Löparläger i Halmstad: Tack för träningsvärken!

Det har varit lite tyst här några dagar. Det beror varken på att jag slöat eller sistaminutenköpt nån startplats i en Ironman någonstans på andra sidan jorden. Bättre än så faktiskt. Jag har varit på löparläger arrangerat av Sara, Kenth och Ingmarie. Och nu sitter jag utslagen i min soffa och funderar över hur man bäst botar träningsvärk efter det första styrketräningspasset på ungefär sju miljoner år.

En liten recap:

Malin, Pernille, jag och Camilla. Och Suz bakom kameran.

Fredag: Springsugen och sällskapssjuk. Lägret har inte riktigt officiellt börjat ännu, men jag drar ihop ett gäng brudar och tar med dem ut på Prins Bertils stig en sväng i motvinden och solskenet. Sen möter vi upp resten av gänget på Scandic och för lite hejochvälkomnainfo som följs av en föreläsning där vi får veta allt om kroppens alla muskler av kiropraktorn Hans. En schysst middag på det och sen dags att sova.

Lördag: Skön morgonyoga med Ingmarie. Som vanligt blir yogan en påminnelse om att den här stela triathletkroppen behöver rörlighetsträning. Och att min hjärna behöver träna sig i att tagga ner. Jag får kämpa för att behålla lugnet och fokusera.

På väg! Ett stort gäng, alla med olika förutsättningar och olika fart i kroppen. Men alla är vi löpare!

Ingmarie förklarar varför löpskolning är så viktigt och liksom alla andra gånger någon sagt det till mig så nickar jag och tänker att jodå, det här ska jag börja göra oftare. Kanske lyckas det den här gången...

Efter frukost har Kenth planerat intervaller, och de tre halmstadfrälsta arrangörerna tar oss med till Halmstads oas Galgberget som ligger som en grön lunga centralt i stan. Där väntar 8x2 minuter i så jämn fart vi kan åstadkomma. Jag tvärdör efter fem stycken och vill kräkas. Men som alltid går det bra att springa de sista intervallerna också, bara man biter ihop och ger sig fan på det. Och det är mäktigt att vara en del av det här gigantiska endorfingänget som liksom forsar fram på stigen.

Cirkelfys. En av övningarna där vi var indelade i par och den ena stod i planka medan den andra hoppade jämfota över benen. Eller bredvid om man inte ville riskera den andres vader... Bild lånad av Ingmarie.

Efter välbehövlig lunch på Spis&Deli, en kaffe på Caffe&Company och fem minuters insupande av kultur framför vuxenbarnbandet Bröderna Lindgren som spelade i Norre Katts park är det dags för nästa prövning. Sara har satt ihop ett cirkelpass som skulle göra oss till starkare löpare (exakt vilka övningar vi gjorde kan du läsa om här), och eftersom jag inte kört någon form av styrketräning sedan jag maxade på plankan den 12 juli (och frågan är ju om sex minuter planka ens räknas som styrketräning... gör det inte det så får man leta sig ända tillbaks till mitten på maj för att hitta regelrätt styrketräning i min träningsdagbok. Jag är usel på det helt enkelt) så är det en fasansfull upplevelse. Men rolig. Och skitjobbig. Och rolig. Jag och Bella som jag kör parövningarna ihop med konstaterar att det här borde man göra oftare...

En dusch senare blir det drinkmingel tillsammans med några representanter från Holistic. Och mitt i alltihopa vinglar en snubbe in som hade hamnat lite fel. I en annan del av hotellet ägnar sig nämligen ett jättegäng medelålders män åt att svensexa sig, och man kan väl lugnt säga att de snubbarna har lite andra prylar i sina drinkar än vad vi har... Men det är förstås olika vad man tycker är roligt. Jag konstaterar dock att jag är glad att jag är en sån som gillar löparläger bättre än kopiösa mängder sprit.

En tvårättersmiddag senare är lägret slut för min del. Då har jag bland annat hunnit snacka sjuårs-ultraplaner och Österlenmarathon med algforskar/ultralöpar/österlenambassadör-Fredrika och jämföra friidrottsbekantingar från min hemort Hylte med Kenth och konstatera att när han tränade för den förening som jag gjorde ett kort men intensivt framträdande i som mellanstadieunge så var Kenth och hans jämnåriga såna som jag gick runt och beundrade på avstånd.

Hela gänget redo för intervaller på Galgberget. Både nya bekantskaper och nygamla som var roligt att träffa igen. Bild lånad av Ingmarie.

Flera gånger under helgen tänker jag på att det här är lite coolt. Vi är ungefär 25 stycken löpare som samlats i lilla Halmstad för att springa ihop. Alla utom Kenth är tjejer. Och vi har inte kommit hit för att någon lockat oss med lull-lull, myspys och rosa fluff som så ofta när det ska lockas tjejer till olika träningsevent. Nej, de här tjejerna har valt att komma för att de vill träna hårt tillsammans. Jag gillar't. Man behöver inte fluffa till allting för att tjejer ska vilja vara med. Vi är sjukt hårda och coola vi också.

Idag, söndag, har de andra på lägret sprungit långpass längs Halmstads vackraste stig, Prins Bertil. Själv har jag pysslat med annat. Men jag kommer ta med mig så himla mycket inspiration och glädje från den här helgen.

Nu kan hösten börja på allvar. Jag är redo.

Solig och rolig löparfest

Den här vintern har jag sprungit otroligt lite. Knät har ju spökat, men framför allt handlar det om en naturlig prioritering av skidåkningen - jag har ju trots allt ett Vasalopp att ladda för.

Men ändå vet min kropp precis vad den ska göra så fort den sätter fötterna i ett par löparskor. Och det är jag så otroligt tacksam för! Dagens mil ihop med ett gäng härliga löpare kändes som en liten fjutt, jag hade lätt kunnat springa ett par mil till om jag hade haft tid.

Kylan var förresten inte så farlig. Antingen klättrade kvicksilvret under tiden vi sprang, eller så var det solens strålar som lyckades fixa upp temperaturen. Eller så var det bara värmen från mina medlöpare som höll mina fingrar varma och frusenheten i schack.

Vi sprang där i solskenet runt Nissan, jag fick ett par ord med Mattias Bramstång, en av mina löparidoler, och jag fick springa ihop med vänner som jag saknar under vintern när jag inte hänger med på klubbens löpträningar. Och mitt i allt tänkte jag tillbaks på våren 2009 då jag tog beslutet att börja springa. Det var ett märkligt beslut av mig då, med tanke på min bakgrund, men oj så rätt det blev. När jag tänker på de tre senaste åren med all löpträning, all skidåkning, alla människor jag fått lära känna och allt jag fått uppleva så känner mig så otroligt lycklig.

Fira Löpningens dag i Halmstad

Så är det äntligen dags! För tredje året firar vi den fantastiska träningsformen löpning. Och vi gör det på Löpningens dag som i år infaller den 4 februari, det vill säga första lördagen i februari.

Plats: Vid fontänen i Norre katts park, Halmstad
Tid: Kl 10 lördagen den 4 februari
Runda: Laxaloppetbanan (5km). Vi springer så länge vi har lust, ett eller flera varv. Och alla kan följa med oavsett nivå! Vi lämnar ingen efter oss.

Det är bara att dyka upp, och har du några frågor eller funderingar så är det bara att höra av dig! Mejla eller skriv en kommentar.

Såhär såg det ut i Halmstad förra året när vi firade. Då hade våren kommit till stan.

The Convention 2011: Vi ses 2012!

Nu såhär i efterhand var alla mina oroligheter inför lördagens jätteträningsgalej i Göteborg alldeles knasiga. Jag rodnar nästan när jag tänker på att jag var så nervös. Det var ju bara sjukt kul!

Jag och Anna. Anna som kurerar ett löparknä och därför bland annat yogat över fyrtio dagar i sträck. Den rutinen skulle jag också vilja ha. Funderade en kort stund på att börja gå upp klockan fyra istället för kvart i fem för att hinna med tjugo minuters morgonyoga varje morgon... Foto: Privat.

Dagen började tidigt, tidigt på en Statoilmack utanför Halmstad. Jag och miljoner kajor stod och väntade på en skånebil innehållandes Anna, Linda och Camilla som räddade mig från SJ:s pengalystna klor. Det första jag gjorde när vi nån timme senare kom fram till gigantiska Elixia i Sisjön (jag har bott i de där krokarna för en massa år sedan, och då var Sisjöns industriområde sunkigt och tråkigt. Raka motsatsen till idag, känns det som. Och verkligen raka motsatsen till Elixia. Snacka om supersnyggt gym!) var att byta bort min första klass. Akrobatyoga mot Cyclocrosspinning. Jag vet att jag sagt att jag skulle kliva utanför ramarna och prova nya saker, men akrobatyoga var liksom bara för mycket. Spinning däremot kändes lagom otheresigt och bra. Jag har bara varit på tre spinningpass i mitt liv, alla lika urtråkiga. Men folk älskar ju spinning, så jag tänkte att jag skulle ge det en chans.

Och herrejävlar vad kul det var! Åsa Erlandsson var lugn som en filbunke och sa bara precis lagom mycket för att jag skulle fatta vad jag skulle göra, och det bästa av allt - ingen skränig listmusik och tjo och tjim. Istället var det bara instrumentalt med skön puls som man kunde sjunka in i och bara fokusera på att bli fruktansvärt svettig och utmattad. Det var för övrigt nån som sa till mig att det var viktigt att inte köra slut på sig totalt på första passet. Det verkade min kropp strunta blankt i, så när jag klev av från cykeln var det på darrande ben. Och med en helt annan syn på spinning (till och med så annan att jag rusade iväg på en spinningklass på mitt eget gym när jag kom hem från Göteborg i eftermiddags, och hade roligt då också!).

Pass nummer två var Jari Ketolas Atletisk muskelfys. Sjukt jobbigt, men kanske inte superinspirerande. Massa "vanliga" övningar fast på ett lite annorlunda sätt. Och massa hoppande som inte funkade alls för min höft, det högg till på ett riktigt obehagligt sätt. Jag var ganska nöjd med att få ett par timmars vila med lunch och sen en föreläsning med inspirerande och roliga landsvägscyklisten Mattias Reck som pratade om uthållighet och hur viktigt det är att kunna arbeta med fett som bränsle.

TRX-salen. Foto: Orka mera-Anna.

Totalt vilse kände jag mig när det blev dags att kliva in bland remmar och öglor i Stina Albihns TRX-sal tillsammans med bland annat Keron. Det var en sak att ha händerna i de där öglorna och göra diverse bakvända plankor och benböj, men när fötterna skulle upp i luften och händerna sitta fast i golvet så blev det värre. Jag vinglade och kände mig svagare än svagast. Å andra sidan var det bra att jag fick svart på vitt att det finns saker att jobba på. Balans och corestyrka till exempel...

Allt avslutades med Träningsglädje-Saras föreläsning/diskussion om hur man lyckas som träningsbloggare. Det var spännande att höra både hennes tankar och hur andra i salen funderade kring både sitt eget och andras bloggande. Tur för övrigt att Sara gillade att vi brötade in med frågor och påståenden, för jag kunde såklart inte hålla käften. Jag har så mycket tankar kring bloggande som jag aldrig hinner tänka klart och få ur mig. Funderingar kring integritet, kring innehåll och avsändare, kring journalistik versus bloggeri och så vidare. Jag får se till att ta mig tid att tänka färdigt nån dag. Jag kan dock konstatera just nu att jag är en usel bloggare som knappt fick med mig en enda användbar bild hem...

Jag lämnade Sisjön igårkväll med en glad och varm känsla i magen. Förutom att jag tror att jag hittat en ny träningsform som jag kan bli vän med så tar jag också med mig det där underbara apropåingentingsamtalet med en supertrevlig tjej från Elixia Masthugget medan vi smälte lunchen och jag hoppas att jag kommer stöta på Oscar och hans kompis gamlaelitmedeldistanslöparen som jag tyvärr glömt namnet på under nästa års Convention.

Jag blev tydligen lite biten.

Firande i strålande solsken

Löp- och firarsuget gäng!

När SMHI slår på stora trumman och varnar för stormstyrka i vindbyarna och horisontellt regn så blir åtminstone jag lite orolig när jag ska springa en mil ute på slätten. Men av stormvarningen bidde det en tumme. Istället sken solen över oss tolv glada löpare som bestämt oss för att fira Löpningen dag, och när vi klokt nog valt att springa vår runda baklänges så fick vi vinden i ryggen. Jag som knappt har sprungit en meter på senaste tiden, och särskilt inte ihop med folk, blev helt lycklig av att få springa bredvid människor igen, och få slänga lite käft. Jag förhörde mig om ultralöparnas TEC-planer, fick lite uppdateringar kring statusen på nybörjarskidåkarnas kroppar och fick lite inspiration av en indoorwalking-frälst instruktör. Roligt!

Och roligt att få träffa lite nya löpare, hoppas vi ses igen Malin och Magnus!

Halvvägs, genom en allé där man på våren får finna sig i att bli utstirrad av kossor som går i hagarna bredvid.

Glad bloggare, trots stela vader och skavsåriga fötter på grund av dåligt skoval...

Fira Löpningens dag i Halmstad!

Okej, det finns bra saker med våren, jag erkänner. Smaka bara på det här som en läsare skrev till mig nyss:

"Tänk att springa genom en solbedränkt vårskog, höra fåglar sjunga, känna doften av nyutslagen grönska och känna pulsen slå i en behaglig takt"

Men i väntan på att våren ska göra löpningen till en orgastisk upplevelse i solglitter igen så kan vi passa på att fira lite igen tycker jag!

Fira Löpningens dag tillsammans med mig!

Ta med dig dina gladaste ben och möt mig och andra löpfrälsta på parkeringen vid utsiktstornet på Galgberget i Halmstad klockan 14 nu på lördag eftermiddag.

Vi springer i lugn fart ut mot Kärleken och rundar Wapnö slott innan vi vänder tillbaks mot Galgberget igen. Rundan blir ungefär en mil och vi håller såpass lugn fart att alla kan hänga med hela vägen. Och vill man springa kortare eller längre så går det förstås också bra, rundan går att korta och förlänga.

Visst är löpningen värd att fira? Och hur gör man det bättre än genom att springa ihop med andra som älskar den här formen av förflyttning lika mycket som en själv?

Firandet pågår runt om i landet, och kan du inte springa i Halmstad kanske du kan fira tillsammans med bland annat Ingmarie i Stockholm, med Daniel i Malmö eller med Anna i Kävlinge. Och det kanske firas på andra håll också? Säg till i såfall så sprider jag vidare!
 

Skärmdump från Funbeat. Klicka här för att titta närmare på rundan!



Reflexkalas!

Saftavslutning efter 12,8k

Johan, Anita, Erik och TEC-Rickard, en av mina nyvunna ultrarävkompisar i klubben

Jag känner Galgberget lika väl som min egen byrålåda. Jag vet var stigarna går, jag känner varje kurva och vet hur varje träd ser ut. Men igår fick jag en ny, härlig upplevelse som liksom fick berget att glittra ännu lite mer. En liten reflexorm slingrade sig fram längs elljusspåret, och det kändes så mäktigt på något sätt. Jag fick springa och snicksnacka lite med nygamla bekantskaper samtidigt som jag funderade över hur otroligt vacker och bra löpningen är. Jag känner mig liksom sällan så hemma som när jag får prata lopp och målsättningar inom löpningen tillsammans med andra springfrälsta! Det blev ultrasnack, 24-timmarsrekorddiskussion, Berlin marathonhyllning och - förstås - lite Vasaloppsfunderingar sådär vid sidan om.

Jag måste nog ändra lite på mitt motto i bloggheadern, för jag älskar att springa i grupp! Första varvet drog jag och Johan, och då höll sig tempot i min bekvämlighetszon, men sedan fick jag sällskap av mararäven Anette där framme och då höjdes tempot betänkligt. Men - och det känner jag mig så jävla nöjd med - det blev aldrig särskilt jobbigt för hjärtat och andningen. Mina vader sa däremot ifrån redan vid 9k, men det var inte oväntat.

Totalt var vi elva personer som hörsammat uppmaningen att fira Löpningens dag, men på berget var vi långt många fler. Halmstad OK invaderade stigarna och körde intervallträning och dessutom sprang vi förbi folk här och där som sprang parvis och såg ut att njuta lika mycket som vi av den här fantastiska kvällen.

Stort tack till Ingmarie för initiativet, och till Anita och Kajsa från världens bästa klubb som hjälpte mig att fixa!

En bubbla fylld av energi och skidåkning

Frida, Erika, Milla, Sofia, Ruth, Malin, Sara, jag och Annika. Saknas på bilden gör Nilla. Bilden är lånad från Frida.

Man skulle kunna tro att en helg innehållandes nio skidmil på åtta mer eller mindre intensiva timmar skulle tära lite på energin. Men jag har nu landat hemma i soffan efter lite hets och fordonsbyte i Göteborg där Erika körde som en gudinna och lyckades få med mig och Sara på Halmstadtåget till slut, och jag känner mig som en hel människa med fyllda energidepåer. Utöver skidåkningen så var helgen fylld av inspiration, funderingar, energi och planer, bastuhäng, prat, styrka och glädje. Det är något magiskt i att tillbringa massa tid tillsammans med människor som utstrålar så mycket träningsglädje och som tar sig an utmaningar bara för att de kan - det liksom spiller över på en själv litegrann och ger styrka.

Halvvägs på långpasset. Klubben bakom kommer från Västerås. Jag försökte haka på dem men tappade dem efter ungefär tio sekunder...

När det gäller skidåkningen så är jag så stolt över mitt långpass i lördags. Fyra mil under fyra timmar var faktiskt inte något jag trodde om mig själv. Men jag kände mig stark och oövervinnerlig, en känsla som allt som oftast infinner sig när jag ska ta mig en lång sträcka på en lång tid. Samma sak händer när jag ska ut och springa ett par mil, och det stärker mig i min övertygelse om att jag är en uthållig jävel som ska ägna mig åt att ta mig långt, långt bort istället för till andra sidan gatan så snabbt jag kan.

Jag älskar att få vara i små bubblor som det här lägret. Verkligheten stannar utanför och försvinner bort i horisonten. Jobbet stannar långt borta, alla tankar utom de på skidåkning, mat och sömn och att bara vara precis på den platsen med precis just de här människorna blir oväsentliga. Men bubblor spricker såklart till slut, och nu är helgen över. Imorn är det vardag igen, men det känns som att jag kommer att leva länge på den här helgen.

Tack alla för en grym helg!

Hungermonstret

Efter nio skidmil på en helg känns det ändå ganska okej med McDonalds på vägen hem mot Halmstad. Men det är inte Dalarna och Värmland man ska åka genom om man är hungrig på lunch. Ingen mat så långt ögat kunde se på många, långa mil. Nåja. Tre mätta och glada tjejer sitter nu i Erikas bil på väg 26 i närheten av Mariestad.

Nästan ett halvt Vasalopp

Fyra mils långlångpass. Klockan stannade på drygt tre och en halv timme. Distansrekord!

Upptäcktsfärd i Grönklitt

Jag är på Orsa Grönklitt med bloggänget och har hunnit med första passet. Milspåret var kottrigt, femman jättefint och på 2.5:an finns det en underbar uppförsbacke som jag skulle vilja åka om och om igen. Första vurpan kom redan efter fem minuter när spåren försvann under mina skidor... Jag längtar redan till nästa pass!