En av alla saker som löpningen gett mig

Jag sitter och känner mig lätt religiös. Mina ben älskade de där backarna! Och de älskade varenda sekund av löpningen idag.

Men det är inte bara därför jag just nu tillber löparguden och tackar för att jag blivit springfrälst. Nä, jag har än en gång blivit påmind om den där samhörigheten som finns i löpningen som gör att jag ler varje gång jag möter en annan löpare i spåren (nåja, ibland blir det mest en grimas, men det beror inte på den jag möter, utan på att jag håller på att dö intervalldöden) och som gör att saker som hänt mig idag faktiskt kan hända.

Såhär va. Jag sprang bakom en ryggsäck som jag kollat upp på nätet men aldrig sett i verkligheten förut. Och vad gör man då? Jo, när ryggsäcken och personen som bär den stannar till så frågar man om den där gröna väskan är nåt att ha. Kanske får man ett svar som är någorlunda vettigt. Eller så får man en liten inblick i en människas liv och löpardrömmar och sen en fråga - "vill du prova den?".

Det hände mig. Killen med ryggsäcken berättade om sitt livs första fjällorienteringsäventyr och om drömmen om BAMM i höst. Jag berättade om min fjällutmaning i juli och då räckte han mig ryggan och sa att om jag ville springa nån av slingorna på berget där vi befann oss för att prova om ryggan var nåt för mig så... Om jag ville! Tre kilometer senare (och några lärdomar senare - till exempel den om vikten (haha) av en hel del träning i backig terräng med en del packning på ryggen) tackade jag för lånet och bytte telefonnummer med en nyvunnen träningskompis.

Löpningen gör mig till en bättre version av mig själv. Den gör mig bland annat till en person som vågar prata med fullkomliga främlingar eftersom de plötsligt inte är så främmande - vi delar ju förmodligen samma kärlek till mjölksyran i låren, till pannbenskampen och till outforskad löpmark.

Ja, jag är löpfrälst. Så till den grad att jag trodde att det var en seriös fråga när Johan frågade mig efter mina backintervaller och mitt bodybalancepass om jag skulle följa med honom ut och springa i en timme. Fast nog förstod jag jag att det kanske inte var världens smartaste idé att ge mig iväg och hålla hans tempo med mina backtrötta ben. Men gudarna ska veta att jag ville!