fredag 31 oktober 2008

Västkustsromantik

Åh, det här kan vara det vackraste som någonsin har gjorts. Bara namnet liksom! Till och med bättre än Tjörn. Det är nåt med västkusten alltså. M visade mig Skansros igår, och jag föll som en sten. Går det att göra annat inför ett band som inleder en låt med "min vagga vaggar i Linnestaden, i Göteborg och Bohuslän"?

Men...

...jag känner nog ärligt talat att jag skiter i gubbarna. Han är förstås bara lite rädd och känner sig hotad av min briljans.

Surgubbarnas surgubbe

Idag har surgubbarnas sammansvärjning fått ett värdigt affischnamn. Mitt i mina mest hektiska timmar i veckan stannar en gubbe jag aldrig sett förut bredvid mitt skrivbord och frågar var jag kommer ifrån. Hylte, sa jag glatt. Jaha, hälsar man inte på folk där eller?! frågade han då. Jooo... stammade jag och fattade ingenting. Jag har gått förbi dig flera gånger och du har inte sagt hej en enda gång! fräser han då. Eeeeh, nähä? Men han då? Jag hade ju aldrig sett skäggubben förut! Men han är tydligen här en dag i veckan, och som sagt precis under de timmar då jag har mest att göra, och han har dessutom varit här sen urminnes tider medan jag är ny. Så hur i hela jävla helvete kan det vara på mitt ansvar att hälsa och vara artig och trevlig? Ska inte gamla medarbetare ägna sig åt sånt?

torsdag 30 oktober 2008

Edman is back!



Morgonens gladaste nyhet: Erik Edman är tillräckligt läkt för att spela lite igen. Men bara lite. Fast snart är han nog tillbaka i landslaget ska du se. Och jag konstaterade just att Kimmo Eskelinen hade rätt när han snackade om fotbollsspelare som har innebandyfrisyrer. Ska säga till Edman när jag ser honom att det här duger inte.

onsdag 29 oktober 2008

Perspektiv, mina vänner

När jag gick hem gick jag förbi en inburad bil. Det var som att någon hade gjort en parkeringplats och sen kommit på att den ville ha ett garage, men så räckte inte pengarna så han köpte lite staketnät och några reglar och byggde en bur. Och krängde på ett hänglås.

Förresten får man lite perspektiv på sin tillvaro när man inser att klasskompisar sitter fast i krigsområden där de är för att göra journalistik om viktiga saker. Jag tycker visserligen att mitt jobb också är viktigt, men på en helt annan nivå.

Stora stygga webbmonstret

Idag har SR-webben hängt sig fem miljoner gånger. Och eftersom jag sitter här och leker webbmaster och mixtrar om med hela Smakstarts sida så blir jag lika nervös varje gång det händer och tänker att det är mitt fel. Vilket det väl med stor sannolikhet inte är, men försök säga det till mig när felmeddelande efter felmeddelande ploppar upp på skärmen.

Squashen igår har för övrigt gett mig träningsvärk på kroppsdelar jag förut inte reflekterat över att jag hade.

tisdag 28 oktober 2008

Tre nya saker

Jag ska spela squash om en timme. Vad har jag gett mig in på? Vojvoj. Om man kan räkna det som en ny sak jag lär mig idag (nåja, nygammal då, men det var faktiskt säkert tre år sedan jag spelade sist, och jag tror inte på det där med att har man en gång lärt sig cykla så) så är jag uppe i två grejer hittills. Jag har ju bemästrat Skype-skiten, med video och allt! Jag känner mig som en kung.

Nåja.

Idag har jag ju dessutom på egen hand lärt mig Photoshop Elements, detta monster till program som aldrig gör som man vill. Det resulterade i att jag satt i två timmar med två banners som inte ens blev klara. Så jag antar att det blir tre saker. Efter squashen betyder det således att jag kan somna gott efter väl utfört värv.

Suck

Herreguuuud vad det kan spekuleras vilt om fotbollsspelare och deras eventuella nya klubbar, deras eventuella backupkarriärer och deras jättelöner. Kul för honom om han får flytta till USA, men än sen?

Fröken Karaktärslös

Jag blev inte vegan i morse heller. Det är illa ställt med min karaktär minsann. Det är faktiskt illa ställt med min karaktär i alla möjliga sammanhang nuförtiden. Och jag gillar det.

måndag 27 oktober 2008

För övrigt...

...har jag en skitfånig, tjejig crush på Penn Badgley. Näst efter alla fina kläder alla alltid tycks ha på sig i Gossip girl så är Penn fan anledning nog att kolla på den serien. Säga vad man vill, men inte ser man precis på de där upper east side-snobbarna för deras fantastiska acting skills direkt...

Therese goes 1600-tal

Om jag levde ut alla mina klädlustar skulle jag inom kort se ut som en cirkusdirektör, alternativt en gycklare. Idag på lunchen smet jag in på stans typ enda second hand-affär, och kom ut med en mycket suspekt liten sak som jag inte ens vet vad den kan tänkas kallas. En liten bolero kanske, med en skitstor luva som var större än hela resten av plagget. Och så var den i vitgenomskinligt spetstyg. Ja du hör ju. Som hämtad från en 1600-talsdräkt från England. Fattas bara att jag skaffar mig en magnifik klänning i grön sammet med guldbroderier också.

Vem vill bli miljonär?

Jag tänkte att jag skulle bli miljonär. Per H Börjesson säger att det kan jag bli om 25 år om jag börjar spara 800 kronor i månaden och får 10 procents avkastning. För satan. Vad är avkastning? Och en annan sak; "köp din bostad" - jaha vaddå? Om jag hade köpt en lägenhet i Stockholm för 18 år sedan så hade jag just nu kunnat se den stiga i värde med i snitt fem gånger pengarna. NO SHIT!! Vad synd att jag inte köpte en lägenhet när jag var 7 år då.

Den gode Per säger också att hemligheten bakom att bli miljonär är att ha lägre inkomster än utgifter varje månad.

I rest my case.

Den misslyckade veganen

Igår, eller om det var i lördags, bestämde jag mig för att bli vegan igen med början idag. Det hade jag givetvis glömt bort vid femtiden i morse så jag plockade av gammal ohejdad vana fram filmjölken. Men men. Nya tag i morgon.

Förresten vet man att nåt är fel i huvudet när man sitter på jobbet och längtar hem, men inte för att jobbet är tråkigt eller för att det kommer hända nåt alldeles spektakulärt när man väl kommit hem, utan för att man har lust att fortsätta Gossip girl-maratonet. Jag och mina tv-serier alltså.

söndag 26 oktober 2008

Vi är på väg till Isola



När Hagnesta Hill kom 1999 minns jag hur gärna jag ville vara flickan på omslaget. Gud vad jag hade kunnat göra vad som helst för att få vara kent-flickan. Nåja. Efter att skivan släpptes adderade jag och en hel del andra jeansjacka till randig tröja + poplugg-looken. Och så fick vi alla vara kent-flickan på sätt och vis ändå.

Sen sydde jag fast pärlor på en t-shirt, pärlor som skrev (lilla ego). Åh vad jag tyckte jag var originell, när jag egentligen mest vara tonårig och pseudosvår. Men jävlarimig vad den skivan var vacker, även om jag först inte ville erkänna att jag tyckte det var fint att Jocke Berg släppte luftslotten på Isola och skrev låttexter som faktiskt innehöll riktiga känslor och ord. Jag menar, det var ju så tjuuuusigt att han var en sån ordkonstnär som på tidigare skivor.

Wellwell.

Längtan skala 3:1

Bara sådär fyra dagar kvar till jag får finbesök! Jag längtar, längtar mer än jag längtat efter någonting någonsin. Insåg när jag bläddrade bland mina foton att det var två månader sedan jag var på Sveriges västligaste ö, och tre veckor sedan jag träffade min öbo; det är inte hälsosamt med så långa avbrott.

lördag 25 oktober 2008

Galningar

Innan idag när jag gick över bron vid Österskans så blev jag vittne till nåt lite småunderligt. Ett gäng tjugonånting-killar stod klädda i bara blöta kalsonger nedanför biblioteket. De hade just klivit upp ur Nissan. Efter ett stärkande bad, eller va?

fredag 24 oktober 2008

Som gravitation, nåt vasst...



Just nu befinner jag mig mentalt på Idrottens hus i Helsingborg, mitten av februari år 2000. Det var så jääävla vackert. Eller Hovet, 9 mars 2000. Det kommer jag aldrig glömma.

Jaha

Det spöregnar. Jag har lovat bort mig på öl i kväll. Men det spöregnar. Och allt jag kan tänka på är att jag vill dra på mig joggingskorna och springa fort som fan. Men det SPÖREGNAR.



Kanske är det en bättre idé att gräva ner mig bland kuddar och täcken och grina lite till när Big överger Carrie på deras bröllopsdag istället? Springa kan jag tamigfan göra i morgon.

Ja jag vet inte.

För övrigt känner jag mig lite som Carrie idag. Neurotisk, klängig, skofetischistisk, romantiserande och dessutom en jävel på att klä mig snyggt för regniga dagar.

Uppskjutarbeteende

Jag vet att jag påstått att fysisk ansträngning är som en lisa för själen eller nåt, eller i alla fall att min oro blir som bortblåst när jag sprungit alldeles för länge på löpbandet, sen cyklat lika alldeles för länge och efter det utmanat mina ryggmuskler med vikterna. Men nu börjar jag tänka att det inte handlar om att blåsa bort nåt, utan om att skjuta upp. Den ligger ju där och lurar morgonen efter liksom, och sen utvecklas den under dagen och till slut på eftermiddagen nån gång sitter den bakom örat och stör mig tills jag står där igen, helt svettig och utmattad. Ska det verkligen vara så?

Igår hade jag i alla fall ett underbart bra telefonsamtal med världens bästa öbor. Och jag kommer få besök nästa vecka av en av dem. Kommer bli bra.

torsdag 23 oktober 2008

Just så, Anna T

Today is a good day,
just a scratch on my ego
I get up in the morning
with a good plan tomorrow
I'll be keeping my mind cold
until the evening
when the hours forget me and
the waiting awaits me,
and voices of madness
from my subconscious
singing songs of the sadness

Ligist-Halmstad

Nu har jag gett upp. Jag levde i någon slags förnekelse i flera dagar och tänkte att det är jag som är snurrig och gav mig fan på att ordna upp det här. Men nu har jag insett att det inte är mitt fel. Även om mitt närminne är kaputt för tillfället (eller snarare har varit så i en dryg månad) så är det en omöjlighet till och med för mig att ställa min cykel på ett så urbota korkat ställe att jag inte kan komma ihåg det hur jag än minnestränar, och inte hittar den hur jag än söker. Jag har traskat över hela stan, till och med på ställen jag aldrig tidigare varit på och kollat under varenda sten. Men nej. Den är och förblir borta. Det här innebär alltså att det faktiskt är nån satans ligist som har snott min underbara, fina, halvupprostade cykel.

Det är mig verkligen totalt jävla obegripligt vad nån ska med min underbara, fina, halvupprostade cykel till. Den är värd typ femtio spänn för nån som vill sälja den, men ovärderlig för mig. Jag känner ett stort hat mot den här staden för tillfället. Jag försökte liksom ursäkta Halmstad för min krossade bilruta, tänkte att det var en engångsföreteelse, men nu är jag bara sur.

Om det är nån som ser en halvupprostad, lätt brun fast egentligen mest blå herrcykel med vita detaljer och med nya fina ballongdäck, missanpassad sadel och lite vint framhjul så är det bara att höra av dig. Eller så kan du sno tillbaka cykeln och ställa den på gården innanför Fredsgatan 8A. Jag lovar dig att du blir rikligt belönad.

onsdag 22 oktober 2008

---

Vaknar klockan fem igen en meter under marken
---
(jag ligger bara här)
---
något måste ta mig någonstans
ge mig
nån substans

Allt blir sällan som man tänker. Jag skulle gått hem som en duktig flicka klockan åtta, efter att ha fått mig massa halloumisallad till livs. Men nej. Några öl senare stod jag och gissade låtskrivare och årtal tillsammans med mitt otippade onsdagssällskap på ett av Halmstads alla popquiz.

Jag undrar ständigt över vad jag sysslar med. Men det klarnar väl snart antar jag. Jag borde hur som helst sluta lyssna på Nordpolen, Sibiria och Franke och ge mig in i Le Tigre igen. Eller nåt annat jävligt förbannat.

Du kan inte försvinna ur mitt liv
Du kan inte försvinna fast jag vill
---
Kan bara konstatera
jag kommer glömma bort
Jag borde kommit någonstans
Jag borde kommit någonstans nu.

---

Jag sprang och sprang i eftermiddags, och till slut skakade jag av mig min oro. Fysisk ansträngning, jag säger bara det.

Snart ska jag gå hem till killen på andra sidan Laholmsvägen och äta mat. Jag gillar att bli bjuden på mat. Jag satte förstås huvudbry på matlagarna när jag krånglade och varken åt kött, kyckling eller "havets frukter", men det verkar som att det nog ska gå bra ändå. Sen ska vi dricka öl och jag ska lyssna på dem när de peppar på Hellacopters-spelningen ikväll. Själv är jag dock folksamlingsskygg och tänker stanna hemma.

Skattebesked kom från Åland idag. Nån gång senare i höst kommer det trilla in drygt 29.000 kronor på mitt åländska konto. Helt sinnessjukt.

tisdag 21 oktober 2008

Flickfärger och pojkfärger

På Åland kan man tydligen fortfarande komma undan med att måla allt som är "tjejigt" rosa och allt som är "killigt" blått. Underbart, verkligen. Jag menar, det kommer ju inte komma några tjejer på den dära ishockey-för-flickor-dagen om man inte målar affischen rosa. Det förstår väl vem som helst. Hade den varit blå hade ju alla trott att det var en kill-dag.

Säg inte ja

Sedär ja, då var det bevisat - det är ingen bra idé att säga ja till allt hela tiden. Och jag fick ett litet bevis på det också under lunchen. Jag stannade snällt när två tjugonånting-killar undrade om jag hade tid att svara på tre frågor. Och de började med att fråga om jag tyckte att fetma är ett samhällsproblem. Jajo, jo, det kan man väl säga, sa jag. Jaha okej, men finns det nåt man som individ kan göra åt problemet då? Eeeeh, nja, nej, eller jag vet inte. Vad skulle det vara? Nej, jag kan inte komma på nåt. Nähä okej. Sista frågan då. Tror du att samhällsproblemet fetma kan ha nåt samband med att Bingolotto börjat sändas på söndagar?

Eh...va??

Jag blev så sur. Snacka om att slösa med folks tid. Och jag kan inte bestämma mig för om de drev med mig eller om de helt seriöst ville ha svar på den där frågan. Och jag kan inte bestämma mig för vilket alternativ som vore det jävligaste.

Kontrollantövergrepp

Jag är så satans förbannad. Snart borde det väl vara dags att utrota biljettkontrollanterna från jordens yta. Med tanke på hur den yrkeskåren beter sig så har de fan inget existensberättigande. Det ingår ju för tusan i vanligt hyfs att man inte knuffar runt på folk, förnedrar dem och kör dem till Mölndal utan nån särskild anledning alls (förutom att man är sur över att ens patetiska, maktfullkomliga krav inte tillmötesgås av vuxna, sansade människor som vägrar be om ursäkt när de inte betett sig illa på nåt sätt). Lägg det till att folk blir upptryckta mot spårvagnsfönster så hårt att fönstrena går sönder och kontrollanternas offer faller ut genom dem och till att kontrollanternas nitiskhet lett till att massor med gömda flyktingar (som verkligen, verkligen behöver spårvagnskort för att ta sig nånstans men som faktiskt inte har råd med dem) åker fast och skickas hem och du har ett solklart fall av en yrkeskår som inte borde få finnas.

Och kom inte med argumentet att man ska betala för sig i kollektivtrafiken, för det handlar inte om det. Visst, det kanske man ska, men bara för att man inte har gjort det så förtjänar man inte att bli behandlad som skit.

måndag 20 oktober 2008

Drömkängorna

Ge mig!

Man vet att jag börjar piggna till när jag börjar fundera på skor igen.

Gratis huvudbonad till mig!

...och för övrigt har jag hittat en hjälm. Gratis. Visserligen får jag stå ut med att se ut som Darth Vader ett tag, men det är bättre än ingenting och nu får vespan ÄNTLIGEN komma hem.

Ny tid, ny strid


Nya favoritillustratören/konstnären: Dan-Ah Kim.

Okej, allt handlar om inställning och förmåga att bete sig vuxet och inte bli helt tokig bara för att det blir lite jobbigt. Så. Nu försöker jag.

En fördel med när jag känner mig nere är att jag för att liksom mota allt jobbigt blir otroligt aktiv. Jag har köpt massa garn idag, en mössa och ett par strumpor ska stickas, och inom kort även en tröjklänning från ett mönster som jag ska göra om lite. Och just nu sitter jag och funderar över hur jag ska verkställa en affischidé. Och för att minska min rymmarlängtan (som slog till idag och ledde till att jag flydde stan och nu befinner mig långt bort) har jag bestämt mig för att göra mitt hem till min borg. Detta med hjälp till exempel av Dan-Ah Kim. Eller på ett eller annat sätt.

Det SKA gå.

---

Jag fixar inte det här just nu. Jävla höst, jävla irrationella jag.
---
having trouble telling how i feel
but i can dance, dance, dance
couldn't possibly tell you how i mean
but i can dance, dance, dance

söndag 19 oktober 2008

En händelserik söndageftermiddag

Det händer grejer i den här stan. På väg hem nyss bevittnade jag en biljakt med påslagna sirener och blåljus. Jag tror att det bara handlade om nån snubbe som kört mot rött och som dumt nog vägrade stanna. Men ändå.

Och innan idag när jag promenerade runt, intet ont anande på väg genom Norre katts park, så fick jag plötsligt se en bar rumpa. Och denna rumpa befann sig mitt i en folksamling som skrattade så de kiknade. Som tur var så tillhörde rumpan en liten pojke på kanske sju år, och hans kompisar runtomkring var nog typ lika gamla, och ganska omgående kom det en mamma springandes och tillrättavisade sin lille son. Jag undrar dock fortfarande vad som fick honom att dra ner byxorna, och om han kände att det var värt det.

Det såg hur som helst hemskt lustigt ut.

Odlat kött

När jag var i Stockholm senast satt jag och några SR-kollegor och diskuterade köttindustrin över en lunch (ja, ett alldeles utmärkt ämne när alla runt omkring äter typ kallops...). Allt sprang ur företeelsen "människor som äter kött men som svimmar vid tanken på att det är ett djur dom äter". Det vill säga, människor som bara äter djurdelar som man kan inbilla sig inte är djur istället för att köpa en hel kyckling där man faktiskt ser att det här är nåt som har levt som har ben och grejer, för då behövder de inte konfronteras med djurgrejen och kan leva vidare i förnekelse.

Veganen i sällskapet, och så jag då, kom fram till att om det ska vara kött så kan det väl i alla fall vara odlat. Vi såg framför oss stora rancher där man istället för typ vete hade köttplantor på åkrarna. Vetenskapen går ju framåt hela tiden, resonerade vi, så varför inte? Och då kan folk äta sina köttbitar utan att något djur behöver sätta livet till, köttindustrin blir onödig och så levde vi happily ever after. Och nu läser jag i DN att det här inte bara var en fantasigrej i våra huvuden, det forskas faktiskt på det! Och det låter bara så jävla märkligt.

---

Jag måste ut
Dom tror jag är besatt
av filmer utan lyckligt slut
---
Men det handlar ju inte om det.

lördag 18 oktober 2008

Din röst ska komma från en annan del av rummet

Undrar vad som händer om man kör moped utan hjälm. Ja, förutom det uppenbara att om man kör omkull så riskerar man att huvudet spricker. Jag blev just lite upprörd över att det gått en vecka och mer sedan vespan kom till stan och jag har inte kört den än. Nåja.




Jag upptäckte just nåt med Lykke Li. Hennes musik är precis lika psykotisk som jag känner mig efter en vecka med minimalt med sömn, och nu tyckte jag mig höra henne komma från andra sidan rummet, fast hon rimligtvis borde finnas bara precis framför mig, i mina högtalare.

fredag 17 oktober 2008

Gymliv

Dialog mellan pinnsmal tjej och grabbgäng på gymet:

Tjejen: -Asså, jag fattar inte det där med muskler på tjejer.
Kille: - Nä, så himla fult.
T: - Ja, asså, man kan ju träna och så, men man kan ju göra det så det inte SYNS.
K: - Ja precis. Så jävla osexigt annars.
T: - Ja jag typ springer ju och så, men annars gör jag inte så mycket här. Typ hänger.
K: - Aaa precis (samtidigt som han stönar och håller på och brista ådrorna på halsen för att han tar alldeles för tunga vikter. Säkert för att impa på muskellösa bruden).

...och ingen, INGEN, tänkte förstås på vilka jävla spån dom var.

Marx till alla!

Läste just att Kapitalet säljer som smör i Tyskland. Finansmän, företagsledare och bankpersoner köper och läser och kliar sig i huvudet och funderar över om marknadsekonomin verkligen är lösningen på allt ont.

HAHA.

Finanskriser har en förmåga att få folk att tänka till.

Edit: Och nu finns artikeln att läsa i tidningarna också, inte bara på tt:s nyhetsflash.

Istället för musik förvirring

För övrigt ska man inte skriva vad man tänker och inte tänka vad man önskar. Eller så ska man det. Ja heeerreguuud.

Fast jag känner mig nog på rätt bra humör idag.

Morgonmusik

Två dagar i rad har jag haft sjukt störiga promenera-till-jobbet-låtar. Igår med P4 i lurarna och Niklas Hjulströms Burning. Jag kan inte låta bli att bli sur. Jag menar...

We can't be together
I'm not that kind of a guy
I'll be gone and lost forever,
and you won't know why
It may sound strange but I'm warning you
I may not be that nice
Maybe baby I'm a heartbreaker
heart breaker
heart of stone.
But I'm burnin'
'cos you set my soul on fire
Girl, I dont know what I'll do

...vad vill han? Sen när är det okej att vara nonchalant kille som inte kan sköta sina relationer och sen skylla på att man är en hjärtekrossare och att man varnat tjejen ju? Och sen vända på allt och säga att ojoj jag tycker ju om dig men jag vet inte vad jag ska göööööra?

Uselt.

Sen imorse så ville radion i min mobil inte hitta P4 så då blev det P3 och Kate Perry. Den där skitlåten I kissed a girl borde strykas från varenda låtlista i hela världen.

I kissed a girl just to try it
I hope my boyfriend don't mind it
It felt so wrong
It felt so right
Don't mean I'm in love tonight
I kissed a girl and I liked it

What?! Jag hoppas att min kille inte blir sur? Satans pseudoflatpop. Varför är det fortfarande lite festligt att vara homoteaser? Och VARFÖR gillar folk den där låten?

onsdag 15 oktober 2008

Nattsurr

Jag tänker ofta i låtcitat. Och jag tänker ofta att jag skulle behöva skriva ner dem för att på nåt vis beskriva hur det känns. Och då finns det citat som inte borde lämna mitt huvud, hur mycket jag än vill få bort dem ur det där spåret som rullar om och om igen mellan mina öron. Jag skulle kunna citera Kings of convenience. Å vad jag skulle kunna citera Erlend. Jag skulle också kunna skriva rad efter rad av Franke. Men det blir bara för fånigt.





Äsch.




Drop
this agony
And misery
Give me
accident & emergency




Ungefär så.

Gör mig synlig igen


Therese glasögonorm.

Jag har känt mig lite osynlig i eftermiddag. Så blir det ibland, och jag brukar sällan vara särskilt ledsen över det. Men idag fick min förvirrade hjärna ett infall och tänkte att jag vet, om jag skaffar mig nån knasig assocear så blir det lite roligare och folk ser mig nog. Så jag köpte glasögon på Amnestyloppisen. Inte särskilt konstigt, för jag älskar glasögon och har redan massor med par som hänger på min garderobsdörr. Men problemet med just de här glasögonen var att det minsann inte var fönsterglas, och heller inte glas med ens i närheten av den styrka som jag kan se genom. Så nu har jag gått hem från Fiskaregatan via Hemköp för inköp av bananer, med ett par glasögon som gjort mig helt yr i huvudet på näsan. Jag känner mig helt drogad.

Therese ocensurerad

Jag lämnade nog bestämt huvudet hemma imorse. Håller varken reda på tider, min mun eller någonting. Allt som kommit över mina läppar idag har varit totalt ocensurerat och obearbetat, helt fasansfullt. En gång hade jag en lärare, eller det kan ha varit en kompis som hade en lärare, eller så var det nån helt annan, jag har svårt att sortera vad jag tänker, men nåja, en gång var det en person som sa "jag tar mig för pannan!" helt teatraliskt så fort nåt var lite jobbigt, störigt eller pinsamt. Och just det skulle jag vilja göra idag. Så jag tar mig för pannan och rodnar.

Nu ska jag ge mig iväg och springa och lyfta saker. Kanske ploppar hjärnan tillbaka i huvudet då. Fysisk ansträngning kan göra underverk.

tisdag 14 oktober 2008

Älska din brevbärare

Grannen under mig verkar vara en elak tölp. Alla andra i trapphuset har artiga och vänliga "nej tack till reklam"-skyltar på sina dörrar, men han har en som det står INGEN REKLAM, BREVBÄRARJÄVEL på. Jag vet inte hur du känner, men för mig ter han sig något osympatisk. Och han har nog verkligen aldrig jobbat som brevbärare. Om man som brevbärare fick välja mellan att ge reklam till folk eller inte så skulle man lätt välja inte. Ni skulle bara veta hur förbannat mycket det där pappersberget väger. För att inte tala om alla satans postorderkataloger och Ikea-kataloger. Och Ikea-kataloger, det ska visst varenda människa ha. Jag är helt övertygad om att alla mina ryggproblem härstammar från mitt år som lantbrevbärare. Det kändes som om jag lyfte flera ton om dagen.

Mot bättre tider

Den här dagen började i skrik och panik, men ser ut att arta sig. Först sov jag alldeles för länge (kanske på grund av att jag inte kunde somna när jag ville och behövde igår), sen låg det ingen HP på dörrmattan, och när jag väl tagit mig till jobbet efter sju sorger och tre besvikelser så hade jag glömt nyckelkortet. Det fick följden att jag snällt fick stå och vänta i tio minuter på att någon skulle ha tid att komma och öppna åt mig. Bara en sån sak. Jag känner mig alltid så dum när jag glömmer självklara saker och nån annan får rädda situationen åt mig. Min arbetsdag började således i förnedring, och till råga på allt var jag inte särskilt inspirerad att göra någonting när jag väl kom in till Per i studion. Ingenting kopplade i huvudet, hur mycket jag än läste och spanade runt i morgontidningsvärlden.

Men det LÖSTE SIG!

Även om det kändes som om huvudet knutit ihop sig och vägrade samarbeta så blev det bra till slut. Jag jobbar med så bra och inspirerande människor så jag borde väl inte vara förvånad.

måndag 13 oktober 2008

Min första Leonard Cohen

Jag kom just att tänka på första gången jag hörde Leonard Cohen. Det var för kanske sex år sedan.

Det var en sån där natt som borde blivit så bra, men som istället höll på att gå åt helvete. Vi var på soulklubb i Göteborg och alla var där. Det här var under en period då mitt crew bestämde över dansgolvet, och allt var så himla vackert. Jag var kär och min kille var där. Eller, om vi ska vara noga var han väl egentligen mitt ex, eller kanske inte ens det. Han hade förklarat för mig att han inte kunde bli kär, så enligt honom hade vi väl inte ens varit tillsammans. Men jag var kär, och det skulle visa sig att han trots allt också skulle bli det den här kvällen. Men inte i mig. Han blev störtförälskad i en annan tjej, och det var han ofin nog att berätta för mig. Jag blev tvungen att ledas därifrån av en vän, som tog mig hem, lade mig på sängen och sa att allt kommer att ordna sig. Sen satte hon på Dance me to the end of love på repeat. Var den skivan kom ifrån har jag än idag ingen aning om, kanske bar hon alltid runt på en Cohen-platta. Hur som helst, varje gång jag vaknade till den natten eller tidiga morgonen satt hon bredvid mig tillsammans med Leonard Cohens trygga, melankoliska röst.

När det äntligen blev dag och jag hade den där hemska kvällen bakom mig så mådde jag faktiskt lite bättre. Men Dance me to the end of love kunde jag inte lyssna på förrän flera år senare.

En ny kärlek



Ibland är jag bara så sorgligt svag för tivolitechno utan självinsikt och med fjädrar i håret. Jag stod och tjurade över det faktum att det skulle vara ett förband till M83 igår, ända till det klev upp en utklädd danska på scenen. Efter det kan jag inte sluta tänka på As in Rebekkamaria .

söndag 12 oktober 2008

Surrogatkukar och förortshäng



Idag har jag varit kulturell och kollat på såna här. Och på Röhsskas permanenta utställningar om designhistorien. Men det var roligast med alla högt ärade surrogatpenisar.

Strax blir det häng i Västra Frölunda. Sen väntar spelning på Pustervik. Det är helt otroligt vilka möjligheter som finns i stora städer. Det är nästan så jag saknar det. Men samtidigt finns det en liten bit i mig som hela tiden längtar hem. Längtar till jobbet, längtar till arbetskamraterna, längtar till mitt finafina hem...

lördag 11 oktober 2008

Önskedrömmar

Jag behöver en hjälm å det snaraste. Min vespaabstinens är gränslös. Jag pratar så mycket om henne och alla kringarrangemang så det borde vara straffbart. I alla fall borde mina vänner ha sagt åt mig att hålla käften för länge sen.

Men tänk att få åka runt på henne och ha all tid i världen! Tänk att spendera sommardagarna på henne med ingenstans att behöva åka. Eller tänk att ta henne ner på kontinenten och rymma. Det sistnämnda är väl typ helt osannolikt med tanke på min arbetsmoral och det faktum att pärlan har en maxfart på typ fyrtio. Det blir många timmar på vespan. Men ändå!

fredag 10 oktober 2008

Allt går om man ger sig fan på det...

...och vilken dag det blev! Min skeptiska inställning till välgörenhet till trots så kan jag inte låta bli att känna mig lite stolt över att vi lyckades med bedriften att samla ihop 36.500 kronor med hjälp av våra kära lyssnare. Och barnkören vi hade med i sändning fick mig att inse att det finns snälla barn också. En lyckad dag, helt enkelt.

Insomnia

Jag avskyr sömnlöshet. Tänk att det ska vara så satans omöjligt att somna, och tänk att klockan alltid ringer när man sen äntligen lyckats falla i sömn sedan en timme tillbaka. Nåja. Det kommer nog bli en dag av det här också.

torsdag 9 oktober 2008

Skitpublik och idiotfilm



Filmen var kass och jag ville resa mig och gå efter en halvtimme. Men bredvid mig satt en tant som vägrade förstå min ångest över att behöva se en dålig film, så när jag försökte komma därifrån flyttade människan inte på sig. Och när jag valde mellan att sitta kvar i vånda och att behöva bokstavligen klättra över hennes massiva kropp så fegade jag och tog det förstnämnda. Jag var inte på humör för att ge mig in i handgemäng. Men jag begriper inte vad hela den där biosalongen tyckte var så bra med "ung pojke lär sig allt om sex och livet av äldre kvinna"-temat. Eller "ung pojke hittar sitt eget jag och sina egna åsikter i en föränderlig värld med hjälp av storebrorsan och revolt mot farsan"-temat. Eller så var alla lika tantsjuka som inledningstalaren som skrockade över hur läcker huvudrollsinnehavaren var, en riktig italiensk godbit. En snygg italienare gör inte en hel film. Eller så hade alla i salongen sin egen stora tant att forcera för att kunna ta sig ut och gav upp halvvägs.

I ren frustration begav jag mig sen till gymet och tränade i två timmar. Det välbefinnande man inte får ut av kulturen får man kämpa sig till på löpbandet helt enkelt.

Mitt tvärkulturella jag

Jag känner mig så jävla kulturell. I brist på en flygresa till Toscana och en väntande vespa 125 att fara runt på i tre dagar i jakt på fina viner får jag nöja mig med lite italiensk film.

Distraktion och kryp i kroppen

Alltså, ursäkta, men "pojkvänsjeans"? Jag har uppenbarligen missat nåt, men att Katie Holmes drar på sig ett par för stora slitna jeans är tydligen värsta stora modegrejen. Dessutom är det inte hennes egna jeans om man får tro bloggarna, ånej, det är Tompans. Pojkvänsjeans. Så jävla dumt.

Jag har för mycket papper liggandes överallt. När högarna kommer för nära ägnar jag mig åt sånt där istället; kollar in fåniga bloggar om koftor och klackhöjder. Sen jag flyttade tillbaka till Sverige har jag samlat på mig typ tio olika formulär som jag borde fylla i och skicka iväg åt alla möjliga håll. FPA vill veta om jag verkligen, verkligen har flyttat utomlands och om jag isåfall tänker stanna länge, landstinget i Halland undrar samma sak fast tvärtom och vill veta var jag helst vill ha vård om jag blir sjuk och själv vill jag ha a-kassa när jag blir utlasad från SR, alternativt utkarantänad. I Stockholm lärde jag mig läskiga saker om min anställningsform som jag försökt förtränga, men som kryper sig på när man minst anar det och nu är jag lite frustrerad.

Tog en sväng förbi min lilla vespa på väg hem och drömde om första åkturen. Men jag är ju så rädd om livet så det blir inget med det förrän jag skaffat en hjälm. Så om nån sitter på en tjusig vespa-hjälm (inga hiskeliga saker med målningar, eldar och seriefigurer på tack, och inga stora plexiglasvisir) så är det bara att höra av dig.

onsdag 8 oktober 2008

Teaterkritik från helvetet



Min Stockholmsvistelse inleddes med ett besök på Tribunalen där jag såg "Kommunistiska manifestet". Och jag vet inte jag, men de där fotknölssågningarna och avmätta idiotkritikerna som inte riktigt ville tro på att länken till La Paz var på riktigt och live och inte inspelat - jag blir så sur. Varför vill folk inte tro på nåt längre? Varför skulle ensemblen fejka teknikstrul under premiären? För att det är så roligt att inget blir som man tänkt? Jag hade i alla fall roligt under första akten, och efter pausen fastnade skrattet och det kändes angeläget och fint alltihop. Dessutom var soppan god och ensemblen trevlig. Nåja. Kanske tur att inte jag är teaterkritiker.

There and back again

De två senaste dagarna har tillbringats i Stockholm på Radiohuset. Jag fick öva mig ordentligt på den där "åh vad mycket klokt föreläsaren har att säga, jag lyssnar så intresserat"-uppsynen. Märkte att jag tappat mina skills sen universitetet. Således fann jag mig själv mitt i allt helt oartigt stirrandes på Sameradion som satt tvärs över rummet. Det är inte okej att stirra på folk bara för att man har tråkigt.

Nåja. Radiohuset var stort och hade många trappor, Lotta Bromé visade sig vara en ännu större stjärna i verkligheten än man fattar när man lyssnar på henne i radio och Ekot var inte lika läskigt som man föreställer sig.

Idag kom dessutom vespan hem till stan. Fatta! Hon står parkerad i väntan på att jag skaffar mig en hjälm och hinner byta sadel. Limpasadel kan man ju inte ha, det förstår ju vem som helst.

Förresten verkar det krävas en tjänsteresa till Stockholm för att det riktigt ska gå in i min hjärna vilket underbart liv jag har. Nog för att jag haft en liten aning och nog för att jag brukar skryta med mitt jobb, men det var faktiskt först igår morse när jag insåg att jag inte skulle få gå till jobbet utan skulle tvingas sitta i ett lufttomt rum på femte våningen på Gärdet och låtsas anteckna viktigheter som jag fattade på riktigt. Och då hade jag gett en hel del för en teleportör.

måndag 6 oktober 2008

Pajassparkningar

Men det är ju fantastiskt. Nu får man sparken för att man bloggar också. Ojoj. Jag måste säga att om man ska sparkas för att man ägnar några minuter åt bloggen per dag så ska man fan ha sparken för att man röker också. När man bloggar ägnar man sig ju i alla fall åt kreativt tänkande, till skillnad från när man står på balkongen och drar in äckliga ämnen i lungorna. Fast vad fan. Man måste väl ändå få göra vad man vill med sina fem minuters rast per timme som man ska ha.

söndag 5 oktober 2008

Översvämningar och söndagsslöhet

Jag hade glömt bort att höststormar inte bara existerar på Åland. Därför var jag rysligt förbannad imorse när jag vaknade och insåg att stormvindar blåst upp ett fönster och orsakat en mindre översvämning i mitt vardagsrum. Med betoning på mindre, eftersom den gick att torka upp med en disktrasa. Men ändå. Nåja, jag behöver ju inte vara rädd för att färjan ska bli inställd och att jag ska bli strandsatt på en holme i alla fall.

Höststormar till trots så är jag nära 10 000 steg idag. Inte illa för att vara en söndag då jag mest ägnat mig åt att prata bort en förmögenhet på telefonen.

lördag 4 oktober 2008

En vespa är på väg till Halmstad!

Livet är bra. Jag har slutit en deal med min vespaförsäljare och kan från och med onsdag kväll bidra till att Halmstad blir en vespa rikare. Och nu är jag just hemkommen från bowling med en födelsedagsfirare och massa andra finafina människor. Och i morgon har jag lovat att kliva upp före klockan två och motivera killen på andra sidan Laholmsvägen att ta en promenad innan jobbet. Han ligger lite efter med stegen.

Men fatta! Jag har skakat hand på en vespa! På onsdag kommer hon hit med Per.

Slottsliv och vuxenlekar

I helgen har jag lärt mig att Skåne inte är riktigt som jag tror. Det är inte i närheten av lika vackert som norra Bohuslän, men tillräckligt nära. Mina tio minuter på en stubbe med utsikt över Ven var nog de bästa tio minuterna för mig själv på bra länge.

Annars har jag ägnat mig åt samlande det senaste dygnet. Vi samlar steg (och jag leder förstås. 12 000 steg hittills bara idag, 13 000 igår), jag samlar vuxenpoäng (mitt livs första konferens är avklarad! jag har bott på hotell helt själv i ett enkelrum! inga mer gympasalar, skolor och tältsängar!) och så samlar jag på märkliga situationer. Såna har en tendens att dyka upp när man ska umgås med arbetskamrater på ett "avslappnat" sätt på ett slott i Skåne. Vanligtvis tillknäppta och finkulturella personer börjar blinka menande medan de diskuterar hur man bäst fotoillustrerar Sex, lies and videotapes, samma tillknäppta personer känner sig nödgade att anspela på sex i varannan mening när kvällen blivit lite senare och en del människor drar historier om klarinettfett som spårar ur och till slut landar i rena sexistfasonerna. Och andra tramsar med som om det inte gjorde nåt att den där anspelningen inte var okej.

Vad är grejen liksom?

Fast mycket fint har hänt också. Och jag måste säga att det är nåt ganska festligt med ingenvillgåochläggasig-efterfester i hotellobbys med svindyrt vin.

torsdag 2 oktober 2008

"Något som avviker från centrum"

Förra gången jag skulle köpa vespa tyckte alla jag var dum i huvudet. Men idag har typ fem personer ringt och undrat hur det har gått, om den var nåt att ha, om jag tog den med hem på en gång...Och när jag sa som det var; att den får stå kvar i sitt förråd till jag får ett ordentligt pris på den; ja då har det liksom hörts lite besvikelse i telefonörernas röster. Nu plötsligt vill alla att jag ska bli med vespa. Rimligtvis borde jag ju räknas som dummare nu när jag är tjufem och vill ha en moppe, än när jag var tjuett. Men det här kanske är första steget till att börja räknas som excentrisk snarare än knäpp när man gör korkade saker.

I'll be your plastic toy



Sofia Coppola visste verkligen vad hon gjorde när hon använde Jesus and Mary chain i soundtracket till Lost in translation. Filmen och musiken får mig att känna mig på precis samma sätt. Eller, snarare, jag får ett sjukt sug att se filmen och lyssna på Psychocandy när jag känner mig på det här sättet. Liksom vilse och som att jag inte riktigt fattar vad som händer omkring.

Livet i en biosalong

Jag träffade en så jävla cool kvinna innan idag. Hon satte sig ner bredvid mig på bion och behövde uppenbarligen prata. Det visade sig att hon jobbade på infektionskliniken på sjukhuset, och hon var så less. På en kvart fick jag veta precis allt om hur det är att jobba på ett länssjukhus som inte tar hand om sin personal; hur hon mådde på jobbet, vilka urbota dumma människor hon jobbade med som inte skrev upp övertid eller att de inte kan ta ut lunch nånsin, nån enda dag; hur stressigt det är att jobba med ett ständigt nedskärningshot hängande över sig; hur jobbigt det är att aldrig hinna äta under dagarna; hur fittiga cheferna är som inte vill förstå vad stress gör med människor och hur sorgligt det är att aldrig orka göra nånting annat än jobba, äta, sova. Själv hade hon bestämt sig för att det här går inte an; hon skriver upp varje minut; försöker hinna med lunchen varje dag trots att det dåliga samvetet mot kollegerna som ju då "måste" jobba lite mer bara för att hon tar rast (!); och tar skiten från cheferna som undrar varför hon jobbar över så mycket hela tiden eftersom de tror att hon är långsam eftersom "ingen annan jobbar så mycket över". Yeah right. Och så går hon och ser på film och annat för att inte helt stanna av i huvudet.

Och hon älskar sitt jobb!

Jag bara satt och nickade medan hon berättade.

Filmen var för övrigt sjukt jobbig, men riktigt bra. Buenos Aires 1977.

Eid al-fitr

Idag har vi haft fastebrytarfest på jobbet. Detta utan att först behöva fasta. Tre glada och trevliga män kom hit med baklava och sockerpengar, och jag önskade att socker inte var så farligt för kroppen för då hade jag tryckt i mig allihopa.

onsdag 1 oktober 2008

12 000 kronor my ass

Nej, det är inte snyggt att lacka om en vespa vaniljgul. Särskilt inte när man inte är så himla haj på lackandet, men ändå bestämmer sig för att göra det hemma i garaget utan att plocka isär den lilla pärlan i partiklar först. Och killen må ha lagt hur många tusen som helst på reservdelar och reparationer, men det går liksom inte att komma ifrån att han blivit lite lurad på krombågarna. Och att han lackat med arslet.

Nåja. Det var ju trevligt med en utflykt till Helsingborg i alla fall.

Edit: Ja, jag har alltså varit en liten bit söderut och spanat på en Vespa 50 från 1974 som säljaren skulle ha ofattbara 12 000 kronor för. Jag tyckte den var värd 8 000 på sin höjd. Och jag menar hallå, han hade satt dit en limpa! Så han och tjejen kunde åka tillsammans! Trams.

Insamlingstjohej

Jag kommer få spel snart om nån nämner Världens barn i närheten av mig. Fatta hur djupt ironiskt det är att jag, som tycker att insamlingar och välgörenhet är otäckt och bara ett sätt för oss västerländska as att stilla vårt ständigt dåliga samvete över att vi håller på att ta livet av jorden och alla dess invånare, att just JAG blir ansvarig för vårt lokala insamlingsarbete. Och vi har egentligen inte ens börjat ännu, men jag håller redan på att spy. Nåja. Vi kommer ha fina gäster och vi gör roliga saker. Men ändå.

Edit: Men okej då: Kom igen! Hjälp oss hjälpa Världens barn! Ge alla dina pengar!