingen och sen började mecklandet med att få på löparskor. Måste. Skaffa. Snabbsnörning. Såg i ögonvrån hur en person med långt hår sprang förbi mig medan jag slet i snörena, och då kom hornen fram. Här ska minsann inte tappas några placeringar! Tjurrusade ut ur växlingsområdet och ut på den 2,5k långa vändbanan. Noterade hur fötterna kändes som tvättsvampar, och att det kändes som att skorna satt lika hårt fast som ett par trätofflor. Kikade ner på fötterna och konstaterade att det bara var en illusion - allt såg ut som det skulle. Drog förbi tjejen efter ett par hundra meter och vägrade sedan sänka tempot.
Regnet fortsatte att strila ner medan jag avverkade kilometer för kilometer på den lätt kuperade slingan. Mötte de två tjejer som kommit ut på löpningen före mig, men annars bara killar. Hade en kille bakom mig vars andhämtning fick mig att trycka på lite extra, och dessutom ville jag så gärna hålla undan för tjejen bakom mig, för jag började ana att det kunde bli en pallplats. Den första i mitt liv isåfall!
Efter varvning började det kännas i kroppen att jag höll på att göra min snabbaste femkilometersrunda någonsin, och att jag dessutom gjorde det efter iskall simning och fyrtio minuters cykling. Men jag slet vidare, och det var först när jag närmade mig målet som jag tog mig tid att tänka på hur jäkla roligt jag hade. Det spelade ingen roll att himlen aldrig tycktes få slut på regn, det spelade ingen roll att jag slet i närheten av maxpuls - det här var bannemig det roligaste jag gjort!
Flög över mållinjen efter ungefär 1.12 (officiella tiderna är inte publicerade ännu), lycklig som ett litet barn. Kvittrade glatt med mina medtävlare, och fick ett stort tack för draghjälpen från killen som låg bakom mig länge och andades, men som till slut drog om mig utan att jag orkade hänga på, och en glad klapp på axeln av tjejen som kom i mål nån minut efter mig.
Någon timme senare efter en varm dusch var det dags för prisutdelning. Och när de räknade upp tredje och andra tjej och ingen av dem var jag så insåg jag att jag visst gått och vunnit hela spektaklet. De två tjejer jag hade framför mig var visst ett par grymma juniorer som tävlade i en annan klass! Haha, helt galet. Nog för att det var motionsklass, men i alla fall!
Har inte full koll på tiderna, men cyklingen tog drygt 40 minuter och löpningen drygt 22. Därmed tog alltså simningen plus växlingarna ca 10. Hehe. Finns nog en hel del att slipa på där...
När jag väl sorterat och plockat i ordning allt i växlingsområdet och knatade iväg ner till sjön för avprickning oroade jag mig över andra saker. Som hur kallt tretton grader egentligen känns mot huden. Och om huvudet möjligen kommer sprängas när jag stoppar ner det under vattenytan.
 |
| Inte helt glad över vattentemperaturen... Alla bilder i inlägget är tagna av Johan. |
 |
| ...och jag var inte ensam om det. Ingen ville hoppa i för tidigt... |
 |
| Men tvåhundra meter går fort att simma. Kunde man inte alltid få simma så kort på alla triathlondistanser...? |
När jag fick fötterna på fast mark skuttade jag uppför de fyrahundra metrarna upp till växlingsområdet och längtade efter att få rulla iväg på cykeln. Lyckades få på mig skor och få med mig rätt cykel och tog sikte på de tjejer jag visste låg framför mig. Rullade lätt och fint förbi ett flertal cyklister, och när jag gick ut på andra varvet på den 10k långa vändbanan hade jag bara två tjejer framför mig. Njöt av varenda meter på cykeln, trots ett ihållande duggregn och motvinden ut på cykelbanan. Konstaterade glatt att jag var starkast uppför och att det var i motluten jag plockade flest placeringar, och att benen återhämtade sig riktigt fint när det gick lätt utför.
 |
| Åh fantastiska cykling! Jag önskar att jag kunde få cykla jämt! |
 |
| Långsam i växlingsområdet... |
 |
| ...och fick se mig passerad. Men det skulle inte vara länge! |
Efter varvning började det kännas i kroppen att jag höll på att göra min snabbaste femkilometersrunda någonsin, och att jag dessutom gjorde det efter iskall simning och fyrtio minuters cykling. Men jag slet vidare, och det var först när jag närmade mig målet som jag tog mig tid att tänka på hur jäkla roligt jag hade. Det spelade ingen roll att himlen aldrig tycktes få slut på regn, det spelade ingen roll att jag slet i närheten av maxpuls - det här var bannemig det roligaste jag gjort!
 |
| På väg mot mål! |
 |
| Och snabbt hade det gått också, nånstans runt 22.30 på 5k. Mina snabbaste 5k nånsin! |
Någon timme senare efter en varm dusch var det dags för prisutdelning. Och när de räknade upp tredje och andra tjej och ingen av dem var jag så insåg jag att jag visst gått och vunnit hela spektaklet. De två tjejer jag hade framför mig var visst ett par grymma juniorer som tävlade i en annan klass! Haha, helt galet. Nog för att det var motionsklass, men i alla fall!
Har inte full koll på tiderna, men cyklingen tog drygt 40 minuter och löpningen drygt 22. Därmed tog alltså simningen plus växlingarna ca 10. Hehe. Finns nog en hel del att slipa på där...
 |
| Prisutdelning. Tvåan och trean var visst kvar i duschen fortfarande. :P |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)