Frotterar mig med medaljörer och backar

Jag sitter och känner mig lite som en amöba. På ett bra sätt. En pösig och nöjd blobb som bara ligger och jäser och njuter av livet och tanken på den gångna helgen.

Och det är ju inte så konstigt att jag är en nöjd amöba, så som jag frotterar mig. Igår följde jag med Daniel till ett av Löparprojektet i Skånes träningspass i Bokskogen. Vi kom till den charmiga och roliga engelsmannen och före detta landslagslöparen Ian Manners hus där det fanns en massa truliga tonåringar som skulle springa runt, runt på en slinga bland röda höstlöv i närheten av Yddingesjön. Och det var inte riktigt vilka tonåringar som helst - där fanns till exempel 16-åriga Sara Lahti som häromveckan blev silvermedaljör i Nordiska mästerskapen för juniorer i terräng. Helt grymt, särskilt med tanke på att hon i stort sett är tre år yngre än de andra tävlande. Själv sprang jag inte särskilt mycket, men jag roade mig med att kolla in löpsteg och hållning och blev riktigt inspirerad. Och Ian pratade sig varm om vikten av stretching, något som fick mig att börja fundera över min egen stela kropp. Kikade lite i smyg på Sara (som det för övrigt var roligt att se springa igen, hennes tå kan vara löparsveriges mest kända...) som kunde böja sin kropp i helt osannolika formationer och jag kände mig som ett kylskåp. Kanske värt att börja på projekt smidig igen? Ett tag kände jag ju att jag hade något på gång, när jag yogade två gånger i veckan minst och magen började närma sig låren när jag gjorde framåtböjar. Men av någon anledning är även svårt fånget lätt förgånget. Nu har jag knappt yogat alls sen i våras, och jag drar mig lite för att börja igen. Det är inget kul att vara stelast i klassen.

Löparprojektet kommer springande!

Från skånska bokskogar, NM-löpare och ermanska ostkakor igår till halländska bokskogar, VSM-silvermedaljörer och kräks i svalget idag. Jag tog cykeln inåt land och efter lite omvägar och uppförsbackar klockade jag tre mil när jag rullade ner på Simlångsdalens IP där mina alldeles egna klubbkompisar droppade in en efter en, redo för ett jävulskt backdistanspass som tränar-Eskil hade kokat ihop. Själv hade jag det riktigt jävligt i löparskorna den här förmiddagen och kände flera gånger frukosten i halsgropen, men jag roade mig istället med att spana på mina medlöpare som springer så tjusigt. Där finns bland annat Anette som springer som en vind och plockar veteran-SM-medaljer på löpande band, där finns Lennart som jobbar på femtio maror före femtio och är på god väg med Bromölla förra helgen som den fyrtioåttonde. Där finns cykel-Sara som springer så lätt, så lätt uppför väggbackar, där finns Martin och Karl-Bertil som knotar sig uppför backarna och som känns segare än livet självt. Och mitt i allt tränar-Eskil som aldrig tycks bli trött, och som alltid har de rätta peppande orden att plocka fram när de sista tio metrarna upp till backens krön känns som sista milen på en mara.

Gud, jag känner mig helt frireligiös. En frireligiös amöba. Men jag är bara så himla, himla glad över alla underbara människor jag har fått träffa tack vare löpningen!

En dryg timme backar blev det, och sen var det dags att sätta sig på cykeln igen. Jag struntade i omvägarna och kom hem efter två mil, rätt så nöjd med dagens insats. Visst fick jag mig en liten tankeställare när tre mils cykling följt av nästan tolv kilometers löpning kändes så jävligt, men herregud, det är ju ändå nio månader kvar till Kalmar. Och väl där tänker jag inte springa ett maraton i uppförsbacke precis.

Snygg-Bianchin. Som inte fått något namn ännu. Måste fundera på det.

Ett superbra sätt att hitta motivationen

Det är lätt att glömma hur effektivt det är att bara koppla av hjärnan emellanåt. Erik, en av mina klubbkamrater, hade i all anspråkslöshet planerat en uppstart på skidsäsongen i form av ett miniträningsläger den här helgen, och i fredags bestämde jag mig för att haka på. Kollade på schemat och bestämde mig för att göra precis som Erik sa utan att knota. Var det tio intervaller stavlöpning/skidgång uppför en slalombacke så var det, liksom.

Nu, drygt sex träningstimmar senare, varav de flesta ren kvalitet, sitter jag helt nöjd på rumpan och bara längtar efter nästa träningspass. Vi har stavsprungit de där intervallerna uppför slalombacken, simmat 50-metersintervaller tills axlar och rumpa skrek om nåd, sprungit superpasset 4x4 minutersintervaller på 90-95 procent av max (fast med minimal löpträning de senaste veckorna bestämde jag mig för att lägga mig strax över tröskeln istället, kändes som en lagom uppstart...) och avslutningsvis kört långpass på rullskidorna. Eftersom jag är långsammast i världen fick jag köra mina dryga 36k alldeles ensam medan de andra rullade 56k i en hastighet som för mig är tävlingsfart, och jag ljuger om jag säger att det var lätt. Shit vad kroppen värkte efter alla mördande intervaller. Jag slet mig framåt och tyckte att hjulen rullade segare än vanligt. Stannade för en vätske- och bananpaus hemma hos löparvännerna Anette och Lasse som bor lägligt längs vägen, och bet sen ihop och plockade fram jävlaranammat för att klara sista 15 kilometrarna. När jag rullade in i stan var det knappt styrfart på mig, och jag vinglade till varenda gång jag behövde stanna för ett rödljus.

Men nu efteråt mår jag bättre än på länge. För att inte tala om hur bra jag mådde under alla träningspassen, kanske undantaget de sista femton kilometrarna på rullisarna då. Det är stor lycka att ha så många bra träningskompisar! Och när motivationen tryter är det verkligen super att låta någon annan bestämma och bara koppla bort den där rösten som säger "amen hallå jag är tröööööött låt mig sitta hemma och uggla", för väldigt ofta mår man bättre av att komma ut och slita häcken av sig på en löparbana.

Och ja just det, höften och rövblåmärket har gett vika. Det syns fortfarande som en osmickrande böld, men det går att springa. Jag är så nöjd! Nu jävlar är jag på gång igen!

Nästan hela gänget som inledde helgen i vår närmsta slalombacke. Liten, men naggande. :)

Tio intervaller uppför var det som gällde.

Jag har inte sprungit med stavar sedan förra hösten och blev verkligen helt slut.

Vi avslutade med att springa uppför i lag om fyra som samtidigt
försökte få med sig en fotboll upp till toppen.

Backlöpning med djävulen på axeln

Den där tävlingsdjävulen som sitter på axeln ibland alltså. Man önskar ju att den kunde hålla käften. Om inte den väste i örat att "hörrödudu, du är minsann snabbare och starkare än de andra löparna i den här backen, och är du inte det så får du låtsas. Spring nu för tusan!" så hade jag aldrig stapplat omkring på nerjoggen på det där ömkliga viset som jag gjorde ikväll.

Idag var nämligen dagen då jag skulle börja vänja mina ben vid lite mer kuperad löpning. Eller ja, jag springer inte särskilt ofta där det är platt på mina distanspass heller, men nu var tanken att jag skulle ägna mig åt seriös backlöpning. På mitt springberg som jag bor granne med finns det två stycken underbara backar som möter varandra i en liten grop. Båda backarna är drygt hundra meter långa, och har den fina egenskapen att de blir brantare och brantare ju högre upp man kommer. Rena döden således. Och idag skulle jag springa uppför och nerför i varannan backe, totalt arton gånger. Nio gånger per backe, allt uppdelat i tre set med två minuters ståvila. Sex backar per set alltså, kontinuerlig löpning hela tiden tills alla sex backar klarats av. Bra fart nerför också, ingen vila där inte. På så sätt tänkte jag mig att jag skulle få fin träning på nerförslöpning när man börjar bli trött.

Det var bara det att när jag hade kört första setet dök det upp ett par bekanta ansikten - några orienterare som jag träffat på klubbträningarna i våras. En av dem skulle också springa backe. Och där någonstans kom tävlingsdjävulen. Jag bet fast blicken så högt jag kunde se upp mot toppen, skrynklade ihop ansiktet och tokrusade uppför backarna så att jag fick visselandning när jag nådde toppen. INGEN kommer före mig i mina backar!

Och det gjorde de inte heller. Och en stackars annan löpare som sprang om mig nerför när jag var på väg mot min sjuttonde backe fick bara känna vinddraget när jag drog om henne uppför sen.

Allt väl så långt. Men när sista backen var sprungen såg jag i kors och började seriöst tvivla på min egen mentala hälsa. Det här kan aldrig vara bra. Vinglade hemåt, stretchade och hällde i mig vatten. Började känna mig som en människa.

Nu väntar jag bara på träningsvärken. Hoppas den går över till på lördag.

Ungefär såhär såg jag ut. Fast argare.

Surrealistisk nerjogg

Man skulle kunna tro att när man springer trappor så är det själva trappspringandet som är det värsta. Särskilt när varje trappa är exakt 110 steg lång och särskilt när man springer tio gånger upp och ner.

Men nej.

Värst var första tvåhundra meterna på nerjoggen. Att plötsligt springa på platt mark efter en kvart intensivt uppånerspringande med mjölksyran ända ut i hårtopparna var en surrealistisk upplevelse. Jag höll på att välta in i en gärdesgård som stod utplacerad en bit till vänster om mig.

Den fruktade trappan. Fast egentligen inte. Den här bilden visar trappan ovanifrån, från översta delen. Nedersta, där  jag sprang mina 1100 steg, syns inte ens. Så lång är hela trappen. Foto: Johan.

Utan syre försmäktar vi på detta berg

Världens bästa skor. Tar mig uppför väggbackar fast jag egentligen vill ligga i sängen och sova.

Det här med värmen är verkligen inte bra för karaktären. Att jag ens sprang några korta backar igår är ett under, när jag kom hem från jobbet lade jag mig på sängen flämtade och sömnig och ville inte höra något om nån löprunda. Men så såg vi en kompis komma springande utanför fönstret. Han måste ha varit uppe på Galgberget och snurrat, och då ska väl bannemig inte jag vara sämre!

Jag blir lika överraskad varje sommar. Brukar det verkligen vara såhär varmt? Och hur har jag överlevt hettan förr om åren?

Nä, ge mig tio plusgrader, lite duggregn och frisk, klar luft och jag är game igen!

När man inte kan välja gör man allt

Snabb-Therese! Foto: Johan

Snart måste jag nog akta mig. Jag mår lite för bra, har lite för roligt och trivs lite för mycket med livet. Det kommer säkert nån slags backlash snart, det brukar ju vara så. Men så länge njuter jag av glädjeyra, odödlighetskänsla och övertygelsen om att jag har det bästa livet i världen. Och av en enorm överskottsenergi. Jag försökte göra mig av med den idag. Kunde bara inte bestämma mig för vilket sätt som var det bästa att göra det på - snabbdistans eller backintervaller?

Så jag körde både och.

Krängde på mig vätskeryggan med full blåsa för viktens skull, alla pass framöver ska minsann köras med åtminstone ett par kilo på ryggen, och tassade upp på Galgberget. Den som någon gång tagit sig an femman på berget håller förmodligen med mig om att det är ett vackert spår, men ack så besvärligt att springa fort på. Jag hinner i alla fall knappt få upp någon hastighet förrän det dyker upp en backe om hörnet. Nåväl, där skulle snabbdistansen springas. Och herrejestanes vad snabbt det gick! Trots en inledande ganska långsam kilometer stannade klockan på 26 minuter blankt när jag återvände till startpunkten. Riktigt nice!

Efter lite gåvila joggade jag bort till en nyfunnen älsklingsbacke som ligger liksom gömd i skogen. Eller ja, backe och backe, jag skulle snarare kalla den vägg. Den är tillräckligt lång för att jag ska förbanna gud, mina lår och annan jävulskap innan jag kommer upp på krönet, men tillräckligt kort för att jag ska överleva och ta mig upp med hedern i behåll och efter lite pustande jogga bort till en annan backe och träna nerförslöpning ner till foten av älsklingsbacken. Och så på det igen.

Minsann. Idag var det jag som var snabbast på berget. Övriga löpare må bäva, och ingen vågade ta upp kampen med mig när jag svischade förbi.

Backar: Etiopian style

Ibland undrar jag fan hur jag är skapt. Den kan inte vara normalt att njuta av att långsamt springa livet ur sig på en rullgrusig skogsväg - snabbt och snyggt uppför och sen så kallad vila nerför (fast såsade man för mycket i nerförsbacken kom uppmuntrande och pushande tillrop från coachen - här ska fan inte såsas, här ska övas utförslöpningsteknik!). Etiopian style. Jojjomen.

Och vad är nu det då? Jo, tränar-Eskil förklarade att anledningen till att etiopierna är så ruskigt spurtsstarka är att de kör mycket backar, men inte så mycket i form av mjölksyraträning, utan snarare med benhårt teknikfokus. Det bästa man kan göra är att springa uppför breda slalombackar typ, där man kan ta en nittiograders sväng när man märker att man börjar tappa tekniken, och så springer man längs med backen en stund tills man lugnat ner sig och kan springa fint igen. Då är det bara att vända nittio grader igen och springa uppåt. Och så fortsätter man tills hela backen är erövrad. Eller ja, sen springer man förstås ner och börjar om igen... Men vi har inga slalombackar i Simlångsdalen, därför blev det den där rullgrusvägen, och längsmedlöpningen byttes ut mot jogging på stället i tjugo sekunder. Men tro inte att det inte var jobbigt bara för att inte mjölksyran sprutade ur öronen! Efter tjugo minuter i Vekabacken (Veka! Har du hört ett så förrädiskt och hånfullt namn på en by! "Här orkar ni inga springa uppför int, det är lika bra ni vänder" kändes det som att den surmulna och ruvande gården intill backen tänkte) var jag redo att byta bort mina lår mot proteser anytime.

Hemjogg inklusive 5x30sekunders intervaller på det och jag flöt ut som en pöl på marken när det var dags att stretcha efter totalt 90 minuters löpning.

Nästa gång jag tar mig an Vekabacken ska jag dock ha köpslått med någon av bönderna i trakten om att släpa dit sin hjullastare eller en asfaltstillplattare eller vad tusan som helst för att jämna till de trassliga stenarna som med ett hånfullt grin lade sig i vägen och ställde till med jävulskap för mitt löpsteg.

En av alla saker som löpningen gett mig

Jag sitter och känner mig lätt religiös. Mina ben älskade de där backarna! Och de älskade varenda sekund av löpningen idag.

Men det är inte bara därför jag just nu tillber löparguden och tackar för att jag blivit springfrälst. Nä, jag har än en gång blivit påmind om den där samhörigheten som finns i löpningen som gör att jag ler varje gång jag möter en annan löpare i spåren (nåja, ibland blir det mest en grimas, men det beror inte på den jag möter, utan på att jag håller på att dö intervalldöden) och som gör att saker som hänt mig idag faktiskt kan hända.

Såhär va. Jag sprang bakom en ryggsäck som jag kollat upp på nätet men aldrig sett i verkligheten förut. Och vad gör man då? Jo, när ryggsäcken och personen som bär den stannar till så frågar man om den där gröna väskan är nåt att ha. Kanske får man ett svar som är någorlunda vettigt. Eller så får man en liten inblick i en människas liv och löpardrömmar och sen en fråga - "vill du prova den?".

Det hände mig. Killen med ryggsäcken berättade om sitt livs första fjällorienteringsäventyr och om drömmen om BAMM i höst. Jag berättade om min fjällutmaning i juli och då räckte han mig ryggan och sa att om jag ville springa nån av slingorna på berget där vi befann oss för att prova om ryggan var nåt för mig så... Om jag ville! Tre kilometer senare (och några lärdomar senare - till exempel den om vikten (haha) av en hel del träning i backig terräng med en del packning på ryggen) tackade jag för lånet och bytte telefonnummer med en nyvunnen träningskompis.

Löpningen gör mig till en bättre version av mig själv. Den gör mig bland annat till en person som vågar prata med fullkomliga främlingar eftersom de plötsligt inte är så främmande - vi delar ju förmodligen samma kärlek till mjölksyran i låren, till pannbenskampen och till outforskad löpmark.

Ja, jag är löpfrälst. Så till den grad att jag trodde att det var en seriös fråga när Johan frågade mig efter mina backintervaller och mitt bodybalancepass om jag skulle följa med honom ut och springa i en timme. Fast nog förstod jag jag att det kanske inte var världens smartaste idé att ge mig iväg och hålla hans tempo med mina backtrötta ben. Men gudarna ska veta att jag ville!

Jag vill, jag kan, jag ska!

Så krispigt grönt att det nästan gör ont att titta på!

Den här veckan har varit en av de slitigaste på länge på jobbet. Mycket nya saker att lära, mycket saker att ha i huvudet och en vilja att göra allt på en gång har ställt till det för mig.

Således har jag varit sjukt trött, så trött att jag börjat hamna på gränsen till det där stadiet när det mesta i livet faktiskt känns rätt motigt. Och det som varit tyngst är min tro på att jag faktiskt kan springa. Herregud, jag nojade ju helt omotiverat mycket över Vårruset i tisdags, bara en sån sak. Och dessutom har jag ägnat löjligt mycket tankemöda åt att fundera över om jag verkligen kommer orka springa 21,1 kilometer i Göteborg om två veckor. Jag har nästan kommit fram till att det förmodligen är en omöjlighet.

Men idag kom det svar på tal från kroppen. Efter att min hjärna gnällt och haft sig hela dagen så reste jag mig till slut upp från mitt horisontella läge och svidade om till löparoutfiten för att ta mig an några backar. "Typ fem stycken, max", tänkte jag och började jogga. Fem kilometer senare var jag redo. Och plötsligt kändes benen oövervinnerliga och andningen höll sig i schack trots att jag pressade på för allt vad jag var värd och blev helt slut vid toppen på backen varje gång. Under joggen nerför backen återhämtade jag mig kvickt och kände mig lika adrenalinpeppad varje gång jag åter ställde mig vid startpunkten, redo för nästa och nästa backe.

Och med ett leende insåg jag att fan, det är bara hjärnspöken som bråkar med mig ibland. Jag vill, jag kan och jag kommer krossa mitt personbästa den 22 maj!

Älska backarna!

Har suttit och fnissat en stund och känt skammens rodnad krypa uppför kinderna. Jag brukar säga att jag gillar mina backar. Backintervaller liksom, finns det något roligare? Men sen när jag tänker efter så känner jag precis som Löpning och livet; backar är kul, i alla fall efter, före och när man springer ner.

I själva verket, när jag väl rör mig i lite mer backig terräng så förbannar jag varenda stigning när den kommer. Försöker tänka frammedhöften, uppmedblicken och lyftpåfötterna och dethärärroligt. Det funkar. Ibland. Men oftast gör backarna mig mest lite sur.

Men nu har jag läst Rune Larssons betraktelse över Kräkbacken. Och då kom jag att tänka på Helsikesbacken på Stråkenloppet. Gud vad jag avskydde den backen. Och gud vad lång den var. Och tung. Jag lovar att jag vägde tio kilo mer och att tyngdkraften på något outgrundligt sätt hade dubblats just i den backen.

Jag har dessutom sådär informellt döpt en av backarna på Galgberget till Djävulsbacken. Hur jag än beter mig så skenar pulsen där, och jag får inte till det. Jag har visserligen inte "gjort en skylt av trä, snidat in bokstäverna, målat dem svarta och fernissat skylten så den ska hålla i flera decennier" så att generationer av löpare ska uppleva samma psykiska kris varenda gång de trippar uppför gruset, men det är fan på gränsen. Jag blir liksom lite sugen att tvåla till den där backen genom att kalla den nåt fult.

Men nu har jag förstått att det är precis den motsatta taktiken jag ska ha. Jag borde kalla backarna Formtoppen och tänka på min framtida benstyrka och på hur jag springer förbi alla backhatare på Göteborgsbroarna.

Backe upp och backe ner

Oh, no, en backe!

Jag ljuger om jag säger att jag njöt av dagens pass. I alla fall var löpningen inte direkt någon dans på rosor. Tunga steg i de inledande fyra uppvärmningskilometrarna, och efter 20 minuter styrka ville jag prova mina nyfunna backar som börjar vid foten av östra sidan på Galgberget. Och det var rent jävulskt. Hade andan i halsen mest hela tiden och ville dö. Men egentligen är väl allt som det ska då. Backar ska ju inte vara nån njutning, även om jag verkar tycka det ibland...

Varför ser backarna alltid så oansenliga ut på bild?! Det här är i alla fall mitt i långbacken, när jag är på väg ner. Rent jävulskt.

"Ut med dig så du kan bli världsmästare nån gång!"

Helsikesbacken på Norra utmarken.

Jag har varit en gnällig, opeppad löpare idag. Dragit ut på tiden, inte riktigt haft lusten. Allt jag kunde tänka på var att livet var tråkigt. Och att det skulle vara tråkigt att springa bort till min helsikesbacke som jag skulle bemästra medelst hög och fin löpning idag. Jag brukar inte tycka om uppvärmnings-kilometrarna, och idag var de som ett stort, grått moln av tråkighet.

Men man blir inte världsmästare om man inte gör de tråkiga sakerna också. Och världsmästare, det vill jag bli. Jag brukar säga det, och så brukar Johan le lite åt mig. Funderade häromdan på att använda mina framtida VM-guld som nån slags säkerhet om jag skulle gå till banken och ansöka om lån. Kanske höra av mig till Eniro och säga att de måste lägga till en titel i katalogen på mitt namn - VM-medaljör in spe.

Det här är förstås bara trams. Det kommer aldrig bli nån VM-guldmedaljör av mig. Och det gör mig lite ledsen ibland. Fatta, jag kommer aldrig bli världsbäst. På nåt. Hur ledsamt känns inte det?

Jag kan bli så avundsjuk på de som hittade sin grej redan när de var små. De har haft tid att slipa på skidåkningen/löpsteget/balettsnurrarna/fotbollstrixandet i åratal, och när de är i min ålder har de peakat och blivit världsbäst. Vad hade jag kunnat bli om jag hade fått den här fantastiska skidupplevelsen som sjuåring istället för tjugo år senare?

Fåniga funderingar kanske. Jag kan ju ägna mig åt att bli den bästa löpare/skidåkare jag har förutsättningar för att bli idag. Men jag vill ju bli världsbäst!

Det stora, grå tråkmolnet låg som en gnälldimma över mig ända tills Johan sa de magiska orden:

Men ut och spring med dig nu så att du kan bli världsmästare nån gång!

Jag gav mig iväg med mina storslagna drömmar och omöjliga mål i huvudet och jag lovar att det var dem som hjälpte mig upp för de sista tio metrarna på varje backintervall.

Oh lord, bring me those hills!

Nu känner jag mig sådär frikyrklig igen, men jag bara måste: Jag älskar backintervaller!

Klockan slog sex, vi var en tapper liten stavlöparskara som samlats vid utsiktstornet på Galgberget. Någon småhuttrade, en annan pratade om Linux och datorer. Till slut sa tränar-Eskil: "Jag tänkte vi skulle köra lite vanliga hederliga backintervaller idag". Knorr, knorr hördes till höger och vänster, och så mitt i allt - ett gällt "JA!". Och det var förstås jag.

Mina utvilade små ben hade redan under uppvärmningsjoggen innan träningen talat till mig om intervaller, backar, stegringslopp och andra härligheter. Nästan bett om det. Och nu skulle det ske! Försiktiga intervaller i första backen: "Håll er på 60 procent under de tre första repetitionerna, tänk på att ni inte är ordentligt uppvärmda ännu!" var ordern från Eskil. Sen skulle vi öka. 10 uppförslöpor senare darrade benen en aning. Men ingen rast, ingen ro. Nya utmaningar! En löpskolningsövning jag aldrig testat, mångsteg. Med stavarna i händerna liksom flög man fram! Eller åtminstone de första tio stegen... Eskil vill att vi ska sväva när vi springer. Det säger han när vi ägnar oss åt sprättstavgången också. "Nu svääävar vi, häng i luften!". Det låter så vackert, men ärligt talat, jag svävar lika mycket som ett kylskåp känner jag ibland.

Och sen då? Jo, sen kom monsterbacken. Åtta varv, "...och på de sista tre springer ni på 100 procent!" Sagt och gjort, och där kom mjölksyran. Stapplade upp sista metrarna och skickade mördarblicken i ryggen på Eskil när han sen gav order om stavgång med djupa, långa steg.

Tredje backen var brant, men kort. Lätt som en plätt, tänkte jag, tills jag hörde att här skulle vi ägna oss åt sidsteg och sprättstavgång. De där sidoskutten är verkligen en killer, jag tror faktiskt mina ben dog där en stund.

Och sen då? Visst kunde man tro att det var slut här? Nä, innan de sista femhundra meterna med stegvis ökande tempo så ville Eskil att vi skulle köra kortintervaller. 40/10 gånger fyra. OMFG.

Jag brukar jogga hem efter torsdagsträningarna, men idag var mina ben så krossade att jag lite smått generat bad om skjuts. Och då handlar det om knappt 2k...

Men...man måste älska de där backarna!

Pulstoppar och monster

De där backarna alltså. Man måste bara älska dem! Jag pulstoppade på 196 igår. Har aldrig kommit så högt nånsin, och det var dessutom utan att känna mig på gränsen till spyfärdig och död. Var sjutton kan min maxpuls finnas nånstans?

Fast den roligaste pulsnoteringen var inte så hög, utan landade nånstans runt 180. Och inträffade under en joggvila efter tionde backen.

Såhär ungefär: Det var väldigt mörkt på Galgberget igår. Även om jag gillar konceptet med elljusspår så har jag några synpunkter. Till exempel undrar jag över varför någon ställt en iskallt vitlysande lykta i höjd med militärhögskolan. Och till den här berättelsen hör förresten att jag efter nionde backen noterade ett gäng halloweenmojänger i träden runt spåret, såg ut som om några barn roat sig med att hänga upp spökliknande teckningar eller nåt. Så jag tänkte att alla märkliga skuggor och alla konstiga saker som rörde sig i träden var verk av halloweeniga barn. Tills jag närmade mig militärhögskolan. I det vita skenet från den där konstiga lyktstolpen stod ett monster. Tre meter högt och invirat i mossa. Med armarna i kors och plirande, ondskefulla ögon (trodde jag mig se i alla fall). Hjärtat hoppade till och började skena, jag skrek till helt ofrivilligt och hoppade nästan av stigen. Men så klarnade blicken, och jag såg att monstret under sängen inte var något monster, utan en militär. Så klart. I full mundering, med en ryggsäck så stor att den höll på att välta omkull honom. Plötsligt hörde jag den rädda lilla flickan inom mig skrika med gäll röst "du ser skitläskig ut!". Den vuxna kvinnan inom mig skämdes sedan med ens när monstermilitären med mild och tunn röst sa "jag ber så hemskt mycket om ursäkt". Stackarn. Kan inte vara särskilt roligt att bli utskälld av en löpare med nerverna utanpå.

Sju roliga kilometer senare...

En kilometer uppjogg, två kilometer i tröskelfart, två kilometer fartlek med backfokus, en kilometer tröskel igen och sen 3x100m djävulsbacke i hög fart men med kontrollerat och stiligt löpsteg. Vilan bestod av jogg nerför backen. Nerjogg på det.

Jag är helt slut.

"Låna" en löpare?

Jag drog på mig springkläderna på jobbet när jag avverkat veckans sista arbetsdag, och fick således vandra genom kontorslandskapet klädd i funktionskläder i klara färger och löparskor på fötterna. Det här leder ofrånkomligen till en hel del kommentarer. Visserligen börjar de bli vana nu, men det är alltid någon som ska säga något. "Du vet att det finns bussar va?", "Ska du springa nu igen? Du är galen!" och "Man får ju ångest så som du håller på!". Och så favoriten; "Oj, ska du springa! Vad duktig du är!". For the record - jag är inte "duktig", jag gör något jag älskar. Men den diskussionen kan vi lämna därhän.

Men det var en sak som slog mig. I morgon kan man låna en levande bok på bibblan i stan. Det innebär att man "lånar" en människa. Eller kanske snarare en människa som har en viss ettikett och som man kan ha en mängd fördomar om. Typ en skejtare, en begravningsentreprenör, en muslimsk kvinna och en hemlös. Och då tänkte jag, varför får man inte låna en löpare? Folk tror ju allt möjligt om löpare. Eller, man kanske kan utvidga det hela till en tjej som tränar väldigt mycket, oavsett vad det är. En del tenderar ju att tro att folk som tränar mer än de "normala" två gångerna i veckan har ätstörningar, dålig självkänsla och är allmänt utseendefixerade. Att det handlar om beach 2010 och att man egentligen inte tycker att det är särskilt kul men gör det bara för att man ska. Jag anmäler mig som bok! Jag är kanske inte den mest kunniga löparen, men jag kan nog svara på ett och annat. Och jag ska minsann plocka bort duktighetsstämpeln och dessutom kasta beach 2010 all världens väg.

Förresten, backpasset då? Mjo, mitt pannben hade lite semester idag. Istället för en halvtimme backar blev det "bara" en kvarts stenhård kamp för att övervinna mina fyra värsta fiender på Galgberget. Sen bestämde jag mig för att ägna nästa kvart åt att springa ett antal 150 metersrepetitioner med joggvila mellan. Jag hade roligt, så roligt man nu kan ha när man jobbar i närheten av maxpuls...

Bring it on, Galgberget!

Jag är seg som kola i huvudet, men jag har gett mig fan på att köra backar idag. Så backar får det bli! Ju jävligare desto bättre. Allt förutsatt att jag inte far av spåret, det blåser för tusan halv storm.

Drottningen av backarna

Ibland är det helt okej att inte ha en aning om vad man tänker göra på träningspasset. Särskilt när man bestämmer sig så bra när man väl kommer fram till terrängspåren efter cykeluppvärmningen.

Hade en vag tanke om att köra långpass, men eftersom jag segade så mycket efter jobbet så kom jag iväg lite för sent för det. Bestämde mig istället för 7-8k fartlek med fokus på backar. Har aldrig sprungit ett sånt pass tidigare, men någon gång ska ju vara den första. Och herremingud vad roligt det var!

Sprang lite kors och tvärs för att få med så många backar som möjligt, gärna två gånger och helst både uppför och nerför. Rusade på snitt-tempot 5.10 i de brantaste uppförsbackarna och 4.50 i de lite längre och mindre branta. Försökte dessutom hålla högt tempo även nerför, och så lugn joggvila på de relativt flacka partierna för att få ner pulsen. Körde dessutom min favorit - tempoökning sista 500 m. Eller ja, jag försökte orka 500, men det blev 380 i ca 4.30-tempo och sedan jogg tillbaka till starten. Totalt 8.12k och en lycklig Therese stapplade nerför trapporna till Sporthallen och ägnade sig åt tio minuters töjning av speciellt vaderna (eftersom jag misstänker att särskilt min vänstra vad är lite för kort och stel). Leendet sitter fan fortfarande kvar nu efter dusch och lite mat.

Jag älskar att springa!