Löparläger i Halmstad: Tack för träningsvärken!

Det har varit lite tyst här några dagar. Det beror varken på att jag slöat eller sistaminutenköpt nån startplats i en Ironman någonstans på andra sidan jorden. Bättre än så faktiskt. Jag har varit på löparläger arrangerat av Sara, Kenth och Ingmarie. Och nu sitter jag utslagen i min soffa och funderar över hur man bäst botar träningsvärk efter det första styrketräningspasset på ungefär sju miljoner år.

En liten recap:

Malin, Pernille, jag och Camilla. Och Suz bakom kameran.

Fredag: Springsugen och sällskapssjuk. Lägret har inte riktigt officiellt börjat ännu, men jag drar ihop ett gäng brudar och tar med dem ut på Prins Bertils stig en sväng i motvinden och solskenet. Sen möter vi upp resten av gänget på Scandic och för lite hejochvälkomnainfo som följs av en föreläsning där vi får veta allt om kroppens alla muskler av kiropraktorn Hans. En schysst middag på det och sen dags att sova.

Lördag: Skön morgonyoga med Ingmarie. Som vanligt blir yogan en påminnelse om att den här stela triathletkroppen behöver rörlighetsträning. Och att min hjärna behöver träna sig i att tagga ner. Jag får kämpa för att behålla lugnet och fokusera.

På väg! Ett stort gäng, alla med olika förutsättningar och olika fart i kroppen. Men alla är vi löpare!

Ingmarie förklarar varför löpskolning är så viktigt och liksom alla andra gånger någon sagt det till mig så nickar jag och tänker att jodå, det här ska jag börja göra oftare. Kanske lyckas det den här gången...

Efter frukost har Kenth planerat intervaller, och de tre halmstadfrälsta arrangörerna tar oss med till Halmstads oas Galgberget som ligger som en grön lunga centralt i stan. Där väntar 8x2 minuter i så jämn fart vi kan åstadkomma. Jag tvärdör efter fem stycken och vill kräkas. Men som alltid går det bra att springa de sista intervallerna också, bara man biter ihop och ger sig fan på det. Och det är mäktigt att vara en del av det här gigantiska endorfingänget som liksom forsar fram på stigen.

Cirkelfys. En av övningarna där vi var indelade i par och den ena stod i planka medan den andra hoppade jämfota över benen. Eller bredvid om man inte ville riskera den andres vader... Bild lånad av Ingmarie.

Efter välbehövlig lunch på Spis&Deli, en kaffe på Caffe&Company och fem minuters insupande av kultur framför vuxenbarnbandet Bröderna Lindgren som spelade i Norre Katts park är det dags för nästa prövning. Sara har satt ihop ett cirkelpass som skulle göra oss till starkare löpare (exakt vilka övningar vi gjorde kan du läsa om här), och eftersom jag inte kört någon form av styrketräning sedan jag maxade på plankan den 12 juli (och frågan är ju om sex minuter planka ens räknas som styrketräning... gör det inte det så får man leta sig ända tillbaks till mitten på maj för att hitta regelrätt styrketräning i min träningsdagbok. Jag är usel på det helt enkelt) så är det en fasansfull upplevelse. Men rolig. Och skitjobbig. Och rolig. Jag och Bella som jag kör parövningarna ihop med konstaterar att det här borde man göra oftare...

En dusch senare blir det drinkmingel tillsammans med några representanter från Holistic. Och mitt i alltihopa vinglar en snubbe in som hade hamnat lite fel. I en annan del av hotellet ägnar sig nämligen ett jättegäng medelålders män åt att svensexa sig, och man kan väl lugnt säga att de snubbarna har lite andra prylar i sina drinkar än vad vi har... Men det är förstås olika vad man tycker är roligt. Jag konstaterar dock att jag är glad att jag är en sån som gillar löparläger bättre än kopiösa mängder sprit.

En tvårättersmiddag senare är lägret slut för min del. Då har jag bland annat hunnit snacka sjuårs-ultraplaner och Österlenmarathon med algforskar/ultralöpar/österlenambassadör-Fredrika och jämföra friidrottsbekantingar från min hemort Hylte med Kenth och konstatera att när han tränade för den förening som jag gjorde ett kort men intensivt framträdande i som mellanstadieunge så var Kenth och hans jämnåriga såna som jag gick runt och beundrade på avstånd.

Hela gänget redo för intervaller på Galgberget. Både nya bekantskaper och nygamla som var roligt att träffa igen. Bild lånad av Ingmarie.

Flera gånger under helgen tänker jag på att det här är lite coolt. Vi är ungefär 25 stycken löpare som samlats i lilla Halmstad för att springa ihop. Alla utom Kenth är tjejer. Och vi har inte kommit hit för att någon lockat oss med lull-lull, myspys och rosa fluff som så ofta när det ska lockas tjejer till olika träningsevent. Nej, de här tjejerna har valt att komma för att de vill träna hårt tillsammans. Jag gillar't. Man behöver inte fluffa till allting för att tjejer ska vilja vara med. Vi är sjukt hårda och coola vi också.

Idag, söndag, har de andra på lägret sprungit långpass längs Halmstads vackraste stig, Prins Bertil. Själv har jag pysslat med annat. Men jag kommer ta med mig så himla mycket inspiration och glädje från den här helgen.

Nu kan hösten börja på allvar. Jag är redo.