Ironman Kalmar 2013: Förberedelser

Sista cykelturen är gjord. Våtdräkten är insimmad igen (den här sommaren har ju varit magiskt varm, att simma med våtdräkt i 23-gradigt vatten har varit totalt omöjligt - alltså har jag simmat utan och vant mig vid det njutningsfulla i att känna vattnet kring kroppen. Men våtdräkten behövs i Kalmar och nu har det blivit ett par pass med dräkten på på slutet) och mina ben har tagit mig med på sommarens sista (och första) tremilalöptur häromdan, en löptur som kändes lätt och så rätt. Jag insåg att jag har saknat mina riktigt långa löpningar, och ska försöka påminna mig själv om det i höst om jag återigen får samma springdipp som förra året.

Jag känner mig pigg och förväntansfull. Och livrädd. Och ledsen. Och lycklig. Och som att det är svårt att tänka sig att livet fortsätter efter lördag. Det är en märklig känsla. Trots att jag inte varit lika mentalt fokuserad på IM i år som förra året så har jag de senaste veckorna mer och mer slutit in mig i min bubbla, och i bubblan finns ingen framtid. Där är det bara IM som gäller. Nästa vecka känns vag, som något som kommer hända någon annan.

Men ledsen alltså. Ja, jag är grinfärdig. Det är nervositeten, jag vet det. Som en svår släng av PMS. En känsla av ynklighet, av att vilja bli omhändertagen. Men samtidigt ett rus i hela kroppen, en känsla av urkraft och styrka.

Om en liten stund drar jag iväg till Kalmar och möter upp min IM-partner in crime Håkan. Det var han som lurade med mig på hela triathlongrejen för ett par år sen, och det är honom jag ringer när jag behöver noja över allt en överspänd triathlet kan behöva noja över. På lördag morgon står vi tillsammans i Kalmarsund och lyssnar på Just idag är jag stark. På lördag eftermiddag springer vi över mållinjen på Stortorget vid Domkyrkan.

Nu är det nära.

Här har det simmats i sommar...

...och här.

Det har cyklats längs halländska och västgötska vägar ihop med Johan...

...och längs skånska vägar ihop med Ride of hope.

Och det har sprungits längs hav...

...och inland.

Det är något jag måste berätta

Det händer storslagna saker i mitt liv just nu. Det håller nämligen sakta men säkert på att packas ner tillsammans med Johans liv i massor med lika stora pappkartonger som otåligt väntar på att förflyttas till en annan plats. Den andra platsen ligger två mil från där jag sitter nu, nämligen i den söta lilla byn Simlångsdalen utanför Halmstad. Byn som ligger vid en sjö i en skog, eller närmare bestämt vid två sjöar i närheten av kanske världens vackraste bokskogar. Och som har skidspår om knuten, eller i alla fall bara några kilometer bort, uppe på höjden där det alltid är fem grader kallare och tio centimeter mer snö.

Det är en dröm som har växt på oss det senaste året, att flytta från stan. Och nu är den snart verklighet. Vi ska bo i ett supersött hus med kaféveranda, kakelugnar i mängder och med en stor trädgård där man kan få plats med en fotbollsplan, morotsodlingar och höns. Om man vill. Annars kan det bli en perfekt plats för kullerbyttor, grillkalas och festivalstämning.

Och inte nog med att vi flyttar och blir mer lantisar än stadsbor - jag kommer också förvandlas till en cykelpendlare. Jag kommer gå från att ha femhundra meter till jobbet och i princip kunna ramla ur sängen rakt ner framför mikrofonen i min sändningsstudio till att ha två oftast blåsiga mil längs en gammal banvall som lutar svagt utför när jag cyklar till jobbet och således svagt uppför när jag ska hem.

Inte så farligt, kan man tycka. Två mil. Vad kan det ta på en hyfsat bra cykel? 45 minuter?

Jag testcyklade med cx:en igår, i nordostlig vind. Motvind alltså. Lite orolig blev jag allt när jag segade mig fram längs den fortfarande lite snöiga och grusiga cykelbanan och såg hur klockan tickade iväg. Rödljusen i stan och vinden på landet sinkade mig ordentligt och det tog mig nästan 55 minuter att cykla mina mil. Och då var det ändå eftermiddag och jag var någorlunda vaken.

På måndag är det allvar. Då sätter jag mig på cykelsadeln klockan fyra på morgonen, allt för att hinna vara färdigcyklad, duschad och ombytt klockan kvart över fem när arbetsdagen börjar. Det är med skräckblandad förtjusning jag skriver det här. Kommer jag orka? Kommer det kännas roligt? Eller kommer jag ångra mig bittert och falla till föga för alla pessimister omkring mig som säger att det inte kommer gå och att jag och Johan kommer att behöva skaffa en andra bil för att klara av pendlingsgrejen?

Jag hoppas verkligen på det förstnämnda.

Bakom mig - staden. Framför mig - lugnet och lyckan.

Cykelbanan går längs en gammal banvall. Många raksträckor med andra ord...

Jag tror cx:en trivs vid sitt nya hus. Och jäklar vad den trivs som pendlarhoj! Den ville knappt följa med in utan vände genast nosen ut mot vägen igen, redo för nästa pendlingssträcka.

Här ska vi bo från och med imorn!

Uppseedad till sjätte led i Vasaloppet!

I lördags körde jag årets första seedningslopp inför Vasaloppet, traditionsenligt blev det Orsa Grönklitt ski marathon. Inför loppet hade jag egentligen inga förväntningar på mig själv, jag ville köra så hårt och bra jag kunde, men med tanke på min osäkra form så lät jag bli att sätta upp ett mål för loppet.

Men jäklar vilket lopp det blev.

Orsa ski marathon går två varv på en 21 kilometer lång bana som är rätt varierad. Till stora delar är det platt eller flackt uppför eller nerför, men första kilometern består av en rätt stadig stigning, och efter kilometer 16 blir det brant och knixigt. Till exempel kilometer 18, då ska du upp från banans lägsta punkt till den högsta. Även de sista två kilometrarna är rätt jävliga.

Förr om åren när jag kört loppet har jag fasat för stigningarna och älskat platten, men i år blev det lite annorlunda. Jag vet inte om det är cyklingen som gjort mina ben starka, eller den obefintliga rullskidåkningen som gjort min överkropp svag, men jag har transformerats från en stakåkare till en rätt stark skidåkare uppför. Medan jag tappade en del på platten så stormade jag om i uppförsbackarna, och även om det är lite frustrerande att bli ifrån- och omåkt på stakpartierna så är det oerhört mäktigt att känna sig stark uppför. Jag fick en sån enorm egokick!

Årets version av loppet var lite tyngre än förra året - då var snön snabb och det gick fort framåt. I år hade det kommit en hel del nysnö dagarna innan och kylan gjorde snön rätt kärv tyckte jag. Men det var å andra sidan lätt att få fäste med Blå extra. I normala fall brukar jag deppa ihop lite i slutet på första varvet när det är tvåvarvslopp, och lagom till varvning har jag en tröttdipp som får mig att tänka att det är lika bra att bryta. I år kom aldrig den dippen. Istället kände jag mig urstark vid varvning och jag kunde ge mig ut på de avslutande 21 kilometarna med en pigg känsla.

När jag närmade mig första rejäla uppförbacken på slutet av varvet började tröttheten komma, men jag bet i. Blev omkörd av två tjejer som åkte ursnyggt och som hade ett helt band av åkare efter sig som utnyttjade deras fina åkning. Jag tappade den första tjejen, men lyckades bita i den andra, och vi följdes åt sista biten. Sen lyckades jag klanta till mig in på stadion och fick se mig omkörd av henne i sista kurvan vilket kändes lite bittert. Men jag surnade inte ihop för det, för jag körde över mållinjen på 3.05.42, en supertid för att vara jag. Jag hade kört så hårt jag kunde under de förutsättningar jag hade, och kunde faktiskt inte ha gjort något annorlunda. Jag skulle förstås gärna vara starkare i överkroppen, men det är inte så mycket att göra åt det just nu. :)

Och - det roligaste av allt - nu när seedningstabellerna har uppdaterats efter helgens alla seedningslopp så inser jag att mitt resultat räcker för att seeda upp mig ett led till led nummer 6!! Det var så fullständigt oväntat och roligt att jag springer runt på små moln just nu.

Manchester och nydragna spår på Orsa Grönklitt - min favoritplats på jorden just nu.

Orsa Grönklitt I love you

En röd liten stuga...

...en snö- och istäckt sjö....

...skidmagi... 

...och en vurpa. Ingredienser i en fantastisk skidvecka!

Jag har tillbringat den senaste veckan i mitt vinterparadis - Orsa Grönklitt. Många mil har lagts under skidorna, många goda skidåkarmåltider har slunkit ner i magen, och kroppen och själen är lugn och mjuk som bomull. Jag känner mig som en prinsessa!

Ett litet seedningslopp har skidats också. Gick helt okej. Och jag har upptäckt spännande saker med 2013 års version av skidåkar-Therese. Mer om det en annan dag!

Skidmilen rasar in på kontot

Med tanke på att jag har bestämt att skidsäsongen 2012/13 kommer att bli en mellansäsong (mer om det i ett kommande inlägg) för mig så känns det rätt bisarrt att jag vid den här tiden i år har åkt dubbelt så mycket skidor på snö jämfört med förra säsongen. Fyrtio fina mil har det blivit hittills. Nu råkade visserligen snön och kylan komma tidigt den här säsongen så det är inte så jättekonstigt, och förra säsongen åkte jag sjukt mycket mer rullskidor än i år. Men ändå. Man blir trots allt bra på det man tränar, och hur skidlikt rullskidor än är så är det inte snöskidor.

Helgen spenderades hemma hos föräldrarna på miniträningsläger. SK Hylte har gjort superfina spår på sin kuperade konstsnöanläggning - de får plats med dubbla klassiska spår och kan ändå ha en tre-fyra meter bred skejtbädd! Helt magiskt.

Min kropp bär fortfarande spår av en lång tids stress, och jag märker att den inte alltid är att lita på. Vissa dagar är allt guld och fantastiskt, andra dagar känner jag mig skröpligare än en nittioåring. I lördags förmiddag till exempel bara skenade pulsen och jag blev helt matt utan att ha minsta spår av mjölksyra nånstans. Igår däremot var varenda litet skrymsle av mig sprängfyllt med kraft och energi, och jag stormade fram uppför backarna.

Skidbubblan är för övrigt helt magisk. Känslan i kroppen och hjärtat när jag flyter fram över snön en gnistrande kall vinterdag är lika himmelsk som en ljummen sommardag ensam i cykelsadeln längs en landsväg vid havet. Helt ensam med naturen, fri att välja vilka intryck som ska få plats i kroppen.

Glad skidåkare med nya skejtlagg!

Ännu gladare skidåkare efter att nya skejtlaggen blivit ordentligt inkörda.

Glad men förbannat trött skidåkare efter riktigt grisigt och hårt distanspass på de klassiska skidorna. Ljumskarna skrek och kroppen darrade efter genomfört värv.

Äntligen! Vinterns första tur på skidorna!

Vi har haft snö på västkusten i ganska många dagar, men det dröjde ända till idag innan jag hann sickla bort skyddsparaffinet på ett par skidor och ge mig ut. Å andra sidan var det här en dag med blå himmel, strålande sol och alldeles lagom många minusgrader, så det var inte precis fel dag att välja.

Eftersom jag var för lat (eller för ivrig) för att kladda med fästvalla så blev det skejtskidorna som fick äran att inviga vintern. Och eftersom jag inte behövde några spår bestämde jag mig för att ta en tur längs havet. Västra stranden badade i sol, och förutom tre-fyra flanörer med tillhörande hundar så var jag i ensamt majestät. Snön var allt annat än packad så jag sjönk djupt ner då och då, och jag tror att mina stackars gamla lånade skejtskidor fick sig en och annan ny repa. Men vad gör väl det!

Nu längtar jag efter välpreparerade klassiska spår och efter att känna hur fästet biter i uppförsbackarna, jag längtar efter lagom hård skejtbädd där jag kan få sväva fram med långa, svepande skär. Shit vad jag har saknat skidåkningen!

Skidåkning med utsikt!

Peppad skidåkare. :)

Det skulle ju va' dans, dans, dans!

Undrar hur många gånger de senaste åren jag sagt nåt i stil med "ja jag är smidig som ett kylskåp och nån vidare taktkänsla har jag ju inte heller så det där med dans är kanske inte min grej alltså...". Skitsnack. Jag är som jag är, smidig eller osmidig, och det roligaste som finns just nu är att dansa. Jag har blivit helt besatt. Roligast är buffliga och tunga rytmer där man får bullra runt med attityd. Och salsainspirerade grejer.

Ikväll har jag provat en ny dansklass ihop med Ingmarie som bjöd med mig till flashiga Form där jag faktiskt aldrig tränat innan. Det var riktigt festligt om man bortser från ett par förvirrade ögonblick när vänster sida knappt visste vad höger sida sysslade med... Det var kanske lite väl många olika låtar och det gick lite väl fort ibland, jag tycker det är ännu bättre när det är färre låtar och man verkligen får chans att fatta koreografin så det blir lite ordning. Men förtusan, det var dans! Och jag fick hänga med Ingmarie! Verkligen en superbra början på helgen.

Bild: Ingmarie.

På väg mot ett lysande speciellt maraton

Medan många våndats och funderat över New York så har jag haft andra spexiga grejer att tänka på. På lördag sticker jag nämligen ner till Simrishamn för en speciell mara - Österlen marathon. Det är min ultraidol Fredrika Gullfot som dragit ihop ännu ett löparevent i den vackraste delen av Skåne, och det är som alltid samtidigt storslaget och litet och intimt. Starten går från byn Gärsnäs klockan 18, och sedan har vi sex timmar på oss att ta oss 4,2 mil bort till Simrishamn.

Men vänta lite här nu! tänker du kanske. Det är ju mörkt vid den tiden på dygnet såhär års! Jo, precis så är det. Men det fina i kråksången är att maran ingår i ljusfesten Österlen lyser, och vi kommer passera flera byar där det händer grejer under festen. Och även om pannlampa och reflexväst är obligatorisk utrustning så verkar det som att vi kommer få hjälp med upplysningen av banan i form av marschaller och facklor och sånt. Kommer bli supermysigt!

Mitt enda bekymmer just nu är det här med att just springa ett marathon. Jag vet att jag lyckades med det för ett par månader sedan, och då dessutom efter att ha simmat och cyklat lite. Men just nu känner jag mig så ur form som en löpare kan vara.

Men what the fuck. Jag ska ta mig från punkt A till B tillsammans med andra glada äventyrslöpare, och jag har sex timmar på mig. Det kommer bli en enda lång fest längs Österlens vägar!

Havet i Brantevik, en av byarna vi kommer passera på lördag.

Leslie, Lina och jag

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tänkte. Eller jo, det vet jag. Men jag vet inte hur jag kom fram till att det var en god idé.

På västkusten har vi fått umgås med resterna av den tropiska orkanen Leslie under veckoslutet. Värst var det i fredags med stormstyrka i byarna, men även igår var det ett himla liv på vindbyarna. Jag kollade väderkartan, såg den klockrent västliga vinden som skulle hålla sig runt tio-tolv meter per sekund, med femton i byarna. Och tänkte av någon anledning "Jag vet, jag tar och cyklar till Varberg!". Måhända låter det som en bra idé om man tror att Varberg ligger norr om Halmstad. Det gör den inte. Den ligger väster om. Och lite norr om. Men när det blåser västliga vindar så är den mest väster om.

Jag kom till Gullbrandstorp ungefär nio kilometer utanför Halmstad innan jag gav upp. Motvinden låg som en konstant vägg som aldrig minskade i styrka. Den uschliga vinden hade dessutom vridit en aning och kom från nordväst. Perfekt. Men jag var tvungen att ta mig till Varberg på nåt sätt, och eftersom Johan skulle komma efter i bil så var det ju bara att fortsätta cykla tills han behagade ge sig iväg och komma ifatt mig.

Nästan fyra mil senare nådde jag Falkenberg och blev upplockad av min bilkörande ängel. Då hade jag med nöd och näppe pressat upp snittet till 23km/h och var tröttare än efter nåt annat cykelpass jag någonsin genomfört.

Så, Leslie vs Therese: 1-0.

Idag var det dags för revansch. Och eftersom jag var i Varberg hade jag bokat löpdejt med Superwoman-Lina som skulle ut och springa långpass. Det skulle inte jag, men jag hängde med en bit i alla fall. Vi snurrade runt lite inne i stan och babblade av oss lite om vad som hänt sedan Ironman i Kalmar innan vi svängde ner runt fästningen och ner på strandpromenaden. Och där var den igen. Vindväggen. Jösses. Jag satte den mening jag just höll på att säga i halsen och fick kämpa mot den där nedrans Leslie igen. Men den här gången hade hon minskat i styrka och jag var lite mer svårrubbad.

Leslie vs Therese: 1-1.

Efter en dryg timmes löpning ihop med Lina kramades vi hejdå och jag tuffade hemåt. Lina lämnade mig inspirerad och redo för vintern. Jag har ännu inte bestämt mig helt och hållet hur jag ska lägga upp vinterträningen, men nu börjar jag ana en plan!

Varberg en annan stormig höstdag.

Final climb uppför Orsas Alpe Cermis

Medan det steks pannkakor i den lilla dalaröda stugan precis bredvid spåren på Orsa Grönklitt så sitter jag och tänker på Marcus Hellner. Jag tänker på Hellner och på det där rycket. På att jag tyckte att Petter Northug var lite slö som inte orkade hänga på uppför Alpe Cermis under trettonhelgen.

Jag har tänkt om.

Det är inte så att jag tror att jag är i närheten av att begripa smärtan och kampen det innebär att bestiga den där slalombacken i Final climb. Men för några timmar sedan, efter någon timme teknik på skejtskidorna, så tog jag och Johan sikte upp mot toppen på huvudbacken här på Orsa Grönklitt. Precis i början gick det bra att köra på tvåans växel, men ganska snabbt var det ettan som gällde. Med paus. Och så på det igen, några meter till. Och paus. Benen skrek och det gick på ren vilja. Det hade inte spelat någon roll om någon åkt om mig där på slutet, jag hade knappast haft ett uns av kraft kvar att plocka fram för att hänga i.

Någon skidlektion för femhundra spänn har det för övrigt inte blivit. Jag anlitade Johan istället. Nu har han pratat med mig om kroppens tyngdpunkt, tyngdöverföring och toe-knee-nose och jag har lyssnat. Och jag känner att jag börjar hitta något. Kanske är det skejt som är min bästa gren?

Längst upp på slalombacken.

Kalasklädsel: Långkalsonger

Jag har inte vågat sticka näsan utanför dörren ännu. Men termometern säger mig att det inte är högsommarvärme ute direkt. Men har man kalas så har man. Då är det bara att klä sig efter väder. Om en timme firar vi Löpningens dag!

Min termometer har fått spel. Men om man bygger ihop de röda delarna så visar den på ett ungefär -15 grader.

Mycket har hänt sedan januari 2010

Igår nåddes jag av beskedet att ett av mina favoritspår från min första säsong som skidåkare har dragits upp igen. Det handlar om ideella krafter som spårat upp en numera före detta golfbana som heter Bäckavattnet och som ligger en knapp kvarts bilresa från Halmstad. Som jag mindes det var det ett lagom kuperat spår med ett par läskiga nerförsbackar och åtminstone två bra backar att diagonala uppför. Kul med lite variation efter all stakträning på senaste tiden, tänkte jag och packade in Johan och skidorna i bilen och stack iväg.

Men tänk vad mycket som händer på två år.

Det som för två år sedan var en monumental uppförsbacke upp till utslagsplatsen för hål tio som direkt följdes av en sjukt läskig nerförsbacke ner mot transportstigen bort mot hål elva är idag en måttligt utmanande uppförslutning som följs av en vilsam nerförslutning där man kan vila överkroppen lite.

Och det som för två år sedan var en liten backe jag hade som mål att staka uppför varje varv var idag mest ett gupp.

Och när jag ändå är inne på förändringar. Jag trillar ju som bekant fortfarande till höger och vänster, men det har jag slutat skylla på dålig balans och hänvisar istället till ett virrigt huvud som ibland far iväg på tankeutflykter och då glömmer jag bort att hålla reda på skidspetsarna. För faktum är att min balans på skidorna är hästlängder bättre i år bara jämfört med förra året. Det är med en helt annan säkerhet jag trampar runt kurvorna eller parerar trasiga spår. Sen kanske jag ser vilse och vinglig ut, men jag känner mig trygg och vet vad jag gör, och det är värt en hel del.

Så, sammanfattningsvis: Det går bra nu.

Här var jag igår. Hallands nyaste konstsnöspår, i Hylte. Lite barnsjukdomar lider anläggningen av, och hittills har de fått till 800 meter under denna deras första vinter. Jag lät bli konstsnön den här gången och stakade runt på natursnö på ett gäng fotbollsplaner. Det gick bra det också.

Packa skidorna!

Den lilla snö som föll över Halmstad imorse försvann snabbare än någon hann sjunga "nej se det snöar". Men i Ulricehamn däremot, där finns det snö. Och inte bara det, där finns skidspår också! Nu jäklar. Kommer inte snön till Therese så måste Therese komma till snön.



Skärmdump från skidspår.se

Tolv mil total skidlycka

På skidstadion i Hemus efter tre spurtstrider mot Johan som avslutade helgens skidåkning. Jag är stark i stakningen, tillräckligt stark för att hålla undan åtminstone en av tre gånger från Johan som agerade Northug och kom avancerandes bakifrån från sextonde plats...

Jag är hemma nu. Hemma efter fyra dagars intensivt skidåkande. Kärleken till snön och åkningen fanns från första ögonblicket, diagonaltekniken kom tillbaks till mig efter ett par mil.

Gopshusgården.

Det har verkligen varit en fantastisk helg som jag kommer bära med mig i hjärtat för en lång tid framöver. Vi bodde på supercharmiga Gopshusgården där vi blev väl omhändertagna av Ingemar som kom och pysslade med brasan och snackade lite strunt titt som tätt, helt underbart. Vi var nästan ensamma i ett stort gammalt stationshus (Ingemar berättade att det byggdes för stationen i Eldris, men av någon anledning kom det aldrig dit utan ställdes av i Gopshus utan att någon skulle ha det till nåt. I några omgångar har det byggts till och om och nu är det ett underbart, familjärt litet vandrarhem.) som kändes som ett riktigt hem för några dagar.

Kontrollen i Hökberg. Väldigt märkligt att se den utan flaggor, blåbärssoppebord och trängsel. Och jag vill bara säga att  om man nånsin får för sig att åka Vasaloppet baklänges så är det då man blir medveten om hur branta nerförsbackarna efter Hökberg är...

Och det var magiskt att åka på de där Vasaloppsspåren utan press och utan trängsel. Jag tittade mig omkring och konstaterade att jag verkligen inte hade någon som helst aning om hur spåren var och hur det såg ut runtomkring efter Oxberg, de sista tre milen på loppet har jag förmodligen ägnat mig åt att stirra i backen...

Men visst. Jag hann tänka både en och två gånger att de dära nio milen i mars kommer jag få sänka förväntningarna kring. Jag har ju ännu inte riktigt satt upp något mål för årets lopp, det är svårt innan man stått på skidorna för säsongen. Men jag har ju min femårsplan, där det ingår att inom fem lopp (räknat från och med 2010) så ska jag ha medalj. 2010 kom jag i mål som 512:e dam, ungefär en timme och fyrtiofem minuter från medalj. För att knipa den där medaljen är det minst topp 150 som gäller. Och när jag for runt på Vasaloppsspåret mellan Oxberg och Eldris i olika omgångar i helgen så svajade självförtroendet. Vem tror jag att jag är? Medalj, jag? Jag ska vara glad om jag kan försvara förra årets placering!

Ungefär så.

Mellan Läde och Eldris.

Men för tusan. Det är tufft att träna inför ett skidlopp när bristen på snö är så uppenbar, självklart. Men det går! Jag fortsätter min kamp för medaljen, och målet i år är att vara bättre än förra året placeringsmässigt. Som Johan krasst konstaterade - förmodligen kommer man inte bli bättre tidsmässigt och i förhållande till toppåkarna, men för alla de andra motionärerna så är ju läget detsamma, det vill säga taskigt snöläge. Så det är fortfarande en vits med att jaga placeringar.

Jag vill gärna upp ett startled innan den fjärde mars, men än så länge verkar det kanske bara bli ett seedningslopp, och det är Orsa skimarathon som jag kör efter en (förhoppningsvis) hård träningsvecka. Inte optimal uppladdning, således.

Hur som helst. Jag har åkt tolv fantastiska mil och nu är skidsäsongen ÄNTLIGEN igång på riktigt!

Nöjda efter säsongens första skidmil!

Starkare än någonsin förr

Inspirerad dels av Fia och Gustaf som radar upp stentuffa backpass och 4x4-minutrare och dels av Johan som på nyårsaftonens grispass i minusgrader peppade mig till att tro att jag kan mer än vad jag tror om jag bara vågar ta i, så stakade jag iväg i solskenet i eftermiddags. Jag ville se vad som hände om jag vägrade ge mig när det blev tufft, om jag hela tiden tänkte på att staka tekniskt rätt och om jag verkligen gjorde mitt bästa för att få ut mesta möjliga kraft i åkningen. Det är svårt att lyckas med det när man kör själv, för då går det att fuska lite. Med någon annan bredvid mig maskar jag inte, jag vill liksom inte vara svagast och sämst. Men den här gången skulle mitt huvud få kämpa lite, tänkte jag.

Så efter ett par inledande kilometrar innehållandes uppvärmning och Högalidsbacken (femhundra meter lång och med sisådär tjugofem meters stigning) dundrade jag på. Varje gång tanken på att andas ut och ta det lugnt någon minut dök upp så stoppade jag den långt bak i huvudet och stakade istället tre snabba, hårda tag och fick upp farten en aning. På slätten kom motvinden och sidvinden en stund, men jag fokuserade på horisonten på solen långt där framme och lyckades hålla uppe farten. Jag höll mig ifrån att kolla på klockan oftare än var femte kilometer och lekte gissningsleken istället däremellan. Jag försökte gissa tempot och om jag trodde att det gick långsammare än jag tänkt mig så var det bara att ta i lite till.

När jag klockade 20 kilometer och rullade sista kilometern som gick lätt utför så hade jag åkt mina snabbaste två mil på träningshjul någonsin. Och detta utan att känna mig tröttare än vanligt! Istället var jag full av energi och helt euforisk. Jag som trodde att den här kroppen inte orkade hålla ett högre tempo än jag tidigare harvat runt i under mina distanspass! Visserligen skiljer sig underlag och väder och vind så mycket från pass till pass, så helt jämförbart är det inte. Men de blöta vägbanorna och motvinden på slätten gjorde inte passet till de mest lättåkta jag gjort.

Hur som helst är jag jävligt nöjd! Jag känner mig urstark!

Nyårsaftonsrullskidåkare i tävlingstights. Fint ska det vara.

Årets sista träningspass

Frost i gräset, is på marken och minusgrader. Perfekt för rullskidor! I alla fall om man vill ha det riktigt slitigt. Det blev arton tuffa kilometrar med stakningsspurter uppför backarna. Underlaget sög något djävulskt, men det var såklart en riktigt bra avslutning på träningsåret 2011. Gott nytt år!

...och där tjänade jag minst hundra placeringar

På väg hem från julfirandet i måndags tog vi en liten avstickare till Tranemo, hemorten för min skidklubb. Anledningen var att jag hade ett litet paket där, innehållandes tävlingsdräkt och träningsjacka i klubbens fina, rödvita färger.

Igår på ett slitigt rullskidpass i blåsten provade jag inte tävlingsdräkten, men väl klubbjackan. Och hade jag inte haft den hade det förmodligen varit ännu slitigare och jag hade åkt ännu långsammare. Man skräpåker liksom inte när det står Tranemo IF på ryggen! Tänk då hur det kommer bli när jag ålar mig i tävlingsdräkten. Den kommer att hjälpa mig till nya höjder på Vasaloppet.

Snyggejackan och ett par riktigt smutsiga rullskidor som åkt genom alldeles för mycket slask och lera.

Världens svagaste rumpa

Naprapat-Gabriel som jag träffade i torsdags tryckte och drog lite i mina ben och konstaterade att jag har världens svagaste rumpa. Eller nä, riktigt så sa han inte. Men han sa att mina höfter och mitt säte måste bli starkare, särskilt på högersidan. Sen plockade han fram pilatesbollen och sa åt mig att göra enbensknäböj med bollen mellan väggen och min rygg. Jag klarade en och en halv på mitt högerben. Gabriel tittade på mig med bekymrad blick och sa att om jag hade varit en nybörjarlöpare hade han inte släppt ut mig i löparspåret förrän jag klarade av minst tio, helst femton. Jag skyllde på att jag var trött som en gnu efter att ha klivit upp fyra på morgonen och sen jobbat röven av mig hela dagen. Plus att jag har sovit riktigt uselt överhuvudtaget senaste veckan. Dålig ursäkt, jag vet. Men till mitt försvar kan jag säga att igår fixade jag tio stycken på samma ben när jag var lite mer utvilad. Så det så!

Hur som helst. Min plan framöver ser ut som följer:

- 30 djupa knäböj med pilatesboll mot ryggen

- 30 "sidförflyttningar", det vill säga, ner i nittio grader i knäna i typ en knäböj, sen flyttar man överkroppen åt sidan till man har höften och knät i en rak linje, sen över till andra sidan och så vidare. Det ska kännas i utsida höft.

- 15 (eller så många jag klarar av) enbensknäböj per ben med bollen mot ryggen

- 30 sidgång med gummiband runt fotlederna - man går som en krabba typ och är noga med att både ta ut steget och hålla emot när man flyttar ihop fötterna.

- 15 "höftlyft" per ben. Stå med sidan mot en vägg. Lyft upp benet närmast väggen i nittio grader. Slappna av i höften och liksom "tappa höften" utåt. Lyft sedan upp höften igen.

Allt ska göras så ofta jag kan, men minst tre gånger i veckan. Jag tänker mig att varje dag är en bra grej. Annars blir det som när jag tänker att jag ska yoga. Säger jag två gånger i veckan så går det alltid att skjuta upp "för att jag inte hiner/orkar/har lust" och sen står man där på söndagen och har inte gjort en enda gång.

Och så ska jag inte springa förrän på den traditionella julaftonsjoggen. Gör det ont i knähelvetet då så är det bara att rehabba vidare. Och rulla på min rulle.

Balans är inte min bästa gren...

...och därför kommer jag inte särskilt djupt i enbensknäböjen. Men jag jobbar på det!

Jag är kär

Under mina tre år som springtokig har jag talat mig varm om alla underbara löpare som jag träffat och lärt känna. Som min fantastiska klubb SIF som jag tycker så mycket om att jag blir helt fånfnittrig när jag tänker på dem. Löpare är ett oerhört sympatiskt folk.

Ikväll har jag simmat med triathleter. Och frågan är om inte de är ännu härligare! Jag tror bannemig jag är kär. Om man nu kan vara det i ett gäng människor man aldrig träffat förut och knappt minns namnen på eftersom man i vanlig ordning var så fokuserad på att säga sitt eget namn rätt när man hälsade att man inte lyssnade på vad de andra sa...

Det jag är kär i är det oerhört stora hjärta och den öppna famn som jag möttes av. Jag sa typ "hej, jag vill bli triathlet och jag skulle vilja hänga lite med er ikväll" och de bara "shit, kul, hoppa ner i bassängen bara så ska vi lära dig allt vi kan!". Ungefär. Och trots att jag simmar som en padda som har svårt att få luft så var det ingen som skrattade. Vid varje vändning var det någon som gav mig något tips, alla var så himla uppmuntrande och hjälp, jag sitter här och blir helt känslosam. Men det är så jäkla vackert med prestigelösa människor som vill dela med sig av sin kunskap.

Efter passet snackade jag och en annan tjej som också var nybörjarsimmare om det där sympatiska, hjälpsamma draget hos individuella idrottare. Man kunde ju tro att det är i lagsporter man hittar lagkänsla och där folk tar hand om varandra, men min erfarenhet är att det är precis tvärtom. Jag har aldrig upplevt konkurrens och missunnsamhet bland löpare eller skidåkare till exempel. Alla hejar på varandra och det finns liksom inte att man blir hånad för att man är långsam eller sämre. Och det är något man inte kan låta bli att älska.

Några av alla mina underbara träningsvänner i SIF.

Som att sola solarium för att våga gå till stranden

Imorgon tänkte jag våga mig på att träna ihop med folk som faktiskt kan simma. Jag är nervös. För att råda bot på det har jag simmat lite idag. Jag inbillade mig att jag hade glömt allt och kände att nä, nu får jag nog se till att damma av det jag lärt mig och se till att bli lite bra. Annars vågar jag inte simma med triathleterna.

Så dumt.

Jag kände mig ungefär som de där människorna som aldrig vågar gå i kjol på sommaren eftersom de har så vita ben. Eller såna som solar solarium i tre månader innan sommaren kommer för att se brun och fräsch ut när solen tittar fram.

Poängen är ju att jag ska få tekniktips av triathleternas tränare, och att jag är där för att lära.

Förresten är det nästan galet vad jag längtar till efter Vasaloppet när min triathlonsatsning kan komma igång ordentligt. Jag har just läst igenom Halmstadtriathleternas träningskalender och de har så mycket roligt för sig att jag nästan önskar att vintern kunde vara över nu.

Fast bara nästan.