Har suttit och fnissat en stund och känt skammens rodnad krypa uppför kinderna. Jag brukar säga att jag gillar mina backar. Backintervaller liksom, finns det något roligare? Men sen när jag tänker efter så känner jag precis som Löpning och livet; backar är kul, i alla fall efter, före och när man springer ner.
I själva verket, när jag väl rör mig i lite mer backig terräng så förbannar jag varenda stigning när den kommer. Försöker tänka frammedhöften, uppmedblicken och lyftpåfötterna och dethärärroligt. Det funkar. Ibland. Men oftast gör backarna mig mest lite sur.
Men nu har jag läst Rune Larssons betraktelse över Kräkbacken. Och då kom jag att tänka på Helsikesbacken på Stråkenloppet. Gud vad jag avskydde den backen. Och gud vad lång den var. Och tung. Jag lovar att jag vägde tio kilo mer och att tyngdkraften på något outgrundligt sätt hade dubblats just i den backen.
Jag har dessutom sådär informellt döpt en av backarna på Galgberget till Djävulsbacken. Hur jag än beter mig så skenar pulsen där, och jag får inte till det. Jag har visserligen inte "gjort en skylt av trä, snidat in bokstäverna, målat dem svarta och fernissat skylten så den ska hålla i flera decennier" så att generationer av löpare ska uppleva samma psykiska kris varenda gång de trippar uppför gruset, men det är fan på gränsen. Jag blir liksom lite sugen att tvåla till den där backen genom att kalla den nåt fult.
Men nu har jag förstått att det är precis den motsatta taktiken jag ska ha. Jag borde kalla backarna Formtoppen och tänka på min framtida benstyrka och på hur jag springer förbi alla backhatare på Göteborgsbroarna.
Backlöpning är lika effektivt som det är apjobbigt :) Faktiskt tycker jag att det är lite kul att liksom bara bita ihop och veva på uppför, men man är väl lite knäpp kanske :D
SvaraRadera