lördag 29 september 2012

Badasscykling

Tio grader och en väderprognos som lovade mer regn än uppehåll. Det är såna här dagar som agnarna skiljs från vetet. Vissa cyklister stannar hemma, andra ser det som en utmaning och ser fram emot att få kämpa lite extra.

När klockan slog tio och den lilla, gröna Bureklungan rullade iväg konstaterade jag att i det här gänget är jag förmodligen både den med minst antal cyklade mil och den med lägst tempo i benen. Men vafan. Det är bara att köra.

Lade mig sist tillsammans med Jonas och medan övriga klungan tog femminutersförningar i medvinden så låg vi längst bak och jag fick en hel del värdefulla tips om hur jag kunde förbättra min cykelteknik. Kändes lite läskigt att cykla i klunga igen, jag har vant mig av med det under Ironmanträningen då jag fokuserat på långa, ensamma pass för att träna min mentala kapacitet, men till slut vågade jag ligga hyfsat nära i alla fall.

Efter det obligatoriska fikastoppet drog regnet igång ordentligt, och jag peppade upp mig och bestämde mig för att följa med runt och då drog vi igång en belgisk kedja. Jag hängde med några varv, men så kom en förrädisk liten backe och jag knäckte mig totalt. Sista milen fick jag kapitulera och lägga mig längst bak igen och då var det en kamp bara att ligga på hjul och inte tappa alltför mycket.

När jag bromsade in hemma stannade klockan på knappt nio mil på 2.50, det vill säga ett snitt på nästan 32km/h. Jag är helt slutkörd, men så fruktansvärt glad. Det här kan vara det roligaste cykelpasset på länge. Det är nästan så jag börjar fundera på att skaffa en vintercykel bara för att kunna cykla typ jämt...

Det är inte bara punkteringar som gör att man måste stanna ibland. Krister bangar inte ett cykelpass bara för att han har jour på jobbet, men då måste han svara i telefon ibland... Foto: Erik.

fredag 28 september 2012

Alla dagar skulle vara Ironmandagar



Titta på de här fem minutrarna triathlonporr och erkänn att du också vill vara där 2013. Jag börjar fan grina när jag kollar. Och längta till våren. Vilket ju är helt sjukt. Först ska ju den här vintern besegras, och jag tänker njuta av varenda ögonblick på skidorna och i löparskorna. Men sen. Åh. Fantastiska, underbara triathlon. Jag är tammefan kär i dig.

torsdag 27 september 2012

Dagens godaste: Hemmagjord äppelkräm

Ibland drömmer jag om att flytta ut på landet och börja odla saker. Det hela faller på sin egen orimlighet, jag är nämligen inte odlartypen. Jag gillar tanken, men i praktiken är jag alldeles för otålig för att vänta på resultatet, och dessutom för vimsig för att komma ihåg att sköta om mina plantor.

Men utanför mitt nuvarande hus finns ett äppelträd som jag liksom fått på köpet. Och jag råkar ha en sambo som tycker om att plocka äpplen. Det leder till att jag flera gånger i veckan får äta en av få saker som jag redan vid första tuggan längtar till när jag får äta igen, nämligen hemmagjord äppelkräm (en annan sån sak är stekt strömming med rårörda lingon. Kanske världens godaste mat. Varför fattade jag aldrig det när jag gick i grundskolan och fick det typ en gång i veckan?)! Ett gäng äpplen, lite vatten och potatismjöl, kanel och en skvätt honung kokas ihop och sen är det klart! Serveras med fördel ljummen med ekologisk mjölk utan en massa tillsatt A-vitamin.




tisdag 25 september 2012

Balanserad träning

En helt vanlig tisdagkväll i Halmstad. Ett gäng rullskidåkare. Några koner. Och en tränare som säger "åk slalom" och efter en stund "gör det på en skida". Balansträning deluxe.

Och sen, efter lite distansåkning, tar vi trapporna ner från Galgberget. Då konstaterar Jesper att ju mer han åker, desto mindre cool känner han sig på rullskidorna. Ungefär som det där originalet från när man växte upp, den där konstiga killen som gjorde märkliga saker som ingen förstod. Jag håller med. En rullskidåkare kommer aldrig passera som coolaste killen i stan. Folk man åker förbi tycks aldrig sluta stirra. Men det är okej. Jag får min dos coolhet när jag leker triathlet. Jag kan stå ut med att vara en töntig rullskidåkare emellanåt.

Zickzack kring koner, sen trampa runtrunt kring ett par utplacerade vätskebälten...

...och sen slalom på en skida. Skämskudde på det, jag kan knappt stå still på en skida, än mindre åka.

söndag 23 september 2012

Force majeure

Det finns anledningar att hoppa över ett träningspass, och så finns det anledningar. Igår var det till exempel inte precis läge att ge sig ut på ett planerat distanspass på cykeln.

Den här helgen har det stundtals känts som att jag levt i en belägrad stad. I fredags kväll började det brinna i ett saltlager ute i hamnen i Halmstad, ett lager där det förvarades en hel del giftiga kemikalier. Det blev en kraftig rökutveckling, och en enorm gulbrun rökpelare steg mot himlen.

I lördags förmiddag gick Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ut med ett VMA och varnade för röken som kunde orsaka kemiskt lungödem. Till en början fördes röken ut till havs, men så verkade det som att vinden vände, och vi i centrala stan uppmanades att stanna inomhus och stänga fönster och dörrar.

Först på kvällen igår när vinden verkligen höll sig ut över havet vågade jag mig ut en sväng, och då gick jag dit många halmstadbor redan hade sökt sig - upp på Galgberget, stans högsta punkt.

Även soldaterna tyckte att rökmolnet var lite spännande...

Igår eftermiddag vid sextiden. Mycket rök, men den är på väg söderut längs kusten. Och när den når in över land är mängden kemikalier inte så stor länge.
Imorse vaknade vi till en stad där det fortfarande rådde full beredskap. Räddningstjänsten kunde inte gå in och släcka branden eftersom kemikalierna var explosiva, och ingen riktigt visste vad som skulle hända om man tillsatte vatten till brandhärden. Men röken var fortfarande på väg ut över havet, och jag kunde tillbringa förmiddagen och halva eftermiddagen på cykeln och i löparskorna.

Men så när det verkade som att allt skulle gå bra vände vinden igen. Nu handlade VMA:t återigen om Halmstad tätort. Från vår utsiktsplats på Galgberget kunde vi se hur rökmolnet letade sig in över de allra östligaste delarna av stan. Region Hallands medicinskt ansvarige läkare meddelande att röken inte var hälsofarlig, men heller inte hälsosam. De nyckfulla vindarna slet och drog i den gulbruna röken och det hela kändes inte alls särskilt tryggt längre.

Vår lilla rökpelare i eftermiddags. Svaga men nyckfulla vindar tycktes svepa in den lite mer över stan.
Nu blåser det gynnsamma vindar igen, de kommer från nordost. Och för en timme sedan påbörjades släckningen av branden. I morgon bitti antar jag att vi vet hur det har gått.

När sånt här händer så blir två saker tydliga. Först och främst - shit vad sårbara vi är. Nu verkar det som att vi klarar oss undan riktigt lindrigt, men om vinden hade legat på söderifrån hade vi haft en helt annan situation. Hade vi behövt evakuera? Vart skulle vi ta vägen?

Och för det andra - shit vad viktigt det är att de centrala samhällsfunktionerna fungerar. Montera inte ner public service för guds skull. Sveriges Radio är medborgarnas radio, det är vår informationskanal när kriser och katastrofer inträffar. Och samtidigt - vad många det är som inte vet vad vi förväntas göra när det uppstår en kris. Vet alla verkligen vad det innebär när Hesa Fredrik ljuder? Vet alla var vi kan förvänta oss att det finns information? Om inte, varför inte?

Nu ska jag sova. När jag vaknar vill jag inte se ett enda gulbrunt rökmoln till.

fredag 21 september 2012

Några tusen trappsteg senare

Om du aldrig sprungit uppför ziljoner trappsteg under en dryg halvtimme nån gång i ditt liv så ska jag tala om hur det känns. Första åttondelen känner du dig som en kung. Andra åttondelen börjar bra men slutar med blåsbälgsandning. Under tredje åttondelen börjar låren knorra. Under den fjärde försöker du komma ihåg vad det var tränaren sa - något om att inte gå ut för hårt i början var det va? På den femte blir du omsprungen och kan inte göra nåt åt det. Under den sjätte slår det lock för öronen. På den sjunde får du mjölksyra - i armarna. Och så till slut, på den åttonde, tror du att du spurtar men du kryper. Dessutom får du hörselhallucinationer i form av Frälsningsarmén som står och sjunger Pärleporten.

Under trettiofem minuters kontinuerlig trapplöpning tillsammans med ett stort gäng från min löparklubb igår där vilan bestod av löpning nerför så hann jag alltså med Galgbergstrappan från botten till toppen åtta gånger. Jag vet inte exakt hur lång den här helvetestrappan är, men jag lovar att den blev längre för varje gång...

Från toppen till botten en vårdag för längesen. Många trappsteg blir det...

torsdag 20 september 2012

Bilist som inte gillar cyklister



Mycket har man råkat ut för som cyklist bland bilister, men frågan är om inte det här tar priset. Den här killen gillar verkligen inte cyklister... Tipstack till forumet på cykla.se, där kan man hitta mycket skoj!

måndag 17 september 2012

Jamen då peppar vi skidsäsongen då!

Jag vet vad du tänker: Men asså, den där gamla vasaloppsbruden verkar ha gått och blivit helt triathlonifierad. Ska hon aldrig ta tag i skidträningen?! Och på sätt och vis har du rätt. Jag har triathlon i varenda skrymsle och vrå av mig själv. Jag fnissar för mig själv när jag tänker på den 17 augusti och Kalmar nästa år (du fattar! Idag är det exakt elva månader kvar tills jag får stå i vattnet i Kalmarsund och gråta till Just idag är jag stark!) och jag smider storslagna planer inför nästa års säsong. Planerna innehåller allt från mer fokuserad träning till lottovinster så att jag också kan skaffa mig en tysk älskare.

Men innan dess ska det åkas ett Vasalopp. Jo, så är det. Och även om den riktiga skidpeppen inte har infunnit sig ännu så vet jag att jag kommer att gilla att vara den där snoriga, vallakladdiga och köldslagna skidåkaren framåt januari-februari. Det är ju något visst med att fara fram i nypistade spår och lyssna på tystnaden och kolla på snötjocka granar som ser ut som nån som frossat lite väl mycket på julbordet. Eller, för all del, att fara fram i isiga konstsnöspår på en tre meter bred snöbädd insprängd i en solig granskog en vårvinterdag.

Jag hade tänkt blogga om årets första rullskidpass för någon vecka sen. Jag förväntade mig nämligen i vanlig ordning skrik och panik och trillningar åt höger och vänster. Men jag höll mig på benen och mådde inte nämnvärt dåligt nånstans i kroppen efteråt. Då tyckte jag att det fick vara. Mellanmjölkpassen får nöja sig med en stillsam kommentar på jogg.se.

Men så mycket kan jag säga att nu är skidsäsongen igång. Jag är till och med så peppad att jag tar med mig rullskidorna ut även på löppassen:

Rullskidlöpare...?
Fast nä. Så roligt är det inte. Skidorna på bilden är One ways carbonskidor som jag lånade hem av en kompis efter ett backlöpningspass. Är sugen på att investera i nåt lite fräschare än mina gamla aluminium-Elpex som rasslar som en traktor för tillfället.

söndag 16 september 2012

Leslie, Lina och jag

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tänkte. Eller jo, det vet jag. Men jag vet inte hur jag kom fram till att det var en god idé.

På västkusten har vi fått umgås med resterna av den tropiska orkanen Leslie under veckoslutet. Värst var det i fredags med stormstyrka i byarna, men även igår var det ett himla liv på vindbyarna. Jag kollade väderkartan, såg den klockrent västliga vinden som skulle hålla sig runt tio-tolv meter per sekund, med femton i byarna. Och tänkte av någon anledning "Jag vet, jag tar och cyklar till Varberg!". Måhända låter det som en bra idé om man tror att Varberg ligger norr om Halmstad. Det gör den inte. Den ligger väster om. Och lite norr om. Men när det blåser västliga vindar så är den mest väster om.

Jag kom till Gullbrandstorp ungefär nio kilometer utanför Halmstad innan jag gav upp. Motvinden låg som en konstant vägg som aldrig minskade i styrka. Den uschliga vinden hade dessutom vridit en aning och kom från nordväst. Perfekt. Men jag var tvungen att ta mig till Varberg på nåt sätt, och eftersom Johan skulle komma efter i bil så var det ju bara att fortsätta cykla tills han behagade ge sig iväg och komma ifatt mig.

Nästan fyra mil senare nådde jag Falkenberg och blev upplockad av min bilkörande ängel. Då hade jag med nöd och näppe pressat upp snittet till 23km/h och var tröttare än efter nåt annat cykelpass jag någonsin genomfört.

Så, Leslie vs Therese: 1-0.

Idag var det dags för revansch. Och eftersom jag var i Varberg hade jag bokat löpdejt med Superwoman-Lina som skulle ut och springa långpass. Det skulle inte jag, men jag hängde med en bit i alla fall. Vi snurrade runt lite inne i stan och babblade av oss lite om vad som hänt sedan Ironman i Kalmar innan vi svängde ner runt fästningen och ner på strandpromenaden. Och där var den igen. Vindväggen. Jösses. Jag satte den mening jag just höll på att säga i halsen och fick kämpa mot den där nedrans Leslie igen. Men den här gången hade hon minskat i styrka och jag var lite mer svårrubbad.

Leslie vs Therese: 1-1.

Efter en dryg timmes löpning ihop med Lina kramades vi hejdå och jag tuffade hemåt. Lina lämnade mig inspirerad och redo för vintern. Jag har ännu inte bestämt mig helt och hållet hur jag ska lägga upp vinterträningen, men nu börjar jag ana en plan!

Varberg en annan stormig höstdag.

torsdag 13 september 2012

Hallands rullski 2012 - the movie!



I söndags rullade knappt femtio skidåkare drygt ett halvt Vasalopp i Hallands inland från Simlångsdalen till Hyltebruk. Supergiganten Tobias Westman var med såklart, och han var lika kaxig som vanligt och när det drog ihop sig till spurtstrid hade tvåan Dan Moberg inte en chans. Det skiljde måhända bara nån sekund mellan de båda, men Westman hade det som vanligt under kontroll. Och på damsidan var råstarka Fia Jobs ensam i D21, som vanligt. Förra året stökade en bruten stav till hennes lopp, men hon slog ändå banrekordet med någon minut. I år krossade hon sitt eget rekord med hela 13 minuter! Fia är grym. Hon hade dessutom ett mindre koppel herrar som låg bakom henne typ hela vägen...

Min fina klubb SIF arrangerade tillsammans med SK Hylte, och Johan dokumenterade det hela. Så, I give you Hallands rullski 2012 - the movie. Rullskidsporr när den är som bäst!

onsdag 12 september 2012

Simma bort din sura min?

Livet är inte alltid en enda lång glittrande, sprudlande motorväg av lycka. Just idag är det faktiskt ganska mycket skit med det mesta, och jag skämdes som en hund när jag plötsligt började grina i repan på gymmet tack vare ett fint men sorgligt sms från en vän. Jag tänkte att jag skulle bota ledsenheten och frustrationen med lite simning. Det är nämligen springvilodag idag, så att använda min favoritventil löpningen var inget alternativ. Jag provade ju cykling som problemlösare för en tid sedan och konstaterade att det inte funkade det minsta. Men simning liksom, det enda man gör är ju att stirra ner i rutorna på bassängbottnen, det är nästan lite meditativt. Det måste ju funka.

Trodde jag.

2000 meter senare var jag varken gladare eller mindre frustrerad, dessutom hade jag blivit lite äcklad av tanken på hur mycket kiss och andra kroppsvätskor jag förmodligen fått i mig under de där minutrarna i bassängen.

Då gick jag och åt en rawfoodbrownie på Spis och deli istället. Det funkade kan jag lova, i alla fall för stunden. Därmed kan jag konstatera att om livet är riktigt jävligt nån gång så är förmodligen lösningen ett ultralopp där energin serveras i form av brownies. Då går det inte att vara ledsen. Visserligen tar väl browniesarna slut nån gång, och springa kan man ju inte göra hela livet. Men fuck det, det blir en herrans massa timmar av lugn och chokladfrosseri i alla fall, och det är inte fy skam.

Smile at the camera!

måndag 10 september 2012

Så kan det gå när det blir lite bråttom

Nån har stulit mina lår och ersatt dem med stockar. Det får följden att jag vaggar fram som en anka och måste planera mina toabesök så att det inte blir bråttom för det tar en kvart för mig att sätta mig ner. Jag skyller allt på Saras cirkelpass. Och kanske litegrann på att jag tränar alldeles för mycket av det jag tycker är roligt och alldeles för lite av det jag tycker är långtråkigt att pyssla med själv. Som styrketräning. Jag säger som jag brukar säga - jag måste ta tag i det där.

Men SMHI lovade sommartemperaturer här på västkusten idag, och då duger det inte att sitta inne bara för att någon snott delar av benen. Speciellt inte eftersom jag bestämt att det här skulle bli dagen då räsern fick komma fram ur sitt dammiga hörn där den stått och bidat sin tid efter Ironman. Jag har faktiskt inte saknat cyklingen ett dugg de senaste tre veckorna. Varje gång jag tänkt tanken att ge mig ut att cykla så har jag kommit fram till att jag hellre velat äta en chokladboll och läsa skräplitteratur. Men idag var jag redo.

Efter ett par timmar på blåsiga men soliga vägar kom jag hem igen, tyvärr lite för kissnödig för att det skulle vara helt optimalt med tanke på mina träningsvärkande lår. Jag fick helt enkelt prioritera - ta av hjälm och skor och kanske inte hinna sätta mig ner, eller kissa med hjälmen på huvudet. Jag valde det senare. Jag har nog aldrig känt mig så fånig.

Lagom tjusig utsikt under cykelrundan. Jag älskar västkusten.

söndag 9 september 2012

Löparläger i Halmstad: Tack för träningsvärken!

Det har varit lite tyst här några dagar. Det beror varken på att jag slöat eller sistaminutenköpt nån startplats i en Ironman någonstans på andra sidan jorden. Bättre än så faktiskt. Jag har varit på löparläger arrangerat av Sara, Kenth och Ingmarie. Och nu sitter jag utslagen i min soffa och funderar över hur man bäst botar träningsvärk efter det första styrketräningspasset på ungefär sju miljoner år.

En liten recap:

Malin, Pernille, jag och Camilla. Och Suz bakom kameran.
Fredag: Springsugen och sällskapssjuk. Lägret har inte riktigt officiellt börjat ännu, men jag drar ihop ett gäng brudar och tar med dem ut på Prins Bertils stig en sväng i motvinden och solskenet. Sen möter vi upp resten av gänget på Scandic och för lite hejochvälkomnainfo som följs av en föreläsning där vi får veta allt om kroppens alla muskler av kiropraktorn Hans. En schysst middag på det och sen dags att sova.

Lördag: Skön morgonyoga med Ingmarie. Som vanligt blir yogan en påminnelse om att den här stela triathletkroppen behöver rörlighetsträning. Och att min hjärna behöver träna sig i att tagga ner. Jag får kämpa för att behålla lugnet och fokusera.

På väg! Ett stort gäng, alla med olika förutsättningar och olika fart i kroppen. Men alla är vi löpare!

Ingmarie förklarar varför löpskolning är så viktigt och liksom alla andra gånger någon sagt det till mig så nickar jag och tänker att jodå, det här ska jag börja göra oftare. Kanske lyckas det den här gången...
Efter frukost har Kenth planerat intervaller, och de tre halmstadfrälsta arrangörerna tar oss med till Halmstads oas Galgberget som ligger som en grön lunga centralt i stan. Där väntar 8x2 minuter i så jämn fart vi kan åstadkomma. Jag tvärdör efter fem stycken och vill kräkas. Men som alltid går det bra att springa de sista intervallerna också, bara man biter ihop och ger sig fan på det. Och det är mäktigt att vara en del av det här gigantiska endorfingänget som liksom forsar fram på stigen.

Cirkelfys. En av övningarna där vi var indelade i par och den ena stod i planka medan den andra hoppade jämfota över benen. Eller bredvid om man inte ville riskera den andres vader... Bild lånad av Ingmarie.
Efter välbehövlig lunch på Spis&Deli, en kaffe på Caffe&Company och fem minuters insupande av kultur framför vuxenbarnbandet Bröderna Lindgren som spelade i Norre Katts park är det dags för nästa prövning. Sara har satt ihop ett cirkelpass som skulle göra oss till starkare löpare (exakt vilka övningar vi gjorde kan du läsa om här), och eftersom jag inte kört någon form av styrketräning sedan jag maxade på plankan den 12 juli (och frågan är ju om sex minuter planka ens räknas som styrketräning... gör det inte det så får man leta sig ända tillbaks till mitten på maj för att hitta regelrätt styrketräning i min träningsdagbok. Jag är usel på det helt enkelt) så är det en fasansfull upplevelse. Men rolig. Och skitjobbig. Och rolig. Jag och Bella som jag kör parövningarna ihop med konstaterar att det här borde man göra oftare...

En dusch senare blir det drinkmingel tillsammans med några representanter från Holistic. Och mitt i alltihopa vinglar en snubbe in som hade hamnat lite fel. I en annan del av hotellet ägnar sig nämligen ett jättegäng medelålders män åt att svensexa sig, och man kan väl lugnt säga att de snubbarna har lite andra prylar i sina drinkar än vad vi har... Men det är förstås olika vad man tycker är roligt. Jag konstaterar dock att jag är glad att jag är en sån som gillar löparläger bättre än kopiösa mängder sprit.

En tvårättersmiddag senare är lägret slut för min del. Då har jag bland annat hunnit snacka sjuårs-ultraplaner och Österlenmarathon med algforskar/ultralöpar/österlenambassadör-Fredrika och jämföra friidrottsbekantingar från min hemort Hylte med Kenth och konstatera att när han tränade för den förening som jag gjorde ett kort men intensivt framträdande i som mellanstadieunge så var Kenth och hans jämnåriga såna som jag gick runt och beundrade på avstånd.

Hela gänget redo för intervaller på Galgberget. Både nya bekantskaper och nygamla som var roligt att träffa igen. Bild lånad av Ingmarie.
Flera gånger under helgen tänker jag på att det här är lite coolt. Vi är ungefär 25 stycken löpare som samlats i lilla Halmstad för att springa ihop. Alla utom Kenth är tjejer. Och vi har inte kommit hit för att någon lockat oss med lull-lull, myspys och rosa fluff som så ofta när det ska lockas tjejer till olika träningsevent. Nej, de här tjejerna har valt att komma för att de vill träna hårt tillsammans. Jag gillar't. Man behöver inte fluffa till allting för att tjejer ska vilja vara med. Vi är sjukt hårda och coola vi också.

Idag, söndag, har de andra på lägret sprungit långpass längs Halmstads vackraste stig, Prins Bertil. Själv har jag pysslat med annat. Men jag kommer ta med mig så himla mycket inspiration och glädje från den här helgen.

Nu kan hösten börja på allvar. Jag är redo.

torsdag 6 september 2012

"Asså jag sprang maran på 2.50-nånting, joråsåatte...."

Vad är det med löpning som gör att folk (läs: kändisar) som typ knappt doppat tårna i ett par löparskor känner att de måste hitta på historier om sin makalösa löparkarriär i ungdomen? I mars nån gång satt till exempel Loreen och skrävlade i nån intervju om att hon "gjorde halvmilen på en kvart". Joggade lite lätt, typ. Och ändå lyckades hon springa så snabbt att hon skulle platsat i svenska OS-laget. Och här gick folk och blev förbannade över att SOK lyckades mygla bort Mustafa Mohamed från laget! Vart tog Facebookgrupperna om stackars Loreen som ju inte heller fick åka till OS vägen?!

Nu är det en minnessvag republikan i USA som minsann sprungit röven av sig på en mara nånstans way back. Jorå. På sub 3. Vad Paul Ryan som den förvirrade republikanen heter inte riktigt tänkte på var att säger man nåt sånt så finns det journalister som börjar kolla resultatlistor, och vips så kommer det fram att den enda mara som den gode herrn nånsin sprungit och som det finns officiella resultat från är Grandmas marathon i Minnesota 1990. Tiden? 4.01.25. Inte så pjåkigt förstås, men väääldigt långt från 2.50. Ryan skyller på att det var längesen och att han inte riktigt kommer ihåg. Alltså, kom igen. Man kommer ihåg sin marathontid, särskilt om man bara sprungit en, och särskilt om man missade magiska sub 4-gränsen med nån ynklig minut...

Lite gulligt är det ändå. De vill så gärna framstå som lite coola, lite avslappnade, lite "jorå jag tränar minsann, springer ett par gånger i veckan, jag är sjuuuukt fit". Synd bara att de inte kollar upp vad som är rimligt innan de hittar på sina rövarhistorier, de små löparmytomanerna.

Sugen på att ta reda på vilken tid du skulle ha på maran om du var lite mer som Paul Ryan? Testa Paul Ryans löparkalkylator!

tisdag 4 september 2012

Sårbarhet

Man brukar tala om "det öppna fönstret" direkt efter hård fysisk ansträngning. Under en period, allt från några timmar till ett par dygn, är ditt immunförsvar försvagat och du är mer mottaglig för infektioner. Din kropp är helt enkelt lite mer sårbar än annars. Kanske inte läge att ge sig ut bland massa snoriga människor direkt efter ett hårt träningspass således.

Jag har upptäckt en annan sorts sårbarhet hos mig i samband med all träning jag ägnar mig åt. På många sätt har löpningen, cyklingen och skidåkningen gjort mig till en starkare människa, en människa som trivs med mig själv och med tillvaron. Men den har också successivt fört mig närmare mina egna känslor och gjort mig mer uppmärksam på och påverkad av kroppens och själens upp- och nerförsbackar.

Ett exempel är den klassiska efterlopp-bluesen som dyker upp som ett brev på posten en tid efter en stor urladdning i form av ett lopp som man tränat länge för och kanske haft som årets stora mål. Första gången det hände mig var det fruktansvärt, för jag fattade först inte vad det handlade om. Jag kände mig ledsen och ganska handlingsförlamad, och det är inte så jättekonstigt med tanke på att något som man tänkt på dagligen och ägnat massa tid och kraft åt att förbereda sig på plötsligt är över och det blir massa tid ledig som man inte riktigt vet vad man ska fylla med. Det är lätt att känna sig tom och övergiven då. Och jag tror inte att det är unikt på något sätt för idrottare och deras prestationer, det kan förstås handla om andra mål och utmaningar i livet som man klarar av och som lämnar ett tomrum efter sig.

Jag är där just nu. Euforin efter Kalmar har lagt sig något, jag har bearbetat loppet och jag har landat i en oerhörd stolthet och glädje över min prestation. Men jag har också hamnat i ett litet hålrum där jag är rätt ensam med mig själv. Jag är en projektmänniska, en människa som drivs framåt av utmaningar och storslagna drömmar. De ska gärna vara fysiska och samtidigt mentala kraftprov. Saker jag måste kämpa med, planera för och ägna mycket mental energi åt. Och just nu behöver jag dels finna mig i att allt det där roliga jag drömde om under ett helt år fram till IM är slut för den här gången och jag behöver hitta nytt fokus. Men jag måste också våga låta bli att pressa framåt mot nya mål med en gång. Men då blir jag sårbar. När jag inte har ett nytt storslaget mål inom en nära framtid, när jag inte kan vara den där personen som snart ska utmana och spränga ännu en fysisk och mental gräns - vem är jag då?

Jag är förstås mer än löparen, triathleten och skidåkaren Therese. Jag vet det. Och det är givetvis alldeles tillräckligt att "bara" vara Therese. Men vi har alla våra identiteter, saker vi brinner för och personlighetsdrag som definierar oss. Jag skulle till exempel känna mig ganska ensam och övergiven om jag plötsligt förlorade min röst och inte längre kunde arbeta med radio.

Men jag är den första att erkänna att stundtals kanske det inte verkar helt sunt, den här fascinationen och emellanåt fixeringen vid träning. Jag har som så många andra tjejer haft perioder i mitt liv då träningen varit kopplad till ångest och tvång snarare än lust. Men på den tiden kände jag sällan glädje över att träna, det är verkligen total skillnad mot nu. Idag tränar jag inte tvångsmässigt, jag tränar för att jag älskar det och för att jag skrattar mig hela vägen igenom en Ironman. Men på samma sätt som jag kan le som en dåre för att jag är så förbannat lycklig över att leva just det här livet och göra just det jag gör, så jag kan drabbas av en enorm sorgsenhet av samma skäl. Jag kan inte beskriva det som något annat än en känsla av att allt är så himla flyktigt, så lätt att förlora. På ett ögonblick kan livet förändras, och återigen handlar det inte bara om den delen av mitt liv som handlar om träning. Jag kan blir helt översvämmad av känslor när jag tänker på min familj till exempel. Jag älskar dem något så oändligt mycket, och samtidigt som jag tänker på dem och ler så är en del av mig nästan paniskt rädd. Rädd för att förlora dem. Det är en irrationell rädsla, en rädsla som egentligen inte har någon grund. Det finns inget hot mot min familj eller mig, livet går sin gilla gång. Men bara tanken på att något skulle hända som tog allt det här ifrån mig gör mig galen.

Det kanske är så enkelt som att när man förstått vad som är viktigt i livet så inser man hur mycket man har att förlora. Och när man har hittat sin plats i livet, hittat människor att älska, saker att göra som gör livet till en fest, då vill man inget hellre än att det ska fortsätta vara såhär, för alltid.

Det kanske inte är så konstigt att jag ibland känner mig stressad, och som om jag jagar något. Jag försöker liksom envist hänga fast vid livet medan det far förbi. Jag jagar mig själv, helt enkelt. Och jag är där ute, på en cykel,  i ett par löparskor, på väg mot nästa dröm.


Bild: Richard Jack.

söndag 2 september 2012

Supersöndag: Backrace och våffelbonanza

Idag sparkades höstens löpträning igång ordentligt. Jag och Johan gjorde comeback på klubbens söndagskvalitetspass, och ramlade rakt in i ett testlopp. Tränar-Eskil har rotat rätt på en nästan två kilometer lång backe som våra klubbkamrater sprungit med ett par månaders mellanrum det senaste året, men vi har lyckats missa det varje gång. Men idag var det dags.

Efter några långa "uppvärmingsintervaller" i hög men kontrollerad fart var det dags. Eskil blåste igång oss och så bar det av. Backen består egentligen av tre backar med korta platåer emellan. Platåer där man föreställer sig att det finns möjlighet att trycka på lite extra. Det finns det inte. Mitt mål var att komma upp till toppen under tio minuter, och jag gick förstås ut alldeles för hårt. Benen skrek av ångest och mjölksyra redan halvvägs, och jag fick faktiskt gå ett par steg för att få bort den. Men sedan pressade jag så gott det gick. På platån innan sista branten försökte jag öka, men det var stört omöjligt.

9.37 stannade klockan på. Målet var nått, men framför allt konstaterade jag att det finns en hel del att jobba på. Mina ben behöver bli starkare för att orka med backarna. Som tur är så har jag en grym återhämtning och mjölksyran transporteras bort fort som ögat så fort jag sänker tempot, men jag vill ju helst inte bli så mjölksyrig från första början.

Vad gör man när man sprungit höstens första riktiga mördarpass? Jo, man drar till Laholm och äter våfflor tills man spricker. På väg mellan Laholm och Mellbystrand ligger ganska nyöppnade Trulsgården som bara serverar mat gjord av ekologiska råvaror, och det här var sista söndagen för i sommar då de hade våffelbuffé. Rekordet i antalet våfflor en enda person kunnat äta under ett och samma tillfälle ligger på åtta. Jag klarade tre, sen var jag proppmätt. Men då var jag förstås otaktisk och öste på med grädde och rabarberkompott. Jag får lägga upp en bättre plan nästa sommar när de drar igång igen.

Massa ekologiska grejer att ha på våfflorna. Rabarberkompotten var bäst.

Våffelbagare med en hel del att göra. Kön var emellanåt rätt lång.

Tjocka, goda våfflor!

En Ironman går nerför en trappa

Jag må ha dansat direkt efter målgång i Kalmar, men lite senare på kvällen var det dags för testet - gång nerför trapporna. Anna har under de senaste tre åren tror jag bjudit på sina varianter av trappgång efter Stockholm marathon, och som nybliven Ironman ville jag inte vara sämre. Så, här är den, filmen du väntat på - Therese går nerför hela vandrarhemstrappan trots att det faktiskt finns hiss:


Och som en liten bonus: På andra dagen efter loppet tog jag och Johan en promenad från Haväng till Kivik. Det är fem kilometer enkel väg, och längs vägen fanns det diverse hinder som behövde besegras. Till exempel en liten bäck. Förvisso fanns det en spång en bit uppströms, men jag skulle nödvändigtvis traska över på några stenar istället. Då upptäckte jag något - balanssinnet hade försvunnit totalt: