Historien om Susannes och Runes löptur - nu i tryck

För ett år och en knapp månad sedan hade en av världens mest inspirerande och snälla människor, Susanne Johansson, just sprungit in under målportalen hemma på Frennarps bygata i Halmstad. Hennes löparpartner Rune Larsson hade då några mil kvar till sitt hem i Trollhättan. Tillsammans hade de sprungit över 360 mil under 71 dagar hem från Portugal.

Och nu finns deras äventyr nerskrivet i en alldeles rykande färsk bok - "Löparäventyret - På småvägar genom Europa".

Under resans gång förde de dagbok, och det är dagboksanteckningarna som nu dag för dag, ibland genom Runes ögon, ibland genom Susannes, som berättar deras historia. Vid en bläddring genom boken fastnar jag både här och där, vid saker jag hört Susanne berätta och skrattar gott åt igen, vid bilder från tuffa uppförsbackar som slet på Runes senor på smalbenet, vid citat från Susannes familj inför resan... Mamma Bodil, en tuff åländska vad det verkar, var en av få som tyckte det lät som en spännande äventyr. Ena tvillingsonen dömde ut det hela:

"Det är inte löpning, mamma. Löpning går inte så sakta. Sånt är för misslyckade löpare som inte kan springa fort. Det är för människor som inte har något liv."

Så sa Erik när Susanne berättade om sina funderingar. Men längs vägen är det barnen som hjälper Susanne när det blir svårt. Sönerna har skrivit "nödfallsbrev" till sin mamma, att öppna och läsa när det känns tungt. När jag läser breven i boken tårar sig ögonen.

Åh, det är så mycket känsla i Susannes och Runes berättelse! Det är en historia som inte bara handlar om löpning, det handlar om hjärta, om livsförändringar och om kärlek. Om allt det där som livet består av, fast koncentrerat i några dagboksanteckningar.

Om du inte har fått möjligheten att höra Susanne eller Rune berätta om resan, så läs boken! Den som inte blir sugen på ett eget äventyr efter det har nog inga äventyrsgener.

(PS - en intervju med Susanne gjord av mina kollegor finns här också, om du hellre hör henne berätta!)

Täby extreme challenge från sidan av

Vilken jädra helg. Vilka kämpar. Vilka löpare! Jag är fortfarande lite tagen av hela den här upplevelsen. Täby extreme challange - här snackar vi utmaning i dess råaste form!

Att vakna i Stockholm lördag morgon, titta ut och konstatera att jaha, aprilväder var det ja. En decimeter snö på marken och lika mycket i luften. Kallt, blött och jävligt. Att försöka peppa iväg en löpare som inte alls tycker att 100 miles i snöstorm är något han vill pyssla med en aprilhelg. Att själv anlända till Ensta krog framåt kvällningen och inte ha en aning om hur det är att springa i iskallt smältvatten, lera till fotknölarna och en annalkande kyla, men ändå göra sitt bästa för att le, peppa och försöka vara världens bästa funktionär.

Att träffa Mia, detta yrväder av leenden, organisation och en allt omfamnande glädje inför andras prestationer. Att medan mörkret faller och natten anländer hacka korv, hälla upp chips, blanda sportdryck, småsnacka med trötta, arga, förvirrade, slutkörda, superlyckliga, maniska, magiska och makalösa löpare. Att se löpare passera, om och om igen, ibland med tom blick, ibland med jävlaranamma i hela ansiktet och ibland med ett leende.

Att bli rädd när någon ringer och säger "kan någon ta en bil och hämta en löpare borta vid Skavlöten, han ragglar omkring och vet inte var han är".

Att bli glad när Benet ger sig ut på sitt åttonde varv och man vet att han kommer att klara det. Att bli överlycklig när han springer över mållinjen för sista gången och han faktiskt gjort sitt första 50-mileslopp. Att höra Z efter sex tuffa mil säga "nä, nu springer jag inte en meter till, det här är inte roligt" och veta att det inte någon mening med att försöka övertala.

Att höra Rikard säga efter målgång på 50 miles "vad roligt det var med vädret, det blev ju lite mer spännande" och veta att han menar det.

Att se Anders glada leende varv efter varv under natten och tänka att jo, det här är hans lopp, det här är loppet då han för första gången får springa 100 miles. Att klockan sex på morgonen höra honom resonera om de sista fyra milen - "jag borde vara klar till två" och för första gången som vi känt varandra se honom sammanbiten och utan det där leendet.

Att plocka fram våffeljärnet och se total lycka i ögonen på löparna som får något varmt i sig mitt i nattens minusgrader.

Att sätta sig på bussen in till stan vid halv åtta på morgonen och lämna de kvarvarande löparna i de andras händer.

Att strax innan två på eftermiddagen kolla liveresultaten på jogg.se och se siffran "16" efter antal varv på Anders resultatrad.

Att vara omgiven av hjältar.

Tack löpare, arrangörer och vänner för en fantastisk helg. Jag är helt överväldigad.

Rikard och Anders vid halvsjusnåret. Pigga och glada!

Funktionärsgänget som jobbade och slet när jag anlände. Mia med mössa i mitten.

Lite lagom sur Z som kämpat hårt och just sprungit fantastiska sex mil i leran. Kika in hans blogg för bilder från banan!

Lördagsmys?

Halv tolv på natten. Löparna har snart varit ute i ett halv dygn.

Kvart i tolv springer Rikard över mållinjen. 50 miles avklarade!

Bästa nattmaten!

Gryningen är här. Temperaturen faller medan solen stiger.

Här är klockan halv fem på morgonen. Om en timme har vi vinnarna på 100 miles i mål. Anna Grundahl sätter ett helt otroligt svenskt rekord på distansen - 17.30.58. I snömodd, isvatten, snö och annat helvete. 

En annan löpare som vi väntade på här var Freddy Yeoh från Singapore som mig veterligen aldrig hade sett snö förut i sitt liv. Han genomförde loppet på 24.41. Helt otroligt.

Caballo Blanco är död

Jag vet att ni är många som liksom jag har förlorat er i boken Born to run av Christopher McDougall under de senaste åren. Om inte tankarna kring barfotalöpning vaknat innan så vaknade de definitivt med den boken. Och i Born to run skildras den lite mystiska och egensinniga ultralöparen Caballo Blanco, eller Micah True som han egentligen heter. Själv sträckläste jag boken, och blev så sugen på att ge mig ut och springa i terräng dygnet runt och liksom leva löpning.

Nu har Micah True hittats död.

Han gav sig ut för en löptur i nationalparken Gila i New Mexico i tisdags, och försvann sedan. Igår hittades hans kropp, utan några tydliga tecken på skador enligt polisen.

Så jäkla sorgligt. Han blev bara 58 år.

Täby extreme challenge-wannabe

När startplatserna till TEC - Täby extreme challenge, släpptes i höstas eller när det nu var, så framlevde jag några dagar i evinnerlig vånda och ångest. Skulle jag anmäla mig eller inte? Svaret på den frågan blev inte Facebooks ständiga "servern uppfattade förfrågan som förvirrande och kan inte bearbeta den", men det var bra nära. Det blev inte. Sorgligt men sant. Jag hade andra saker att hålla på med, och hur otroligt det än kan låta så förstod jag att jag inte skulle vara i ultraform till den 14 april.

Men nu har jag myglat mig in ändå. Som pacer.

Detta fina, fantastiska uppdrag. När trädrötterna på den lilla milslingan känns höga som berg, när en kilometer känns som tio mil, när mörkret känns som allra ondskefullast och vidrigast - då finns jag där som en stöttepelare i stormen. Inte åt alla startande, för det kommer jag inte hinna med. Jag är trots allt bara en person, även om det stundtals kan kännas som att jag har tillräckligt mycket saker och tankar att hålla reda på så det räcker gott och väl för tio personer. Men åtminstone en stackars löpare kommer få lyssna på mig när jag pladdrar om viktiga saker som planeter och utomjordingar, grodregn och fågelattacker och inte minst död, förstörelse och Luthers katekes. Några av mina favoritämnen. Så, nu vet du Zäta. Och jag är redan anmäld, så du kan inte ångra dig. Det enda du kan göra är att springa fortare än vad jag orkar göra. Det blir jättebra.

Senast det begav sig i ultrasvängen för mig - The skånska gästgifvaregårdar ultra experience under valborgshelgen förra året.

Bildbevis

Ett sista inlägg, sen ska jag sluta tjata om mitt favoritterränglopp. Men bilderna från Markusloppet finns numera att beskåda. Och satan i gatan vad lycklig jag blir av att se alla dessa löpare i den här magiska terrängen. Jag önskar det var oktober 2012 nu.

Som vanligt ser nerförsbackar aldrig särskilt branta ut på bild. Men jag höll
på att trilla ordentligt på näsan... Foto: Markusloppet.

Markusloppet - DNF och revanschlust

Nånstans i mitt huvud är det felkopplat. Jag har just nu noll respekt för distans och terräng. Hade jag haft det hade jag förmodligen inte gett gett mig iväg till de skånska skogarna för att springa fem mil terräng igår.

Markusloppet är ett fantastiskt lopp, och innan jag säger något mer så har jag i alla fall bestämt mig för att det är ett lopp jag ska fullfölja innan jag dör. Således ska jag springa nästa år. Och nästa igen om det behövs.

Det blev mitt första DNF någonsin. Redan efter första milen kände jag mig oroväckande matt, och efter 15k längtade jag bara efter att det skulle ta slut. Jag kunde aldrig riktigt njuta av den tjusiga naturen och den fina leden, och till råga på allt började mitt högra skenben knorra och gnissla efter knappt två mil. För varje steg utför stegrades smärtan, och till slut gjorde det ont till och med när jag gick. På platten och uppför var det ingen fara, men utför kändes det som knivhugg.

Jag hade sällskap av makalösa Kenny som liksom jag var ordentligt trött den här dagen. Vi låg i stort sett sist i fältet när vi hann upp Rikard strax innan vi mötte tätklungan som hade hunnit nå vändpunkten i Genarp och påbörjat sista två milen hemåt. Rikard hade kraftfull kramp, men tuffade trots det på. Själv tvivlade jag på om jag ens skulle ta mig fram till Genarp. Jag hade gråten i halsen stundtals, för jag hade sett fram emot den här dagen så länge - ända sedan förra året när loppet hann bli fullt innan jag hann anmäla mig. Och nu var det bara skit med allt.

Nådde vätskekontrollen i Genarp och meddelade att jag inte skulle fortsätta. Fick en kladdkaka och lite kaffe i min kåsa. Satte mig ner. Imponerades av Kenny och Rikard som efter lite energipåfyllning vände om och gav sig iväg hemåt. Reste mig upp, kände på benet. Det gjorde inte ont längre. Eller? Jag vet att det hade varit förödande att ge mig ut på leden igen och springa knappt 2,5 mil till, men det kändes ändå riktigt uselt.

Fick skjuts till målet i lagom tid för att se vinnaren gå i mål efter strax över fyra timmar. Kändes helt surrealistiskt. Hur kan man springa 50k i såhär tuff terräng i det tempot? Helt galet. Jag missade damvinnaren Emelie Eklöf eftersom jag slickade mina mentala sår i bastun alldeles för länge, men hon sprang in på 4.20-nånting, och jag tror att hon är min nya terrängultraidol. En helt otrolig löpare!

Anders trippar mot målet

Tvåa kom Björnstorps-Lotta som berättade för mig att hon hade haft det riktigt jävligt därute, kräkts ett par gånger och dessutom sprungit riktigt fel nån gång. Då kände jag mig som världens klenaste människa. Vad trodde jag egentligen, att det skulle bli lätt? Fem mil terräng är tufft, riktigt tufft. Det ska göra ont, det ska vara jävligt. Några av de mer erfarna ultrarävarna bedömde Markusloppet som ett av de tuffaste terrängloppen i Sverige. Frustrationen och löparlängtan bara växte i mig med varje löpare som trillade in över mållinjen. Grymma Daniel såg fantastiskt fräsch ut när han kom rusandes efter 5.15 efter en imponerande fartökning sista två milen. Anders kom en stund senare, lika glad och pigg som alltid.

På några minuters övertid kom sedan de riktiga kämparna, mina klubbkamrater Kenny och ett par minuter senare Rikard. Trots svårigheter tog de sig i mål, och jag är så stolt över och imponerad av mina vänner.

Fantastiska Kenny som jag hade sällskap med till vändningen, och som
var så trött, så trött. Men som ändå genomförde och gjorde det otroligt bra. 

Krampande ben stoppar inte Rikard. Jag tror nästan inte något kan stoppa den killen. 

Det är verkligen med otroligt blandade känslor jag sitter här dagen efter. Jag ville så gärna komma i mål, och som Mikael skriver äga känslan av att ha klarat de där 50 kilometrarna genom den ljuvliga men ändå grymma skåneterrängen. Men som Z så klokt påpekade för mig så är det inte värt att riskera att aldrig mer vilja springa. Tänk om jag hade slutfört och kommit i mål som en sorglig liten löparspillra och börjat hata löpningen. Jag hade aldrig förlåtit mig själv det.

Nu ska jag hitta ett sätt att manövrera ut ur den här DNF-sorgen. Sen får vi se.

Drömmen om sexton mil

Det sitter ett träningsschema på mitt kylskåp. Och det är inte mitt. Johan har plötsligt blivit så strukturerad! Igår medan jag studsade runt och sprang backintervaller tillsammans med Halmstad OK lite sådär halvpåskoj eftersom jag kunde ta ut mig helt då jag skulle iväg och simma efteråt, ja då sprang Johan testlopp. Sånt gör man när man har ett seriöst träningsschema för att åka Vasaloppet skitsnabbt.

Jag blev lite sporrad att hitta på ett eget upplägg att följa framöver ett tag. Som det ser ut just nu flyter jag mest omkring och försöker komma på vad jag vill göra med livet. Visserligen är det ganska rimligt att ha en sån period nån gång under året, det mår man förmodligen bara bra av. Lalla runt och träna det som verkar roligast för stunden, liksom.

När jag läser om Mirandas schema inför satsningen mot Bislett så blir jag helt sugen på att bygga en ultramaskin. Seriöst satsa på att bli uthållig och stark. Inte mesa. Och som förra året vid den här tiden börjar jag drömma om 16-millopp. Kan det verkligen vara möjligt att genomföra...?

Seriöst träningsschema. Jag vill också ha!

7 mil och 25 000 kronor till Världens barn

Jag kommer aldrig att glömma gårdagen. Vet knappt hur jag ska kunna berätta om den utan att börja grina. Och det är väl lika bra att jag varnar för ett lååångt inlägg...

Foto: Sveriges Radio.

Det var en nervös löpare som trippade iväg bredvid Susanne och babyjoggern Fanny igår morse. Fullmånen lyste upp vår väg, och medan vi sprang ägnade sig programledarna för morgonprogrammet i P4 som jag jobbar med åt att uppmana folk att ringa fler gånger och skänka mer pengar och samtidigt ge oss fler metrar att springa. När vi startade hade vi två mil på kontot. Tre timmar senare hade vi över fem. Och det bara fortsatte att komma in samtal.

Foto: Lars Karlsson

Foto: Lars Karlsson

Jag var nervös eftersom jag inte visste var jag hade min kropp. Skulle den orka? Det visade sig att den skulle orka alldeles utmärkt. Vi tog oss fram i sakta mak genom ett yrvaket Halland. Efter någon mil stannade vi och knackade på hos en förskola för att be barnen hjälpa oss att måla små plakat vi kunde ha med oss på färden som berättade vilka vi var och vad vi gjorde. Efter lite frukost gav vi oss iväg igen.

Solen sken och vi kunde inte valt en bättre dag att göra det här på. Knappt någon vind, och en behaglig temperatur. När vi kommit halvvägs till Falkenberg och var i den lilla orten Steninge med alla fina klippor stod det en kvinna i en korsning med två bananer i händerna. Hon tackade oss för vad vi gjorde, gav oss en stor kram och jag kände mig helt stum.

Foto: Sveriges Radio.

Hela vägen var det sen så att vi inte kunde springa särskilt långa stunder utan att vi fick små hejarop från bilister som passerade, eller så blev vi ikappcyklade av folk som bara ville säga hej och ge oss en kram. När våra magar började kurra vid lunchtid hade vi just bytt kommun från Halmstad till Falkenberg, och vid det första huset efter kommungränsen stod Eva i sin trädgård och gav oss en applåd. Vi vågade oss på att fråga om vi kunde få äta vår mat i hennes kök, och hon öppnade sitt hem för oss. Helt otroligt! En pastasallad och dagens första kopp kaffe senare kom hennes man hem. Han stirrade fundersamt på Fanny som stod i hans trädgård, och sedan klev han in och hittade oss i köket. Smått chockad sa han "men...här har jag lyssnat på er på radio hela morgonen, och nu sitter ni i mitt kök!". Varmare och snällare människor får man leta efter!

Foto: Sveriges Radio.

Efter lunchen kom den tuffaste stunden under dagen för mig. Jag fick ont i magen då och då och jag började tänka på hur långt det egentligen var att springa minst 6 mil som vi fått i uppdrag att göra då. Men nånstans strax innan fyra mil hade jag hunnit bli piggare. Jag skrattade med Susanne åt massa dråpliga historier om felspringningar, vi drömde tillsammans om andra platser att springa mellan och vi var överens om att ingenting är omöjligt här i livet. Och plötsligt kommer det ut en man på farstutrappen till ett hus precis vid vägen, han sträcker upp armarna i vädret och skriker "I love you!" till oss. När något sånt händer går det absolut inte att känna sig trött och lite orolig.

När vi närmade oss Falkenberg hade vi fått ordnat eftermiddagsmat till oss av en av Susannes kollegor. Det var svårt att äta, jag hade ett lätt illamående. Men vi fick i oss tillräckligt för att ta oss vidare. Efter att ha pratat med en journalist från den lokala morgontidningen tuffade vi vidare in mot centrala stan. Vi hade då sprungit över fem mil, och vi visste att det skulle bli något slags mottagande vid den gamla anrika Tullbron inne i stan. Men det som hände där överträffade alla förväntningar. En delegation stod med en stor "Välkommen till Falkenberg"-skylt och ballonger och grejer, och vi fick applåder och stora leenden från något som kändes som en jättestor folksamling. Kommunrådets sekreterare (kommunrådet själv hade tyvärr behövt springa på ett möte eftersom vi blivit lite senare till Falkenberg än vi först hade trott) gav oss bland annat dricka och godis som en gåva från kommunen.

Foto: Sveriges Radio.

Efter lite kaffe var det sedan dags att springa vidare. Vi visste att vi hade åtminstone 13 kilometer till att springa innan vi var klara för dagen. Vi lämnade allt stoj och stim inne i stan och letade oss norrut. Nu var det bara vi, Fanny och våra egna rytmiska steg mot marken. Jag konstaterade att det knappt märktes att vi sprang. Det var som att promenera. Visst, jag kände en lätt trötthet i ryggen och magen, men jag såg inget slut på löpandet. Jag kunde fortsätta för alltid!

Efter lite trixande och felspringning upp på en större trafikerad väg kom vi ner mot havet igen. Vi kom till fiskeläget Glommen där vi bestämde oss för att ta en lite sightseeing medan vi sakta närmare oss 65 kilometer. Inne bland husen stannade sedan plötsligt en bil tvärt, och ut hoppade en kille och hans sjuåriga dotter. Han förklarade att han kört runt med sin bokbuss hela dagen och trots att han velat möta oss någonstans så hade han inte kunnat det. Och nu var vi plötsligt där, i hans kvarter! Han bubblade och pratade med oss en stund innan vi skiljdes åt efter ett mindre kramkalas.

Solen började försvinna vid horisonten och österut steg månen upp som ett gigantiskt rosa klot. Löparhöga och överväldigade av allt det vackra omkring oss räknade vi sakta ner meter för meter. Vi hade landat på 67400 meter som våra P4-lyssnare ville att vi skulle springa, men vi kunde inte låta bli att jämna ut siffrorna lite. När vi passerade den magiska gränsen där samtalen tog slut skickade jag iväg ett tyst tack till alla som gjort det här möjligt, och sedan puttrade vi på i mörkret bort mot sju mil.

Foto: Sveriges Radio.

Drygt ett halvt dygn efter att vi startade i Halmstad slog siffrorna om till 70 kilometer på min klocka, och vi stannade.

Det hela kändes ofattbart. Ett par mil norr om Falkenberg, omgivna av åkrar och öppet hav och ett allt tätare mörker stod vi. Nu var äventyret slut för den här gången. Men vi har redan skissat på en ny plan. Och jag tänker aldrig mer säga annat än att jag är ultralöpare.

Sju mil. Helt galet.

Foto: Sveriges Radio.

Häng med på välgörenhetslöpning genom Halland

Med darrande ben har jag idag lanserat en galen idé. Jag ljuger om jag säger att den inte är genomtänkt, för det är den. Jag har tänkt fram och tillbaka i två veckor. Men ändå. Den känns galen.

Vi springer så länge ni ringer, kallar jag det hela.

Jag och Susanne Johansson ska springa genom Halland på torsdag morgon, med start i Halmstad. Och vi gör det för ett gott ändamål - vi springer nämligen för Världens barn. Och hur långt vi ska springa beror på hur mycket pengar folk är beredda att skänka.

Varje år kampanjar Sveriges Radio och SVT för Radiohjälpens insamling till Världens barn, och bland annat har vi på P4 Halland ett insamlingstelefonnummer öppet under två veckor. Numret är 099-321 06, och varje samtal kostar 9.90 kr, varav 8.50 kr går till insamlingen. Och för varje samtal vi får in fram till och med torsdag så springer jag och Susanne tio meter. Och eftersom tio meter är ingenting vill vi ha många samtal!

Jag har ingen aning om hur mycket folk tänker ringa. Ni kan ju skicka oss till Göteborg om ni har lust! Allt jag vet är att vi är beredda att springa hela dagen!

Det hela kommer man kunna följa i direktsändning då och då under dagen. Och det går att lyssna via webben. Dessutom kommer det finnas en speciell blogg där vi kommer lägga ut bilder, och där det kommer ligga en länk till en karta där man ser var vi är hela tiden. Om man har lust att ansluta. Eller komma och ge mig mat. Jag kommer att behöva mycket mat.

Senast vi sprang ihop var när Susanne var på väg hem från Portugal. Då hann
jag med att vara med på en mil. På torsdag hoppas jag det blir längre!

Ett ultraidolmöte

Jag erkänner helt ogenerat att jag mött två av mina absolut största löparidoler idag. Att Portugal-Sverige skulle vara en bit kaka för ultra-Rune var inte så överraskande, men att Susanne skulle springa så snabbt (över en vecka snabbare än de trodde från början!) och dessutom göra det med sån löparglädje och sån strålande energi när hon aldrig gjort något liknande är verkligen imponerande.

När de kom springandes mot kyrkan där jag och ett tjugotal andra löpare samlats för att möta upp dem så kom de nästan skuttandes. Skrattande plockade Susanne upp kameran för att dokumentera oss, när det ju var vi som skulle ta kort på dem! Dessa helt otroliga två äventyrslöpare, det kändes nästan overkligt att se dem komma när jag följt dem på avstånd via pod, artiklar och telefonsamtal så länge.

Efter lite kramande och hejjande påbörjade vi sista milen på Susannes löprunda. Hela vägen in mot mål kom det folk till mötes med ojämna mellanrum med blommor, hejarop och kramar. Det var som ett millångt upplopp fyllt med hyllningar! Underbart. Och vi fick höra historier från resan, om hur de inte haft tråkigt eller tröttnat på varandra en sekund under de dryga två månader de spenderat med varandra dygnet runt. Det enda men Susanne påstår sig ha är ett litet sår i högra örat, eftersom hon hela tiden sprungit på pratglada Runes vänstra sida...

Under löpturen hittade jag dessutom ett par Falkenbergslöpare som precis som jag är sugna på att ta sig an Halland springandes under en vecka. Så vi får väl se om vi kan samordna det hela.

Plötsligt var det bara målrakan kvar, och en stor folksamling dök upp kring hörnet. Det kändes som att löparhalmstad gått man ur huse för att ta emot sin hjältinna och det var rysligt känslosamt att springa in under målportalen några steg bakom Susanne och Rune.

Några hurrarop, champagneglas och tal senare skingrades gänget där på gräsmattan i den oansenliga stadsdelen i Halmstad. Och om jag tyckte att det kändes vemodigt att säga hejdå och lämna platsen så kan jag knappt föreställa mig hur det känns för super-Susanne. Hur sjutton gör man för att återvända till det vanliga livet efter ett sånt här äventyr? En lång nerjogg lär det bli i alla fall, som varar ett par mil om dagen i några dagar...

Kramkalas i Trönninge där ett tjugotal löpare anslöt.

På väg igen! Och i nästan varje korsning stod någon som hejade och ville gratulera Susanne.

Bara nån kilometer kvar nu, och tempot ökade markant...

Framme!

Susannes man Ingemar hade fixat målportalen, och det blev champagne och grejer. Och åtminstone femtio personer stod och väntade och applåderade!

Fantastiska Susanne!

I väntans tider...

Vi börjar bli ett gäng nu som väntar på Susanne och Rune. Vi har fått rapporter om att de håller 8min/k, att de är glada och pigga och att de borde vara här om nån kvart.

Spring till Halmstad med Susanne!

Rune, Gudrun och Susanne.

Nu på söndag den 19 juni räknar Susanne Johansson och Rune Larsson med att komma fram till Halmstad som ju är Susannes slutmål på deras långa löpning genom Europa. Rune springer väl vidare hem till sig i Trollhättan vad jag förstår. I alla fall. Rätt många löpare i Halmstadtrakten kommer att springa med sista biten hem till Frennarp där Susannes familj fixar någon form av välkomstgrej, och det är bara för vem som helst att haka på!

Senaste jag har hört är att flera tänker möta upp vid Trönninge kyrka längs Ginstleden som de kommer komma springandes på. Därifrån är det en dryg mil kvar. En mil. Fatta. En mil av fyrahundra. Helt galet.

Hur som helst. Jag kommer lägga upp mer info om hur, var och när här på bloggen, men du kan även kolla in Halmstad OK:s hemsida där sönerna Kalle och Erik håller oss underrättade. På kartan nedanför ser ni vart kyrkan finns!

Tryck här för att lyssna på en intervju med Susanne i P4 Halland igår morse!


Visa större karta

En springtur genom Halland, någon?

Bara för att benen löpvilar så behöver inte hjärnan göra det. Faktum är att jag sällan tänkt så mycket på löpning som den senaste veckan, vilket inte betyder lite. Jag tänker på löpning i stort sett hela tiden annars också, men de senaste dagarna har det varit extremt.

Anledningen till tänkandet är att jag är grymt sugen på att sjösätta ett litet projekt snart. Jag drömmer om att springa Hallandsleden från norr till söder - en sträcka på sisådär 38 mil som går på stigar och småvägar. Det får förmodligen göras i omgångar, kanske hälften på försommaren och hälften när turisterna dragit hem någon gång i augusti. Hur som helst, det finns verkligen tusen fantastiska ställen att äta och sova på i det här länet, och ännu fler vackra platser att springa genom. Jag tänker mig etapper på runt 3-4 mil om dagen i makligt tempo. Tid för att stanna och filosofera under bokträden i Åkulla och på klipphällarna i Bua om man har lust med det, liksom. Jag vill ge mig iväg nu!

Ekologiskt, närproducerat och vackert, det verkar vara ledorden för många små gårdar som man kan stanna till på. Underbart!

Ett kungarike för en påskmust

Ibland tar man sig vatten över huvudet. Som igår. Hög av löparendorfiner från förra helgen tänkte jag mig ett nätt litet ultrapass från Halmstad hem till mina föräldrar på gränsen mellan Halland och Småland. Vackert landskap, sol och en sprittande glad Therese som var på humör för att umgås lite med sig själv. Kan liksom inte bli bättre förutsättningar.

Innan jag kommit en mil hade jag gått på toa två gånger. En mil senare stötte jag ihop med en huggorm i skogen. Halvvägs slog jag mig ner på en solig plätt och åt lite. Efter det började jag må illa. Sen tog vattnet slut på ett olämpligt ställe där det först inte fanns några hus, och sedan följde en lång sträcka med hus där ingen var hemma.

Ja, och sen kom colasuget.

Men jag måste säga att fram till illamåendet var det en underbar dag.

Tanken var att hålla ett lågt tempo (7.00-7.30 i snitt inklusive gåpauser) och verkligen ta det lugnt. Äta och dricka ordentligt och mer se dagen som ett äventyr än som ett träningspass. Jag har aldrig sprungit på de där vägarna innan, knappt ens åkt bil på dem, så det skulle bli roligt bara att se hur det såg ut. Och det var vackert, i alla fall ända till jag kom ut på raksträckan som gud glömde. Dit kom jag vid halvmaran ungefär. Varför bygger man raka vägar egentligen?

Just nu känner jag en stark ovilja när jag tänker på byar som Fröslida och Nyebro. Säkert fina platser sådär i största allmänhet, men i gårdagens colasugna löparbubbla var de enbart omotiverade hinder för min framfart.

Någon cola blev det inte, för övrigt. Men vid 42k stod Johan och väntade med påskmust. Jag drack en klunk och sprang sedan några hundra meter till för att åtminstone samla ihop maratondistansen. Sen satte jag mig i bilen och drack resten. Aldrig har väl påskmust smakat så gott.

Min enda vän i världen när jag misströstade som värst vid tre mil - en söt liten ponny som stod och tuggade vid sitt staket. Får man klappa en sån på mulen så känns livet genast lite bättre.

En av alla saker jag hittade längs vägen - ett naturreservat med en jättestor kulle med miljoners trappsteg. Jag gick ett femtiotal för att se hur högt det var, men ångrade mig när jag började fatta hur många steg jag skulle behöva ta för att nå toppen...

Utan cola i fyra mil...

...försmäktar jag på denna väg. Suck. Jag försöker springa hem till mina föräldrar idag. Det är fem mil på små, söta asfaltsvägar. Men det är fasansfullt varmt och jag har tänkt på cola i två timmar. Om fem kilometer finns det en liten chans att det finns en kiosk. Finns det inte det så kastar jag mig ner på marken och grinar.

The Skånska Gästgifvaregårdar Ultra Experience pt 2

Om man fullföljde Fredrikas fantastiska helgplan skulle man komma upp i elva mil och elva rätter totalt. Jag lyckades med det sistnämnda i alla fall. I söndags vaknade jag nämligen i Skivarp med en ömmande häl och haltade således ner till frukosten, och jag kände mig inte alls redo för ytterligare drygt 55k.

Men för tusan. Man måste ju prova. Så efter en lite småtråkig frukost (med tillhörande historielektion från gästisägaren - han var en glad liten man som tyckte om att berätta massa saker om mullbär och häkten. Rätt så underhållande.) så svidade vi upp oss i löparstass och klev ut i solen. Skaran var något decimerad och tankarna kring vägval och distans gick åt lite olika håll. Håkan och Leffe ville springa i skog och ville ta en nordligare väg. Maria R och Stefan ville springa fort, såklart. Själv ville jag att kroppen skulle vara hel när jag kom hem, så jag umgicks med tanken att springa till Tomelilla och därefter låta någon form av rullande transportmedel forsla mig till Brösarp.

Söndagens gäng - Zingo, Håkan, Leffe, Cecilia, Barbro, jag, Thomas, Maria R, Carina och Stefan.

En liten closeup på Maria R som sprang helgens alla drygt elva mil i fivefingers!

Vi påbörjade dagens färd. Och för den som undrar hur det är att springa dagen efter man varit ute och sprungit i över sex timmar så kan jag säga att det var stelt. Om jag i vanliga fall tar fem kilometer på mig att komma igång så tog jag åtminstone en mil på mig den här gången. Och innan jag ens hade sprungit så långt hade jag bestämt mig för att lämna walkover på dagens etapp. När jag beskrev mitt onda för Benet och Cecilia så dök termen plantar fasciit upp i samtalet, en term man verkligen inte vill använda i samma mening som ens egen häl. För att inte göra ont värre bestämde jag mig för att när min fina lilla ultralöpargrupp svängde till vänster för att ta sig upp mot Tomelilla så fortsatte jag rakt fram med byn Svarte som mål. Där gick Pågatågen förbi och jag skulle med lätthet ta mig till Ystad för vidare tranport upp till Brösarp.

Platta Skåne. Lång raksträcka, grön åker på båda sidor, ibland en brun, och med jämna mellanrum en by. Ungefär så.

Ensamlöpare från och med Snårestad.

Sagt och gjort. Det var inte lätt att se Håkan, Leffe, Zingo, Cecilia, Benet och Barbro springa åt rätt håll och inte följa efter själv. Jag hade så gärna velat fortsätta! Men det hade inte gått, jag var bara tvungen att inse det.

Bredvid ett vindkraftverk några kilometer senare hittade jag en liten gård med en pratglad bonde som jag stannade till hos och lånade toaletten. Han ville sedan muttra lite om väder och vind och sus från verket och jag lyssnade snällt medan jag drack vatten. Vinkade sen hejdå och rätt var det var såg jag havet. Svarte låg precis vid vattnet, och mina ögon tårades nästan så vackert var det. 13 kilometer var sprungna och jag kände mig plötsligt pigg. Havet har den effekten på mig tydligen. Ett Pågatåg lämnade stationen just som jag passerade spåret, och jag tänkte att vafan, Ystad är bara sju kilometer bort, det är väl lika bra att trava på! Så det gjorde jag. Hälen mådde dessutom bättre, och jag kunde inte motstå en löptur längs med vattnet och i den strålande solen.

Svarte. Jag kunde lätt tänka mig att bosätta mig i nåt av de här husen...

Vackra havet!!

För övrigt får man pausa mycket när man är ultra. Och kasta lite macka.

Med tre kilometer kvar ringde Håkan och kollade läget. Han och Leffe var någonstans i en skog och tänkte sig att de skulle springa några kilometer till och sedan slå sig ner i solen och vänta på skjuts. Jag fick gärna åka med om jag ville, skjutsen skulle utgå från Ystad. Min enda uppgift var att hitta några flaggprydda kanoner på en gräsmatta och stanna där tills en blå bil dök upp.

Jag kom in i bebyggelsen, mötte några Ystadcyklister och fattade sedan inte var jag var. Frågade en snäll cyklist var de hade lagt kanonerna nånstans och fick veta att det bara var att ta till höger och sedan rakt fram. Och jag sprang och sprang. Inga jädrans kanoner såg jag. Inte ens en gräsplätt. Och gud vad sugen jag var på glass! Jag var så uppfylld av mina tankar på körsbärsglass från SIA att jag sen höll på att missa de dära kanonerna när de var mitt framför mig. Tvärstopp blev det då, och klockan stannade jag på prick 20 kilometer. En nätt liten återhämtningsjogg sådär dagen efter mitt livs andra ultra.

I det lilla vita huset i mitten kan jag också tänka mig att bo.

Den blåa bilen innehållandes Håkans underbara mamma kom sedan förbi och jag fick se Ystads knasiga påskpynt i egen hög person (en kycklingdocka i mänsklig storlek upphängd i ett träd till exempel) innan vi for ut på landet för att hitta skogen där Leffe och Håkan satt och häckade.

Väl framme i Brösarp fick jag min äggakaka och en hiskeligt god öl. Liselotte satt i solen och kurerade sin förkylning och de andra var i Kivik och smörjde kråset.

Leffe på verandan. Soft som tusan!

Knappt hade man hunnit tänka tanken "undrars när de andra kommer dyka upp" förrän Maria R kom traskandes uppför trappan, oförskämt pigg. Hon sprang alltså drygt 11 mil under två dagar på sin ultradebut. Sjukt coolt!

Resten av dagen och kvällen gick sedan alldeles för fort. Verandahäng med Leffe, Håkan, traktens alkisar och ett 60-årskalas var vad vi hann med innan det blev dags för dusch och middag. Middagen var sedan gudomlig, och efter det vakade vi ut personalen genom att uggla i baren tills sista servitrisen sa att hon skulle gå hem och lägga sig. Då satt vi kvar en stund till och innan Fredrika lämnade sällskapet för att resa hemåt lovade hon att nästa år blir ännu bättre. Jag vettetusan om det är möjligt, men å andra sidan tror jag vad som helst om den kvinnan.

Hade det inte varit för att jag var tvungen att åka hem och jobba hade jag förmodligen suttit i Brösarp ännu och diskuterat kaffe med Håkan, Full moon race med Barbro eller bara i största allmänhet myst runt i den där sköna atmosfären som det här ultragänget skapade.

Tack alla fina människor för en underbar helg!