Jag vet att jag påstått att fysisk ansträngning är som en lisa för själen eller nåt, eller i alla fall att min oro blir som bortblåst när jag sprungit alldeles för länge på löpbandet, sen cyklat lika alldeles för länge och efter det utmanat mina ryggmuskler med vikterna. Men nu börjar jag tänka att det inte handlar om att blåsa bort nåt, utan om att skjuta upp. Den ligger ju där och lurar morgonen efter liksom, och sen utvecklas den under dagen och till slut på eftermiddagen nån gång sitter den bakom örat och stör mig tills jag står där igen, helt svettig och utmattad. Ska det verkligen vara så?
Igår hade jag i alla fall ett underbart bra telefonsamtal med världens bästa öbor. Och jag kommer få besök nästa vecka av en av dem. Kommer bli bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar