När jag kom hem var det fortfarande ljust ute och jag bestämde mig för att läsa nya Filter och dricka te. Sen var det plötsligt mörkt och jag hade lakansränder i ansiktet. Då gick jag och handlade pepparkaksdegsingredienser men glömde receptet hemma och fick ringa en vän och ta reda på vilka kryddor jag skulle ha. På väg hem insåg jag att jag hade kommit ihåg alla degingredienser men glömt allt annat jag skulle ha.

Jag tror min kropp försöker tala om för mig att det är dags att börja sova ordentligt på nätterna igen.

Innan idag tog jag en tur till min nya favoritbutik i stan, bara för att få stå och prata lite med kvinnan som äger stället. Hon ser ut som hämtad från 1920-talet, och jag får inte nog av hennes lyriska berättelser om nya saker hon sett, nya tyger hon känt på, nya accossearer hon bestämt sig för att göra och nygamla väskor hon fått syn på i små obetydliga secondhandbutiker. Hon hade en klänning bakom disken som hon fått in och tänkt på mig och inte riktigt hängt ut ännu för att hon ville se om jag skulle gilla den först. Och det gjorde jag såklart. Men det hänger alldeles för många klänningar i min garderob och tillfällena att använda dem är alldeles för få insåg jag med en gnutta bitterhet, så den finafina klänningen fick klara sig utan mig.