Varde ljus!

Helgens träning har hittills bestått i att bära tusentals flyttlådor och möbler. Två lägenheter har blivit en. Allt är en enda röra, men adventsljusstaken är åtminstone framme!

Nu stavar vi!

Dags för veckans drabbning med klubben på Galgberget. Och jag som fortfarande har tidernas träningsvärk i vaderna...

Det går utför

Jag är tillbaka! På min normala vilopulsnivå alltså. I somras låg jag på 46bpm, men under hösten har pulsen rusat tack vare infektioner och en allmänt stressig situation. Men jag måste tydligen vara piggare än piggast just nu, och dessutom rätt vältränad. För det har gått utför med pulsen de senaste veckorna, och nu är jag där nere runt 46 och nosar igen. Nice.

För övrigt ska folk som belägrar maskiner i tre evigheter på gymmet ha spö. Alla roddmaskiner var upptagna och jag fick ställa mig på übertrista crosstrainern.

Mot gymmet!

Bodybalance och lite rodd står på schemat. Can't wait!

Selektiv glömska och onda vader

Vissa saker är man bra på att glömma bort att man har hört. Som när BGMS-Markus nästan det sista han gjorde i söndags sa till oss att vi inte skulle ut och springa några maraton nu genast, utan låta kroppen vänja sig långsamt vid vårt nyfunna löpsteg. Yeah right.

Jag fick med mig J på några kilometrar i långsamt tempo ikväll. Och redan innan 5k kändes det som om vaderna ville packa ihop och gå hem. Jag var faktiskt inte beredd på att det skulle kännas så mycket. Men visst, på samma sätt som skenbenen och benhinnorna protesterar om man är för ivrig när man börjar springa på hälarna så är det väl rätt naturligt att vaderna obstruerar när det är dags att ge sig på framfötterna. Men det känns ändå jävligt bra! Det går så lätt, det är som om jag smyger fram! Inga dunsande fötter i marken, snarare som om jag trippade fram i mockasiner. Men så är det ju det där med kadensen... Att springa minst 180 steg i minuten frestar på. Andningen är lite kajko, liksom pulsen. Men det rättar väl till sig så småningom.

Hur som helst känner jag mig jäääävligt cool när jag trippar runt. Och jag inbillar mig att det ser rätt så graciöst ut.

Tränar du? Känn dig smart!

Jahapp. Då var det klarlagt då. Motion gör oss smartare. I knew it. I alla fall om som 18-årig man gjorde konditions- och intelligenstesten inför värnplikten mellan 1950 och 1976. Hoppas att det även gäller 26-åriga kvinnor som börjar hårdträna på gamla dar.

Det närmar sig!

Det kom ett brev. Plötsligt känns Vasan oerhört nära... Mindre än hundra dagar kvar!

Den perfekta helgen

Om man kan prata om en perfekt helg så är det en sån jag har haft. Fredagen tillbringades i målarfärgsångorna i mitt och J:s nya hem, lördagen likaså, förutom några små besök på mer eller mindre sunkiga loppisar runt om i stan. Och idag har jag knappt hunnit kliva ur träningskläderna förrän det var dags att dra på sig nya.

Löpteknikförmiddagen var grym. Att få spendera drygt tre timmar med att riktigt få grotta ner sig i löpning och det perfekta (eller ja, det skonsammaste och mest effektiva) löpsteget är ju rena drömmen. Jag har trängsel i huvudet nu och kan inte riktigt berätta allt jag lärt mig. Det får bli en annan dag.

Efter 6k i skymningen där fokus låg på teknik och sedan en underbar timme bodybalance mår jag och min kropp som prinsessor och jag ser fram emot en ny vecka.

Löpteknikskola

Uppvärmningen är avklarad, nu väntar filmning. Jag är på pose-teknikskola!

Geggamojslöpning

Gegga utanpå, gegga inuti. Och skrynkelfötter.

Nog för att jag gillar regn, men ska det inte vara vinter nu? Man får kryssa mellan vattenpölar stora som världshav på Galgberget nuförtiden. Bredvid spåren är det uppsprungna stigar som inte är särskilt mycket bättre, geggiga och leriga. Har man otur blir det lerbad upp till anklarna. Men jag grät inte för det. Istället surade jag över ett smärtsamt håll i sidan som vägrade ge med sig. Det gick hur bra som helst att springa 8k som lite uppvärmning innan stavlöpningen med min underbara klubb, men så fort stavarna kom i händerna och vi skulle ge oss på fartleken, då bara knöt det sig. Högg till och jag fick svårt att andas. Och jag är inte den som är den, ge upp är liksom det sista jag vill göra. Men det här var så jävligt att jag tvingades gå för att kunna hämta andan. Så himla surt.

Och ikväll upptäckte jag dessutom en lite fånig sida hos mig själv: Jag vill inte att folk ska tro att jag är vek. Jag menar, om jag slutar springa, då kan ju de andra tro att jag inte orkar hänga med, vilken mardröm! Jag orkar visst! Jag är stark, cool och envis som fan. Jag ville liksom ropa så alla hörde att jag stannar nu för att jag har ONT, fatta!! så att det inte skulle bli några missförstånd.

Satans håll. Var kommer det ifrån?!

En sorts elefantiasis

Ibland känner man sig som en elefant. Jag skulle vara duktig bloggare och ta såna där spegelbilder på gymmet du vet, bilder där man ser sådär stark och snygg ut. Men jag såg ut som en elefant. Det måste varit nåt fel på spegeln. Eller så är jag en elefant.

Apropå det så blev det viktsnack på jobbet idag. Folk ska ägna de kommande veckorna åt att banta så att de går ner fem-sex kilo som de kan äta upp i jul. Jag fattar inte hur de tänker. Men go for it för fan om ni vill trasha ämnesomsättningen.

Be för att bli frisk?

Nu blev jag på lite bättre humör. Det blir så roligt när folk tänker så knasiga saker. "Attans då, jag fick visst cancer. Vad göra? Jo, jag ringer prästen och frågar om han inte kan be lite för mig. Det borde väl funka?!" Ursmart.

Men vem vet? Det kanske funkar att ringa prästen när man tycker att det går lite slött med träningen? "Hörru prällen, kan du inte be för att mina ben helt mirakulöst blir 4.10-ben som susar mig igenom nästa halvmara?"

Skitpass

Aldrig tidigare har väl någon varit så glad för en lagom böjd pinne. Det var pinnjäveln hårt fastklämd i min vänstra hand som såg till att jag kom runt femkilometarn någorlunda hel och hållen. Jag har ägnat eftermiddagen åt att förtränga dagens löppass, men det går inte. Jag är fortfarande sur.

Vad är dealen med att få håll utan anledning efter en kilometer? Och med att sen bli helt slut i benen efter två? Och med att när det gått tre kilometer vill inte pulsen vara med heller utan får värsta rusningen?

Min plan var att springa 10k i hyfsat tempo för att få någon slags uppfattning om vad som hänt med mig sedan sist jag sprang samma sträcka. Det var nämligen så länge sen sist att jag nästan glömt hur spåret såg ut. Men jag misslyckades kapitalt. Hållet släppte litegrann efter att jag hittat pinnen att hålla i, men benen var sega som sirap. Jävla skit.

Det hänger på framfoten

Igår på Sannarps IP fick jag chansen att studera löpsteg. Jag kom ju fram från långlöpningen lite senare än de andra, så de var igång med intervallerna redan. Och det var såklart lika många löpstilar som personer på de där löpbanorna. Fascinerat studerade jag tränar-Eskil. Han har tränat på framfotslöpning ett bra tag, och han löper så himla snyggt! Det ser så lätt och graciöst ut.

Därför blev jag lite extra glad idag när jag såg vad som trillat ner i min mejllåda - en inbjudan till miniclinicen med Markus Stålbom på söndag! I tre timmar ska jag och nio andra personer få massa löptekniksteori till livs och vi ska få springa och bli filmade. Vi ska få våra löpsteg analyserade och få konkreta råd och övningar som ska hjälpa oss att förbättra vår teknik. När jag försökt experimentera med framfotslöpning har jag genast känt skillnad i löpkänslan och i hur mycket snabbare man kommer framåt vid samma nivå av ansträning. Så att få lära sig tekniken från grunden samtidigt som någon talar om när man gör rätt kommer bli grymt!

Förgiftningsvarning

Jag är inget fan av energidrycker. Och jag blir inte särskilt förvånad av att Livsmedelsverket vill titta närmare på den nya drycken Cocaine. Drycken innehåller 1120 mg koffein per liter, och det finns inte ens en varningstext på burken! Att dricka en burk är som att hälla i sig tre koppar kaffe. Mums?