tisdag 29 juni 2010

Snigelkungen kör intervaller


Två gånger 3x400 meter. Två gånger 3x200 meter på det. Allt med sandvandringstunga ben från dagens sändning i Mellbystrand, ben som dessutom fortfarande känner sig lite matta efter söndagens strapatser. Men jag kände mig trots allt som kung över Sannarps IP! Kämpade tills jag fick blodsmak i munnen i värmen, och då spelar det ingen roll att jag ser ut som en snigel jämfört med träningskompisarna, eller jämfört med duktiga halmstadorienteraren och hässelbylöparen Erik Johansson som körde blixtsnabba trehundringar samtidigt som oss.

Nu tänker jag gå och lägga mig och sova som ett barn.

Snubblande tåfjutten

"Hallå! Frispark!"

Igår insåg jag varför jag sitter framför teven istället för att springa runt på den gröna gräsmattan inuti den. Mina fotbollsskills är helt enkelt skrattretande dåliga. Hade jag haft ett indiannamn hade jag förmodligen hetat Snubblande tåfjutten. Men man kan ha roligt trots att man inte är bäst... Och jag hade i alla fall snyggast skor - mina Inov8 hade lika bra grepp om gräsmattan som vilka fotbollsskor som helst.

måndag 28 juni 2010

Hallands eget tjurrus

Bilder lånade från OK Lindéna

Den här veckan alltså! Den kommer bli så satans bra!! Ikväll ska jag leka fotbollsspelare, imorn ska jag springa röven av mig mot några vindsnabba sparringpartners på Sannarps IP, på onsdag ska jag och en klubbis testa militärträning och på torsdag ska jag lera ner mig totalt i Getinge! Jag har nosat rätt på ett litet lopp som OK Lindéna tidigare bara körde som en intern liten lektävling, men nu har de så smått börjat bjuda in klubbar runt omkring att delta. Vattenhinder är kutym, och grusvägar är undantag. Rätt in i skogen ska vi springa, som älgar. Över mossar och genom sly. Behöver jag säga att jag längtar?

söndag 27 juni 2010

Kampen om tiden

Jag och grymma Kenny. Kenny som sprang Kristins runde förra helgen. 50 miles. Och som den här veckan bara hade lite ont i knät...

Hur kan det vara så att tiden går fortare när man har roligt? Det är ju helt ologiskt. Tid är tid, en timme är alltid en timme och en helg är alltid en helg. Så borde det vara, oavsett vad man gör. Således borde den här helgen inte känts som en kvart. Men den bara flög förbi. Så många fina timmar, så mycket roligt. Härliga människor, underbar egentid med Johan, lite framtidsplaner och drömmeri. Och allt toppas med den där magiska söndagmorgonen på stranden.

Flygande (nåja...) löpning i sanddynorna. Varför hamnar jag alltid sist?

Sprallig (nåja...) joggvila efter 3x2min intervaller i sanden

Sprittande (nåja...) joggvila efter en minut ge-allt-ni-har-löpning i lössand

Vattenlöpning?


Jag har haft en helt underbar förmiddag med sol, sand och löpning. Och bad!

lördag 26 juni 2010

Hinderlöpning


Ibland ser man inte stigen för alla träd. Som igår. Nån hade strösslat med omkullvälta träd så det såg ut som värsta plockepinn längs Nissans östra strand. Kanske såg det likadant ut för en vecka sen också? Isåfall var jag alldeles för upptagen av att lyssna på och njuta av sällskapet den gången att jag inte såg var jag satte fötterna (för övrigt Ingmarie så var det som om naturen fått sommarhicka och bestämt sig för att go crazy totalt mellan kraftverket och motorvägen - det var som att springa genom en grön tunnel, helt fördjunglat! Vackert som tusan!).

Den här veckan fick på grund av omständigheter bli en lugn träningsvecka. Förutom onsdagens backiga och jävliga distanspass med klubben så har jag ägnat mig åt lugn löpning och lite stretching. Har bytt arbetstider den här veckan, och det är svårt att få ordning och ställa om kroppen på att träna vid andra tider än normalt. Imorn kör jag veckans enda någorlunda hårda pass (hoppas jag på åtminstone. Jag har svårt att tänka mig att det blir något annat när tränar-Eskil är inblandad) i Laxvik där det ska sanddynspringas. Ser fram emot det. Och jag ser fram emot en ny vecka, med nya möjligheter. Det blir fokus på snabbhet nu, jag har två veckor på mig att bli vindkvick tills jag ska krossa PB på Varbergsloppet.


fredag 25 juni 2010

Glad midsommar!


Nu ska jag ut och midsommarspringa Ingmarie-rundan! Finaste sommarrosa kepsen och sommarkorta tightsen är på. Blommorna lämnar jag dock hemma... Hoppas ni har en underbar dag!

tisdag 22 juni 2010

Liklukt på gymmet

Bara en liten fundering: Exakt hur mycket svett är det okej att stinka när man befinner sig på gymmet?

Ikväll höll jag verkligen på att avlida långsamt under mitt bodybalancepass. Kvinnan snett framför mig skickade iväg små puffar av likluktande kroppsodör varje gång hon lyfte armarna bara en liten aning. Den elaka lukten liksom åt sig in i mig och orsakade ihållande yrsel och spykänslor. Det gick liksom inte att värja sig. Inte ens under avslappningen på slutet var jag fredad, för hon kunde inte ligga still. Och varje liten rörelse hon gjorde orsakade nya likpuffar. Hade de gått att se med blotta ögat hade de varit kräkgröna med kleggbruna fläckar, helt klart. Fyfan.

Är det här verkligen okej? Tvättar inte folk? Jag menar, det är väl en sak om man luktar lite när man befinner sig utomhus och springer, men om man nu ska trycka in sig i en sal tillsammans med fyrtio andra människor kanske man kan välja en tröja som man tvättat åtminstone nån gång sedan stenåldern.

Jooo, alla svettas ju, till och med jag. Men man kanske inte behöver stinka...

Fyrtio minuter (för mig själv)

Int vet ja om ja hitta löpglädjen imorse, men ett litet embryo till den i alla fall. Jag fick fyrtio fina minuter i långsamt tempo mellan frukost nummer ett och frukost nummer två. Det är inte klokt vad mycket man hinner med på morgonen när man inte måste börja jobba klockan sex utan kan vänta med att infinna sig på redaktionen sisådär några minuter i halv nio. Men å andra sidan känner jag mig lika peppad på att hitta på saker som en plåtask när jag kommer hem från jobbet istället. Helt värdelöst att ha svennearbetstider.

Tjusigt värre!

Nyväckta träd att springa bland

Men vad säger vi om skorna? Dags att kassera, eller möjligen stoppa in i facket "används på Laholmslopp och vid sanddynslöpning"?

måndag 21 juni 2010

Bergådalbana

Jag gillar känslor. Utan känslor skulle livet vara pissetråkigt. Jag tycker allra bäst om att vara lyckligast i världen förstås, men även ledsenhet kan jag uppskatta på ett teoretiskt plan - för om inte ledsenheten fanns skulle inte heller glädjen och lyckan finnas. Det värsta jag vet är ett grått murr där dagarna går utan att jag varken har toppar eller dalar. Och människor som aldrig visar minsta känsloyttring begriper jag mig inte på alls.

Det fina med löpningen är att den när den fungerar som bäst så räddar den mig från de djupaste dalarna, samtidigt som den förstärker livsglädjen så att jag kan bli helt galet frireligiös ibland. Men. Igår försvann löparglädjen av olika anledningar som jag inte tänker gå in på, och det sorgliga med att tappa glädjen till löpningen är att då försvinner den där bästa ventilen för att reglera vardagens alla upp- och nergångar. Jag springer ju bort oro och ilska i backarna, springer mig glad och lugn i långsamt tempo bland kossor och bokskogar och råddar bland röran i huvudet medan jag samlar kilometrar på lättsprungen asfalt. Med löparglädjen borta så blir jag vilse.

Imorgon bitti ska jag göra ett försök att ta tillbaks min ventil. Då kliver jag upp i ottan för att vakna till liv till fötternas tassande på förra höstens knastertorra löv på den gigantiska sandhögen Galgberget. Det är dags att återerövra morgonjoggen nu när sommaren är här!

lördag 19 juni 2010

Ett skepp kommer lastat!


Jag älskar att få paket! Särskilt när paketen innehåller sånt här!

Vänskapsbyggande löpning

Kortet togs efter löprundan, okej? Då får man se ut som en blöt fläck.

Med risk för att upprepa mig så måste jag bara säga att livet är förbannat härligt. Det kan inte sägas nog många gånger. Jag inser det med jämna mellanrum, och under det senaste året har det allt som oftast skett i samband med olika naturupplevelser. Jag är en sån naturromantiker, och därför älskade jag varenda ögonblick igår när Ingmarie visade mig sin favoritrunda i Halmstad. Vi sprang genom Sperlingsholms gods och kikade på bokskogen, tittade på små fina röda hus och kutade längs en halvt igenvuxen stig på Nissans södra strand som jag inte hade en aning om att den existerade. Ingmarie underhöll mig med historier om godsets statare och om löparrävar från stan medan jag kämpade på med mina ben som är rätt trötta efter den senaste veckans rätt tunga kvalitetspass.

Det kändes som att vi sprungit snackerundor ihop hela livet fast det var första gången vi träffades. Rätt märkligt, men ändå inte. Kärleken till löpningen är en fin grund att bygga vänskap på!

onsdag 16 juni 2010

Plask, plask

Det är förmodligen inte så vanligt med människor som springer runt med en slang i munnen i den här stan. I alla fall att döma av blickarna jag fick när jag slangade i mig lite vatten under löppasset igår. Men jag bju'r på det!

Riktigt smidigt för övrigt att springa med den pyttelilla väskan med tvåliters påse i. Den satt fast bra på kroppen och störde mig inte alls. Den har lite annorlunda axelremmar som går i kors mellan brösten istället för rakt ner. De flesta ryggsäckar jag har provat innan har suttit mer eller mindre dåligt på mig, det där med remmarna som går rakt ner är ju egentligen inte optimalt för tjejer tycker jag. Remmarna hamnar alltid fel på mig, antingen obekvämt på brösten eller så måste jag justera dem så att de hamnar utanför brösten, och då känns det oftast som att jag gör våld på ryggsäckens design. Det blir som att remmarna inte ligger mot kroppen som de ska, utan glappar lite här och där. Men på det här viset, i kors mellan brösten, var det inga bekymmer att få ryggsäcken att sitta bra.

Däremot blev jag lite förvånad över att det blev såpass mycket tyngre att springa. Jag menar, två kilo hit eller dit tyckte jag inte skulle spela nån roll. Men det gjorde det. Eller så var jag bara trött.

Men en sak som jag funderade över apropå vattnet på ryggen - hur sjutton gör man för att det inte ska plaska så hemskt? Jag kände mig som en badbalja som sprang omkring och skvalpade.

tisdag 15 juni 2010

Testlöpning pågår!


Jag har blivit med vätskerygga. Planen var två timmars löpning på mitt favoritberg, men nu kom jobbet i vägen och jag får nöja mig med knappt nittio minuters test. Känns grymt bra såhär långt!

Tre landskap, fem toppar och 2300 höjdmeter

Lite vyer från förra årets lopp. Foto: Arne Halvorsen

Tre av mina klubbvänner ska springa jävligt långt i helgen. 50,5 miles. Över fem toppar som alla ligger över 700 möh. Genom tre landskap. Kristins runde heter loppet som går i Nordmarka i Norge. Jag har pratat så mycket med den äldste i gänget om loppet att det nästan känns som att jag ska springa det själv. Han är 64 år och seg som en kola. Under söndagens backlöpning var han den som vände på toppen och sprang en backe till när tränar-Eskil sa att vi sprungit färdigt.

Nästa år ska jag också följa med den här trion på deras ultraäventyr. Bannemig.

måndag 14 juni 2010

"När du vilar tränar dina konkurrenter"

Knorr. Jag har en planerad löpvilodag idag. Och det känns sådär skojigt. Jag vill springa!! En konversation på FB för en stund sedan väckte dessutom bergsgeten i mig. Min nyfunna träningskompis är i Boden och springer berg. Hur avundsjuk blir man inte?

En koll på löparklubbens webb i ett försök att klura ut vad tränar-Eskil kan tänkas ha bakom örat inför veckans träningar resulterade bara i att jag snubblade över meningen "medan du vilar tränar dina konkurrenter". Nu skulle jag kunna vara snusförnuftig och kontra med "jomen medan de tränar och sliter ner sin kropp så vilar och bygger jag upp min", men ja alltså, ni fattar känslan. Det är inte roligt att vila när springsuget fortplanterar sig från fötterna upp i hjärnan och ställer till med rastlöshet och annat otyg som är svårt att bli av med på annat sätt än medelst just löpning. Jag har provat med promenader idag, men det var då sannerligen inget bra substitut.

Knorr.

Och nu skiner solen också!! Jag skulle göra vad som helst för att ha tränar-Eskil i hasorna ömsom viskandes, ömsom skrikandes "ÄLSKA SMÄRTAN!" efter min vaggande, raglande kropp just nu.

söndag 13 juni 2010

Backar: Etiopian style

Ibland undrar jag fan hur jag är skapt. Den kan inte vara normalt att njuta av att långsamt springa livet ur sig på en rullgrusig skogsväg - snabbt och snyggt uppför och sen så kallad vila nerför (fast såsade man för mycket i nerförsbacken kom uppmuntrande och pushande tillrop från coachen - här ska fan inte såsas, här ska övas utförslöpningsteknik!). Etiopian style. Jojjomen.

Och vad är nu det då? Jo, tränar-Eskil förklarade att anledningen till att etiopierna är så ruskigt spurtsstarka är att de kör mycket backar, men inte så mycket i form av mjölksyraträning, utan snarare med benhårt teknikfokus. Det bästa man kan göra är att springa uppför breda slalombackar typ, där man kan ta en nittiograders sväng när man märker att man börjar tappa tekniken, och så springer man längs med backen en stund tills man lugnat ner sig och kan springa fint igen. Då är det bara att vända nittio grader igen och springa uppåt. Och så fortsätter man tills hela backen är erövrad. Eller ja, sen springer man förstås ner och börjar om igen... Men vi har inga slalombackar i Simlångsdalen, därför blev det den där rullgrusvägen, och längsmedlöpningen byttes ut mot jogging på stället i tjugo sekunder. Men tro inte att det inte var jobbigt bara för att inte mjölksyran sprutade ur öronen! Efter tjugo minuter i Vekabacken (Veka! Har du hört ett så förrädiskt och hånfullt namn på en by! "Här orkar ni inga springa uppför int, det är lika bra ni vänder" kändes det som att den surmulna och ruvande gården intill backen tänkte) var jag redo att byta bort mina lår mot proteser anytime.

Hemjogg inklusive 5x30sekunders intervaller på det och jag flöt ut som en pöl på marken när det var dags att stretcha efter totalt 90 minuters löpning.

Nästa gång jag tar mig an Vekabacken ska jag dock ha köpslått med någon av bönderna i trakten om att släpa dit sin hjullastare eller en asfaltstillplattare eller vad tusan som helst för att jämna till de trassliga stenarna som med ett hånfullt grin lade sig i vägen och ställde till med jävulskap för mitt löpsteg.

fredag 11 juni 2010

Omtänk och lårfokus

Häromdagen lade jag in ett träningsschema på Funbeat. Ett schema som skulle få mig att springa Stockholm halvmaraton i september nånstans i närheten av 1.45. Jag kände mig supertaggad och gillade tanken på att få träna strukturerat och målmedvetet.

Men.

Det är inte alltid saker blir precis som man har tänkt.
Det kom liksom några backar ivägen, och en insikt:

Jag ska springa 24 timmar med packning i fjällterräng i sommar. Hur förbereder man sig för det? Genom att springa 15 kilometer långa långpass? Genom att springa 20 minuter backe?

Nä, trodde väl inte det.

Så nu ligger fokus på att bygga starka lår. Starka lår som orkar ta mig uppför backar, som orkar hålla emot när det bär nerför. Mina knän ska vänjas vid nerförslöpningen, min rygg och mina axlar ska förberedas för att orka bära omkring all utrustning som krävs. Och hela min kropp ska lära sig att inte ge upp. Den ska vänja sig vid långvarig ansträngning och lära sig att älska smärtan.

Så var det med det.

Och kan hända blir det en baggis att springa snabbt på en flack asfaltsbana sen när min kropp besegrat fjället.

onsdag 9 juni 2010

Mördarbackar...


OBS! Ingen mördarbacke. Bara en vanlig en.

Jag har utforskat för mig ny löparmark ikväll tillsammans med klubben. Tog den beryktade mördarbacken vid sjön Simlången på "fel" håll, det vill säga utför, och siktade in mig på en två kilometer lång sugande backe som en av mina ultravänner visade mig. Avstod idag på grund av stela ben, men nästa vecka, då jävlar! Det gäller att ta vara på perioder då backarna är ens bästa vän - förr eller senare börjar man ju hata dem igen.

tisdag 8 juni 2010

En av alla saker som löpningen gett mig


Jag sitter och känner mig lätt religiös. Mina ben älskade de där backarna! Och de älskade varenda sekund av löpningen idag.

Men det är inte bara därför jag just nu tillber löparguden och tackar för att jag blivit springfrälst. Nä, jag har än en gång blivit påmind om den där samhörigheten som finns i löpningen som gör att jag ler varje gång jag möter en annan löpare i spåren (nåja, ibland blir det mest en grimas, men det beror inte på den jag möter, utan på att jag håller på att dö intervalldöden) och som gör att saker som hänt mig idag faktiskt kan hända.

Såhär va. Jag sprang bakom en ryggsäck som jag kollat upp på nätet men aldrig sett i verkligheten förut. Och vad gör man då? Jo, när ryggsäcken och personen som bär den stannar till så frågar man om den där gröna väskan är nåt att ha. Kanske får man ett svar som är någorlunda vettigt. Eller så får man en liten inblick i en människas liv och löpardrömmar och sen en fråga - "vill du prova den?".

Det hände mig. Killen med ryggsäcken berättade om sitt livs första fjällorienteringsäventyr och om drömmen om BAMM i höst. Jag berättade om min fjällutmaning i juli och då räckte han mig ryggan och sa att om jag ville springa nån av slingorna på berget där vi befann oss för att prova om ryggan var nåt för mig så... Om jag ville! Tre kilometer senare (och några lärdomar senare - till exempel den om vikten (haha) av en hel del träning i backig terräng med en del packning på ryggen) tackade jag för lånet och bytte telefonnummer med en nyvunnen träningskompis.

Löpningen gör mig till en bättre version av mig själv. Den gör mig bland annat till en person som vågar prata med fullkomliga främlingar eftersom de plötsligt inte är så främmande - vi delar ju förmodligen samma kärlek till mjölksyran i låren, till pannbenskampen och till outforskad löpmark.

Ja, jag är löpfrälst. Så till den grad att jag trodde att det var en seriös fråga när Johan frågade mig efter mina backintervaller och mitt bodybalancepass om jag skulle följa med honom ut och springa i en timme. Fast nog förstod jag jag att det kanske inte var världens smartaste idé att ge mig iväg och hålla hans tempo med mina backtrötta ben. Men gudarna ska veta att jag ville!

Älskade hatade backar


Tio långa backar avklarade. Nu återstår nervarvning...fast jag kan inte låta bli att fundera på att dra av ett par trappor oxå... :)

måndag 7 juni 2010

Jag vill också springa mara!

Ni skulle bara veta hur avundsjuk jag varit på alla er som erövrat Stockholms gator under helgen. Jag har läst den ena berättelsen mer fantastisk än den andra och känt löplusten och springglädjen liksom explodera i hela kroppen. Och så har jag längtat efter den där känslan av att vara oövervinnerlig, av att klara precis allt. Jag längtar efter det nästan outhärdliga pirret innan start, efter det plågsamma och smärtsamma mittemellan när man tror att man ska dö fast man vet med hjärnan att man kommer klara det eftersom alla de där slitiga timmarna i löpskorna under året har lagt en så jävla bra grund. Och jag längtar efter att få göra segertjut när jag passerar mållinjen som en vinnare!

Maraton låter helt galet i mina öron. Det låter galnare än att springa så långt jag hinner på ett halvt dygn. Jag vet inte riktigt varför det är så. Men just därför rycker det lite extra i utmanartarmen på mig. Jag vill verkligen springa ett maraton. Snart. Kanske inte förrän nästa år egentligen, men inom en någorlunda snar framtid. Men jag sitter här och känner mig så himmelens feg. Jag vågar inte bestämma mig. Bestämmer jag mig så innebär det ju att jag måste börja träna målmedvetet. Det betyder att jag måste satsa. Att jag måste fundera över vilken målsättning jag ska ha och fundera ut hur jag ska göra för att ta mig dit. Jag måste prioritera. Jag måste bestämma mig för att jag vill satsa, och att det ska få ta tid från annat som jag vill göra.

Och vet du, allt det här känns läskigt. Men jävligt roligt också när jag tänker på det!

söndag 6 juni 2010

Inspiration till tusen!


Här har jag tillbringat dagen! Fräschat upp mina löpteknikkunskaper, lärt mig lite nya övningar och framför allt sprungit en skön åtta tillsammans med en trevlig ny löparbekantskap. Jag tror jag har världens skönaste söndag!

Husvisning i löparskor


Igår medan alla fantastiska maralöpare gjorde grymma tider i Stockholm så sprang jag två femtedels marathon utanför Halmstad. Och passade på att spana på hus till salu. Hittade ett på perfekt snorkavstånd till jobbet - åtta kilometer. Men husköp alltså...ja, drömma kan man ju i alla fall.

fredag 4 juni 2010

torsdag 3 juni 2010

Sand i skorna och mjölksyra i låren


Jag har orienterat i strandskog, lärt mig sluta fega genom att ta stigarna och istället springa mer rakt på - och faktiskt hitta rätt! De andra i klubben ägnade sig åt att köra stafett, fast jag kände mig inte mogen för nåt sånt utan sprang ett par långa banor med Johan som skugga istället. Men tävlingsmänniskan i mig dök upp när jag insåg att jag och ett par andra letade efter samma kontroller och att vi låg ganska jämnt (fast de hade startat före mig!), och när jag sen kom rakt på ett par av kontrollerna och fick försprång, då kände jag mig så satans bra! Fast sen måste jag stanna och fundera längre på vägval än de erfarna löparna, så då kom de i fatt. Men ändå!


onsdag 2 juni 2010

Havet! Här kommer jag!


Idag njuter jag av en inplanerad löpvila (även om jag längtar efter morgondagens skogslöpning...går det att undvika att längta efter nästa pass?) och passar på att socialisera med en vän under en promenad längs havet istället. Med risk för att låta lite frireligiös - livet är bra fantastiskt!

tisdag 1 juni 2010

Skadad...


...ja, orienteringsskadad. Jag har orientering på hjärnan. Hur förklarar du annars att jag har två orienteringstidningar liggandes på mitt sängbord som bara väntar på att jag ska krypa ner under täcket och läsa dem? Det känns nästan lite knäppt.

Vad jag längtar efter just nu...


Jag får ingen ordning. Allt är upp och ner och fullt upp och jag är trött. Bara några timmar kvar av arbetsdagen och sen får jag bli en kalv. På grönbete. Eller banbete. Då ska jag skutta runt på Sannarps IP med mina orangea älsklingar och springa fort. Fort, fort. Jag längtar. Det kommer att göra ont (fyrahundringar har en tendens att göra det) och jag kommer att vilja dö. Men jag kommer att få tid att rensa huvudet och fylla det med annat. Som tankar på smärta, på att överleva och på att jag trots allt älskar livet.