Därför gick Vasaloppet 2012 så bra

När det går dåligt, när en misslyckas med att nå uppsatta mål, då jädrar analyseras det. Då är det lätt att gräva ner sig i "varför" och fundera över alla smådetaljer som en borde ha gjort. Sprungit lite mer intervaller. Lite fler långpass. Ja du vet.

Men när det går bra - hur bra är en på att analysera då?

Många tankar hann flyga genom mitt huvud under den sista timmen på Vasaloppet i söndags. Jag kände mig så stolt och så nöjd med min säsong och med min inställning till loppet. Jag hade nämligen fått så många saker att klaffa och resultatet lät uppenbarligen inte vänta på sig. Och för att inte tappa bort känslan av att ha lyckats så ville jag fundera ut exakt vilka grejer som var viktigast för att söndagens lopp gick så bra. Här är vad jag kommit fram till:

Kontinuitet. Jag har haft en säsong där jag fått genomföra i princip alla planerade pass. Jag har kunnat träna på utan sjukdomsuppehåll. Dessutom ska en inte förakta det faktum att jag nu har tre års kontinuerlig uthållighetsträning bakom mig, där jag successivt kunnat höja intensiteten och mängden totalt.

Fokusering och variation kontra mängd. Jämför jag den här säsongen med den förra så har jag egentligen bara kört ett litet antal mil mer på skidor respektive rullskidor den här säsongen. Och jag tror inte att det är ett bekymmer. Jag har nämligen tränat mer fokuserat och varje pass har haft ett syfte. Variationen har varit större, jag har inte hållt på med för mycket "mellanmjölksträning". Skidintervaller har blivit ett lika naturligt inslag som löpintervaller.

Kärleken till skidåkningen. Förra året präglades de sista två veckorna innan Vasaloppet av en mental trötthet. Jag var lite less på skidåkningen, för snön försvann och jag var hänvisad till konstsnöspåren som ligger nån timmes bilresa bort. Det blev många sena kvällar där träningsglädjen inte direkt var på topp. I år tränade jag annat om jag inte pallade de långa bilresorna. Jag valde att fokusera på glädjen snarare än att knarka skidmil till vilket pris som helst. Jag ville helt enkelt inte tappa bort kärleken till skidåkningen.

Ett mer genomtänkt näringsintag under loppet. Förra året hade jag ingen strategi för hur jag skulle få i mig energi under loppet. Jag trodde att det skulle räcka med sportdryck och vatten, och nån gel mot slutet för att boosta mig. Jag kunde inte ha mer fel. Humöret sjönk i takt med energinivån, och när kroppen skrek efter energi till slut så var det för sent. I år fyllde jag på kontinuerligt redan från början med energi som jag vet funkar för mig, och jädrar vilken skillnad det blev!

Och, till slut, den allra viktigaste punkten:

Den mentala uppladdningen. Förra året hade jag ett uttalat mål med mitt Vasalopp, men jag hade ingen strategi för hur jag skulle göra om jag inte nådde målet, eller om jag behövde tänka om där ute i spåret. Jag var inte mentalt förberedd, och kraschlandade. I år sänkte jag förväntningarna på mig själv utifrån. Jag skyltade inte med mina målsättningar. Jag visste vad jag ville (vilket var att bli bland de fyrahundra bästa), men jag visste också att jag inte ville dit till vilket pris som helst. Mitt allra viktigaste mål var att älska skidåkningen under loppet, och komma i mål i Mora med en längtan efter nästa års lopp, inte eftersom jag ville ha revansch, utan för att jag älskar att åka skidor och särskilt att göra det i fäders spår.

Efter ett sjukt roligt och peppande skidpass innehållandes spurtstrider på Hemus i Mora.

Med Pasi Salonen i hissen

Jag har just varit ute på en traditionsenlig morgonjogg. Jag är nämligen på en liten tjänsteresa i Stockholm igen, och när jag är här uppe så behöver jag inte börja jobba kvart över fem utan sådär vid tiosnåret. Således har jag eoner av tid att göra saker på, och då morgonjoggar jag.

Och jag kan tala om att mina lårbaksidor vänligt men bestämt berättade för mig att jag åkte Vasaloppet i söndags. Men då var det ju bara att dra av på takten lite, stanna och kolla på fåglar och fundera över livet. Jag tänkte på Ironman. Funderade över hur jag ska lägga upp träningen framöver.

Och så var jag plötsligt tillbaks vid hotellet. Klev in, fortfarande fullt uppe i mina triatlontankar. Och då står plötsligt självaste Pasi Salonen mitt framför ögonen på mig och väntar på hissen! Hur stor chans är det liksom. "Haft en skön tur?" frågade han. "Jorå, helt okej. Jag ska förresten göra en Ironman i sommar!" utropar jag. "Nähä, vad roligt!" säger han, och undrar var jag tränar och hur. Jag svarar med tindrande ögon, helt starstruck.

Den här dagen har verkligen börjat bra!

Stockholm vaknar. Vackert.

Siffernörderi om Vasaloppet

Jag sitter och gottar mig lite i siffror såhär några dagar efter målgång. Konstaterar att det har hänt grejer:

2011
Segrartid: 4.25
Medaljtid: 6.38
Min tid: 8.23
Tid från segraren: 3.57
Tid från medalj: 1.45
Placeringar från medalj: 369

2012
Segrartid: 4.08
Medaljtid: 6.12
Min tid: 6.39
Tid från segraren: 2.31
Tid från medalj: 27 minuter
Placeringar från medalj: 98

Andra jämförelser man kan ägna sig åt om man vill vara lite kaxig är min tid kontra Johans. Vi har ju trots allt lagt ner ungefär lika mycket tid på vinterträning, även om jag tränar mer volymmässigt fördelat över året.

2011
Johan: 5.58
Jag: 8.23
Diff: 3.25

2012
Johan: 5.08
Jag: 6.39
Diff: 1.31

(Och med det vill jag förstås inte säga att Johans prestation i år är sämre än min, hallå, han förbättrade sig med 800 placeringar! Och jag är fortfarande så stolt över honom att jag håller på att gå av på mitten. Men det säger ändå något om min utveckling.)

Det är kul med siffror när de visar roliga saker!

Skidorna är rengjorda och paraffinerade (av Johan, min hjälte) i väntan på nästa års säsong. Och om nån undrar så är det i princip bara SCS:en längst till vänster som är mina, och så får jag låna de gamla (och för långa) Kneissl-skejtskidorna till höger när jag vill skejta. Foto: Johan.

Vasaloppet 2012 - ett glädjerus

Förlåt, men det här kommer bli en liten roman. Hoppas du orkar hänga med.

Efter förra årets lopp, som i mångt och mycket blev en besvikelse efter debutårets euforiska upplevelse, så skrev jag såhär som svar på Majkens kommentar om det där med åkare som hänger på och inte hjälper till att dra:

"Jag tar det helt klart som en morot, jag ska åka ifrån varenda en nästa år, och verkligen se det som en bra grej när de väljer att åka bakom mig, det betyder ju att jag åker på bra och att de behöver min hjälp."

I år gjorde jag just det. I ett gigantiskt flow som dök upp efter Oxberg någonstans drog jag på som bara satan, och åkte om åkare efter åkare. Några hakade på, och jag njöt av att vara den starkare kvinnan, den som folk åkte efter och som kunde hjälpa till att dra fram trötta medåkare.

Det märkliga med årets lopp var nämligen just det - att jag blev starkare och piggare ju längre loppet led. Efter en första dipp i backarna upp mot Risberg där jag fick jobba hårt mentalt för att inte knäckas när det gick tungt så gick allt bara uppför. Ja, förutom när det bokstavligt talat gick nerför då. Som i backarna efter Evertsberg. Jag körde omkull i en snödriva där spåren plogats bort helt och hållet, men klarade mig helskinnad och utan att riva med mig några andra i fallet. Skönt. Jag känner mig fortfarande inte tillräckligt säker på skidorna för att våga dra på helt och hållet utför, utan valde medvetet att lägga mig i högerspår så jag kunde ta det lite försiktigare både efter Evertsberg och efter Hökberg. Fick se mig omåkt av ganska många åkare, men sörjde inte så mycket över det. Särskilt inte eftersom jag rätt snabbt stakade ikapp igen. Och med tanke på alla högar med vurpande människor som jag rent reflexmässigt lyckades parera, och alla blodiga ansikten jag såg efter målgång så är jag rätt glad över att jag klarade mig så bra som jag gjorde.

Nånstans efter Evertsberg började jag dessutom prata med mig själv - jag uppmanade mitt skidälskande jag att njuta, att se mig omkring och ta in varje ögonblick. Snart skulle denna fantastiska dag vara över, och jag fick inte missa en sekund av den. Jag kom i samspråk med en kvinna i spåret bredvid, och vi konstaterade nästan i mun på varandra att det vore fint om spåren fortsatte efter målet i Mora, för en sån här dag vill man bara åka skidor i resten av livet.

I Oxberg slogs räknemaskinen i huvudet igång. Totalt sifferförvirrad ägnade jag elljusspåret mot Gopshus åt att försöka räkna ut när jag skulle kunna vara i mål. Kom till slut fram till att jorå, nån minut under sju timmar skulle jag nog kunna klara! Bara tanken på sjutimmarsgränsen gjorde mig lycklig. Tänk att få säga att jag åkt på sexfemtionio! Vilken lycka!

Backarna upp mot Hökberg kändes som en piss i rymden, och jag konstaterade glatt att det var en bra idé att åka och träna i Vasaloppsspåren tidigare i vinter. Nu kändes det som att jag kunde sträckan Oxberg-Hemus som min egen ficka, och det var tryggt och skönt.

Jag for så snabbt jag vågade ner från Hökberg och funderade lite över glid och fäste medan jag åkte. Jag hade riktigt bra skidor! Visst, det var folk som gled om mig, men oftast var det tyngre män som förmodligen hade fördel av sin vikt. Och fästet kändes riktigt lyckat. Jag hade inga problem uppför, om man bortser från trängseln som gjorde att det var svårt att åka tekniskt bra. Så jag åkte och kände mig så jäkla stolt. Varenda  drag med borsten och all irriterad hud på klistertummen var såååå värt det! Jag hade vallat själv, och jag hade gjort det bra!

Och det var inte bara skidorna som var bra, hela kroppen var fantastisk! Jag kände mig så himla glad över alla rullskidsmil och alla ovallade snömil på skejtskidorna - min kropp kändes urstark. Jag låg på i uppförsbackarna och stakade där andra diagonalade, och mellan Läde och mål kändes det som att jag stundtals forsade fram mellan spåren och passerade hundratusentals åkare. Riktigt så bra var det förstås inte, men jag hittade ett skönt flyt och kunde under långa perioder ligga i vänsterspår och känna att jag hörde hemma där. Jag åkte helt enkelt snabbast i fältet!

En liten, liten djävul dök för övrigt upp på axeln nånstans strax efter Eldris. Varje gul väst som jag passerar är förstås en liten seger (placeringsjägare javisst!), men lite längre fram fick jag syn på en speciell gul väst som satt på en blåklädd kvinna som jag kände igen. Först tänkte jag att jag såg fel, men ökade samtidigt farten just in case. Jag ville ju komma förbi! Och när jag kom närmare såg jag att det var hon - en halländsk åkare som jag tycker är stencool och som alltid varit snabbare än jag. Djävulen på axeln fick mig att staka järnet förbi, men inom mig kände jag mest förvåning. Hon måste haft en dålig dag, minns jag att jag tänkte.

Och så var de då här, de sista tre kilometrarna. För den som inte upplevt det så kan jag inte beskriva det bättre än att målet liksom suger en framåt. De sista tre kilometrarna är som ett enda långt upplopp, där glädjen över att snart ha klarat av den här enorma prestationen som ett Vasalopp är liksom lyfter en framåt och skickar in enorma mängder energi i kropp och hjärna. Jag fick med mig en kille som hakade på mig sista biten som berömde mig för min styrka och som hjälpte till att dra oss fram och förbi ett flertal åkare mot slutet. Jag trampade runt i kurvan under vägen, styrkestakade uppför Auklandbron och så låg den där framför mig i all sin prakt - upploppsrakan. Med den extra lilla kullen, som knappt kändes i min lyckorusiga kropp. Killen jag fick med mig på slutet stannade till en sekund på toppen och gjorde nåt så fint som att ge mig en liten applåd för att jag stakade mig uppför backen och helt rörd och lycklig stakade jag efter honom fram mot målet.

Jag korsade mållinjen så jävla lycklig. Målfållan var full med fotografer som trängdes runt den danska kronprinsen som just kommit i mål (trots att han startade tre led före mig...) och funktionärerna stressade på oss åkare mer än vanligt för att vi inte skulle stanna kvar och glo. Men jag kunde inte bry mig minde. Jag var i mål, jag hade krossat alla mina egna förväntningar på mig själv och jag hade haft så förbannat roligt nästan hela vägen!

Och dagen bjöd dessutom på några små extra glädjeinjektioner. I omklädningsrummet träffade jag först en sjukt skön tjej med medalj om halsen. Imponerad frågade jag om jag fick kolla på den, har trots aldrig sett en sån i verkligheten innan. Hon frågade förvånat var jag hade min egen. Jag förklarade att den får bara de som åkt vinnartiden + femtio procent. Jaha, sa hon då, jamen jag fick ju en förra året också, så då har jag väl åkt bra då! :) Och i duschen träffade jag Frida som berättade att hon läser min blogg och vi snackade rullskidor, lårkakor och om hur fantastisk underbart det här loppet är. Superroligt! Och sist och slutligen stötte jag ihop med Johan vid matserveringen, också han med en medalj om halsen. Hans första någonsin! Och han hade fullkomligt krossat medaljtiden, han kom i mål med tjugo minuters marginal! Jag blir helt sprickfärdig av stolthet när jag tänker på det.

Jag har mina aningar om varför loppet gick som det gick, men det kommer i ett senare inlägg. Och jag har dessutom redan hunnit fundera på nästa års mål i Vasaloppet, men det är hemligt just nu...

Lite statistik på det kanske:
Tid: 6.39.15 (8.23.01 förra året)
Placering: 274 (514)
Placering totalt: 5914 (nånstans runt 8380 förra året)
Placering bland halländska damer: 4
Snittempo: 13,53km/h
Högsta tempo: 42,5km/h

En klar fördel med att åka lite snabbare - man hinner se prisutdelningen... Här har Jörgen Brink och de andra just blivit hurrade och applåderade.

274:a!

Jag har haft en fantastisk dag. Klättrade nästan 250 placeringar, bara en sån sak. Jag lovar att berätta mer sen, nu ska jag bara njuta, äta och dricka whisky.

Nu jädrar är jag redo!

Efter mycket om och men och diskuterande är skidorna färdigvallade. Klistergrund med några lager VR45 och Blå extra på toppen. Jag är nervös som satan men längtar ändå efter morgondagen. Skidåkning i solsken en hel dag - kan man ha det bättre?

Jag skulle varit rik...

...om jag fått en krona per drag med nylonborsten som jag gjort sedan jag skaffade skidor för ett par år sedan.

Nu är i alla fall glidet fixat och skidorna är svarta och fina. Fästet vågar jag inte lägga på förrän imorn kväll...

Majken Johansson Henaes: "Jag ska vinna Vasaloppet"

Majken på Tjejvasan 2012. Bild: Ida Wickström/Erik Wickström.

Sist ut i min serie om coola kvinnor i Vasaloppsspåret är en 21-åring som jag är övertygad om kommer gå långt. Snart står hon helt klart högst upp på pallen efter Vasaloppet!

För tre år sedan åkte den då snart 19-åriga Majken Johansson Henaes från Anderstorp sitt livs första Vasalopp. Redan efter tre mil gjorde det ont överallt och hon kom i mål som 415:e tjej. Nu, tre år senare, ställer hon sig på startlinjen i led 3 med målet att bli topp 30.

- Jag åkte mitt andra Vasalopp 2010 utan att egentligen ha tränat jättemycket. Och då gick det bättre! Så jag började fundera. Jag kanske kan bli bra på det här? Jag frågade pappa, och han sa visst, du kan vinna Vasaloppet, men då måste du träna! säger Majken och skrattar.

Ett litet steg på vägen kom hon i tisdags. Då vann hon Halvvasan och fick åka in under målportalen i Mora som första tjej.

- Det var helt galet! Jag hörde dem säga i Hökberg att snart tar vi emot första dam, och jag tänkte mest "jaha, var är hon då?". Och så var det jag! Resten av vägen funderade jag på om jag kanske skulle få en krans på upploppet, men så var det inte...

Majken har åkt skidor sedan barnsben. Hon var två år första gången hon stod på skidor, och hennes föräldrar har hela tiden varit noga med att skidor ska hon bara åka om hon tycker att det är roligt. Hon tror att det är hemligheten bakom att hon kan, orkar och vill lägga ner så mycket tid som hon gör på träningen numera.

- De sa till mig att Majken, det här får du göra om du vill och känner för det. Och när det är så då kan man utveckla kärlek till något. Jag tycket verkligen att det här är jätteroligt!

Hon har turen att ha en förstående arbetsgivare som dessutom är en av hennes sponsorer. Därmed kan hon komma in senare för att hinna med morgonpassen. Och hon är otroligt målmedveten och disciplinerad när det gäller träningen. Inga pass ställs in för att hon är lite osugen.

- När det är något jag vill ha, då lägger jag ner massor med tid och energi på det. Och då kan jag inte ställa in träningen för att jag är lat!

Bäst trivs hon i tävlingstempo. De långa, halvhårda A2-passen är favoriterna.

- Det säger nog en del om mig. Det är tävlingarna som är det roliga! Och jag har alltid tyckt bäst om att hålla på länge. På friidrotten i skolan när vi skulle springa 100 meter så minns jag att jag tänkte "varför kan vi inte springa tusen meter istället?".

Att det skulle bli långlopp och Vasaloppet hon satsade på var alltså inte så konstigt. Och på Tjejvasan i lördags fick hon känna på lite hur det kan vara att vara där uppe, i toppskiktet bland åkarna. Hon startade i elitledet, inplockad som ett slags wildcard.

- Jag värmde upp med Team Exspirittjejerna. Det var nästan det coolaste av allt!

Det uppsatta målet var att komma topp 30 även där. Och det började bra.

- Det var kallt och bra i början. Men efter en mil hade snön blivit varmare, och då försvann mitt glid. Vi hade helt enkelt vallat för kallare före. Så man kan säga att det var mycket slit för ganska lite fart. Med fyra-fem kilometer kvar kom en grupp åkare ifatt, och då var jag så förbannad så dem lyckades jag hålla bakom mig. Men jag kom i mål som 33:a, och det får jag trots allt vara nöjd med med tanke på startfältet.

Men nöjd vad hon inte. I hemlighet hade hon hoppats på en placering bland de 25 främsta.

- Men å andra sidan - hittills har jag förbättrat mig hela tiden, lopp efter lopp. Det var nog bra med en motgång, för jag blir bara ännu mer taggad då. Det första jag tänkte var att nu jäklar ska jag träna!

Om Majken får bestämma ska det vara trögt före på söndag. Hon har en bra motor och kommer bäst till sin rätt när det är slitigt. Och hon förbereder sig för att det kommer göra ont, riktigt ont.

- Samtidigt är det så att numera känns inte nio mil som någon oöverkomlig distans längre. Jag är tränad för det här.

När står du högst upp på Vasaloppets prispall?

- Jag kommer vara topp tre om sex-sju år. Och det enda som kan hindra mig från att nå mitt mål är jag själv. Det är bara jag som kan sätta mina egna gränser.

Ännu en kunglighet i spåret

När nu kronprins Frederik av Danmark bestämt sig för att kasta sig ut i Vasaloppsspåret så kan tydligen inte vår egen prins vara sämre. I detta nu åker Carl-Philip omkring och skejtar nånstans mellan Oxberg och Mora. Ryktet bland åkarna i spåret gör också gällande att den unge herrn tänker spänna på sig skidorna även på söndag och ta sig hela vägen mellan Transtrand och Mora. Vi får väl se hur det blir med det.



Skärmklipp från vasaloppet.se

För övrigt har jag nästan kramp av nervositet just nu. Jag har hört att det kommer bli ett blixtsnabbt lopp för eliten, men samtidigt säger väder-Pia på SVT att det kommer bli dagsmeja för oss lite långsammare åkare. Jag hatar dagsmeja. Och hur sjutton vaccinerar man sig mot att glömma bort att packa ner viktiga saker? Trots ett i det närmaste ceremoniellt packningsförfarande igår så är jag övertygad om att jag har missat nåt.

Hjälp!

Jenny Hansson: "Jag ska försvara fjolårssegern"

Jenny Hansson går in som tvåa på Marcialonga 2012. Foto: Magnus Östh/Team Exspirit.

Idag möter du kvinnan som fått titta på teamkompisen Susanne Nyström lite snett nerifrån från silverplatsen på pallen under flera av säsongens långlopp. Kanske är det på söndag hon får kliva högst upp igen...?

Under förra årets Vasaloppsvecka slog Jenny Hansson till med sin första vinst någonsin i Tjejvasan. Och i Vasaloppet när hon ändå var i farten. Båda gångerna med Team Exspirit-kompisen Susanne Nyström strax bakom.

- Förra året var jag stark, rent generellt. Och så hade jag ett tävlingsuppehåll just innan Vasaloppsveckan, så jag var riktigt sugen på att tävla. I år ser säsongen inte riktigt likadan ut, säger Jenny.

Och hittills i år har det varit omvända roller i många av långloppen i Ski classics. I lördagens Tjejvasa spurtade Jenny om tredjeplatsen mot Sara Lindborg medan Susanne just spurtat ner Sofia Bleckur och tagit hem segern.

- Jag fick slita rejält från start i lördags. Känslan i kroppen var inte alls på topp, men jag vet att det finns en högre kapacitet i kroppen. Men jag är nöjd med att jag kunde placera mig så bra trots en dålig dag, säger Jenny.

Hon och Susanne hade gemensamt tagit beslutet att köra hela loppet med blanka skidor. Det var båda två eller ingen, eftersom taktiken var att hjälpas åt och dra på de flackare partierna där de kunde ha nytta av bättre glid jämfört med åkare med klister under skidorna.

- Vi har pratat länge om att staka hela Tjejvasan eftersom ingen hade gjort det tidigare. Även om vi inte kunde använda oss av vår taktik fullt ut eftersom jag hade en sämre dag än Susanne så var det häftigt. Och trots att jag inte kunde gå för fullt så kunde jag ändå gå ifrån de traditionella åkarna uppför, fast jag stakade och de diagonalade.

Experimentet kommer dock förmodligen inte upprepas på Vasaloppet på söndag. Jenny tror inte att hon eller särskilt många andra kvinnor har tillräcklig överkroppsstyrka för att loppet skulle gå fortare med enbart stakning jämfört med om hon vallat fäste. Och hon vet, för hon har ofrivilligt fått staka de nio milen för några år sedan.

- Det var så skiftande förhållanden och temperatur under loppet, så fästet var dåligt. Men så vill jag inte ha det igen. Jag måste bli starkare i överkoppen först. Speciellt i Lundbäcksbackarna vill man gärna diagonala.

Att det ofta är just Susanne Nyström som Jenny fightas om segern med är kanske inte så konstigt. De sporrar varandra på träningarna och kan lyfta varandra till att bli bättre skidåkare. Och på träning är de vänner. Men en kilometer från mål händer det något.

- Då är vi genast konkurrenter... Men samtidigt är jag glad för hennes skull. I lördags när jag fick höra att Susanne och Sofia låg där framme och jag kände att jag själv inte kunde slåss om segern så valde jag att inte hjälpa till att jaga ifatt dem heller. Då hade vi riskerat att få med en större klunga och då kanske det hade blivit svårare för Susanne att vinna. När jag hörde att det var hon som tog hem segern före Sofia blev jag förstås väldigt glad.

På söndag är det dock allt eller inget som gäller. Jenny hoppas på fina, snabba förhållanden, och hon tänker försvara sin seger från förra året.

- Susanne har lite väl många segrar under säsongen, det börjar bli dags för mig att vinna nu, säger Jenny och skrattar.

I morgon kommer sista delen i miniserien om coola tjejer i Vasaloppsspåret på söndag. Då möter du en 21-åring som siktar högt och som om du frågar mig kommer slåss om segern i Vasaloppet om sisådär fem-sex år.

Världens bästa glidtest

När vi närmade oss snön i Hallands inland i eftermiddags sprack molntäcket upp och solen tittade fram. Underbart! Och under detta sista skidpass innan Vasaloppet passade jag på att testa glidet på mina skidor lite.

Med snö som inte sett röken av minusgrader på flera dagar utan istället legat och försmäktat i tio plusgrader, kombinerat med klister från hela Hallands skidor så blir glidet vad det blir. Så man kan väl säga att det gick lite trögt idag... Känns gött. Vilket före det än blir på söndag så kan det inte vara värre än det här. Och jag är så jäkla taggad!

Malin Ewerlöf Krepp: "Jag känner mig som en glad motionär"

Malin Ewerlöf Krepp som vi är van att se henne - springandes. Foto: ewerlov.eu

Först ut i min miniserie med tjejer i Vasaloppsspåret på söndag är Malin Ewerlöf Krepp. Som löpare har hon massvis med meriter i bagaget, men som vasaloppsåkare är hon rookien i gänget.

När startskottet går för Vasaloppet på söndag morgon heter en av de knappt 16000 åkarna Malin Ewerlöf Krepp. Det är andra gången i livet som hon tar sig an de nio milen mellan Sälen och Mora, men första gången som hon kör "riktiga" loppet.

- Jag har drömt om det länge, och när en kompis skulle åka så hakade jag på. Sen hoppade han av typiskt nog, men det gör inte så mycket. Jag är glad att jag blev indragen i det här, säger Malin.


Även om Malin Ewerlöf Krepp för de flesta är känd som medeldistanlöpare med bland annat svenskt rekord på 800 meter och 1500 meter så är det inte första gången hon ställer sig på ett par skidor. Redan som liten åkte hon en hel del, och skidåkningen är något hon inte vill vara utan.

- Jag har alltid älskat längdåkning som träningsform. Det finns i blodet hos mig, jag har det i mig sedan barnsben.

Bäst trivs hon när det är riktigt kuperat, när kroppen och hjärtat får kämpa lite.

- Jag gillar när det är tufft, när jag får upp pulsen rejält. Och så är det skönt att få komma rakt ut i naturen, ensam. Det är avkopplande, lite som terapi. Jag kan tänka fritt, och gillar att vara ute ensam och åka.

Men på söndag är hon allt annat än ensam. Och den stora mängden människor både skrämmer och peppar henne.

- Jag fasar för att tävlingsdjävulen ska sätta klorna i mig bland alla människor. Tänk om man vill ta sig fram så fort som möjligt och så är det en massa folk i vägen. Det är nog det som jag kommer få tygla och kämpa med mest tror jag...

Vad ser du mest fram emot på söndag?

- Starten! Alla de där människorna som man sett så många gånger på tv och fått rysningar. Att stå där vid startlinjen och känna adrenalinpåslaget. Och så ser fram emot att komma i mål också förstås.

Men hon ser inte Vasaloppet som en tävling. Den stora skillnaden är förstås att det inte är ett löplopp. För även om hon lagt elitlöparkarriären på hyllan så ligger det fortfarande en hel del prestige i att springa lopp, och hon har vissa mål och krav på sig själv. Men inom skidåkningen är det inte så. Det finns inga krav på prestation.

- Det är skönt att få känna sig som en i mängden, som en glad motionär. Jag är som vem som helst.

Nästa kvinna ut i min lilla serie porträtt av tjejer i spåren på söndag är kvinnan som jag helst av allt ser högst upp på prispallen...

Väderprognos för söndag

Skärmklipp på Sälenvädret från yr.no

Alltså, man kan få en sämre väderprognos än den här inför söndag! Sju minusgrader i starten, gött! Och inte alltför olik prognos över Moratrakten med minusgrader hela dagen och inte nån sol som kommer och grötar till snön. Dessutom är det plusgrader för tillfället, och så kommer det frysa på ordentligt på fredag. Snabbt före med andra ord. Båda inte jättegott för de med medaljambitioner förstås, och ärligt talat så är det inte det bästa för mig heller. Jag råkar vara rätt stark när det är tungt före och kan plocka placeringar, medan jag är rätt feg när det går för fort i nerförsbackarna. Men ändå. Det är trots allt roligare att åka när spåren är fina.

Nu är det bannemig nära och det pirrar ordentligt i magen!

Tuffa intervaller i plusgrader

Säga vad man vill om vårväder, men det gör minsann inte livet som skidåkare lätt. I eftermiddag har ytterligare ett skidpass lagts till handlingarna. Långintervaller i svag uppförsbacke. I tung, småblöt snö. Jag kände mig inte snabbast i världen och fick slita rätt ordentligt för att hålla uppe farten. Men det är som det ska och ingen fara.

Imorn skidar vi sista passet innan söndag. Då står korta intervaller på schemat, med fokus på känsla och glädje. Tufft, kort och hårt. Inte alls min kopp te i vanliga fall, men som sista pass innan ett långlopp är det underbart.

Några tappra skidåkare hittade vi på konstsnön.

Och det var till och med flera som var där och åkte trots att de inte skulle köra lopp i helgen. Ganska obegripligt, för SÅ roligt är det inte med smutsig och blöt konstsnö...

Kändisar i spåret och nevositet

Alltså. Här har man tränat spurter och fällningar hela vintern och så kommer han kanske inte till start! Vad är det för sätt. Men men, äter man för många äpplen så gör man och då kanske man får finna sig i lite ont i magen.

En som däremot kommer till start är en av de brittiska prinsarnas frus syster. Och hennes bror. Systern är hon med rumpan du vet. Eller hur var det nu, jo, hon med rumpan som inte var en rumpa utan en fejkrumpa. Joråsåatte. Kan man inte få världens bästa norska skidåkarkille så kanske man får nöja sig med brittiska kungligheters släktingar.

Hur som helst. Folk har frågat mig idag om jag börjar känna mig laddad. Skojar ni?! Laddad till tänderna. Och hypokondrisk som få. Jag har ägnat många timmar idag åt att fundera på vad jag ska göra om jag går och blir sjuk. Ska jag ändå åka upp till Dalarna och vara hejaklack? Eller ska jag ligga hemma och grina?

Mitt i allt står mitt sunda förnuft och skriker för döva öron. Det säger att jag måste skärpa ihop mig och låta bli att ta ut saker i förskott och istället ägna mig åt seriöst planerande. Kolla på väderprognoser. Fundera över valla. Men istället - noja över klisterzoner. Fundera över om jag inte borde testat dem lite bättre. Få ett mindre sammanbrott.

Ja jisses. Välkommen till dårhuset Therese Wahlgren. Öppet bara under begränsad tid i slutet på februari och början på mars.

Jag, en 1970-talsskidåkare och min skidåkarkompis Kajsa på besök i Mora utan skidor. På söndag hoppas jag att vi har skidorna  i behåll.