onsdag 31 december 2008

Det har varit en fin morgon på jobbet, med underbara Anna och underbara gäster som opera-Rickard och mat-Lisa. Men nu ska det bli jävligt skönt att vara ledig. Ända till måndag!

tisdag 30 december 2008

Jag hatar nyårsafton och alla andra idiotiska högtider. Jag får en känsla av att de är till för att trycka i ansiktet på oss att vi är misslyckade varelser om vi inte har familj eller tusentals vänner samlade på ett och samma ställe så att det går att träffa dem. Eller allra helst både och, och alla ska samlas i en enda stor glädjegrop på nyårsafton och skjuta upp tusentals kronor i luften och dricka skitgott mousserande vin på tolvslaget som ändå ingen känner vad det smakar eftersom alla ätit massa mat och druckit massa annan skit som förstört smaklökarna kvällen till ära.

måndag 29 december 2008


Mia Wasikowska

Snart har jag sett alla avsnitt på In treatment. Jag undrar vad jag ska hitta på sen? Hur ska något som nånsin dyker upp på tv eller nedladdningsbart toppa det här? Varje gång Mia Wasikowskas karaktär Sophie tar plats i terapisoffan hos Paul (Gabriel Byrne) så gör jag mig beredd på ännu en tårfylld halvtimme. Det är lika jävla gripande varje gång.
Den brittiska jultomten kom med klappar till Fredsgatan idag. Numera kan jag promenera runt med en fuskpälsmössa på huvudet och med magen mätt på choklad. Jag är mycket nöjd och glad.

Annars så känner jag mig mest helt utmattad. Fan heller att jag ska ut och fara och flyga på nyårshelgen. Jag vill sitta på min rumpa i en mjuk fåtölj och få allt serverat på silverfat. Ska det verkligen vara så svårt att ordna?
Det måste vara jobbigt att vara forskningsminister Lars Lejionborg. Frågan är om han verkligen har tid att vara minister, så mycket som han måste motionera. Han har nämligen haft samma nyårslöfte i trettio år, läser jag i helgens Expressen, nämligen att han ska motionera mera. Det blir mycket motionerande det. Förutsatt att han inte gör som alla andra (och särskilt alla idioter som tar upp all plats på mitt gym veckorna efter nyår och gör så jag inte kan träna när jag vill, och som sen är spårlöst försvunna i slutet på februari) och är sjukt ambitiös ett tag för att sedan mystiskt förtränga vad han lovat.

Och justitieminister Beatrice Ask är en lustigkurre. Hon vill inte avslöja sina nyårslöften med hänsyn till den personliga integriteten. I rest my case.

söndag 28 december 2008

Plötsligt känns det så tomt. Jag har haft en underbar helg, men underbart tar slut alldeles för fort och nu sitter jag här och vet inte var jag ska göra av mig själv. Tänk om jag alltid kunde få vandra runt på ett berg i norra Bohuslän med världens bästa M. Det skulle till och med vara värt den där ångesten som varje dödsföraktande hopp över hemska, djupa och meterbreda klyftor ger.

torsdag 25 december 2008

Äntligen är julaftonen över och livet kan återgå någorlunda till det normala. Minsta systrarna fick Singstar av mig i julklapp, och det gjorde såklart succé. Till och med mamma sjöng. Men nu har jag fått skjuts tillbaka hem tillsammans med nya whiskyglas och massa mat som mamma tyckte att jag skulle ha. Jag tror att hon försöker göda mig.

tisdag 23 december 2008

Jag har nog aldrig varit med om en jul som jag önskat slippa så mycket som den här. Om det inte var för att jag var så himla rädd för att de skulle bli besvikna där hemma skulle jag nog struntat i att ta det där tåget ut i obygden i morgon efter jobbet och suttit hemma och druckit vin och kollat på tv-serier hela natten istället.
Jaha. Nu var det bevisat. Jag är verkligen mitt jobb. Nyss ringde jag och bad webbexperten på redaktionen att fixa en sak på vår hemsida som jag hade upptäckt eftersom jag inte kan hålla mig borta från den ens när jag är hemma och borde sova. Hur gör man egentligen för att rensa bort jobbtankarna ur huvudet när man gått ut genom dörren? Jag tänker fan på Smakstart alla vakna timmar, och jag är helt övertygad om att jag drömmer om programmet på nätterna också. Oftast är det bara roligt, men då och då slås jag av hur galet det är. Okej för att jag älskar mitt jobb, men det kunde vara roligt att ibland kunna fokusera på annat också.
Topp fem på alternativa karriärer jag kan tänka mig
(eller som jag kanske seriöst måste överväga när jag blir utlasad från SR):

1. Båtbyggare. Bara tanken på att stå där bredvid en skitstor träbåt i en verkstad nånstans i Bohuslän gör mig helt vild.
2. Biografmaskinist. Idag lärde jag mig att man måste ta körkort i biografmaskineri för att få jobba som maskinist. Fatta. Man får liksom ett litet plastkort med foto på där det står att man är certifierad biografmaskinist!
3. Webb-nånting. Typ utvecklare. Då kan jag sitta och pyssla för mig själv och bli en liten enstöring helt utan att någon ifrågasätter det.
4. Sockerbagare. Jag bakar ju ändå så mycket saker som jag aldrig äter upp själv, så då kan jag lika gärna göra det på ett konditori och sälja skiten.
5. Hustomte. Jag kommer inte ihåg vilket bostadsbolag det var som hade den här tjänsten, men hyresgästerna får i alla fall hjälp av en liten hustomte kan man säga, som spikar och borrar och bygger ihop saker åt dem. Som en vice värd, fast mycket roligare. Och man får borra i väggarna och använda vattenpass.

måndag 22 december 2008

Jag kan verkligen inte släppa Japanese gum. "The simple pain of living with goodbyes on our lips" liksom. Så jävla, jävla fint. För att inte tala om första versen och refrängen.

Idag slog jag så hårt när jag tränade att det kändes som om axeln gick ur led. Det gör fortfarande ont. Från axeln via skulderbladet ner till höften. Jag känner mig sned.
Jag sitter och surar lite över mig själv. Varför tyckte jag att det var en sån god idé att erbjuda mig att jobba typ alla dagar under helgerna? Och varför är det ingen som uppfunnit teleportören ännu? I morgon är det jag som slingrar mig ut åtminstone en av de dära klämdagarna så det blir någon ordning på nåt.

Sen undrar jag om det är okej att ligga och fnissa åt sig själv och ens små funderingar när man lyssnar igenom dagens sändning? Förmodligen inte. Helst ska man väl säga "nämen usch, inte är väl jag särskilt kul, men en gör så gott en kan och det är ju alltid roligt om det kan glädja nån!" och sen ska man fiska efter lite komplimanger sådär halvosmidigt. Äh, trams. Jag har i alla fall roligt nu såhär i efterhand. Hoppas någon annan hade det också.

söndag 21 december 2008


(Bild lånad på www.herspaceholiday.com)

Jag har fått en ny favoritlåt. Jag vet inte om det är så att man ska känna till Her space holiday och kanske är jag långsam då eller så, men när jag snubblade över dem på Spotify tidigare idag via Bright Eyes och sen kollade runt lite och hittade Japanese gumYoutube var jag fast.
Man vet att man nog är lite ur balans när tårarna börjar rinna under avslappningskvarten på slutet av yogan, när ledaren dragit ner ljuset i taket och tänt stearinljus, satt på musik som låter som hav och sedan sitter och pratar med mild röst; säger saker som "du duger, du är vacker, din kropp är bra och något att vara stolt över, du är fin som du är" och blablabla. Sen skulle hon ha oss att komma på två saker med den egna kroppen som vi tycker om. Jag låg där som ett frågetecken, och då blev jag förbannad på mig själv dessutom. Utan att någon visste vad som rörde sig i mitt huvud låg jag där och hade den mest vidriga kvarten i mitt liv, när den egentligen skulle vara en skön stund att ägna helt och hållet åt sig själv. Usch.
Is there nothing that remains?
For a sunrise or a sunset.
You're manic or you're depressed.
Will you ever feel ok?

Jag är så trött.

lördag 20 december 2008

Så har jag blivit arkitekt, ingenjör och bagare för en dag. Det pågår pepparkakshusbygge i det Johanssonska/Wahlgrenska hemmet. Jag tar förstås det hela på fullt allvar och klär mig från topp till tå i julattribut. Rödvitt förkläde, tomteluva och raggsockor med julstjärnemönster. Och det som från början bara var tänkt att bli ett helt vanligt litet hus med möjligen fönster och en dörr på framsidan har nu växt till en villa med farstu och hundkoja, en liten bäck och en hel jävla granskog på baksidan. Och tomtar, renar och änglakörer.

fredag 19 december 2008

Nämen USCH! Nu får det väl ändå vara nog. Jag kan köpa att typ Snow patrol och annat trams ska hålla på och göra idiotisk reklam på Spotify, men Idol-Kevin?! Och mitt i Mattias Alkberg dessutom. Om det är nånstans jag önskar att det skulle finnas en kartläggarfunktion över musiklyssnandet som leder till riktad reklam så är det ju där. Jag vill inte ha nåt att göra med Idol-Kevin. Jag vill helst glömma bort att han existerar.

torsdag 18 december 2008



Det finns vackra saker och så finns det vackra saker. Och så finns det Paus, kent-Jockes och Cardigans-Peters lilla projekt från 1998. Jag har glömt bort den här skivan i ungefär fem år och det är förstås oförlåtligt, för jävlarimig så fint det här är! Jag vill så gärna klippaochklistra in textrad efter textrad för att liksom bevisa för dig att det här kan vara det vackraste och det mest hjärtskärande som någonsin skrivits i det här landet på det här språket, men det känns som att det inte skulle funka. Vad är texter på en blogg när man inte hör Peter Svenssons vingliga röst hantera de där jävlajävla träffande orden?

Jag vet att han 1998 beskrev det hela i nån artikel som slö och eländigt deppig musik. Och han har väl rätt då. Det är ren satans vånda att lyssna, obehagligt, kittlande och en ren jävla befrielse samtidigt. Hittade skivan under en räd i hyllan då jag sökte nåt helt annat, lade ner den i spelaren och fann mig helt nerslagen, bergtagen och märkligt lugn liggandes i soffan tio låtar senare. Som sig bör.

Det skulle förstås kunna vara så att det är mitt femtonåriga jag som talar just nu, femtonåringen som låg stirrandes i taket med kent i lurarna allt som oftast, och som blev helt knäckt när den där skivan som jag hade hört så mycket om äntligen kom. Det fanns inte minsta analys involverat i mitt musiklyssnande då. Det var bara känslor, och oftast storslagna och utan minsta logik. Och jag älskade Jocke Berg. Hans texter, särskilt på Isola som jag av någon anledning bara hade på kassettband just då, räddade ärligt talat mitt liv vissa dagar. Och så kom Paus och var ännu värre, ännu bättre och ännu mer känslostormande. Att jag inte gav upp och aldrig mer gick ut i den vanliga världen där och då och lade mig på sängen permanent för all framtid med hörlurarna klistrade vid öronen är en gåta.

Nåja. Vad jag försöker säga är väl att visst, det kan vara femtonåringens bedömning som fortfarande spökar, men då ger jag fan i det. Den här skivan finns med på min toppfem på mest betydelsefulla och drabbande i mitt liv.
Så har jag gjort riktig debut i SR Halland då. Som programledare alltså. Jag har nog inte varit så nervös för nåt på väldigt länge. Men det gick väl bra, jag lyckades klara mig undan de värsta dumheterna. Dessutom satt ju A där mittemot och styrde och tog hand om mig. Egentligen är det väl fel att säga att jag ens programledde. Jag var en liten sidekick som gjorde mitt bästa för att komma ihåg hur man pratar (när jag blir nervös kommer tunghäftan som ett brev på posten. Kanske inte den bästa egenskapen en radiojournalist kan ha kan man tycka) och när jag väl höll det i minnet så gällde det bara att säga någorlunda bra saker. Det var roligt hur som helst.

Men ärligt talat, även om jag älskar att sitta där framför mikrofonen i en studio så känner jag mig egentligen mest underlägsen. Det finns andra som gör det där så satans mycket bättre sitter jag och tänker hela tiden, och så blir jag orolig över att inte ha stenkontroll på allt som händer.

onsdag 17 december 2008



Efter Karin Dreijer, Frida Hyvönen och Jenny Wilson är Stina Nordenstam den coolaste bruden i världen. Jag hade inte lyssnat på henne på ett par år, men så tack vare min nya älsklig Spotify snubblade jag över henne igen. Nu har jag suttit ett bra tag och torterat mitt hjärta med Winter killing, Everyone else in the world, Get on with your life, Soon after christmas och Dynamite. Och det känns bra.
Jag har just fått en så strålande idé!!! Nu återstår bara att se om jag kan realisera den också. Åååh, om det går så kommer det bli så jävla, jävla bra!!! JAG ÄLSKAR MITT JOBB!!!

tisdag 16 december 2008

För övrigt kan In treatment vara den bästa tv-serie jag sett på bra länge. Så jävla starkt att de där knappt halvtimmeslånga avsnitten ibland känns som alldeles för mycket. Jag kan inte komma ihåg en enda gång karaktärer ur en serie berört mig så starkt. Jag får panikkänslor av Sophies våndor, Laura stör mig som fan stundtals, för att i nästa sekund bara drabba mig så jävla, jävla hårt. Alex retar mig för att han ibland verkar så dum i huvudet, men så händer det något; man anar något litet där innanför alla manér och plötsligt framstår han som mänsklig och varm. Och Amy och Jake...det gör bara ont. För att inte tala om Paul, psykologen. Ibland blir jag så förbannad på honom så jag vill stänga av, och ibland är han så underbar att jag önskar att fler kunde vara som han. Gabriel Byrne borde fan fått en Emmy för den där rollen.
Ja okej, det är inte så jävla synd om mig. Jag har fortfarande ett jobb (i åtminstone ett drygt år till), jag är relativt frisk (när jag inte har vansinnesont i magen eller ryggen eller har virrigt i huvudet), jag har en bror som ringer mig så fort han minns mitt telefonnummer, jag har underbara vänner, jag har en fantastisk familj (även om vissa delar kunde jag både ha och mista) och jag verkligen älskar mina vardagar även om jag ibland tror att jag ska falla sönder av trötthet. Så. Kanske ska jag inte gnälla så mycket. Men jag är ändå sur på LAS, på cheferna och på alla som har makt att göra något åt skitsystemet men som inte gör det.

Det står just nu två fat med mer eller mindre runda chokladgrejer i mitt kylskåp. J har varit här. Han hade någon helt obegriplig teknik som gjorde så han inte blev kladdig upp till armarna i tryffelsmet när han rullade bollar. Jag bara geggade ihop dem till små kluttar och fick choklad över hela mig.

Sen väckte han speldjävulen i mig genom att han ville lära sig backgammon. Jag har inte spelat sedan på Åland i våras, och jag hade glömt bort hur roligt det är, och hur besatt jag blir. Men vi slutade nog i tid, efter tre omgångar.

Anteckning till mig själv: Även om det är roligt att spela spel, och även om det är roligt att vinna, så ska du aldrig börja anteckna vem som vunnit vad i en liten blå bok kallad "Spelboken". Det riskerar att spåra ur. Till slut måste man ha spelboksbål eller någon slags bränningsritual som involverar schamaner och Slemmern. Typ.
Åååh, jag riktigt känner hur surskallen i mig bara vill säga "fuck you jävla skitvärld" och sen hälla upp osunt mycket whisky och inte kliva utanför dörren förrän jag blivit en grinig gubbe i mina bästa år. Sen ska jag skriva en bok, gärna en generationsroman, om hur orättvis världen är och hur synd det är om mig.
Jag funderar på att göra facklig karriär och rätta till det här jävla skitsystemet som LAS (eller kanske snarare cyniska och idiotiska chefer genom att använda LAS på fel sätt) har skapat inom media-Sverige. Livet känns bara tungt och jobbigt och jag får bita mig i tungan för att inte spotta ur mig sura och bittra kommentarer till höger och vänster. Det går fan inte en dag utan att jag fittsurt undrar för mig själv vad det är för jävla fackförbund jag är med i som låter det här passera. Och vi ska dessutom vara journalister och har som en del av vårt jobb att avslöja missförhållanden i samhället. Jojo. I vårt eget hus kan vi dock inte städa.

Vad är det liksom för jävla mening med att engagera sig i sitt arbete när cheferna samtidigt ser en som så jävla utbytbar? Och de har så satans förbannat fel! Och när de inser det är det redan för sent.

Jävla, jävla skitpersonalpolitik. Jag blir så förbannad, trött och ledsen.

måndag 15 december 2008

Jag vill ha en bil. Måhända var det lite förhastat att sälja min Doris på grund av en krossad ruta, lite allmän irritation över ligisterna i stan och det dära hålet i golvet bakom förarsätet. Eller nej, vid närmare eftertanke var det egentligen inte det. Jag hade säkert fått alla andra rutor krossade inom ett par veckor, och då kan det fan vara.

Men jag vill ändå ha en bil. Jag är sugen på en Bohuslänturné å det snaraste, eller i juldagarna. Och det är trixigt om man ska förlita sig på Västtrafik.

Nån som har en bil över som kan tänka sig att låna ut? Inte det.

Annars så är jag mest förbannad på evolutionen. Är inte mens, mensvärk och PMS saker som vilken klok natur som helst skulle evolutionera bort? Nejnej, låt oss ha kvar mensvärken från helvetet och se helst till att de där kvinnorna blir sängliggande. Minst. Igår kunde jag inte röra mig ur fläcken från halv åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen. Så jävla orättvist. Jag kunde inte ens gå och köpa medicin.

Jag tror jag har en arg dag överhuvudtaget. Det får gärna bli jul nu så jag får vara ledig.

söndag 14 december 2008

torsdag 11 december 2008

Fick just en fantastisk journalfilmlänk på mailen. Vackra, vackra Bohuslän. Vad det än är bara det handlar om Bohuslän och jag är såld. Jag känner mig fan mer hemma i världens finaste landskap än i Uppland eller Halland som ju borde vara mina hemmatrakter. Nåja.

Apropå makrillfiske så kan man ju tycka att det är trams att hålla på med garn, ingen utmaning liksom. Själv är jag ju mästerfiskare när det kommer till att dörja. Om jag inte minns helt fel var det jag som fixade middagen redan första gången jag gav mig ut med en eka tillsammans med M och slängde ut de dära linorna. Jojo. Gott som satan var det, och jag var inte så lite stroppig över min triumf.

Jigs anno 1975

HAHA, Spotify är ju helt jävla fantastiskt. Mitt i allt när jag sitter och klickar mig framåt från artist till artist som på nåt sätt liknar varandra så hamnar jag på Jigs. Äntligen! Sedan jag lämnade Åland har jag saknat att se och höra Nellan dansa och sjunga till Mulliga, gulliga Ann-Katrin, och nu får jag visserligen inte precis en lika härlig upplevelse, men nästan. Jag ser fram emot att träffa mr Jigs himself i juldagarna.

ÅÅååh...Min jojo!! Det blir inte festligare än såhär!
Anders och Måns är bäst del 2: M tipsade mig om ett Fråga Anders och Måns som jag inte sett förut: Med missbrukaren i centrum.

Ja herregud. "Det blev så rörigt i fikarummet innan. Brevbärare som hoppade ut genom fönster....kuvert."

Jag är för övrigt på strålande humör idag. Vart det kommer ifrån har jag ingen aning om, men det är väl bara att tacka och ta emot. Men det hjälper ju att jag har roligt hela tiden, det blir man ju rätt glad av.

onsdag 10 december 2008

Nu är det officiellt: Jag har verkligen världens bästa jobb. I eftermiddag har jag bakat pepparkakshus för morgondagens sändning. Bara en sån sak liksom.

tisdag 9 december 2008



För det första: Jag älskar svt:s Play prima. Det enda dåliga är väl att man inte kan se allt på Sveriges television i Prima. Men det är kanske att önska sig för mycket.

För det andra: Jag älskar Skägget i brevlådan. Allt trams om att den inte skulle vara tillräckligt julig - hallå!!! Det säger ni ju varje år, och vem fan vill ha juleljus och rött fluff i dimmade miljöer när man kan få Anders och Måns i en galen tomtejakt?

...vilket osökt leder mig in på...

För det tredje: Anders och Måns är bäst.
Jag tror att senaste Filter kan vara det bästa som det där gänget gjort sedan premiärnumret. Efter att ha läst Flashbackartikeln och plötsligt insett att forumet lever och mår bra efter en lång tids svacka så har jag fått en ny hobby. Och Ika Johannessons artiklar om Per Gessle och Karin Dreijer är lika fantastiska som allt annat hon skriver. Det enda tråkiga nu är att jag redan har läst dem så att jag inte kan få samma läsupplevelse igen.

måndag 8 december 2008

Jag fick just en underbar påminnelse via min mobil. Imorn vid fyratiden är det jag som ligger och blir tillrättad i ryggen av min nya, fantastiska massör. Hur jag hade kunnat glömma en sån sak är väl om något ett tecken på min totala förvirring och mitt fulla huvud. Jag skulle behöva en överproducent som styr upp saker åt mig.

Och sen skulle jag behöva en stand in-morsa som ser till att jag tar hand om mig. Ger mig mat och viker mina kläder. Och stänger alla mina skåpsdörrar efter mig. Vad fan är grejen med det? Ända sedan jag flyttade hemifrån första gången (eller, ja, alla gånger jag bott ensam, tillsammans med andra skärper jag till mig) så har jag blivit helt dålig på att stänga alla skåp och garderober efter mig. Det är som att jag tänker att "ja men jag ska ju ändå snart öppna den där garderoben igen", och sen spelar det ingen roll om det råkar vara städskåpet som jag i princip ALDRIG öppnar och därför inte kommer ha något som helst ärende i under de kommande sex månaderna typ.

Och det där med att lägga kläder överallt. Jag tror att jag ärvt den ovanan av L. Man visste när hon var hemma, för då kunde man följa som ett spår från ytterdörren in till hennes rum av kläder som liksom verkade ha fallit av henne i små högar. Det är en supercharmig liten egenhet hos henne, men när det händer hos mig blir jag bara förbannad på mig själv. Det är inte minsta charmigt med mina skohögar precis innanför ytterdörren, mitt jackberg på stolen i hallen och en salig röra av använda och oanvända kläder strödda över soffan.
Idag har jag varit på mitt livs första husvisning. Och nej, jag tänker inte köpa hus, även om jag fan funderar på det lite sådär halvt i smyg ibland (fast givetvis utan någon som helst verklighetsförankring, för vad fan ska jag med ett hus till, och hur ska jag kunna ha råd med det?) samtidigt som jag (också förstås utan verklighetsförankring) tänker att det skulle vara skojigt att ha familj och ett par barn på armen. Huset jag var och kollade på hade inget kök, hade en yta på 0,06 kvadratmeter, stod i ett skyltfönster och hade Smarties på taket. Men man kan seriöst lägga bud på ett pepparkakshus hos en av mäklarna i stan. Festligt.

söndag 7 december 2008

Jag glömmer fan varje år hur satans tråkigt det är att kavla pepparkaksdeg. Idag stod jag ut med att göra tre plåtar, och en av dem brände jag. Så det som kunde blivit tvåhundra peppisar är numera typ trettio fina och femton svarta, och sen en stor jättedeg i kylskåpet som jag väl får försöka beta av under den kommande veckan.

Men eftersom jag tagit julhemmafrugrejen till sin yttersta gräns den här helgen så har jag även gjort lussekatter. Och dom blev helt strålande. Och känner jag mig själv rätt kommer jag snart stå här upp till armbågarna i tryffelsmet också. Mina arbetskamrater är lyckligt lottade som jobbar med mig, för eftersom jag älskar att baka men inte är riktigt lika förtjust i att äta bakverken så är det väl på jobbets fikarum som det hela kommer hamna.

Julen plockar verkligen fram bakmonstret i mig.

lördag 6 december 2008


Klosterviken, tvärs över Slemmern från Mariehamn.

Såhär på Finlands självständighetsdag har jag roat mig med att prata finlandsvensk litteratur med en dammig tant på Amnestys loppis. Eller, hon pratade, jag nickade. Sen klev jag ut därifrån med ett sprättat ex av Sally Salminens Den långa våren. Jag vet ingenting om Sally Salminen mer än att Katrina är en av de bästa böcker jag läst, så det här ska bli spännande. Men den största anledningen till att jag köpte den var nog ändå att jag stod där och blev lite Ålandsnostalgisk.
Meh, här har jag gått runt och tänkt att bara jag får lyssna på lite julmusik så kommer allt kännas varmt, rött och sådär härligt amerikansk helgdagaktigt. Så vad händer? Jo, jag snubblar över Glasvegas så kallade jultema-EP A snowflake fell (and it felt like a kiss), och här sitter jag nu och känner mig ynklig och lite deppad. Nog för att det är vackert, och jag tycker verkligen om titelspåret, men det var inte de här känslorna jag var ute efter. Fast vad fan, det kanske jag var egentligen. Jag menar, jag tillbringade ju hela morgonen travandes runt på söder med Anna T:s What have I done på repeat. Det om något är ju ynkframkallande.

fredag 5 december 2008

När jag kom hem var det fortfarande ljust ute och jag bestämde mig för att läsa nya Filter och dricka te. Sen var det plötsligt mörkt och jag hade lakansränder i ansiktet. Då gick jag och handlade pepparkaksdegsingredienser men glömde receptet hemma och fick ringa en vän och ta reda på vilka kryddor jag skulle ha. På väg hem insåg jag att jag hade kommit ihåg alla degingredienser men glömt allt annat jag skulle ha.

Jag tror min kropp försöker tala om för mig att det är dags att börja sova ordentligt på nätterna igen.

Innan idag tog jag en tur till min nya favoritbutik i stan, bara för att få stå och prata lite med kvinnan som äger stället. Hon ser ut som hämtad från 1920-talet, och jag får inte nog av hennes lyriska berättelser om nya saker hon sett, nya tyger hon känt på, nya accossearer hon bestämt sig för att göra och nygamla väskor hon fått syn på i små obetydliga secondhandbutiker. Hon hade en klänning bakom disken som hon fått in och tänkt på mig och inte riktigt hängt ut ännu för att hon ville se om jag skulle gilla den först. Och det gjorde jag såklart. Men det hänger alldeles för många klänningar i min garderob och tillfällena att använda dem är alldeles för få insåg jag med en gnutta bitterhet, så den finafina klänningen fick klara sig utan mig.

torsdag 4 december 2008

Jaha, trots bristen på slav fick jag tag i en febertermometer till sist (och förresten; när det inte finns en familj i huset som man kan beklaga sig för och få en kall hand på pannan av så går det nästan lika bra att vända sig till kvinnorna på Apoteket. De tittar bekymrat på en, frågar hur det är fatt och ställer saker och ting tillrätta på ett alldeles bedårande sätt), och när den visade 36,6 borde jag känt lättnad med tanke på min skenande hysteriska rädsla för att bli sjuk eftersom det inte hinns med i mitt liv. Men nej. Istället blir jag sur över att jag är frisk och önskar mig en legitim anledning att ligga hemma och vara ynklig. Nu finns det ju inte minsta skäl för mig att ömka mig själv.
Jag vill ha en slav. Eller en jourhavande kompis. Var finns de när man behöver dem?! Om jag hade en slav skulle jag skicka ut honom på uppdraget "köp en febertermometer och vad fan som helst som gör så jag inte blir sjuk". Jag hinner inte vara sjuk. Det är så fruktansvärt synd om mig.

onsdag 3 december 2008

I'm not the marrying kind and neither are you
but still I am observed enough
to ask you "if we were the marrying kind
would it be my hand you'd ask for?
Would you be the dad of the children I most likely won't have?
Is that how much you like me,
or is it not even close?"

I know my question doesn't make sense at all
but right now somehow I need to know

Hon kan hon, Frida Hyvönen. Och jag bara undrar varför folk ägnar sig åt att lyssna på Ulf Lundell och andra män med tolkningsföreträde på kärlek och andra obegripligheter i livet när det finns så jävla många brudar som gör det så mycket bättre.
Det finns en nackdel med mitt jobb. Det är så roligt att jag sällan kommer härifrån i tid. Idag skulle jag gått hem en halvtimme tidigare eftersom jag råkade bli kvar en halvtimme för länge igår. Men här sitter jag och gör länkar i Isidor istället. Och funderar över hur man gör mouseover-bildspel. Och planerar Nobelmiddagar och nyårskalas.

Livet är en fest.

måndag 1 december 2008



Förresten är jag kär i Frida Hyvönen. Jag kan inte sluta lyssna på Dirty dancing.
Det tråkiga med att fara iväg på underbara fester är att det alltid kommer ett efteråt sen. Som idag. När man liksom inser att det ska var mörkt och tråkigt skitlänge, till nästa gång man får ha jätteroligt igen. Som L så klokt uttryckte det tidigare idag: Och var fan är Dansen och Glädjen idag då??
Det var ju det där med textrader. Och sen var det det där med nostalgiska spelningar. Moneybrother var en av de hemliga artisterna på SR-festen i lördags. Plötsligt mindes jag Hultsfred när solen var på väg upp, jag mindes The pressure högt som fan på en hemmafest någonstans i Halmstad 2002 och jag fastnade lite i Reconsider me som är det enda jag någonsin gillat trots att det låtit som Springsteen. Ja jävlar. Det blev ju gubbigare och tråkigare med åren, men då, 2002-03, då var Anders Wedin och hans kamrater (framför allt Viktor Brobacke. Vilken skitsnygg, underbar trombonist han var tills jag träffade honom på en fest någonstans i närheten av Järntorget för ett par år sedan. Han är förstås fortfarande skitsnygg och bra på det han gör, men glorian liksom falnade där en aning) tillsammans med Elvis Burning love det som gjorde festen lite roligare. Thunder in my heart var det bästa som hände 2002.

Men textraderna ja. Det går ju inte att inte känna något när Wedin, Brobacke och den andra körkillen brister ut i sångrop och bara ...reconsider me baby, come on!

Det räcker så.

fredag 28 november 2008



Den här dagen kan vara den roligaste på länge. Jag har fixat en nakenchock och nästan vinterbadat. Live i radio. Helt sinnessjukt roligt.

torsdag 27 november 2008

Jag brukar gilla Snusmumriken. Men just för tillfället tycker jag nog inte riktigt att han ens har ett existensberättigande. Jag blev plötsligt så trött på relationsanarkister. (Det vill säga, i viss mån mig själv).

Jag är expert på att göra saker halvklara. Sitter och spanar på min snart färdiga klänning som jag hållt på med all ledig tid jag varit hemma idag och igår. Och jag bara orkar inte göra den klar. Jag ska bara sy ihop överdelen och underdelen och handsy lite vid dragkedjan. Fålla kan jag göra på tåget på väg till Stockholm på lördag. MEN JAG ORKAR INTE. Och att sy är ändå det roligaste jag vet. Men det går bara inte. Inget blir färdigt, det sitter massa halvklara saker i mitt huvud som jag inte kan göra något med. Istället lyssnar jag på Anna Ternheim och tycker lite synd om mig själv i största allmänhet.

Och sen börjar jag redan tänka på måndag. Först tänker jag, åh i helgen blir det stort kalas med 1600 Sveriges radiomedarbetare, skojskoj!, sen tänker jag ojdå, när ska jag hinna sova?, sen är jag framme vid måndag och då får jag ångest. För ärligt talat, när ska jag egentligen hinna sova? Sedan jag började jobba i Halmstad har mina helger blivit helt heliga. Om jag inte får sova ordentligt en av de där två nätterna så får jag panik och vill lägga in mig på psyket. På riktigt panik, andningssvårigheter liksom.

Usch.

Bort med måndagstankarna. Jag borde lära mig meditera eller nåt.
Lyssnar på Eldkvarn och funderar. Och jag tänker på det här med kreativitet. Alla vill väl vara små kreativa idésprutor som formligen bubblar av festliga idéer och tankar, medan det inte är riktigt lika coolt att vara en administratör och förvaltare som ser till att saker och ting blir gjorda. Jag älskar båda sorterna, men hamnar väl förmodligen om jag måste sorteras i den senare kategorin. Fast bara för det är jag inte totalt jävla idéfattig och snyltar på andras kreativa bubbla. Snarare är det väl så att det går att vara kreativ och idébubblig på olika sätt. Jag är extremt känslig för hets och blir helt låst om någon ställer uttalade krav på mig att jag ska komma någonstans med mina tankar.

Dessutom insåg jag en sak tidigare idag, nämligen att jag inte tror på det jag säger. Det spelar ingen roll om jag kommer på världens bästa idé, för jag kan inte presentera den på ett trovärdigt sätt eftersom jag sågar den själv innan den ens kommer över mina läppar. Och hur jävla bra är det? Istället ägnar jag mig åt att slicka i mig andra människors kreativitet och uppmuntra dem att förverkliga sina fantastiska tankar. Inget fel med det förstås, men jag bara önskar att jag kunde vara lika peppande när det gäller mig själv.

onsdag 26 november 2008

Förutom varför alla tycker om att fira jul så har en annan nygammal fascination för obegripliga beteenden dykt upp i mitt huvud idag. Nämligen killars eviga pillande på snoppen. Jag menar, det är väl okej om man är fem och heter Kalle, men är man över femton och vistas i offentliga miljöer behöver man väl för i helvete inte stå med båda händerna ogenerat innanför byxorna, pillandes och fixandes? När jag var på gymet idag dök det upp en snubbe som ställde sig typ två meter ifrån mig medan jag låg på en pilatesboll och gjorde crunches, och han hade inte bara händerna innanför vartenda litet klädesplagg som täckte hans arma underkropp, han stod dessutom och drog ut byxorna jäääättelångt ut, som om han tänkte stoppa ner en jordglob i dem eller nåt. Och jag tänkte att om han nu behöver vädra eller svalka av sig kan han väl gå in på toaletten.
P och A pratade om julgranar i morse. De ska tydligen bli dyrare i år. Och med anledning av det tycker jag att vi kan lägga ner hela julen. Ge mig en flygbiljett till Island och låt mig slippa skiten. Det här var liksom sista argumentet. Inte nog med att de sociala prestationskraven är enorma under julhelgen, julskinkan obegriplig, sillen stendum, tomten ska vi bara inte tala om - nu är dessutom granen oförskämt dyr. Inte för att jag gillat tanken på att släpa hem ett barrmonster de senaste 25 åren heller, men det här kan väl ändå liksom vara spiken i kistan på folks julvurmande.

Missförstå mig rätt; jag gillar julen på sätt och vis. Det är fint att kunna vara ledig ihop med folk man tycker om, det är trevligt att äta god mat ihop och jag älskar allt ljus och alla fina röda kulor. Men jag pallar inte juleriet. Julklappar, julångest och julmat liksom, vad är dealen? Ge mig lugn och ro, ledighet och praliner. Sen är jag nöjd.

tisdag 25 november 2008

Nyss insåg jag hur jävla fånig alternativt sjuk i huvudet jag måste se ut medan jag springer runt och gör hemmafrusysslor. Eftersom jag tvättar så har jag typ inga rena normala kläder, och det fick mig att börja tänka på alla tokiga kläder jag har, så då började jag testa lite olika klädkombinationer mellan disk- och städattackerna. Så nu sitter jag här klädd i minishorts och blus kombinerat med röda strumpbyxor och sidenscarf. Jag ser ut som en liten sailor. Och det är väl okej. Men sen är jag lite lat också och orkar inte ta på mig normala skor när jag springer upp och ner i trapphuset till tvättstugan, utan tar enklast möjliga skoalternativ. I mitt fall innebär det högklackade skor som man kan kliva i utan att behöva böja sig. Så jag svassar alltså runt i minishorts och högklackat. Medan jag städar.


Åh MaryJet!! Jag kan inte sluta lyssna på I lie. Vilken låt. Och vilken kvinna! Coolast i stan, lätt.
Häromveckan blev jag kramkompis med en bekant. Alltså, vi gick från att hälsa på varandra genom att ta varandra i handen till hälsa med en kram. Och det var liksom inte riktigt jättespontant och härligt och sådär "nu känner vi varandra jättebra och vill bli hejochkram med varandra", utan snarare bottnade det i en lite tillkämpad dialog förra gången vi sågs och tog varandra i handen om att ja, nästa gång kanske vi borde kramas som hälsning. Detta eftersom våra gemensamma bekanta som var med ju faktiskt var hejochkram med oss båda, och det blev liksom lite pinsamt alltihop. Så nu var det ju oundvikligt att vi skulle kramas den här gången. Vi konstaterade att ja, okej, vi skulle ju bli kramkompisar hehe, och sen kramades vi sådär som man gör med folk man egentligen inte vill vara fysisk med, alltså, med en hand och lite stelt.

Och jag har inte kunnat släppa det här sedan dess. Va fan liksom, jag har inget emot min bekant, tvärtom så tycker jag väldigt bra om henne. Men jag känner henne egentligen inte mer än som nån slags legend, för flera av mina andra kompisar känner henne och tycker hon är underbar. Och var någonstans i den beskrivningen finns belägg för att flytta upp henne på min hejochkram-lista?

Jag har inte så många på min hejochkram-lista, mende som finns där kramar jag gärna, ofta och hårt. Fast nu känner jag att det har blivit lite fel.

Jag kom att tänka på det här när jag läste på mitt så kallade favoritrelationsforum på Aftonbladet, Wendela. Terri Herrara Eriksson satte ord på mina tankar, och jag tänker härmed vägra kramas med folk som jag inte alls vill kramas med.

måndag 24 november 2008



Idag har vi vd-besök. Tidigare hade jag aldrig ens sett vår vd på bild, men nu har jag bildgooglat henne lite. Och fan vad den kvinnan har festliga glasögon hela tiden! Vissa ser helt galna ut, andra svårbestämbara, en del sjukt snygga och en del mer eller mindre bisarra. Eller är de coola?

söndag 23 november 2008

Att åka till Göteborg den här helgen kan vara mitt smartaste beslut den här hösten. Jag känner mig stark, inte fulast i världen och förbehållningslöst omtyckt som aldrig förr. Och jag behövde verkligen känna mig omtyckt en stund.

Sen kan man ju alltid ha invändningar när det gäller aktiviteterna som utövades. Jag hade väldigt roligt på Storan i gårkväll, men jag undrar fortfarande vad det var för missanpassad dj de hade ställt vid skivspelarna. Han kan inte kollat på dansgolvet en enda gång under kvällen. När han äntligen träffade rätt och körde en låt som fick oss få som faktiskt befann oss på golvet att le lyckligt och dansa järnet, då kan man ju tycka att han borde fortsätta på typ samma spår, men nejdå. Då spelade han nåt sjukt osvängigt med Bad Cash-Martin på sång som dödade alltihop. Och så höll han på, hela kvällen. Först Skimret, sen nån skitlåt med Sambassadeur liksom.

Men vad värre var, vi gick ju dit för att se Johan Heltne som jag kände för att hypa lite efter att ha lyssnat om och om igen på honom de senaste dagarna. Men det var en av de sämsta spelningarna jag nånsin sett. Och det handlade verkligen inte om att musiken var dålig, men ljudteknikern hade nog en riktigt usel kväll. Eller så var han och dj:n samma person och totalt tondöv. Sången var mixad alldeles för lågt, trummorna för högt och allt annat låg som en matta, omöjlig att urskilja något ur. Plus att det satt ett sjukt irriterande gäng idioter i baren som pratskrek till varandra hela tiden. Och så var Heltne på dåligt humör, eller kanske blev han det med tanke på hur uselt allting var. Nåja. Kontentan: Allt som kunde gå fel gick fel den där kvällen. Men trots det hade jag det helt underbart. Jag vet ju hela tiden att jag saknar mitt göteborgsgäng, men det blir än mer uppenbart varje gång jag åker och hälsar på. Då vill jag aldrig åka därifrån.

Jag och M pratade en del om hur annorlunda vi lyssnar på musik nuförtiden. Det handlar inte längre om skivor, och det har det väl i ärlighetens namn inte gjort sen man var sexton år heller, men det handlar heller inte riktigt om låtar längre. Istället är det passager, textrader, slingor och grejer som man, i hans fall, kan sampla och loopa, och i mitt fall lyssna på om och om igen till hjärnan sprängs. Och de senaste dagarna har det handlat mycket om första raderna i Laaksonen, Laaksonen:

jag lämnar mina saker här så jag kan komma tillbaka
för att inte du ska påminna mig går jag innan du vaknar
det är inte kärlek
inte förväntan
inte ens hopp
bara en bestämdhet om att aldrig släppa taget om din kropp

fredag 21 november 2008

Innan idag hade jag en dagdröm. Men det var inte en sån där tankedröm, när man går runt och fantiserar om saker. Istället hade jag som en vanlig nattdröm, fast på dagen. Det var som om jag sov. Men eftersom drömmen inträffade medan jag var ute och promenerade så hoppas jag verkligen att jag var vaken. Hur skulle det annars sett ut? Nåja. Jag drömde om en annan plats och ett annat själv. Det var hav runtomkring och det var storm. Jag var klädd i stora stickade kläder, och i närheten av mig fanns varma, omtänksamma människor. Det var längesen jag kände mig så trygg.
Nånstans kan jag inte låta bli att tycka att Aftonbladet och E24.se är liiiite hycklande... "Hit flyr svenska skatteflyktingar" är den braskande rubriken på deras första sidor, och sen när man klickar hamnar man på artikeln, och då har rubriken bytts till "Bästa länderna att flytta till efter pensionen". Jojo. Man kan liksom lära sig hur mycket man kan tjäna, hur man isåfall gör och var skatten är lägst.

torsdag 20 november 2008

Snart kommer min hjärna vara så proppfull att jag borde få semester. Idag har G nämligen visat mig Mandozzi! Och jag fick en orgastisk upplevelse av allt ljudpill man kan ägna sig åt. Bara en sån sak som att man kan göra egna inställningar på precis alla gästmikar och inte har alla på samma regel och sånt skit liksom. Och att man har en flyttbar antenn på HF-bilen så att man kan flytta på antennen istället för bilen om mottagningen är pajj. Och man kan ställa in grejer på en regel i en helt annan studio än där ljudet ska användas, och så kan man skicka iväg regeln dit man vill ha den!

Nu har jag en egen mix som jag kan använda, där jag kan leta efter det PERFEKTA ljudet när jag intervjuar eller tankar in. Jag blir helt till mig. Det finns liksom tusentals små rattar och filter och grejer man kan använda sig av för att finslipa ljudet! Jag äääälskar radio!

onsdag 19 november 2008



Jag har just sett senaste James Bond-filmen. Efter ett par timmars biljakter, eldsvådor och nästan vertikala språngmarscher på husväggar måste jag erkänna att jag inte fattade nånting. Fanns det en handling? Nåja, jag hade rätt trevligt i alla fall. Säga vad man vill om de där agenterna, men det är rätt underhållande att se dem överleva precis allt man kan komma på.

Och tillsammans med biosällskapet kom dessutom min andra röda favorit till stan - min cykel som har varit inhyst hos och utlånad till mina föräldrar de senaste två åren, eftersom jag inte riktigt orkade frakta runt henne på färjor och annat. (Och min absoluta favorit är förstås min underbara röda vespa som såldes till nån slags skåning för sex år sedan. Jag kan inte riktigt glömma henne, trots att hon förrådde mig så ofta och körde omkull och stannade på helt fel ställen). Jag hade nästan glömt vilken dröm den är att cykla på. Och så har den lysen. Det har nog ingen av mina senaste sex skrotcyklar haft. Imorn ska här inhandlas ett stöldsäkert lås, och FAAAAAN den som försöker sig på att sno den här cykeln!!
Jag lär mig så mycket nya saker på mitt jobb! Och jag älskar det! Imorse lärde jag mig nya hemligspråk förutom typ rövarspråket och tvärtomspråket, och det var sjukt fascinerande. Fikonspråk, svintyska, allspråk...det finns ju hur mycket som helst! Jag som tyckte jag var uppfinningsrik som hittade på massa märkliga smeknamn på alla personer som jag och mina kompisar ville kunna snacka om utan att de visste om att vi pratade om dem. Som killar vi var kära i typ.

Och igår så lärde jag mig att det finns ett tecken i teckenspråket för Zlatan, som betyder typ "jag är bäst". Ganska logiskt vid närmare eftertanke. Och idag så forskade jag vidare på det här med persontecken, och lärde mig att i princip alla får egna tecken, ungefär som smeknamn. Och det roliga, eller jobbiga beroende på hur man ser det, är att smeknamn som dök upp när man var liten och som beskrev en bra då (eller dåligt kanske, med tanke på att man inte var särskilt snäll när man var liten och smeknamn ofta tenderade att mer likna öknamn) liksom hänger kvar senare i livet. Så man kanske alltid som i mitt fall skulle förbli "Tisteln" (från Therese - Tessan - Tesslan - Tisslan - Tistlan - Tisteln...jo, ungar är fan uppfinningsrika), och hur roligt är det på en skala?

Teckenspråket är fan sjuuukt fascinerande överhuvudtaget. Jag fick veta att det inte finns någon instans liknande Svenska akademin som bestämmer vilket tecken som ska gälla, utan det får liksom bestämmas i nåt slags samförstånd, eller genom Språkrådets rekommendationer. Snacka om rörigt, särskilt innan teckenspråket fick vara med på tv genom till exempel Nyhetstecken. Då lär det ju funnits massa regionala variationer eftersom det inte fanns nån officiell kanal som man kunde förhålla sig till.

tisdag 18 november 2008

Idag har varit en riktigt bra dag, även om det inte såg så ut klockan fem imorse när jag knappt kunde få upp ögonen. Jag sa ifrån om en sak som störde mig, blev hörd och lyssnad på och det betydde en hel del.

Sen hjälper det förstås till att jag ägnat mig åt min favoritterapi efter att springa alldeles för långt och lyfta alldeles för tungt, nämligen shopping. Jag har hittat två fantastiska väskor och ett par underbara kängor och när jag får vara fin på utsidan så känner jag mig fin på insidan också. Hur dumt det än må låta.

Nu: En halvtimme på löpbandet och sen magmuskelplåga i form av core. Jag kommer somna som en prinsessa efter den här dagen, det känner jag på mig.

måndag 17 november 2008



Åh, Nina Hemmingsson!
Det finns nästan ingenting jag tycker så mycket om som att läsa och tolka Muminböckerna. Ända sedan jag läste Kometen kommer för första gången för många år sedan har jag funderat över varför Mumintrollet riskerar livet för att ge tillbaka Snorkfrökens guldring som hon tappat. Jag tänker att det är Snorkfröken som är den som blir kär, Mumintrollet blir bara förtjust sådär som man kan bli i vackra personer och saker. Sen läste jag Philip Teirs artikel om Mumintrollets sorg när Snusmumriken ger sig av i Husis för nåt år sedan, och blev lite konfunderad.

Det har länge varit uppenbart att mumintrollets allra hetaste känslor riktar sig mot hans mamma och Snusmumriken. Den senare förälskelsen är häftig och infantil, laddad med den sortens passionerade melankoli som kännetecknar all barnslig kärlek. (...) Vad han vill ha är djup vänskap och exklusivitet, skriver Teir, och jag vet inte om jag vill hålla med.

Istället tänker jag att det som finns mellan Mumintrollet är en passionerad förälskelse, javisst, men den är på intet sätt barnslig och handlar inte alls bara om vänskap. Mumintrollet är ju kär! Och även om jag på sätt och vis håller med Mihoe i bloggen Reality challanged, det vill säga, kanske är det så att Mumintrollet faktiskt älskar Snorkfröken på något sätt, så fastnar jag nog ändå för Stefan Ingvarssons tolkning - att det är Snusmumriken som är Mumintrollets sanna kärlek. Det är bara det att det är en omöjlig kärlek eftersom Snusmumriken inte kan ge Mumintrollet tvåsamhet och exklusivitet. Snusmumriken är som Ingvarsson skriver relationsanarkist och går in och ut ur Mumintrollets liv lite som han vill, även om det är med en viss regelbundenhet. Allt Mumintrollet kan göra är att hänga sig fast vid det faktum att Snusmumriken faktiskt kommer tillbaka, och då får Trollet sin bekräftelse.

Hur som helst, att läsa Muminböckerna helt heteronormativt måste vara en fattig upplevelse. Visst kan jag tänka mig att böckerna är fina ändå, men det känns som att man som läsare går miste om en hel del då. Visst kan man tänka att Tofslans och Vifslans relation är mer av en syskon/tvillingrelation, men är det inte lite naivt och fyrkantigt? Och dessutom lite tråkigt?
Min nya favoritsajt: Aftonbladets relationsforum Wendela. Var, om inte där, skulle jag annars få svar på stora frågor som vem som är den senaste i raden av låtsaskändisar som mediadiagnosticerats med ätstörningar, på vilket sätt jag ska röra och bli berörd för att slippa stressen, vilka hormoners fel det är att jag gillar tuffa killar, hur många av svenskorna som testat alternativt vill testa att hångla upp en tjejkompis (för att i likhet med Katy Perry kyssa en tjej bara för att testa och hoppas att min KILLE inte blir suuuuur), vilka plåster jag ska använda för att bli riktigt tänd och - framför allt! - var skulle jag annars få läsa om Fredrik Ljungbergs eventuella romans med Natalie Umbruglia?

Wendela, min relationsguide i kärleksdjungeln.
"De här diagnoserna stammar från en tid då allt annat än heterosexuell missionärsställning sågs som sexuella perversioner."

Så uttrycker sig socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm i dagens DN. Apropå vaddå? Jo, att nu är man snart inte längre sjuk om man är transvestit eller fetischist av olika slag. Jag må vara dum, men jag hade ingen aning om att dessa sexuella preferenser var sjukdomar. Jag föreställde mig att när homosexualitet togs bort ur socialstyrelsens diagnossystem 1979 så var det en naturlig följd att även andra sexuella beteenden avdiagnosticerades. Men icke.

söndag 16 november 2008



Jag kan nästan inte tro det, men Franke är tillbaka!! Äntligen!! Och att döma av omslaget på kommande 7an så kommer det låta helt fantastiskt underbart.
Åh, jävla söndag! Jag och oplanerade dagar är ingen bra kombination. Hur jag än spenderar den här dagen kommer det nog inte kännas bra. Särskilt inte när det enda jag vill göra är sånt jag inte borde.

Here's what Agnes said:
hunger is a must
If I'd be satisfied
I'd lose my lust for life
Ultimately undefined
move beyond the straight thin line
One thing in life so far
I wanted most of all it was to
straighten out my bends and my curls
how to escape my shape

säger Frida H och jag sjunger med.
Jag lyssnar på Frida Hyvönen. Det är inte bra för hjärtat. Ända sedan jag fastnade i Once I was a serene teenage child för tre år sedan har jag aldrig riktigt kunnat släppa henne, hur sorglig hennes musik än är. Men det såklart, jag ägnar mig ju nästan uteslutande åt deppig nordisk popmusik, så varför skulle jag kunna sluta lyssna på Frida. Dessutom fick min Fridapassion ytterligare bränsle när M totalsågade Once I... utan att egentligen förklara sig närmare. Det gjorde mig sur och efter det lyssnade jag på Until death comes dygnet runt rätt länge och så fort vi pratade musik tog jag upp henne på ett eller annat sätt. (Jag fick förresten förklaringen nu för ett par veckor sedan. Det handlade om texten. Den var tydligen antingen dålig eller fånig. Eller så var den väl bara drabbande, men det ville han väl inte erkänna. För mig kom den texten som en befrielse. Den sa liksom allt om hur jag kände mig just då. Och fortfarande ibland.)

Det är vackert hur som helst.

lördag 15 november 2008

Antingen är det så att mitt melodikryssande äntligen börjat ge utdelning på så sätt att jag börjar kunna tillräckligt mycket för att veta vad Anders Eldeman är ute efter, eller så är det Eldemannen som börjat tappa stinget. Dagens kryss var nästan barnsligt enkelt. Så om jag inte får en klocka den här gången blir jag sur.

Igår fann jag mig själv dansandes till 90-talseurodisco på Bond strax innan klockan tre. På Bond har dom såna där strålkastare som gör att alla vita kläder blir självlysande, och så finns där ett helt gäng män som med desperata ögon scannar dansgolvet efter potentiella ligg. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte just innan vi bestämde oss för att gå dit när Morfars stängde. Men fysatan vad roligt jag hade! Jag kände mig jättefin i min nysydda klänning och bristen på Manhattans på Morfars vägdes upp av att det överhuvudtaget spelades popmusik och fanns ett dansgolv (nåja, en golvyta där det gick att dansa).

fredag 14 november 2008

Vi hade så fint besök i studion imorse. Jag som inte brukar gilla visor charmades totalt av Jenny Almsenius! Underbart.

P fick mig att läsa Bengt Ohlsons senaste lilla krönika i DN Påstan under låtarna imorse med argumentet att såna som jag borde läsa just sånt där ungefär. Så jag läste. Och blev förnärmad. Han resonerar kring Rockyfilmerna och Sylvester Stallone och det faktum att kritikerna rullar på ögonen åt Stallone för att han inte är "rätt" arbetarklass (dvs inte arbetarklasschic och gjort klassresa och skaffat sig en akademisk examen och allt det där). Och nåja, han må ha rätt, men det är slutet på hans resonemang som gör mig lite putt. Han menar att det krävs en del av en regissör för att inte göra vissa scener i Rockyfilmerna sentimentala, nedlåtande eller föraktfulla, och detta skulle inte en 25-åring klara.

"Det beror inte på att 25-åringar skulle vara dumma i huvudet. De har bara sisådär 25 år kvar till Stallones insikter. Under tiden ska de erövra världen och sätta upp flaggor på den ena atollen efter den andra. Sen ska de vända sig om och se hur allting har spolats bort."

Ja alltså, jag vet inte hur tydligt det där blev. Men jag blev förnärmad hur som helst. Han insinuerar alltså att vi inte ska lyckas med vår ambition att förändra världen och göra allting bättre och snyggare än våra föräldrar före oss?! Att vi ska vända oss om om säg tjugo år och se tillbaka på vårt livsverk och inse att det inte spelar någon roll? Kanske till och med att allt vi gjort inte bara varit förgäves, utan också att ingen märkt nånting?

Och sen måste jag bara hålla med debattören Amanda Sjöswärd i AB. Det är ett jävla tjat om att vi åttitalister är slöa och bara vill göra roliga saker hela tiden. För det första: Det är klart vi vill. Man är väl dum i huvudet om man inte vill att livet ska vara roligt! Fast sen är vi väl inte dummare än att vi förstår att det inte riktigt funkar så och precis som alla andra gör vi skitsaker, jobbar för slavlöner, lever på marginalen, bor miserabelt, äter gröt de sista två veckorna i månaden, tar vad vi får...ja du fattar.

torsdag 13 november 2008

Henke Larsson kanske ska börja spela innebandy i Superligan med FC Helsingborg. Sjukt festligt.
Vad är det som gör att när man har tusen saker att göra så gör man ingenting? Jag fattar inte det. Jag har två klänningar att sy, en lägenhet att städa (ordentligt den här gången, inte fusk som häromdagen när jag hade en hel eftermiddag fjättrad vid hemmet på grund av att jag var tvungen att tvätta. Då städade jag undan mina kläder från fåtöljen och inget mer) och tre miljoner mejl att författa.

Dessutom höll jag på att somna på bion. Och just i samma sekund som jag ryckte till och vaknade till liv så förbannade jag mitt jobb som gör mig till en zombie vissa dagar. Men sen kom jag på andra tankar och fånlog lite över att jag har så roligt hela tiiiden när jag jobbar.

Nåja. Dags kanske att åtminstone diska den senaste veckans disk.


Snart ska jag gå på bio och fördjupa mig i libanesiska frisörers samtalsämnen. Jag har en bra känsla av den här filmen.

HF:n imorse gick bättre än den pessimistiska sidan av mig själv trodde, men inte riktigt lika bra som min självgoda sida trodde. Efter lite tid från mikrofoner och sånt har jag blivit ringrostig och min mikteknik lämnade en del övrigt att önska. Jag hatar dist. Jaja.

onsdag 12 november 2008

Om du inte varit på Länsmuseet i Halmstads dataspelsutställning så LÄR du ju gå dit. Jag och J fastnade i Counterstrike (tror jag att det var, jag är så satans dålig på att minnas vad saker heter), Backpacker, Rock band och, framför allt, Wii sports boxningsspel. Jävlar vad roligt det var!

Idag har jag funderat över vanlighet. Under en sekund inbillade jag mig att jag önskade att livet var lite mer vanligt; att jag inte bara lärde känna mer eller mindre tokiga människor, att jag inte ägnade mig åt mer eller mindre idiotiska saker och att jag själv var lite mindre neurotisk och galen. Men det dröjde inte länge förrän den tanken flygit all världens väg och jag fick storhetsvansinne. Imorn ska jag göra min första HF i Sveriges Radio P4 Halland (som jag lärt mig att min station tydligen heter), och det kommer bli så jäääävla bra! Bara jag tänker på det så rinner självgodheten till och jag tänker att det är fan på TIDEN! Tänk att de hållit mig ifrån sändningsutrustingen i mer än två månader! De anar inte vad de gått miste om. Fast känner jag mig själv så blir det väl platt fall och inte alls så där storstilat som jag föreställer mig det i mitt huvud. Nåja. Jag ska i alla fall få HF:a, typ det roligaste man kan syssla med inom radio.

Tack och godnatt. Nu har jag varit vaken ungefär två timmar för länge för mitt eget bästa.
Ibland bara staplar tidningarna självklarheter på varandra. "Jämställda par varar längre" basunerar AB och jag tar mig för pannan. Okej, det är väl sjukt bra att de underbara doktorerna på sociologiska institutionen på Umeå universitet* forskar och sätter såna saker på pränt, men snälla nån, det kan man väl räkna ut med vilken kroppsdel som helst att det är lättare att hålla ihop en relation där inte bara en person tar allt ansvar för hushållsarbetet och barnen?

*Ja, de är sjukt duktiga på Umeå universitet. Anne Grönlund är en favorit. Hennes Flexibilitetens gränser växte typ fast under min näsa våren 2007, så jävla intressant var den att jag inte kunde lägga ifrån mig den.
Jamen nu vet jag varför jag slogs så mycket med mina systrar när jag var liten. Det har förstås med generna att göra.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det är vansinnigt roligt det här med EU:s gurkregler, och framför allt att folk blir så upprörda. Har vi inte vant oss vid att EU har regler för allt möjligt? Är det inte gurkor så är det bananer eller snus liksom.

tisdag 11 november 2008

Jag tänker göra något man nog inte riktigt ska göra vid den här tiden på dygnet. Jag tänker gå och säga till min granne att vrida ner volymen på sin jääääävla eurodisco. Trots att det borde vara tekniskt omöjligt med tanke på att det skiljer ett rätt tjockt golv mellan våra lägenheter så sitter jag här och oroar mig för att jag ska få tinnitus. Han är fan helt sinnessjuk, och förmodligen halvdöv också om han kan vistas i såna här ljudmiljöer.

Edit kl 18.22: Någon annan hann före. Jag var tvungen att samla mod en stund, och under tiden hörde jag en smäll i en dörr, någon som knackade, mummel i trapphuset och sen vart det tyst.
Det är tydligen uppenbarelsernas dag idag. Förutom att jag förstått sambandet mellan självkänsla och beröm så har jag dessutom hittat klänningen som ska bäras på nästa stora fest. Och om inget drastiskt händer och någon bjuder in mig på en av de där överklassfesterna där champagnen aldrig tar slut så lär det väl bli SR-festen i slutet på november. Men verkligen, det är som att det omöjliga har hänt, jag har funnit en klänning som är perfekt på typ alla sätt. Hur den ser ut? Ja, det får den väl se som fixar en fest åt mig. Eller som befinner sig på den där satans Finlandsfärjan och minglar med radiofolket om ett par veckor.
Jag och A har just diskuterat fenomenet att identifiera sig med jobbet, eller snarare att bli en person genom prestationer. Jag fick värsta uppenbarelsen. Nog för att jag har funderat över om det är särskilt sunt att vara mer producent än Therese, och om det är hälsosamt att fundera över jobbet tjugofyra timmar om dygnet, men jag har inte kommit så långt i mina funderingar att jag har sett sambandet med dålig självkänsla. Men nu fattade jag plötsligt orsaken till att jag blir helt förtvivlad när jag inte lyckas på jobbet och varför jag har såna sjuka prestationskrav på mig själv. Klart som fan att världen kraschar när jag gör saker dåligt om jag blir en bra person enbart genom det jag gör, och inte det jag är. Och klart som fan att jag tycker så när det enda jag någonsin uppmuntrats och berömts för är saker jag gjort och inte hur jag är som person.

Ja herregud. Nu fick jag lite att tänka på.

(Under tiden jag har skrivit det här har jag plågats av Katy Perry och hennes jävla skitlåt I kissed a girl. När ska någon förinta låthelvetet från all världens spellistor och ge människan inspelningsförbud??!)

måndag 10 november 2008


Conor i mitt hjärta.

Ett tag trodde jag att jag lyckats med bedriften att slarva bort mina Bright Eyes-skivor. Sedan insåg jag motvilligt att de liksom en hel del annat i mitt hem bara ligger gömda nånstans där allt annat som jag inte orkat packa upp har hamnat. Så jag hittade dem, och nu kan jag inte sluta lyssna igen. Första gången jag hörde Haligh, haligh, a lie, haligh för säkert åtta år sedan höll jag på att börja störtgrina för det var så satans vackert och hemskt. Sedan dess har jag varit helt fast. Det spelar nästan ingen roll vad den där Conor gör, jag älskar allt.
Det ringde en kille. Han sa att han ringde från DN (och jag HATAR när de ringer från DN. För ett par år sedan sökte jag jobb där, och då ringde det en från DN dagen efter sista ansökningsdatum - och jag vet att det var alldeles för tidigt för att ens tänka på att det skulle handla om jobbet, men iallafall - och presenterade sig som [Random Name] på DN. Jag satte förstås lunchen i halsen ända till jag insåg att han inte ville erbjuda mig jobb som Washington-korre direkt, utan bara kränga en jävla prenumeration! Sedan dess är jag allergisk mot folk som ringer från DN) och jag ville instinktivt bara lägga på. Sen sa han att jag kunde få tidningen gratis i ett halvår, eller ja, jag skulle få betala för lördag-söndag, men de andra dagarna var ju gratis. Summa summarum; jag skulle få betala halva priset. Och du vet ju hur jag är; jag går fan på allt. Men inte den här gången! Jag är så jävla stolt över mig själv.

Fast å andra sidan sa jag inte nej heller, jag sa bara att jag måste fundera och att han kan ringa mig imorn igen. Och då lär jag väl säkert inte alls ha samma benhårda, snåla attityd. Så det är väl lika bra att vänja sig vid att ha en helt onödig prenumeration på en tidning jag inte hinner läsa på morgonen utan bläddrar (helt gratis!) i på jobbet, plus att jag typ lusläser DN.se, så när jag kommer hem vid tre på eftermiddan och teoretiskt sätt skulle kunna läsa min storstadsblaska så vet jag redan vad det står i den. Sjukt bra.
Note till mig själv: Man ska inte springa på löpband utan skor. Då får man sjukt ont i vaderna.

söndag 9 november 2008

Tack vare Enn Kokk blev jag just upplyst om att det inte blir någon Melodikryssetklocka för mig den här veckan heller. Jag chansade vilt på frågan om den franska låten, och eftersom franska inte riktigt är min starka sida (läs: jag kan inte ett ord och kan således verkligen inte gissa mig till franska låttitlar) så skrev jag nåt helt uppåt väggarna där det skulle stå bon. Och hur vet man då att Enn Kokk har rätt? Ja, det vet man förstås inte, men vad man vet är att han löst Melodikrysset i typ tusen år och typ alltid vad jag vet har haft rätt svar.
Jag tog mig i kragen och for ut på landet, trots allt. Fars dag-gåvan blev en salami i år, kanske den skummaste present jag nånsin gett någon. Men han blev glad. Faktum är att stämningen här är helt okej. Ingen är arg, ingen är direkt ledsen; folk är bara lite dämpade.

Och som vanligt när jag hänger med mamma så visar hon upp sina senaste stickalster och jag blir vansinnigt peppad på att göra massa saker. Så jag reser härifrån om en dryg timme med ungefär fem nya projekt som jag ska slutföra innan vintern är här. Yeah right. Senast jag var hemma fick jag tre mönster och garn till alltihop, och än så länge har jag bara gjort klart en raggsocka.

lördag 8 november 2008

Det hänger alldeles för många vackra klänningar i min garderob för det här. Jag är så jävla, jävla uttråkad. Hur kan det vara så svårt att styra upp en fantastisk kväll med tillhörande dansgolv och drinkar i fina glas? Det närmsta jag har kommit hittills är mitt eget parkettgolv (dock inte att förakta - man dansar bra här, och man dansar framför allt till mycket bättre musik än vad någon nånsin kan åstadkomma ute). Kan inte nån komma och kidnappa mig till en av de där skitstora festerna där champagnen aldrig slutar fyllas på?
Anders Eldeman gjorde sitt bästa för att förstöra min lördag imorse. Så här dåligt var det längesen det gick. Och då var vi ändå två kloka huvuden.

Det tycks annars som att jag vaknat på min mest neurotiska sida idag. Ganska påfrestande.
...så det är väl egentligen bara att köra på som om ingenting hade hänt. Nu ska jag hem till J på andra sidan Laholmsvägen och lösa Melodikryss.
Det står ett vinglas och ett whiskyglas på bordet. Och vattenpipan ser ut att ha gjort mig glad och nöjd igår. Somliga skulle nog säga att det var en tragisk fredagkväll/natt igår, men de vet isåfall inte något om någonting.

Idag på morgonen har jag lyssnat på sångogram på P3, läst om IPRED men inte kunnat koncentrera mig och istället tänkt på annat. Saker känns lite sådär just nu. Jag har verkligen ingen lust att fara fem mil ut i obygden för att agera förkläde till mamma i morgon. Men jag hör hennes vädjan om och om igen surrandes i öronen och det är så jävla svårt att värja sig. Sen har jag heller ingen lust att vara med i mitt alltmer snåriga liv överhuvudtaget, men en sån önskan är ju orimlig så den försökte jag låta bli att tänka på. Men vad schysst det hade varit om man kunde trycka på paus en stund bara. Jag orkar liksom inte gå och träna, men om jag inte gör det så vet jag att paniken kommer. Okej, tryck på paus och lägg dig ner och vila och sen kan jag träna när jag orkar och när det inte är bara drygt 15 timmar sedan sist. Jag orkar inte heller träffas och vara trevlig egentligen, fast jag vill nog. Men det blir ju roligare om jag orkar. Okej, paus då och sen har jag vilat ut den där tröttheten och jag blir mitt vanliga briljanta jag och kan leva upp till mina egna förväntningar på hur jag borde vara i sociala sammanhang.

Men det går ju inte.

fredag 7 november 2008

Livet är en fest



Jag har just haft de roligaste två timmarna på mycket länge. Jag och J har sett Tobias Persson och Kristoffer Appelquist och stundtals skrattade jag så jag grät. Tobias är lätt min favoritperson just nu.

torsdag 6 november 2008

Världens störigaste granne

Min granne slår just nu alla rekord. Han hamnar lätt högst upp på min lista över störiga grannbeteenden. Över den ljudkänsliga tanten till och med. Hans vanor är rätt lättanalyserade efter att ha haft chans att studera dem i två månader. På lördagar sådär runt tio på förmiddagen tycker han om att spela gamla schlagerhits sjukt högt, på vardagkvällar är det mer rock med dragning åt metalhållet, och när som helst dygnet runt tycker han om att sitta framför MSN och dra upp ljudet på datorn till max så att det inte kan undgå någon mellan Kungsbacka och Lund att han har kompisar som skickar meddelanden till honom. Men nu har han dessutom börjat sjunga också. Till Elvis. Han sjunger så högt att jag kunde svära på att han måste stå utanför min dörr och sjunga in genom brevinkastet. Men jag gick och kollade och han var inte där.

Finska män med attitydproblem

Men alltså, vad är det med gubbarna i den politiska världen i Finland? Nu har jämställdhetsministers statssekreterare inte heller kunnat hejda sig och tafsat runt på en ambassadfest. Varför kan de inte hålla sina händer och kukar i styr? Vad är deras problem? Någonstans finns det något jävligt djupt rotat attitydproblem. Jag menar hallå, var någon annanstans i världen skulle någon komma på att skicka vykort med massa kukar på till Jämo som skedde 1990? Finland i ett jävla nötskal. Jag blir så trött.

onsdag 5 november 2008

Tvåsamhet vs polyamori

Apropå tvåsamhetens vara eller inte vara så är det väldigt intressant hur en artikel om polyamori kan utlösa såna reaktioner som här. Folk har verkligen en väldigt gammaldags uppfattning om vad trohet är, och vad det innebär att leva ihop med flera. Roligast är väl ändå den som reagerade genom att säga att det måste vara jobbigt att hoppa runt mellan olika älskare. Det är väl ändå inte det det handlar om, utan om att leva ihop med flera personer. Inte att hoppa mellan sängar. Nåja.

Förtydligande

Och genom mina två senaste inlägg måste jag ju framstå som sjukt schizofren. Men vad jag menar är förstås att alla som vill borde få gifta sig med vem de vill, men därmed inte sagt att jag tror att det är så himla klokt att hänga upp sitt liv på en enda person. Den stora kärleken, ja, tanken är ju vacker, men vafan, kom igen.

Hejdå förlegad familjesyn

Förutom Obamas seger så kan vi ju för övrigt lägga ännu ett härligt besked på listan över glada nyheter. Kristdemokraternas mossiga syn på familjen är totaldissad. Från och med i maj nästa år får man gifta sig även om det råkar vara en person av samma kön som man råkat bli kär i. Det var bannemig på tiden.

Separation

Nu har jag fått lite respons på att jag inte står ut med att inte kunna nåt, så det här ska nog ordna sig. I alla fall temporärt, tills min vetgirighet återigen växer sig så stor att jag spricker. Och så länge får jag köra på det gamla beprövade trial and error.

Idag har jag för övrigt fått ett väntat men lite tråkigt besked. Min familj faller isär och mamma letar efter någon annanstans att bo. Alla verkar mest så himla oroliga över hur vi systrar ska klara det här. Tough shit liksom, vi överlever. Visst är det tråkigt, men det är fan ännu värre att inte kunna sova på nätterna för att folk bråkar. Men det här blir liksom ännu ett bevis på min teori om att tvåsamheten är dömd att misslyckas.

tisdag 4 november 2008

En SR-rookies bekännelser

Jag tänker bli sjukt bra på att göra radio. Om jag inte blir det under min tid på SR så ska jag utbilda mig och utbilda mig ännu mer och sen ska jag ta över hela skiten, alternativt få dem att be på sina bara knän.

Jag är så trött. Så trött att jag förmodligen överanalyserar saker och ting. Men jag vill kunna allt! Jag vill vara helt oumbärlig, veta precis varför saker blir som de blir och hur jag kan rädda situationer när det går åt helvete, veta hur man gör för att det ska låta bäst och varför det låter bäst då, veta PRECIS ALLT!

Jag står helt enkelt inte ut med att ha noll koll. Och jag står inte ut med att ingen bryr sig om att jag inte står ut.

Polisidioti

Note till Oslopolisen: att få sina blodiga trosor hemskickade med posten är inte okej.

måndag 3 november 2008

---


Min eftermiddagsunderhållning

Idag blev jag påmind om det fina huset i Askim. Jag kommer nog aldrig bo på ett lika bra ställe igen i hela mitt liv tror jag. Jag saknar vårt mystiska lilla rum, vårt underbara kök, vattenpipa och vin på balkongen, raggsockorna och skorpbakningen. Jag saknar att det bara var fem minuter till havet, jag saknar Torox, våra hyresvärdar och garaget med alla verktygen.

Måndag hela veckan

Jag tänkte vara überproducent idag och göra massor med saker. Det slutade med att jag satt och läste en artikel i Expressen om måndagsångest. Då började jag tänka att man kanske borde rymma istället.

Nåja.

Jag blev vegan imorse. Det höll till första tekoppen på jobbet. Av bara farten hällde jag mjölk i, trots att jag tänkt ut det så bra att jag skulle dricka te istället för kaffe eftersom kaffe måste jag ha mjölk i för att inte dö, medan te kan jag dricka utan.

söndag 2 november 2008

Today is a good day

Min vana trogen går jag bort tomhet på långa promenader, alternativt distraherar min hjärna med hård fysisk aktivitet och skjuter upp tänkandet till senare.

Men det är en fin dag och jag ska sluta oroa mig så jävla mycket nu.

lördag 1 november 2008

...eller kanske bara ett luftslott

Idag har jag och M promenerat längs Prins Bertils stig och suttit en lång stund på en trädstam på Västra stranden och längtat efter varm choklad. Sen lyssnade vi på lördagsintervjuer och skämdes å Anders Holmbergs sida över den pinsamt usla Naomi Klein-intervjun från i somras. Det har helt enkelt varit en vacker dag. Nu när han åkt hem är det som att luften försvunnit lite.

Tant Therese

Anders Eldeman måste antingen ha haft en härlig vecka som gjorde honom snäll och god, eller en jävlig dålig som gjorde honom oinspirerad. Veckans melodikryss var så enkelt att jag kände mig lite förolämpad. Men nu när jag haft veckans tanttimme (som den här gången dessutom innehöll stickning av raggsockor) så känner jag mig i stort behov av lite tonårsbeteende. Exakt vad jag ska göra för att bli min ålder igen vet jag inte, men det kommer jag väl på. Jag tänkte en stund att jag skulle röka vattenpipa till frukost, men det kändes efter en stunds eftertanke inte alls särskilt rebelliskt, bara dumt.

fredag 31 oktober 2008

Västkustsromantik

Åh, det här kan vara det vackraste som någonsin har gjorts. Bara namnet liksom! Till och med bättre än Tjörn. Det är nåt med västkusten alltså. M visade mig Skansros igår, och jag föll som en sten. Går det att göra annat inför ett band som inleder en låt med "min vagga vaggar i Linnestaden, i Göteborg och Bohuslän"?

Men...

...jag känner nog ärligt talat att jag skiter i gubbarna. Han är förstås bara lite rädd och känner sig hotad av min briljans.

Surgubbarnas surgubbe

Idag har surgubbarnas sammansvärjning fått ett värdigt affischnamn. Mitt i mina mest hektiska timmar i veckan stannar en gubbe jag aldrig sett förut bredvid mitt skrivbord och frågar var jag kommer ifrån. Hylte, sa jag glatt. Jaha, hälsar man inte på folk där eller?! frågade han då. Jooo... stammade jag och fattade ingenting. Jag har gått förbi dig flera gånger och du har inte sagt hej en enda gång! fräser han då. Eeeeh, nähä? Men han då? Jag hade ju aldrig sett skäggubben förut! Men han är tydligen här en dag i veckan, och som sagt precis under de timmar då jag har mest att göra, och han har dessutom varit här sen urminnes tider medan jag är ny. Så hur i hela jävla helvete kan det vara på mitt ansvar att hälsa och vara artig och trevlig? Ska inte gamla medarbetare ägna sig åt sånt?

torsdag 30 oktober 2008

Edman is back!



Morgonens gladaste nyhet: Erik Edman är tillräckligt läkt för att spela lite igen. Men bara lite. Fast snart är han nog tillbaka i landslaget ska du se. Och jag konstaterade just att Kimmo Eskelinen hade rätt när han snackade om fotbollsspelare som har innebandyfrisyrer. Ska säga till Edman när jag ser honom att det här duger inte.

onsdag 29 oktober 2008

Perspektiv, mina vänner

När jag gick hem gick jag förbi en inburad bil. Det var som att någon hade gjort en parkeringplats och sen kommit på att den ville ha ett garage, men så räckte inte pengarna så han köpte lite staketnät och några reglar och byggde en bur. Och krängde på ett hänglås.

Förresten får man lite perspektiv på sin tillvaro när man inser att klasskompisar sitter fast i krigsområden där de är för att göra journalistik om viktiga saker. Jag tycker visserligen att mitt jobb också är viktigt, men på en helt annan nivå.

Stora stygga webbmonstret

Idag har SR-webben hängt sig fem miljoner gånger. Och eftersom jag sitter här och leker webbmaster och mixtrar om med hela Smakstarts sida så blir jag lika nervös varje gång det händer och tänker att det är mitt fel. Vilket det väl med stor sannolikhet inte är, men försök säga det till mig när felmeddelande efter felmeddelande ploppar upp på skärmen.

Squashen igår har för övrigt gett mig träningsvärk på kroppsdelar jag förut inte reflekterat över att jag hade.

tisdag 28 oktober 2008

Tre nya saker

Jag ska spela squash om en timme. Vad har jag gett mig in på? Vojvoj. Om man kan räkna det som en ny sak jag lär mig idag (nåja, nygammal då, men det var faktiskt säkert tre år sedan jag spelade sist, och jag tror inte på det där med att har man en gång lärt sig cykla så) så är jag uppe i två grejer hittills. Jag har ju bemästrat Skype-skiten, med video och allt! Jag känner mig som en kung.

Nåja.

Idag har jag ju dessutom på egen hand lärt mig Photoshop Elements, detta monster till program som aldrig gör som man vill. Det resulterade i att jag satt i två timmar med två banners som inte ens blev klara. Så jag antar att det blir tre saker. Efter squashen betyder det således att jag kan somna gott efter väl utfört värv.

Suck

Herreguuuud vad det kan spekuleras vilt om fotbollsspelare och deras eventuella nya klubbar, deras eventuella backupkarriärer och deras jättelöner. Kul för honom om han får flytta till USA, men än sen?

Fröken Karaktärslös

Jag blev inte vegan i morse heller. Det är illa ställt med min karaktär minsann. Det är faktiskt illa ställt med min karaktär i alla möjliga sammanhang nuförtiden. Och jag gillar det.

måndag 27 oktober 2008

För övrigt...

...har jag en skitfånig, tjejig crush på Penn Badgley. Näst efter alla fina kläder alla alltid tycks ha på sig i Gossip girl så är Penn fan anledning nog att kolla på den serien. Säga vad man vill, men inte ser man precis på de där upper east side-snobbarna för deras fantastiska acting skills direkt...

Therese goes 1600-tal

Om jag levde ut alla mina klädlustar skulle jag inom kort se ut som en cirkusdirektör, alternativt en gycklare. Idag på lunchen smet jag in på stans typ enda second hand-affär, och kom ut med en mycket suspekt liten sak som jag inte ens vet vad den kan tänkas kallas. En liten bolero kanske, med en skitstor luva som var större än hela resten av plagget. Och så var den i vitgenomskinligt spetstyg. Ja du hör ju. Som hämtad från en 1600-talsdräkt från England. Fattas bara att jag skaffar mig en magnifik klänning i grön sammet med guldbroderier också.

Vem vill bli miljonär?

Jag tänkte att jag skulle bli miljonär. Per H Börjesson säger att det kan jag bli om 25 år om jag börjar spara 800 kronor i månaden och får 10 procents avkastning. För satan. Vad är avkastning? Och en annan sak; "köp din bostad" - jaha vaddå? Om jag hade köpt en lägenhet i Stockholm för 18 år sedan så hade jag just nu kunnat se den stiga i värde med i snitt fem gånger pengarna. NO SHIT!! Vad synd att jag inte köpte en lägenhet när jag var 7 år då.

Den gode Per säger också att hemligheten bakom att bli miljonär är att ha lägre inkomster än utgifter varje månad.

I rest my case.

Den misslyckade veganen

Igår, eller om det var i lördags, bestämde jag mig för att bli vegan igen med början idag. Det hade jag givetvis glömt bort vid femtiden i morse så jag plockade av gammal ohejdad vana fram filmjölken. Men men. Nya tag i morgon.

Förresten vet man att nåt är fel i huvudet när man sitter på jobbet och längtar hem, men inte för att jobbet är tråkigt eller för att det kommer hända nåt alldeles spektakulärt när man väl kommit hem, utan för att man har lust att fortsätta Gossip girl-maratonet. Jag och mina tv-serier alltså.

söndag 26 oktober 2008

Vi är på väg till Isola



När Hagnesta Hill kom 1999 minns jag hur gärna jag ville vara flickan på omslaget. Gud vad jag hade kunnat göra vad som helst för att få vara kent-flickan. Nåja. Efter att skivan släpptes adderade jag och en hel del andra jeansjacka till randig tröja + poplugg-looken. Och så fick vi alla vara kent-flickan på sätt och vis ändå.

Sen sydde jag fast pärlor på en t-shirt, pärlor som skrev (lilla ego). Åh vad jag tyckte jag var originell, när jag egentligen mest vara tonårig och pseudosvår. Men jävlarimig vad den skivan var vacker, även om jag först inte ville erkänna att jag tyckte det var fint att Jocke Berg släppte luftslotten på Isola och skrev låttexter som faktiskt innehöll riktiga känslor och ord. Jag menar, det var ju så tjuuuusigt att han var en sån ordkonstnär som på tidigare skivor.

Wellwell.

Längtan skala 3:1

Bara sådär fyra dagar kvar till jag får finbesök! Jag längtar, längtar mer än jag längtat efter någonting någonsin. Insåg när jag bläddrade bland mina foton att det var två månader sedan jag var på Sveriges västligaste ö, och tre veckor sedan jag träffade min öbo; det är inte hälsosamt med så långa avbrott.

lördag 25 oktober 2008

Galningar

Innan idag när jag gick över bron vid Österskans så blev jag vittne till nåt lite småunderligt. Ett gäng tjugonånting-killar stod klädda i bara blöta kalsonger nedanför biblioteket. De hade just klivit upp ur Nissan. Efter ett stärkande bad, eller va?

fredag 24 oktober 2008

Som gravitation, nåt vasst...



Just nu befinner jag mig mentalt på Idrottens hus i Helsingborg, mitten av februari år 2000. Det var så jääävla vackert. Eller Hovet, 9 mars 2000. Det kommer jag aldrig glömma.

Jaha

Det spöregnar. Jag har lovat bort mig på öl i kväll. Men det spöregnar. Och allt jag kan tänka på är att jag vill dra på mig joggingskorna och springa fort som fan. Men det SPÖREGNAR.



Kanske är det en bättre idé att gräva ner mig bland kuddar och täcken och grina lite till när Big överger Carrie på deras bröllopsdag istället? Springa kan jag tamigfan göra i morgon.

Ja jag vet inte.

För övrigt känner jag mig lite som Carrie idag. Neurotisk, klängig, skofetischistisk, romantiserande och dessutom en jävel på att klä mig snyggt för regniga dagar.

Uppskjutarbeteende

Jag vet att jag påstått att fysisk ansträngning är som en lisa för själen eller nåt, eller i alla fall att min oro blir som bortblåst när jag sprungit alldeles för länge på löpbandet, sen cyklat lika alldeles för länge och efter det utmanat mina ryggmuskler med vikterna. Men nu börjar jag tänka att det inte handlar om att blåsa bort nåt, utan om att skjuta upp. Den ligger ju där och lurar morgonen efter liksom, och sen utvecklas den under dagen och till slut på eftermiddagen nån gång sitter den bakom örat och stör mig tills jag står där igen, helt svettig och utmattad. Ska det verkligen vara så?

Igår hade jag i alla fall ett underbart bra telefonsamtal med världens bästa öbor. Och jag kommer få besök nästa vecka av en av dem. Kommer bli bra.

torsdag 23 oktober 2008

Just så, Anna T

Today is a good day,
just a scratch on my ego
I get up in the morning
with a good plan tomorrow
I'll be keeping my mind cold
until the evening
when the hours forget me and
the waiting awaits me,
and voices of madness
from my subconscious
singing songs of the sadness

Ligist-Halmstad

Nu har jag gett upp. Jag levde i någon slags förnekelse i flera dagar och tänkte att det är jag som är snurrig och gav mig fan på att ordna upp det här. Men nu har jag insett att det inte är mitt fel. Även om mitt närminne är kaputt för tillfället (eller snarare har varit så i en dryg månad) så är det en omöjlighet till och med för mig att ställa min cykel på ett så urbota korkat ställe att jag inte kan komma ihåg det hur jag än minnestränar, och inte hittar den hur jag än söker. Jag har traskat över hela stan, till och med på ställen jag aldrig tidigare varit på och kollat under varenda sten. Men nej. Den är och förblir borta. Det här innebär alltså att det faktiskt är nån satans ligist som har snott min underbara, fina, halvupprostade cykel.

Det är mig verkligen totalt jävla obegripligt vad nån ska med min underbara, fina, halvupprostade cykel till. Den är värd typ femtio spänn för nån som vill sälja den, men ovärderlig för mig. Jag känner ett stort hat mot den här staden för tillfället. Jag försökte liksom ursäkta Halmstad för min krossade bilruta, tänkte att det var en engångsföreteelse, men nu är jag bara sur.

Om det är nån som ser en halvupprostad, lätt brun fast egentligen mest blå herrcykel med vita detaljer och med nya fina ballongdäck, missanpassad sadel och lite vint framhjul så är det bara att höra av dig. Eller så kan du sno tillbaka cykeln och ställa den på gården innanför Fredsgatan 8A. Jag lovar dig att du blir rikligt belönad.