Nu har jag fått lite respons på att jag inte står ut med att inte kunna nåt, så det här ska nog ordna sig. I alla fall temporärt, tills min vetgirighet återigen växer sig så stor att jag spricker. Och så länge får jag köra på det gamla beprövade trial and error.
Idag har jag för övrigt fått ett väntat men lite tråkigt besked. Min familj faller isär och mamma letar efter någon annanstans att bo. Alla verkar mest så himla oroliga över hur vi systrar ska klara det här. Tough shit liksom, vi överlever. Visst är det tråkigt, men det är fan ännu värre att inte kunna sova på nätterna för att folk bråkar. Men det här blir liksom ännu ett bevis på min teori om att tvåsamheten är dömd att misslyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar