onsdag 31 december 2008

Det har varit en fin morgon på jobbet, med underbara Anna och underbara gäster som opera-Rickard och mat-Lisa. Men nu ska det bli jävligt skönt att vara ledig. Ända till måndag!

tisdag 30 december 2008

Jag hatar nyårsafton och alla andra idiotiska högtider. Jag får en känsla av att de är till för att trycka i ansiktet på oss att vi är misslyckade varelser om vi inte har familj eller tusentals vänner samlade på ett och samma ställe så att det går att träffa dem. Eller allra helst både och, och alla ska samlas i en enda stor glädjegrop på nyårsafton och skjuta upp tusentals kronor i luften och dricka skitgott mousserande vin på tolvslaget som ändå ingen känner vad det smakar eftersom alla ätit massa mat och druckit massa annan skit som förstört smaklökarna kvällen till ära.

måndag 29 december 2008


Mia Wasikowska

Snart har jag sett alla avsnitt på In treatment. Jag undrar vad jag ska hitta på sen? Hur ska något som nånsin dyker upp på tv eller nedladdningsbart toppa det här? Varje gång Mia Wasikowskas karaktär Sophie tar plats i terapisoffan hos Paul (Gabriel Byrne) så gör jag mig beredd på ännu en tårfylld halvtimme. Det är lika jävla gripande varje gång.
Den brittiska jultomten kom med klappar till Fredsgatan idag. Numera kan jag promenera runt med en fuskpälsmössa på huvudet och med magen mätt på choklad. Jag är mycket nöjd och glad.

Annars så känner jag mig mest helt utmattad. Fan heller att jag ska ut och fara och flyga på nyårshelgen. Jag vill sitta på min rumpa i en mjuk fåtölj och få allt serverat på silverfat. Ska det verkligen vara så svårt att ordna?
Det måste vara jobbigt att vara forskningsminister Lars Lejionborg. Frågan är om han verkligen har tid att vara minister, så mycket som han måste motionera. Han har nämligen haft samma nyårslöfte i trettio år, läser jag i helgens Expressen, nämligen att han ska motionera mera. Det blir mycket motionerande det. Förutsatt att han inte gör som alla andra (och särskilt alla idioter som tar upp all plats på mitt gym veckorna efter nyår och gör så jag inte kan träna när jag vill, och som sen är spårlöst försvunna i slutet på februari) och är sjukt ambitiös ett tag för att sedan mystiskt förtränga vad han lovat.

Och justitieminister Beatrice Ask är en lustigkurre. Hon vill inte avslöja sina nyårslöften med hänsyn till den personliga integriteten. I rest my case.

söndag 28 december 2008

Plötsligt känns det så tomt. Jag har haft en underbar helg, men underbart tar slut alldeles för fort och nu sitter jag här och vet inte var jag ska göra av mig själv. Tänk om jag alltid kunde få vandra runt på ett berg i norra Bohuslän med världens bästa M. Det skulle till och med vara värt den där ångesten som varje dödsföraktande hopp över hemska, djupa och meterbreda klyftor ger.

torsdag 25 december 2008

Äntligen är julaftonen över och livet kan återgå någorlunda till det normala. Minsta systrarna fick Singstar av mig i julklapp, och det gjorde såklart succé. Till och med mamma sjöng. Men nu har jag fått skjuts tillbaka hem tillsammans med nya whiskyglas och massa mat som mamma tyckte att jag skulle ha. Jag tror att hon försöker göda mig.

tisdag 23 december 2008

Jag har nog aldrig varit med om en jul som jag önskat slippa så mycket som den här. Om det inte var för att jag var så himla rädd för att de skulle bli besvikna där hemma skulle jag nog struntat i att ta det där tåget ut i obygden i morgon efter jobbet och suttit hemma och druckit vin och kollat på tv-serier hela natten istället.
Jaha. Nu var det bevisat. Jag är verkligen mitt jobb. Nyss ringde jag och bad webbexperten på redaktionen att fixa en sak på vår hemsida som jag hade upptäckt eftersom jag inte kan hålla mig borta från den ens när jag är hemma och borde sova. Hur gör man egentligen för att rensa bort jobbtankarna ur huvudet när man gått ut genom dörren? Jag tänker fan på Smakstart alla vakna timmar, och jag är helt övertygad om att jag drömmer om programmet på nätterna också. Oftast är det bara roligt, men då och då slås jag av hur galet det är. Okej för att jag älskar mitt jobb, men det kunde vara roligt att ibland kunna fokusera på annat också.
Topp fem på alternativa karriärer jag kan tänka mig
(eller som jag kanske seriöst måste överväga när jag blir utlasad från SR):

1. Båtbyggare. Bara tanken på att stå där bredvid en skitstor träbåt i en verkstad nånstans i Bohuslän gör mig helt vild.
2. Biografmaskinist. Idag lärde jag mig att man måste ta körkort i biografmaskineri för att få jobba som maskinist. Fatta. Man får liksom ett litet plastkort med foto på där det står att man är certifierad biografmaskinist!
3. Webb-nånting. Typ utvecklare. Då kan jag sitta och pyssla för mig själv och bli en liten enstöring helt utan att någon ifrågasätter det.
4. Sockerbagare. Jag bakar ju ändå så mycket saker som jag aldrig äter upp själv, så då kan jag lika gärna göra det på ett konditori och sälja skiten.
5. Hustomte. Jag kommer inte ihåg vilket bostadsbolag det var som hade den här tjänsten, men hyresgästerna får i alla fall hjälp av en liten hustomte kan man säga, som spikar och borrar och bygger ihop saker åt dem. Som en vice värd, fast mycket roligare. Och man får borra i väggarna och använda vattenpass.

måndag 22 december 2008

Jag kan verkligen inte släppa Japanese gum. "The simple pain of living with goodbyes on our lips" liksom. Så jävla, jävla fint. För att inte tala om första versen och refrängen.

Idag slog jag så hårt när jag tränade att det kändes som om axeln gick ur led. Det gör fortfarande ont. Från axeln via skulderbladet ner till höften. Jag känner mig sned.
Jag sitter och surar lite över mig själv. Varför tyckte jag att det var en sån god idé att erbjuda mig att jobba typ alla dagar under helgerna? Och varför är det ingen som uppfunnit teleportören ännu? I morgon är det jag som slingrar mig ut åtminstone en av de dära klämdagarna så det blir någon ordning på nåt.

Sen undrar jag om det är okej att ligga och fnissa åt sig själv och ens små funderingar när man lyssnar igenom dagens sändning? Förmodligen inte. Helst ska man väl säga "nämen usch, inte är väl jag särskilt kul, men en gör så gott en kan och det är ju alltid roligt om det kan glädja nån!" och sen ska man fiska efter lite komplimanger sådär halvosmidigt. Äh, trams. Jag har i alla fall roligt nu såhär i efterhand. Hoppas någon annan hade det också.

söndag 21 december 2008


(Bild lånad på www.herspaceholiday.com)

Jag har fått en ny favoritlåt. Jag vet inte om det är så att man ska känna till Her space holiday och kanske är jag långsam då eller så, men när jag snubblade över dem på Spotify tidigare idag via Bright Eyes och sen kollade runt lite och hittade Japanese gumYoutube var jag fast.
Man vet att man nog är lite ur balans när tårarna börjar rinna under avslappningskvarten på slutet av yogan, när ledaren dragit ner ljuset i taket och tänt stearinljus, satt på musik som låter som hav och sedan sitter och pratar med mild röst; säger saker som "du duger, du är vacker, din kropp är bra och något att vara stolt över, du är fin som du är" och blablabla. Sen skulle hon ha oss att komma på två saker med den egna kroppen som vi tycker om. Jag låg där som ett frågetecken, och då blev jag förbannad på mig själv dessutom. Utan att någon visste vad som rörde sig i mitt huvud låg jag där och hade den mest vidriga kvarten i mitt liv, när den egentligen skulle vara en skön stund att ägna helt och hållet åt sig själv. Usch.
Is there nothing that remains?
For a sunrise or a sunset.
You're manic or you're depressed.
Will you ever feel ok?

Jag är så trött.

lördag 20 december 2008

Så har jag blivit arkitekt, ingenjör och bagare för en dag. Det pågår pepparkakshusbygge i det Johanssonska/Wahlgrenska hemmet. Jag tar förstås det hela på fullt allvar och klär mig från topp till tå i julattribut. Rödvitt förkläde, tomteluva och raggsockor med julstjärnemönster. Och det som från början bara var tänkt att bli ett helt vanligt litet hus med möjligen fönster och en dörr på framsidan har nu växt till en villa med farstu och hundkoja, en liten bäck och en hel jävla granskog på baksidan. Och tomtar, renar och änglakörer.

fredag 19 december 2008

Nämen USCH! Nu får det väl ändå vara nog. Jag kan köpa att typ Snow patrol och annat trams ska hålla på och göra idiotisk reklam på Spotify, men Idol-Kevin?! Och mitt i Mattias Alkberg dessutom. Om det är nånstans jag önskar att det skulle finnas en kartläggarfunktion över musiklyssnandet som leder till riktad reklam så är det ju där. Jag vill inte ha nåt att göra med Idol-Kevin. Jag vill helst glömma bort att han existerar.

torsdag 18 december 2008



Det finns vackra saker och så finns det vackra saker. Och så finns det Paus, kent-Jockes och Cardigans-Peters lilla projekt från 1998. Jag har glömt bort den här skivan i ungefär fem år och det är förstås oförlåtligt, för jävlarimig så fint det här är! Jag vill så gärna klippaochklistra in textrad efter textrad för att liksom bevisa för dig att det här kan vara det vackraste och det mest hjärtskärande som någonsin skrivits i det här landet på det här språket, men det känns som att det inte skulle funka. Vad är texter på en blogg när man inte hör Peter Svenssons vingliga röst hantera de där jävlajävla träffande orden?

Jag vet att han 1998 beskrev det hela i nån artikel som slö och eländigt deppig musik. Och han har väl rätt då. Det är ren satans vånda att lyssna, obehagligt, kittlande och en ren jävla befrielse samtidigt. Hittade skivan under en räd i hyllan då jag sökte nåt helt annat, lade ner den i spelaren och fann mig helt nerslagen, bergtagen och märkligt lugn liggandes i soffan tio låtar senare. Som sig bör.

Det skulle förstås kunna vara så att det är mitt femtonåriga jag som talar just nu, femtonåringen som låg stirrandes i taket med kent i lurarna allt som oftast, och som blev helt knäckt när den där skivan som jag hade hört så mycket om äntligen kom. Det fanns inte minsta analys involverat i mitt musiklyssnande då. Det var bara känslor, och oftast storslagna och utan minsta logik. Och jag älskade Jocke Berg. Hans texter, särskilt på Isola som jag av någon anledning bara hade på kassettband just då, räddade ärligt talat mitt liv vissa dagar. Och så kom Paus och var ännu värre, ännu bättre och ännu mer känslostormande. Att jag inte gav upp och aldrig mer gick ut i den vanliga världen där och då och lade mig på sängen permanent för all framtid med hörlurarna klistrade vid öronen är en gåta.

Nåja. Vad jag försöker säga är väl att visst, det kan vara femtonåringens bedömning som fortfarande spökar, men då ger jag fan i det. Den här skivan finns med på min toppfem på mest betydelsefulla och drabbande i mitt liv.
Så har jag gjort riktig debut i SR Halland då. Som programledare alltså. Jag har nog inte varit så nervös för nåt på väldigt länge. Men det gick väl bra, jag lyckades klara mig undan de värsta dumheterna. Dessutom satt ju A där mittemot och styrde och tog hand om mig. Egentligen är det väl fel att säga att jag ens programledde. Jag var en liten sidekick som gjorde mitt bästa för att komma ihåg hur man pratar (när jag blir nervös kommer tunghäftan som ett brev på posten. Kanske inte den bästa egenskapen en radiojournalist kan ha kan man tycka) och när jag väl höll det i minnet så gällde det bara att säga någorlunda bra saker. Det var roligt hur som helst.

Men ärligt talat, även om jag älskar att sitta där framför mikrofonen i en studio så känner jag mig egentligen mest underlägsen. Det finns andra som gör det där så satans mycket bättre sitter jag och tänker hela tiden, och så blir jag orolig över att inte ha stenkontroll på allt som händer.

onsdag 17 december 2008



Efter Karin Dreijer, Frida Hyvönen och Jenny Wilson är Stina Nordenstam den coolaste bruden i världen. Jag hade inte lyssnat på henne på ett par år, men så tack vare min nya älsklig Spotify snubblade jag över henne igen. Nu har jag suttit ett bra tag och torterat mitt hjärta med Winter killing, Everyone else in the world, Get on with your life, Soon after christmas och Dynamite. Och det känns bra.
Jag har just fått en så strålande idé!!! Nu återstår bara att se om jag kan realisera den också. Åååh, om det går så kommer det bli så jävla, jävla bra!!! JAG ÄLSKAR MITT JOBB!!!

tisdag 16 december 2008

För övrigt kan In treatment vara den bästa tv-serie jag sett på bra länge. Så jävla starkt att de där knappt halvtimmeslånga avsnitten ibland känns som alldeles för mycket. Jag kan inte komma ihåg en enda gång karaktärer ur en serie berört mig så starkt. Jag får panikkänslor av Sophies våndor, Laura stör mig som fan stundtals, för att i nästa sekund bara drabba mig så jävla, jävla hårt. Alex retar mig för att han ibland verkar så dum i huvudet, men så händer det något; man anar något litet där innanför alla manér och plötsligt framstår han som mänsklig och varm. Och Amy och Jake...det gör bara ont. För att inte tala om Paul, psykologen. Ibland blir jag så förbannad på honom så jag vill stänga av, och ibland är han så underbar att jag önskar att fler kunde vara som han. Gabriel Byrne borde fan fått en Emmy för den där rollen.
Ja okej, det är inte så jävla synd om mig. Jag har fortfarande ett jobb (i åtminstone ett drygt år till), jag är relativt frisk (när jag inte har vansinnesont i magen eller ryggen eller har virrigt i huvudet), jag har en bror som ringer mig så fort han minns mitt telefonnummer, jag har underbara vänner, jag har en fantastisk familj (även om vissa delar kunde jag både ha och mista) och jag verkligen älskar mina vardagar även om jag ibland tror att jag ska falla sönder av trötthet. Så. Kanske ska jag inte gnälla så mycket. Men jag är ändå sur på LAS, på cheferna och på alla som har makt att göra något åt skitsystemet men som inte gör det.

Det står just nu två fat med mer eller mindre runda chokladgrejer i mitt kylskåp. J har varit här. Han hade någon helt obegriplig teknik som gjorde så han inte blev kladdig upp till armarna i tryffelsmet när han rullade bollar. Jag bara geggade ihop dem till små kluttar och fick choklad över hela mig.

Sen väckte han speldjävulen i mig genom att han ville lära sig backgammon. Jag har inte spelat sedan på Åland i våras, och jag hade glömt bort hur roligt det är, och hur besatt jag blir. Men vi slutade nog i tid, efter tre omgångar.

Anteckning till mig själv: Även om det är roligt att spela spel, och även om det är roligt att vinna, så ska du aldrig börja anteckna vem som vunnit vad i en liten blå bok kallad "Spelboken". Det riskerar att spåra ur. Till slut måste man ha spelboksbål eller någon slags bränningsritual som involverar schamaner och Slemmern. Typ.
Åååh, jag riktigt känner hur surskallen i mig bara vill säga "fuck you jävla skitvärld" och sen hälla upp osunt mycket whisky och inte kliva utanför dörren förrän jag blivit en grinig gubbe i mina bästa år. Sen ska jag skriva en bok, gärna en generationsroman, om hur orättvis världen är och hur synd det är om mig.
Jag funderar på att göra facklig karriär och rätta till det här jävla skitsystemet som LAS (eller kanske snarare cyniska och idiotiska chefer genom att använda LAS på fel sätt) har skapat inom media-Sverige. Livet känns bara tungt och jobbigt och jag får bita mig i tungan för att inte spotta ur mig sura och bittra kommentarer till höger och vänster. Det går fan inte en dag utan att jag fittsurt undrar för mig själv vad det är för jävla fackförbund jag är med i som låter det här passera. Och vi ska dessutom vara journalister och har som en del av vårt jobb att avslöja missförhållanden i samhället. Jojo. I vårt eget hus kan vi dock inte städa.

Vad är det liksom för jävla mening med att engagera sig i sitt arbete när cheferna samtidigt ser en som så jävla utbytbar? Och de har så satans förbannat fel! Och när de inser det är det redan för sent.

Jävla, jävla skitpersonalpolitik. Jag blir så förbannad, trött och ledsen.

måndag 15 december 2008

Jag vill ha en bil. Måhända var det lite förhastat att sälja min Doris på grund av en krossad ruta, lite allmän irritation över ligisterna i stan och det dära hålet i golvet bakom förarsätet. Eller nej, vid närmare eftertanke var det egentligen inte det. Jag hade säkert fått alla andra rutor krossade inom ett par veckor, och då kan det fan vara.

Men jag vill ändå ha en bil. Jag är sugen på en Bohuslänturné å det snaraste, eller i juldagarna. Och det är trixigt om man ska förlita sig på Västtrafik.

Nån som har en bil över som kan tänka sig att låna ut? Inte det.

Annars så är jag mest förbannad på evolutionen. Är inte mens, mensvärk och PMS saker som vilken klok natur som helst skulle evolutionera bort? Nejnej, låt oss ha kvar mensvärken från helvetet och se helst till att de där kvinnorna blir sängliggande. Minst. Igår kunde jag inte röra mig ur fläcken från halv åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen. Så jävla orättvist. Jag kunde inte ens gå och köpa medicin.

Jag tror jag har en arg dag överhuvudtaget. Det får gärna bli jul nu så jag får vara ledig.

söndag 14 december 2008

torsdag 11 december 2008

Fick just en fantastisk journalfilmlänk på mailen. Vackra, vackra Bohuslän. Vad det än är bara det handlar om Bohuslän och jag är såld. Jag känner mig fan mer hemma i världens finaste landskap än i Uppland eller Halland som ju borde vara mina hemmatrakter. Nåja.

Apropå makrillfiske så kan man ju tycka att det är trams att hålla på med garn, ingen utmaning liksom. Själv är jag ju mästerfiskare när det kommer till att dörja. Om jag inte minns helt fel var det jag som fixade middagen redan första gången jag gav mig ut med en eka tillsammans med M och slängde ut de dära linorna. Jojo. Gott som satan var det, och jag var inte så lite stroppig över min triumf.

Jigs anno 1975

HAHA, Spotify är ju helt jävla fantastiskt. Mitt i allt när jag sitter och klickar mig framåt från artist till artist som på nåt sätt liknar varandra så hamnar jag på Jigs. Äntligen! Sedan jag lämnade Åland har jag saknat att se och höra Nellan dansa och sjunga till Mulliga, gulliga Ann-Katrin, och nu får jag visserligen inte precis en lika härlig upplevelse, men nästan. Jag ser fram emot att träffa mr Jigs himself i juldagarna.

ÅÅååh...Min jojo!! Det blir inte festligare än såhär!
Anders och Måns är bäst del 2: M tipsade mig om ett Fråga Anders och Måns som jag inte sett förut: Med missbrukaren i centrum.

Ja herregud. "Det blev så rörigt i fikarummet innan. Brevbärare som hoppade ut genom fönster....kuvert."

Jag är för övrigt på strålande humör idag. Vart det kommer ifrån har jag ingen aning om, men det är väl bara att tacka och ta emot. Men det hjälper ju att jag har roligt hela tiden, det blir man ju rätt glad av.

onsdag 10 december 2008

Nu är det officiellt: Jag har verkligen världens bästa jobb. I eftermiddag har jag bakat pepparkakshus för morgondagens sändning. Bara en sån sak liksom.

tisdag 9 december 2008



För det första: Jag älskar svt:s Play prima. Det enda dåliga är väl att man inte kan se allt på Sveriges television i Prima. Men det är kanske att önska sig för mycket.

För det andra: Jag älskar Skägget i brevlådan. Allt trams om att den inte skulle vara tillräckligt julig - hallå!!! Det säger ni ju varje år, och vem fan vill ha juleljus och rött fluff i dimmade miljöer när man kan få Anders och Måns i en galen tomtejakt?

...vilket osökt leder mig in på...

För det tredje: Anders och Måns är bäst.
Jag tror att senaste Filter kan vara det bästa som det där gänget gjort sedan premiärnumret. Efter att ha läst Flashbackartikeln och plötsligt insett att forumet lever och mår bra efter en lång tids svacka så har jag fått en ny hobby. Och Ika Johannessons artiklar om Per Gessle och Karin Dreijer är lika fantastiska som allt annat hon skriver. Det enda tråkiga nu är att jag redan har läst dem så att jag inte kan få samma läsupplevelse igen.

måndag 8 december 2008

Jag fick just en underbar påminnelse via min mobil. Imorn vid fyratiden är det jag som ligger och blir tillrättad i ryggen av min nya, fantastiska massör. Hur jag hade kunnat glömma en sån sak är väl om något ett tecken på min totala förvirring och mitt fulla huvud. Jag skulle behöva en överproducent som styr upp saker åt mig.

Och sen skulle jag behöva en stand in-morsa som ser till att jag tar hand om mig. Ger mig mat och viker mina kläder. Och stänger alla mina skåpsdörrar efter mig. Vad fan är grejen med det? Ända sedan jag flyttade hemifrån första gången (eller, ja, alla gånger jag bott ensam, tillsammans med andra skärper jag till mig) så har jag blivit helt dålig på att stänga alla skåp och garderober efter mig. Det är som att jag tänker att "ja men jag ska ju ändå snart öppna den där garderoben igen", och sen spelar det ingen roll om det råkar vara städskåpet som jag i princip ALDRIG öppnar och därför inte kommer ha något som helst ärende i under de kommande sex månaderna typ.

Och det där med att lägga kläder överallt. Jag tror att jag ärvt den ovanan av L. Man visste när hon var hemma, för då kunde man följa som ett spår från ytterdörren in till hennes rum av kläder som liksom verkade ha fallit av henne i små högar. Det är en supercharmig liten egenhet hos henne, men när det händer hos mig blir jag bara förbannad på mig själv. Det är inte minsta charmigt med mina skohögar precis innanför ytterdörren, mitt jackberg på stolen i hallen och en salig röra av använda och oanvända kläder strödda över soffan.
Idag har jag varit på mitt livs första husvisning. Och nej, jag tänker inte köpa hus, även om jag fan funderar på det lite sådär halvt i smyg ibland (fast givetvis utan någon som helst verklighetsförankring, för vad fan ska jag med ett hus till, och hur ska jag kunna ha råd med det?) samtidigt som jag (också förstås utan verklighetsförankring) tänker att det skulle vara skojigt att ha familj och ett par barn på armen. Huset jag var och kollade på hade inget kök, hade en yta på 0,06 kvadratmeter, stod i ett skyltfönster och hade Smarties på taket. Men man kan seriöst lägga bud på ett pepparkakshus hos en av mäklarna i stan. Festligt.

söndag 7 december 2008

Jag glömmer fan varje år hur satans tråkigt det är att kavla pepparkaksdeg. Idag stod jag ut med att göra tre plåtar, och en av dem brände jag. Så det som kunde blivit tvåhundra peppisar är numera typ trettio fina och femton svarta, och sen en stor jättedeg i kylskåpet som jag väl får försöka beta av under den kommande veckan.

Men eftersom jag tagit julhemmafrugrejen till sin yttersta gräns den här helgen så har jag även gjort lussekatter. Och dom blev helt strålande. Och känner jag mig själv rätt kommer jag snart stå här upp till armbågarna i tryffelsmet också. Mina arbetskamrater är lyckligt lottade som jobbar med mig, för eftersom jag älskar att baka men inte är riktigt lika förtjust i att äta bakverken så är det väl på jobbets fikarum som det hela kommer hamna.

Julen plockar verkligen fram bakmonstret i mig.

lördag 6 december 2008


Klosterviken, tvärs över Slemmern från Mariehamn.

Såhär på Finlands självständighetsdag har jag roat mig med att prata finlandsvensk litteratur med en dammig tant på Amnestys loppis. Eller, hon pratade, jag nickade. Sen klev jag ut därifrån med ett sprättat ex av Sally Salminens Den långa våren. Jag vet ingenting om Sally Salminen mer än att Katrina är en av de bästa böcker jag läst, så det här ska bli spännande. Men den största anledningen till att jag köpte den var nog ändå att jag stod där och blev lite Ålandsnostalgisk.
Meh, här har jag gått runt och tänkt att bara jag får lyssna på lite julmusik så kommer allt kännas varmt, rött och sådär härligt amerikansk helgdagaktigt. Så vad händer? Jo, jag snubblar över Glasvegas så kallade jultema-EP A snowflake fell (and it felt like a kiss), och här sitter jag nu och känner mig ynklig och lite deppad. Nog för att det är vackert, och jag tycker verkligen om titelspåret, men det var inte de här känslorna jag var ute efter. Fast vad fan, det kanske jag var egentligen. Jag menar, jag tillbringade ju hela morgonen travandes runt på söder med Anna T:s What have I done på repeat. Det om något är ju ynkframkallande.

fredag 5 december 2008

När jag kom hem var det fortfarande ljust ute och jag bestämde mig för att läsa nya Filter och dricka te. Sen var det plötsligt mörkt och jag hade lakansränder i ansiktet. Då gick jag och handlade pepparkaksdegsingredienser men glömde receptet hemma och fick ringa en vän och ta reda på vilka kryddor jag skulle ha. På väg hem insåg jag att jag hade kommit ihåg alla degingredienser men glömt allt annat jag skulle ha.

Jag tror min kropp försöker tala om för mig att det är dags att börja sova ordentligt på nätterna igen.

Innan idag tog jag en tur till min nya favoritbutik i stan, bara för att få stå och prata lite med kvinnan som äger stället. Hon ser ut som hämtad från 1920-talet, och jag får inte nog av hennes lyriska berättelser om nya saker hon sett, nya tyger hon känt på, nya accossearer hon bestämt sig för att göra och nygamla väskor hon fått syn på i små obetydliga secondhandbutiker. Hon hade en klänning bakom disken som hon fått in och tänkt på mig och inte riktigt hängt ut ännu för att hon ville se om jag skulle gilla den först. Och det gjorde jag såklart. Men det hänger alldeles för många klänningar i min garderob och tillfällena att använda dem är alldeles för få insåg jag med en gnutta bitterhet, så den finafina klänningen fick klara sig utan mig.

torsdag 4 december 2008

Jaha, trots bristen på slav fick jag tag i en febertermometer till sist (och förresten; när det inte finns en familj i huset som man kan beklaga sig för och få en kall hand på pannan av så går det nästan lika bra att vända sig till kvinnorna på Apoteket. De tittar bekymrat på en, frågar hur det är fatt och ställer saker och ting tillrätta på ett alldeles bedårande sätt), och när den visade 36,6 borde jag känt lättnad med tanke på min skenande hysteriska rädsla för att bli sjuk eftersom det inte hinns med i mitt liv. Men nej. Istället blir jag sur över att jag är frisk och önskar mig en legitim anledning att ligga hemma och vara ynklig. Nu finns det ju inte minsta skäl för mig att ömka mig själv.
Jag vill ha en slav. Eller en jourhavande kompis. Var finns de när man behöver dem?! Om jag hade en slav skulle jag skicka ut honom på uppdraget "köp en febertermometer och vad fan som helst som gör så jag inte blir sjuk". Jag hinner inte vara sjuk. Det är så fruktansvärt synd om mig.

onsdag 3 december 2008

I'm not the marrying kind and neither are you
but still I am observed enough
to ask you "if we were the marrying kind
would it be my hand you'd ask for?
Would you be the dad of the children I most likely won't have?
Is that how much you like me,
or is it not even close?"

I know my question doesn't make sense at all
but right now somehow I need to know

Hon kan hon, Frida Hyvönen. Och jag bara undrar varför folk ägnar sig åt att lyssna på Ulf Lundell och andra män med tolkningsföreträde på kärlek och andra obegripligheter i livet när det finns så jävla många brudar som gör det så mycket bättre.
Det finns en nackdel med mitt jobb. Det är så roligt att jag sällan kommer härifrån i tid. Idag skulle jag gått hem en halvtimme tidigare eftersom jag råkade bli kvar en halvtimme för länge igår. Men här sitter jag och gör länkar i Isidor istället. Och funderar över hur man gör mouseover-bildspel. Och planerar Nobelmiddagar och nyårskalas.

Livet är en fest.

måndag 1 december 2008



Förresten är jag kär i Frida Hyvönen. Jag kan inte sluta lyssna på Dirty dancing.
Det tråkiga med att fara iväg på underbara fester är att det alltid kommer ett efteråt sen. Som idag. När man liksom inser att det ska var mörkt och tråkigt skitlänge, till nästa gång man får ha jätteroligt igen. Som L så klokt uttryckte det tidigare idag: Och var fan är Dansen och Glädjen idag då??
Det var ju det där med textrader. Och sen var det det där med nostalgiska spelningar. Moneybrother var en av de hemliga artisterna på SR-festen i lördags. Plötsligt mindes jag Hultsfred när solen var på väg upp, jag mindes The pressure högt som fan på en hemmafest någonstans i Halmstad 2002 och jag fastnade lite i Reconsider me som är det enda jag någonsin gillat trots att det låtit som Springsteen. Ja jävlar. Det blev ju gubbigare och tråkigare med åren, men då, 2002-03, då var Anders Wedin och hans kamrater (framför allt Viktor Brobacke. Vilken skitsnygg, underbar trombonist han var tills jag träffade honom på en fest någonstans i närheten av Järntorget för ett par år sedan. Han är förstås fortfarande skitsnygg och bra på det han gör, men glorian liksom falnade där en aning) tillsammans med Elvis Burning love det som gjorde festen lite roligare. Thunder in my heart var det bästa som hände 2002.

Men textraderna ja. Det går ju inte att inte känna något när Wedin, Brobacke och den andra körkillen brister ut i sångrop och bara ...reconsider me baby, come on!

Det räcker så.