Stråkenloppet - den långa versionen

Sammanbiten strax innan start

...med fokus på långa.

Det började inte så bra. Jag var nervös som ett asplöv hela bilresan på väg till Mullsjö. Dessutom hade jag glömt min stora vattenflaska, så jag kunde inte fylla på vätska innan start som jag hade planerat. Vallandet gick dock bra och den sista timmen innan start var hur skön som helst. Jag hängde med mina löparklubbkamrater och hade det härligt.

Sen kom tävlingsdräkten på och med den kom också adrenalinet.

Starten gick och jag körde fast. Bokstavligen. Tänk dig en hjord bufflar med skidor på fötterna och stavar i händerna som stått utspridda på en äng och som sen ska in i smala fållor för slakt. Ungefär så kändes den första kilometern. Ett startfält på tjugo-tjugofem personer i bredd skulle manglas ner till fyra (dessutom snabbt obefintliga) spår. Efter en mindre backe som blev ett jätteprojekt att ta sig upp för med stavarna i behåll fortsatte helvetet i sisådär åtta kilometer, dvs fram till första vätskekontrollen. En jävla myr med små tallar i vägen överallt. Och snö som var så fluffig att stavarna försvann till armhålehöjd stundtals. Det gick inte att åka om, det gick inte att staka. Här nånstans gjorde jag min första omvärdering av mitt tidsmål. Från att satsa på 3.20 valde jag modesta 3.45.

En snabb mugg vatten, sedan lite utför och sedan... Helsikebacken. En saxbacke i fyra nivåer som inte gick att forcera annat än typ gående eftersom alla gick i bredd och det inte fanns ett snabbspår. Men jag höll mig vid hyfsat gott mod och när jag passerat nästa vätskekontroll dröjde det inte länge tills jag såg en skylt som talade om för mig att det var 2k kvar till varvningen. YEY!  En snabb koll på klockan när jag passerade upploppet: 1.58!!! Vad i helvete! Det här kommer ju aldrig att gå, hann jag tänka innan jag pressade mig själv till att tänka positivt. Okej, kanske blir det inte en sådär alldeles strålande tid, men under fyra ska jag väl ändå klara? Andra varvet borde ju rimligen gå fortare när jag inte måste harva bakom tio miljoner bufflar i åtta kilometer?

Åka, åka, åka. Stakningen gick lite, lite bättre några kilometer. Men alldeles för snabbt började jag leta kilometerskyltar, och de kom inte ofta. Var femte kilometer verkade vara det vanligaste. Det kändes som en evighet innan jag passerade 26k. Men där, just där, tog min kropp slut. Törsten överföll mig och jag kunde inte tänka på något annat än apelsinjuice. De följade tre kilometrarna var ren plåga. Girigt kastade jag mig över vattnet och sportdrycken när jag till slut kom fram, och det kändes som att jag fick liv injicerat i benen. Och det höll i sig. I två kilometer. Sedan orkade inte min kropp mer. Jag fick kämpa för att hålla tillbaks tårarna, för det gjorde så ont, så ont. Mest av allt i själen tror jag, för det är fan tungt att inse att man inte är oövervinnerlig.

Men det var trots allt inte det värsta, att kroppen tog slut alltså. Det värsta var det som hände vid 36k - för där tappade jag huvudet. Jag hade ingen motivation kvar, inget pannben. Alla tidsmål var borta, jag ville inte ens komma i mål. Jag ville bara överleva. Och det var också efter att kroppen och huvudet tagit slut som jag började trilla omkull till höger och vänster. Det kändes liksom inte som att något höll ihop längre.

Jag minns att jag tänkte när det var två kilometer kvar att "jag måste skynda mig, stackars mina bilkompisar som säkert varit i mål flera timmar, de står ju där och fryser!". Det var nog det som drev mig att fortsätta. Annars kanske jag hade suttit på en stubbe utanför Ryfors fortfarande vid det här laget.

Jag åkte över mållinjen på 4.07, gråtandes.

Jävla Stråkenlopp. Jävla pannben.

Men om tre veckor åker jag skidmaraton igen, då i Ulricehamn. Och då ska du få se på fan! Då knäcker jag den här tiden på ren ilska.