onsdag 30 september 2009

Soffläge

Jag börjar känna igen den här känslan. Jag är superpeppad vid sjutiden på morgonen, målar upp storslagna bilder i mitt huvud över en fantastisk lågintensiv löprunda på eftermiddagen och sen...ingenting. Klockan blir tre och jag har all tid i världen att styra upp livet och den där löpningen som jag längtat efter hela dagen, men istället hänger jag med huvudet, släpar mig hemåt med tunga steg och kan inte för mitt liv få mina ben att röra mig mer än nödvändigt.

Idag = vilodag helt enkelt. Ingen idé att protestera.

Kylslagen morgon

Det var frost på min cykelsadel imorse, och årets första dubbdäcksfundering dök upp i huvudet. Sen började jag tänka på löparmössor, vantar och andedräktsmoln. Om jag är lika peppad när klockan slår halv tre och jag får gå hem från jobbet så tänker jag springa långt!

tisdag 29 september 2009

Vilken underbar dag!


Det finns egentligen inte så mycket att säga. 10,5k löpning i fantastiskt krispigt höstväder, tillräckligt kyligt för att det skulle bita i kinderna när jag klev utanför dörren, men tillräckligt varmt för att kunna springa i långtights och kortärmat. Jag har varit i himmelriket!

Insikter

Två saker:

1. Jag är en jävligt kass stavslipare

2. Att åka 2k i byiga friska motvindar längs en spikrak huvudled där inget finns i sikte som kan hejda vindarnas framfart kan kategoriseras som oerhört korkat

...och för övrigt anser jag att Elfsborg ska vinna Allsvenskan.

måndag 28 september 2009

Fotboll i spöregn


Halmstad BK mot Elfsborg på ett svinkallt Örjans vall. Heja IFE!

Motvind och jävelskap


Jag försöker åka lite rullisar. Halmstad har dock en sån där dag då det är motvind åt alla håll. Suck.

Diamanter!


Jag har shoppat. Och nu ska här hem och slipas stavar!

Det nya svarta: Reflexväst

Man borde slänga ut alla tonåringar som är oroliga för sitt rykte och andras uppfattning om dem som coola eller ocoola på ett par rullskidor. Jag lovar att efter trettio sekunder skulle varenda en av dem med glädje klä på sig en hjälm och reflexväst även fast de säkert tycker att det är hur töntigt som helst. Förmodligen skulle de dra på sig knäskydd och kudde på rumpan också av bara farten. För min del har jag börjat tycka att det är skitsnyggt med cykelhjälm. Och reflexvästen som jag införskaffade på lunchen känns som höjden av häftighet och trendighet. Jag känner mig snygg som tusan!

söndag 27 september 2009

Världens bästa söndag


Sedan en tid tillbaka avslutar jag alltid mina träningsveckor med bodybalance. Helt underbart! På väg hem nu, och trots allt skönt ryggsträckande och -vridande har jag fortfarande träningsvärk mellan skulderbladen efter boxningen i torsdags. Helt absurt. Vet inte hur jag ska få bort den.

fredag 25 september 2009

Fem kilometer senare!


Jag stal till mig en halvtimme för mig själv innan middagen och snurrade runt på ett schysst halvt igenvuxet terrängspår uppför mastiga backar, nerför sköna utförslöpor och över stockar och stenar. Underbart och jääävligt avstressande!

Springmöjligheter?


Jag är på konferens. Och ägnar såklart lunchrasten åt att reka löpspår. Säkraste kortet verkar vara en 1.3k lång elljusslinga. Men kanske är jag en 5k-slinga på spåren här?

torsdag 24 september 2009

Rumpont och knöggel

Snälla tomten, jag önskar mig bara en sak: en osårbar rumpa. For omkull med rullskidorna så det stor härliga till när jag trasslade in mig i mina egna stavar i kväll. Som tur var efter att jag sagt hejdå till mina brandmän som glidstegade sig iväg med lätta skidor uppför en superbrant backe medan jag stånkade mig hemåt längs en knögglig cykelväg som gud glömt. Nu är jag öm i baken och min högra skida saknar stänkskydd där bak.

Förresten, jag önskar mig en sak till. Är det möjligt att ordna någon slags sopbil som kör framför mig när jag skidar? Som liksom kan få bort allt skräp som träden nödvändigtvis måste strö omkring sig? Det är som om all världens kastanjer och bokollon bestämt sig för att samlas just framför mina skidor. Inte konstigt att man far omkull då.

För övrigt kan jag meddela att det är rätt kasst att gå på boxpass med en landslagstränare. Det enda vi körde var typ raka slag, krokar och uppercuts. Om och om igen. Och dansade omkring. När jag går på box vill jag slå och kicka ashårt och jättemycket. Inte dansa omkring.

Och jag måste säga att gå på box precis före jag åkte rullskidor i knappt två timmar kanske inte var min mest briljanta idé här i livet. Mina händer har inte slutat darra än.

Slagsmål!


Ja, eller nästan i alla fall. Den närmsta timmen ska jag banka skiten ur mig själv och någon stackars boxpartner. Var längesedan sist. Niklas Ekeroth heter instruktören, landslagstränare i boxning! Kommer bli grymt!

onsdag 23 september 2009

Vad man kan ägna en vilodag till

Jag gillar inte vilodagar. Livet är liksom roligast när man får träna hårt (eller när man får träna lågintensivt också för den delen förstås), och fullständiga vilodagar som den jag planerat in idag är sådär kul. Men jag har en kropp som suktar efter lugn och ro, och jag är ju inte den som är den när min kropp ber mig om nåt. Och dessutom har jag hittat den perfekta vilodagssysselsättningen! Såhär ungefär:

1. Leta reda på en kör. Typ 20 personer så att det blir många att hålla reda på.
2. Hitta en lokal med en kodlåsdörr så att det blir en del spring fram och tillbaka när du måste släppa in kören som givetvis kommer i omgångar om sådär fem-sex personer.
3. Ställ kören i en stor studio och placera dig själv vid ett mixerbord i en annan studio i andra ändan av huset. För även om det går att kommandoropa i högtalarna till kören så är det ju så mycket trevligare att stå i samma rum och ge instruktioner, så då måste du springa som ett tetting mellan studiorna.
4. När inspelningen pågår, se till att dansa med så mycket som möjligt i låten som tekniken tillåter. Enda kravet är förstås att du kan ha fingrarna på reglarna, men det går ju att dansa rätt bra med benen ändå.
5. Sjung med! Använd magstödet!

Jag har nämligen kvällsjobbat idag. Spelat in en låt som kommer höras på Örjans vall Halmstad BK:s nästa hemmamatch. Och de senaste 90 minutrarna har bannemig känts som när jag sprang tusingar på Sannarps IP.

tisdag 22 september 2009

Tankar av stål som sätter sig i axlarna


Som Mikkan och Johanna konstaterade efter mitt förra inlägg - det är grymt med höst! Man kan ju inte räkna med att det ska vara skönt att bada året om, men havet är vackert som det är ändå. Jag tyckte inte ens att det störde med de våldsamma vindbyarna från väst som närapå kastade mig av stigen, det kändes mest som ett litet festligt inslag i löpturen. Jag kunde ägna mig åt lite personlig vadslagning om vilket träd jag skulle blåsa in i först, eller om det kanske var en liten bäck som jag skulle fara ner i med nästa vindby.

Hade värsta flytet i löpningen och kände mig som en drottning rent fysiskt. Men i huvudet malde tankarna. Min massör undrade förskräckt vad som trycker mig när hon petade försiktigt på mina axlar idag. De är som stål. Och svaret är att det är allt och inget. Tusen grejer samtidigt. Projekt som måste ros i hamn utan att jag har en aning om hur jag ska gå tillväga. Femtonmannakörer som ska spelas in med mikrofoner och återgångar jag inte begriper hur de ska kopplas. Pålägg och ekon som inte vill fastna på reglarna. Och faller inspelningen så faller andra grejer.

Hujedamig.

Bra då att man kan springa bort sina tankar för en stund. Jag kom kanske inte närmare en lösning, men jag kunde låta fantasin vandra och kanske ger det något till slut. Återstår att se i morgon.

Det är höst!


Det var inte längesen havet inbjöd till bad när jag sprang. Blir dock inte särskilt badsugen när jag ser det här...

Skidinspiration?



Jag fick ett mejl. "Tänk på de här åkarna när du kör teknikträning!" stod det.

måndag 21 september 2009

"Jag åker kanske ifatt dig"...

Man ska spinna medan järnet är varmt, rulla allt vad hjulen håller och smida medan katten är borta och råttorna går som katten runt het gröt. Eller ja, man ska passa på medan det suger i rullskidsnerven. Ingen löpning idag heller således, utan istället knappt två timmars stundtals asjobbig, stundtals underbar rullskidåkning.

Sms:ade Johan och frågade om han skulle skida och om jag fick hänga på. Fick ett tveksamt samtal i luren. "Åk du före så kanske vi kan mötas nånstans, jag ska bara laga färdigt maten och äta. Jag åker kanske i fatt dig". What?! Okej, nog för att jag är långsam och inte har bemästrat tekniken till fulländning ännu, men jag lär ju knappast ha klister under fötterna. Det slutade ändå med att vi åkte samtidigt och med att han förvånat konstaterade att han är imponerad av mig och min åkning: "Du får ju upp riktigt bra fart i stakningen!". HA!

Vågade förresten släppa stavarna och försökte få in den där förbannade diagonaltekniken i en svag uppförsbacke. Om och om igen. Ner och upp. Vingel, vingel. Men snart har jag det!

Kom hem och kände mig nöjd, glad och stolt. Slog på webbradion och lyckades pricka in sista kvarten på MFF-Elfsborg. Kände mig genast brutalt nerslagen i skorna. Vem fan har bytt IFE:s backlinje mot ett såll?!

"Kvinnor har inte kompetensen"

– Herrsektionen är det kanske svårt att få en kvinnlig representant till eftersom det är på elitnivå. Det är nog så att kvinnor inte har möjlighet och kompetens att sköta herrfotbollen, men damfotboll och ungdomsfotboll däremot, det går ju bra.

Så säger en man som är ordförande i en av idrottsföreningarna med elitlag i Halland. Det handlar om skev könsfördelning i styrelserna i idrottsföreningarna, och den här ordförandens styrelse är värst. Där finns bara män. Och det har snubben mage att förklara med att kvinnor inte har kompetens nog att sitta i en styrelse som representant för herrsektionen inom klubben. När han hörde sig själv på radio insåg han nog vilken groda han kläckt ur sig, för då ville han förklara vad han menade. Vilket egentligen bara ledde till att han vecklade in sig ännu mer.

– Det är ju inte kompetensen utan intresset och tiden som inte finns hos kvinnor när det gäller herrfotbollsstyrelsearbete, kläckte han ur sig.

Yeah right. Men tiden finns tydligen när det gäller damfotboll och ungdomsfotboll. Får man mer tid på dygnet om man ägnar sig åt sånt, eller?

Jag vet inte vad som skulle bli bättre om det var fler kvinnor i idrottsstyrelserna, och jag vet inte om jag bryr mig särskilt mycket ens. Men jag blir fan förbannad när män kan sitta och bräka ur sig såna där saker utan att ens reflektera över vilka konsekvenser deras inställning får strukturellt. Tro fan att ingen kvinna vill sitta i en styrelse där ordföranden tror att hon varken har kompetensen eller intresset att vara med. Och tro fan att man inte hittar några kvinnor som vill sitta i en styrelse om man går runt och tror att de inte är intresserade.

söndag 20 september 2009

Kan själv (bara ingen lägger grenar i vägen)!


Det är något alldeles speciellt med att göra saker själv. Att ge sig fan på att klara det och sedan utföra det. Ärligt talat, för ett par månader sedan trodde jag verkligen inte att jag i slutet på september skulle kunna köra drygt 11k genom stan på rullskidor utan att välta i varenda dike och livrädd ploga nerför alla små backaningar. Men det gick hur bra som helst! Hade tänkt åka drygt 9k, men körde förstås lite fel och det blev längre än jag tänkt. Plus att jag hittade ännu en cykelväg under en järnvägsbro som passade utmärkt att åka fram och tillbaka på några gånger och öva lite frånskjut. Sakta men säkert lär jag mig.

För övrigt är det först när man förflyttar sig på mycket små vältbara hjul som man börjar bry sig om asfaltskvalitet och taskigt gjorda lappar och lagningar. För att inte tala om grenar och smågrus! Den som uppfann allén borde hängas.

Jag har en plan...


...och den ser ut såhär och inbegriper rullskidor. Helst ska jag vara färdig innan klockan fem, för då ska jag på Bodybalance. Nu kör vi!

lördag 19 september 2009

Jag har bemästrat kartan och kompassen!


Jag kan inte orientera. Senast det begav sig var 1998, på någon slags skoltävling. Vill minnas att det var en regnig höstdag och att det hade regnat oavbrutet i någon vecka. Vi skickades ut med några minuters mellanrum och förväntades återvända med ett korrekt ifyllt startkort och helst så hela och hållna som möjligt. Jag hamnade i ett kärr eftersom jag inte kunde läsa kartan, och blev förstås skitförbannad. Hittade kontrollerna och återvände med nöd och näppe inom den tidsgräns som krävdes för att man skulle ha klarat det hela. Det var värre för andra. Det var ju liksom alltid någon som irrade bort sig och som orsakade värsta spaningspådraget.

Riktigt så dramatiskt blev det inte idag. Vi gick 17 av 30 kontroller i Skedala en bit öster om Halmstad och jag blev riktigt biten! Det var ju helt sjukt roligt att stå där med kartan och plötsligt fatta vart man var på väg och kunna räkna ut att om några meter ska det ligga stort klippblock vid sidan av vägen. Lätt att jag ska skaffa en annan karta över ett område som ligger lite närmre, och köra ett löpträningspass med karta och kompass! Så himla skönt att röra sig i terräng utanför motionsspåren! Särskilt på en sån här dag som kändes som en liten eftersläntring av sommaren.

Orienterare? Jag?!


Johan har fått för sig att vi ska trimorientera i Skedala. Så nu ska vi åka och köpa nån slags karta. För övrigt har jag kommit på kant med min fotpod. Den räknade 1.5k fel imorse när jag sprang runt i hamnen. Skitirriterande.

fredag 18 september 2009

Ändrade planer och vandringsiver

Insåg just att en av de där femton brandmännen inte alls var brandman, utan kommunstyrelsens ordförande här i stan. Jag tycker det är lika festligt varje gång att inse att personer som oftast bara är en intervjuill i ett nyhetsinslag om nerdragningar i den offentliga sektorn plötsligt kan dyka upp klädd i en Craftjacka och på Swenorskidor och vara helt mänsklig.

Idag blev en vilodag trots att jag planerat för lite skidande. Och liksom Snorkfröken tänker jag inte heller skämmas. Saker kom i vägen. Som bristen på sömn. Efter att ha diskuterat min vespa på väg hem från jobbet med en moppemekaniker som nog trodde att tändningen skulle gå att fixa så gick jag hem och klev rakt ner i min säng. Och där blev jag kvar. Tom i huvudet, matt i kroppen och helt oförmögen att göra något annat än att sova.

När jag vaknade började jag fundera över morgondagen. Jag kollar på vandringsleder och tjusiga bokskogsbilder och tänker att Skedalahed nog är platsen jag vill vara på imorn. Eller Danska fallen. Eller Åkulla bokskogar. Klart är i alla fall att det ska packas matsäck och vatten och snöras på vandringsskor imorn. Jag längtar!

torsdag 17 september 2009

Rullande brandmän


Tänk dig femton brandmän med noll hjulkontroll. Lägg till en tjej med minst lika dålig koll på vart benen och stavarna far. Skicka iväg dem tillsammans med ett gäng kunniga, pedagogiska skidåkare, och du ska nog se att det blir vasalöpare av de femton brandmännen och tjejen till slut!

Jag har haft sjukt roligt. Vi åkte mest upp och ner under en järnvägsbro, det var perfekt lutning att öva diagonalåkning och stakning med frånskjut i. Och mina skidor är som en dröm! Skorna sitter som gjutna! Jag längtar till nästa torsdag.

På väg!


Det här med rullskidskola alltså... Jag kände mig så nervös att jag var tvungen att springa mig lugn. Men nu, 3k senare, är jag redo och full av självförtroende! Fast inte tillräckligt kaxig för att skida genom stan bort till brandmännen...

Mot skolbänken!


Tjoho! Arbetsdagen är slut och nu ska jag hem och ladda mentalt inför kvällens aktiviteter. Klockan sex står jag utanför brandstationen på vingliga hjulben tillsammans med massa brandmän och min rullskidlärare från Simlångsdalen IF. Yey!

onsdag 16 september 2009

Spralliga ben och svettiga backar

Galgberget

Om jag fick bestämma skulle jag bara leka och springa långpass. Att hålla på och tjurrusa i uppförsbackarna, vända efter varje nedförslut och ta backen på andra hållet när man ändå är i farten och sätta upp slutmål för fartsträckorna som är typ "till nästa sväng" när man inte ens ser slutet på rakan man ska rusa på och därför kan få springa som satan i kanske hundra meter mer än man trodde - det är fan livet. Näst efter att springa lugnt och läääänge så är fartlek det bästa jag vet.

På väg bort mot Galgberget erbjöd sig Johan att vara hare nästa gång jag tänkte persa på 5k. Jag har ju fortfarande en måltid att sträva mot på den sträckan - sub 22 min innan 2009 är slut. Men alltså, jag funderar på att lägga ner den grejen. Vem vill vara snabb när man kan vara uthållig? Och dessutom på en så skruttig sträcka som 5k.

Jag tror jag behöver lite nya mål. Någon som har ett förslag?

Jag har en löpdejt!

Ibland får man sparka igång folk eftersom de typ ligger och sover när man frågar om de snört på sig springskorna. Men nu har jag i alla fall en dejt på Galgberget. Jag som helst springer ensam. Vad har hänt? Halvmaran har gjort mig lite kaxig tror jag allt. Innan har jag ju velat springa själv för att jag hatar att hamna efter. Nu skiter jag i det och kämpar på med mina backar. Han får springa i sin takt, jag springer i min.

Han har nu exakt 7 minuter på sig att dyka upp utanför min dörr. Det här ska bli grymt roligt!

tisdag 15 september 2009

Tröskellöpning längs stranden

Jag vet inte om det var maratondrömmerierna eller om det helt enkelt var dags nu - men så fort jag kom utanför dörren och satte fötterna i rörelse var det som att all såsighet och alla tvivel på om jag någonsin kommer vilja springa igen var borta. Jag älskar ju det här! Och jag lät benen bestämma helt själva vad de hade lust med, förstås med lite hänsyn till hjärtats åsikter, och efter uppjoggen blev det 4k i tröskelfart. Sprang längs stranden i motljus och längs en stig som någon fixat bort gegga och uppsprungna partier på sedan jag var där sist. Och det var löv på marken överallt! Jag har helt missat att hösten tydligen har anlänt.

Nu mår jag bra igen. Och jag har inga som helst tvivel på mig själv och min löpning längre. Jag längtar efter i morgon - då ska jag köra backar. Eller tusingar. Eller kanske fyrahundringar? Nåt jävligt blir det i alla fall.

Jag springer igen!



Maraton nästa?


Filosoferade lite med en kompis om vad som ska få mig ur den här håglösheten. "Ett nytt lopp att sikta på kanske?" sa hon. Och när jag kommer hem ligger det en inbjudan till Stockholm marathon 2010 på hallmattan. Ska jag se det som en utmaning?

måndag 14 september 2009

Postloppkoma

Jag sitter hemma och  v i l l  i n t e.

Vill inte röra mig. Vill absolut inte springa.

Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Visst har jag haft dagar då jag inte varit särskilt sugen på att springa, men idag är annorlunda. Jag vill inte ta ett steg i de där jävla löparskorna.

Är det här någon slags post-loppkänsla som jag missat tidigare?

Kroppen känns hur bra som helst. Mina ben är pigga och borde längta ihjäl sig efter en lågintensiv löprunda i eftermiddagsvärmen, mitt huvud borde längta efter lite ensamhet och tystnad i löpspåret, bara huvudet och jag. Men det finns ingen längtan någonstans.

Har i alla fall förgyllt dagen för två apoteksbiträden idag. Jag frågade nämligen hur en värktablett vet vilket ont den ska ge sig på om man råkar ha till exempel mensvärk och huvudvärk samtidigt. En jävligt relevant fråga tyckte jag eftersom jag ofta har allt på en gång och under de tillfällena kan jag gå över lik för att bli av med det magonda först. Skulle tabletterna då istället sikta in sig på huvudvärken är de ju helt meningslösa. Efter lite fniss kläckte biträdena ur sig att tabletterna tar båda på en gång. Jag känner mig inte helt övertygad.

söndag 13 september 2009

...och det kunde varit värre!

I Varberg nu. Och precis innan vi kom in på perrongen ropade konduktören i högtalarna:

"Ni som glömde hoppa av i Göteborg - det går ett tåg tillbaka till Göteborg härifrån Varberg kl 22.20 från spår 2. Missa nu inte den här stationen också!"

Haha!

En prinsessas längtan...

...efter att få komma hem!! Sitter på tåget och lämnade just Kungsbacka tror jag att det var. Och även om jag mår som en prinsessa så känner jag mig jääävligt less på det här tåget nu. Lämnade Uppsala kl 17.10 och kommer inte vara hemma förrän strax före elva. Kan ingen dra ett direktspår mellan Halmstad och Stockholm? Eller kan ingen åtminstone bestämma att vi låter bli att stanna i alla Skövdeställen?

Nåja. Jag ska inte gnälla. Den här dagen har varit fin. Återhämtning i form av en liten promenad på sådär 5k upp till Ackis och tillbaka, sen stor brunch tillsammans med närmsta släkten. Att jag sedan råkar hamna i helvetestågvagnen med snoriga och svininfluensiga människor som vägrar snyta sig utan istället sitter och andas som en skördetröska kanske inte är hela världen.

Men snälla tåget...det gör mig inget om du kör liiite fortare.

02:01:42!


Först: Tack för alla peppande kommentarer och alla grattis! Ni är underbara!!

Anlände i Uppsala i fredags med pirr i magen och svårt att somna. Vaknade pigg som en lärka klockan åtta på lördagmorgonen och steg upp och gjorde grötfrukost. Medan familjen åkte på marknad strövade jag runt i stan och väckte benen.



Stannade till i Stadsparken och kollade på alla fantastiska ultralöpare. Hejade och klappade händerna vid varvningen. Såg Ramonas Andrius från Litauen springa i mål på på 3:13 på 50k-distansen. Fick höra historier från Honolulu marathon av en man som  som sprungit 25 maror runt om i världen och som nu liksom jag stod och spanade på resultatskärmen vid Studenternas. Fick lite peppning inför min eftermiddag på Stockholms gator.



Så var det dags för lunch, och sen iväg till Stockholm för att hämta nummerlappen. Klockan släpade sig fram till halv fem, och efter en sista peppning från min hejaklack (som sedan begav sig bort mot Stadshuset. Jag hade bett dem hålla sig runt 11-12k, för jag misstänkte att det var där jag skulle behöva höra mitt namn ropas av stolta röster...) gick jag mot min startgrupp. Småpratade nervöst med ett par halvmaraveteraner som fick mig att tro att jag skulle klara mitt mål; det vill säga att komma under 2:15. Hann ändå tänka "men förihelvete, vad är det jag har gett mig in på?!!" innan klockan slog 16:45 och starten gick för mig och alla andra i startgrupp E.

Funderade på allt och inget i ungefär 7k, sen ramlade en kille ihop framför mig, hans fot vek sig och det såg så otäckt ut att jag ägnade närmsta kilometern åt att stirra ner i marken snarare än omkring mig, allt för att undvika stenar och läskiga kanter. Passerade 10k efter 56 minuter och hade hållt fantastiskt jämnt tempo första 2x5k. Norr Mälarstrand var rena drömmen och jag kunde passera familjen med ett strålande leende på läpparna. Mina fötter tyckte dock inte om stenbeläggningen från Stadshuset och bort mot regeringskansliet, satans otyg. Men det var ju lite festligt förstås att passera på Riksgatan kanske.

Trodde jag skulle ha det jobbigt runt 15-16k, men det var mest rätt trevligt. Lite seg i låren kanske. Helvetet dök istället upp vid 18k. Då dog mina ben. Hjärtat och hjärnan orkade och ville, men hur jag än kämpade så sänktes tempot. Tryckte en dextrosol och en mugg vatten och efter fem minuter fick jag en kick som sparkade igång allt nedanför midjan på mig igen. Från Slussen och in i mål flög jag på moln! Ökade tempot ordentligt och sprang förbi en hel del folk i sista pyttebacken förbi Slottet. Stora, stora leendet dök upp och jag började nästan grina på upploppet. FATTA! Jag har sprungit en halvmara, klarat min måltid med råge och idag mår jag som en prinsessa!!

Jag har haft en magisk helg. Mycket löpning och återseende av släktingar jag inte träffat på bra länge. Nästa år står jag på startlinjen igen!

lördag 12 september 2009

fredag 11 september 2009

Ipoden laddad!



Ladyhawke, Florence + the Machine, Patrick Wolf, Belle and Sebastian och lite Refused bland annat ligger på morgondagens spellista!

Är vi framme snart?

Jag är rastlös. När man surfat en stund, lusläst det man har lust att läsa i alla tidningar som går att hitta, druckit det obligatoriska gratiskaffet och tryckt i sig lite gratisfrukt så finns det inte så mycket mer att hitta på. Dra på löparskorna och springa bort till andraklass kanske? Fast då blir kanske tystavdelningen sur, jag måste ta mig igenom den på vägen. Och där ska man ju tala med små bokstäver och definitivt inte stolpa igenom med vevande armar och flaxande hår.

(En parantes förresten: Nog för att jag redan visste att chefredaktör Runheims krönika i senaste Runner's skulle bjuda på rätt bisarra och elitistiska åsikter om vad som är löpning eller inte så blev jag ändå förbannad. Igen. Hur tänker han?! Jag har fantastiskt svårt att förstå hur man kan värdera snabbhet högre än uthållighet. Det är häftigt att springa över maradistansen oavsett i vilket tempo man gör det! Allt handlar ju om vilka förutsättningar man har att utgå från.)

Passande läsning...


Ett tåg kommer lastat med en löpare! Byte i Göteborg just nu, och en vansinnigt kvick tur in på Pressbyrån för lite reslektyr. Nu bär det av mot Uppsala!

Programledaren är hel!

Jag bör väl meddela att rullskidsäventyret gick bra och att ingen dog, ingen gjorde illa sig och ingen blev förbannad på producenten för att hon kommer på så dumma saker att ägna ett radioprogram åt. Och så har jag hittat en rullskidskola till mig själv också! På torsdag nästa vecka ska jag och femton brandmän träffa Jonas Henningsson från Simlångsdalens IF och påbörja vår resa mot att bli de bästa rullskidåkarna vi kan bli. Yes.

Headsetet på plats!


Allt funkar! Nu väntar jag bara på min stackars kollega. Kvart över åtta kan man lyssna på P4 Halland!

Sveriges radio på rullskidor!


Jag har övertalat en av mina programledare att åka rullskidor i direktsändning. Själv ska jag stå bredvid och ta kort. Håller på att testa sändningsutrustningen nu.

torsdag 10 september 2009

Den här...eller kanske den här...eller kanske den?

Den rosa kepsen eller den vita? Linne eller kortärmat? Långtights eller trekvarts? Seger- eller Nikestrumpor?

Jag har plötsligt blivit lite skrockfull. Väljer kläder till lördagens lopp efter hur lyckad jag känt mig i dem. Mina favorittights har aldrig svikit mig när det gäller snabbhet. De har ordnat personbästa både på Varbergsloppet och Midnattsloppet. Men de har ett par taskigt lagade hål i baken efter ett par mindre smidiga omkullkörningar på rullskidorna. Känns sådär. Då återstår mina andra trekvartisar som aldrig känt några tävlingsnerver. Däremot har de varit hur snälla som helst på mina långpass och tagit mig många kilometrar. Eller ska jag satsa nytt och fräscht på mina oanvända långtights som kanske kan ta mig långt bara på ren nybörjarvilja?

Rosa kepsen är rolig och gör mig lite lättare att se för eventuella hejaklackar. Men den vita har hängt med på alla mina äventyr den senaste tiden.

Jag känner mig lite störd.

För framtida segrar

Jag har fått Vasaloppsjingeln mejlad till mig. En kvinna som är aktiv i en av skidföreningarna häromkring blev så glad när jag berättade för henne igår att jag skulle åka Vasan i vinter. Hon ville lura med mig på Hallands rull-ski i helgen också, men jag hade halvmaran att skylla på som tur var... Men efter det samtalet kom i alla fall mejlet. Jag tror hon försöker säga mig något.

Vackert är det att lyssna på hur som helst. Jag drog just ur hörlurssladden och körde jingeln i högtalarna och det gick som en rysning genom hela redaktionen. Av spänning för några få kan jag tro, av ångest för några andra och resten tänkte nog mest på långfrukost i soffan framför tv:n.

onsdag 9 september 2009

Dumnöjd och frystrött
















Jag går omkring och fåntrattler. Den här dagen började så illa med med sura miner på jobbet och slutade i himmelriket. Jag kommer sova som en bebis.

Ut på havet igen!


Från kräklöpning på Galgberget till snyggsegling i nordvästvind. Jag är så lycklig!

Sju roliga kilometer senare...


En kilometer uppjogg, två kilometer i tröskelfart, två kilometer fartlek med backfokus, en kilometer tröskel igen och sen 3x100m djävulsbacke i hög fart men med kontrollerat och stiligt löpsteg. Vilan bestod av jogg nerför backen. Nerjogg på det.

Jag är helt slut.

Orange pepp


Jag tänker att Midnattsloppströjan ska ge mig lite fart och pigga ben. Och så tänker jag att jag ska springa skiten ur mig. Det jag gör idag ska vara så jobbigt att 21,1k på lördag känns som en barnlek. Rock'n roll!

Ajajaj

Jag har ont i rumpan. Och i baksida lår. Hur går det till egentligen? Borde inte träningsvärk i just de områdena vara överspelat för min del? Det är ju liksom inte precis så att det går två år mellan att jag tränar just rumpa och baksida lår.

Lyxonsdag!


Vissa dagar förtjänar man nåt annat än jobbets småäckliga kaffe. Idag är en sån dag.

tisdag 8 september 2009

Folk man hittar i en bastu

När jag läste på universitetet var det en urbota korkad föreläsare som sa åt oss att vi skulle leta reda på arbetarklassen i bastun på Valhallabadet. Det här var korkat av två anledningar:

1. Varför skulle vi leta reda på just arbetarklassen? Han förutsatte under hela sin föreläsning att klassen bestod av snobbiga övre medelklasskids som behövde komma ner på jorden. Visst är det bra att röra sig i alla slags kretsar och få ett bredare perspektiv på tillvaron, men det var fan oförskämt att sätta ettikett på oss alla bara sådär.
2. Framför allt: Varför skulle arbetarklassen sitta i bastun på Valhallabadet?

Men det var inte det jag skulle skriva om.

På mitt gym finns det ett gäng underbara tanter. Några av dem går på yoga och skrattar väldigt mycket och en är en supertant som tar tyngre vikter än jag på pumpen och som dessutom går på flera pass i rad med sin lika träningstokiga man. Och de här tanterna har jag inte sett till på hela sommaren. I vintras däremot, då bastade vi ihop och jag fick veta massor om deras katter, barnbarn och resminnen. Och idag var de där igen! Jag gillar verkligen mina tanter. Och det är något särskilt med att sitta tillsammans med halvbekanta människor i en bastu. Samtalen blir lite annorlunda på något sätt.

Varm och lugn


Jag har bastat (och tränat) tills jag blev skrynklig och helt utmattad. Underbart!

Nähä vet du vad...

...nu är det dags för operation uppryckning i det wahlgrenska hemmet. Jag tror att lite styrketräning och bodybalance följt av en väääääldigt lång stund i bastun gör underverk. I morgon ska jag springa sista passet innan lördag, det får bli ett rätt ostrukturerat fartlekspass med långa snabbintervaller. Men det är i morgon det.

måndag 7 september 2009

Jag latar mig!

Borde kanske göra som Träningsglädje och KarinTri och ge mig själv i uppdrag att följa mitt eget träningsschema. Åtminstone nån endaste liten dag. Men jag är så trött! I vanliga fall brukar det vara antingen kroppen eller hjärnan som hellre latar sig än springer en timme, men just nu är det alltihop som strejkar och placerar mig i sängen med en skräptidning och en kopp te. Försöker övertyga mig själv om att jag gör helt rätt eftersom det kanske inte hade blivit något trevligt lugnt distanspass idag ändå med tanke på förutsättningarna. Men vad vet jag om det? Oftast när jag är lite tjurig och inte har minsta lust att träna så blir passen värsta kicken och jag mår som en prinsessa efteråt.

Nåja. Vad är väl en timme i löparskorna? Det kan ju bli fruktansvärt tråkigt och dötrist och tråkigt och alldeles... alldeles... alldeles underbart.

Det här ska jag tänka på på lördag

Ju närmare jag kommer halvmaran på lördag desto mer realistiska känner jag att mina förväntningar blir. Eller kanske handlar det om att jag safear så att jag inte ska bli besviken. Nåja. Från att ha haft sub 2 timmar som mål så hamnade jag först på 2.15 som en tid jag skulle vara fullständigt nöjd med, och nu är jag mer inne på att jag är nöjd om jag ens fullföljer. Känner mig nämligen inte helt pigg i kroppen och går runt och är nervös för den där grissjukdomen hela tiden.

Fast nu på morgonen fick jag mig en liten spark i baken. Bodyfitness-snubben och ultralöparen Georg Hällstorp har just sprungit klart 6-dagars i Slottsskogen. Visserligen som ledsagare åt blinde löparen Jeffrey Norris, så jag antar att han inte sprungit på för fullt. De 51 mil som Hällstorp fick ihop skulle säkert kunnat bli några fler. Och efter att ha sprungit i sex dagar skriver han på sin blogg att det "blir nog inga problem att vara farthållare på Stockholm halvmaraton på lördag". Han ska springa på 1.30.

Om Georg Hällstorp kan springa halvmaran på 1.30 på lördag, då kan jag springa närmare 2.00 än 2.15.

söndag 6 september 2009

Sjöbusar och gråt

Jag har seglat på riktigt typ tre gånger i mitt liv. Och så har jag suttit i en segelbåt tillsammans med segelkunniga några andra gånger och försökt ta tag i rätt skot och tampar och förstå vad lovart är för något. Idag gjorde jag mitt bästa för att se ut som att jag hade en annan seglarhistoria - ungefär som om jag var uppvuxen i en sittbrunn med en flytväst fastsydd på kroppen. En kompis håller på med ett seglingsreportage och behövde några statister, så det var ju bara att dra på sig den randiga tröjan och försöka se ut som en sjöbjörn och le mot kameran.

Den här helgen har verkligen varit en slöhelg. Jag har varit tröttare än tröttast, och slösat den lilla energi jag haft på mina vänner. Imorse hade jag tänkt springa någon timme och ställde klockan på nio. När den ringde orkade jag inte ens resa på mig. Dessutom har jag ont i ryggen. IGEN. Känns som typiskt nu när jag är tillbaka vid samma skrivbordsarbete som orsakat ontet, där jag sitter ner typ 6 timmar om dagen vid en dator. Försökte råda bot på det ikväll genom först ett lugnt löppass, och sedan body balance. En sak som är lite smålustig med att vara trött är att jag blir så himla känslig. Jag brukar tycka att den här koreografin av balancen är rätt bra, med fina låtar och sådär. Men idag höll jag på att börja grina för att det var så vackert när hela klassen reste sig mot himlen i solens krigare under Crack the shutter med Snow patrol. Och redan i solhälsning B när vi gick upp i krigaren II under Jems It's amazing var tårarna nära.

Jag ska absolut försöka sova bättre den här veckan.

På äventyr!


Jag är på en segelbåt. Har lovat att vara en kompis behjälplig i ett seglingsprojekt med många rookiesar involverade, däribland jag. Ojoj.

lördag 5 september 2009

Rullskidshimlen!


Jag testar skidskor och stavar. Wasaskidorna måste monteras så det blir inget köp idag. Men imorn! Jag känner hur skidpeppen återvänder!

fredag 4 september 2009

"Låna" en löpare?


Jag drog på mig springkläderna på jobbet när jag avverkat veckans sista arbetsdag, och fick således vandra genom kontorslandskapet klädd i funktionskläder i klara färger och löparskor på fötterna. Det här leder ofrånkomligen till en hel del kommentarer. Visserligen börjar de bli vana nu, men det är alltid någon som ska säga något. "Du vet att det finns bussar va?", "Ska du springa nu igen? Du är galen!" och "Man får ju ångest så som du håller på!". Och så favoriten; "Oj, ska du springa! Vad duktig du är!". For the record - jag är inte "duktig", jag gör något jag älskar. Men den diskussionen kan vi lämna därhän.

Men det var en sak som slog mig. I morgon kan man låna en levande bok på bibblan i stan. Det innebär att man "lånar" en människa. Eller kanske snarare en människa som har en viss ettikett och som man kan ha en mängd fördomar om. Typ en skejtare, en begravningsentreprenör, en muslimsk kvinna och en hemlös. Och då tänkte jag, varför får man inte låna en löpare? Folk tror ju allt möjligt om löpare. Eller, man kanske kan utvidga det hela till en tjej som tränar väldigt mycket, oavsett vad det är. En del tenderar ju att tro att folk som tränar mer än de "normala" två gångerna i veckan har ätstörningar, dålig självkänsla och är allmänt utseendefixerade. Att det handlar om beach 2010 och att man egentligen inte tycker att det är särskilt kul men gör det bara för att man ska. Jag anmäler mig som bok! Jag är kanske inte den mest kunniga löparen, men jag kan nog svara på ett och annat. Och jag ska minsann plocka bort duktighetsstämpeln och dessutom kasta beach 2010 all världens väg.

Förresten, backpasset då? Mjo, mitt pannben hade lite semester idag. Istället för en halvtimme backar blev det "bara" en kvarts stenhård kamp för att övervinna mina fyra värsta fiender på Galgberget. Sen bestämde jag mig för att ägna nästa kvart åt att springa ett antal 150 metersrepetitioner med joggvila mellan. Jag hade roligt, så roligt man nu kan ha när man jobbar i närheten av maxpuls...

Bring it on, Galgberget!


Jag är seg som kola i huvudet, men jag har gett mig fan på att köra backar idag. Så backar får det bli! Ju jävligare desto bättre. Allt förutsatt att jag inte far av spåret, det blåser för tusan halv storm.

torsdag 3 september 2009

...och så en parantes...

...apropå Lars Christoffersens 66 mil (eller just nu knappt 68 för att vara exakt) så kan det ju kännas lite trevligt med en jämförelse sådär i all anspråklöshet:

Jag har sprungit 30 mil. Hittills i år. Och eftersom jag började springa i april så ger det väl en snittdistans på 2k per dag om jag räknar snällt. Inte så jätteilla för en nybörjade, visserligen.

Men smaka på Christoffersens snitt - 15 mil per dag. Han manglade ju för tusan min distans på två dagar.

Inga kilometrar alls vs. 66 mil

Slottsskogen i söndags

Jag har visst väldiga problem att ta mig något för idag. Hade tänkt springa i det underbara regnet innan, men bestämde mig för att gå hem och vila lite. Den här veckans arbetsdagar har visst slitit ordentligt på mig. Jag kunde ju springa "senare". Nu är det senare och jag är inte ett dugg piggare. Det blev visst en oplanerad vilodag idag.

Istället roar jag mig med att kolla liveresultaten från 6-dagarsloppet i Spring för barnen. Fatta att Lars Christoffersen från Danmark sprungit över 66 mil! Och att han kommit 6 mil längre än tvåan i herrklassen. Jag lyfter på hatten och vågar inte gissa hur långt han kommer ha hunnit när alla sex dagar är över.

Favoritspringvädret!


Det spöregnar i Halmstad. Perfekt väder för att snöra på sig springskorna! Ju blötare och skitigare desto bättre.

Längdskidåkare och löpare eller bara ultralöpare?

Jag har fått ett råd. "Grenspecifik träning" är det som gäller. I alla fall om jag ska bli maraton- eller ultralöpare. Jag ska springa, springa och springa. Långt och långsamt. Och inte ägna mig så mycket åt skidåkning. Och ärligt talat, det här med längdskidor känns mindre och mindre lockande. När jag tänker på is och snö tänker jag mer på skosulor med bra grepp än på valla, mer på vilka ställen där snön försvinner fort än där den ligger kvar.

Man kanske kan springa Vasaloppet istället?

(Hej förresten du som hittat hit via Sparkibaken-Terese där hon tipsar om min blogg som Veckans blogg i fokus! Om du undrar något om mig och om vad jag pysslar med så är det bara att ställa frågor i kommentarsfältet!)

Cynisk?

Sparkibaken skriver om att Aftonbladet lovar att det aldrig mer ska bli några bantningslöp. Chefredaktör Jan Helin har kickat igång hösten med sina medarbetare, och meddelat dem att att framöver blir det mer fokus på nyhetslöp. AB är tydligen framför allt en nyhetstidning. Men jag känner mig lite cynisk, bitter och tvivlande. Jag ger det ett par månader, högst. Sedan kommer förmodligen försvarstalen tillbaka om att de ger folk vad folk vill ha. Sex, bantning och kändismisär.

För övrigt kan man ju fundera över vad som är ett nyhetslöp. Kvalar "GÅ NER 5 KILO på en vecka med NY METOD" in?

onsdag 2 september 2009

Fötternas tillstånd

Det slog mig just att jag sprungit två långpass på tre dagar. Men mina knän och trampdynor har aldrig mått bättre! Jag tar det som ett tecken på att jag har en ultralöpare som pyr någonstans långt där inne.

tisdag 1 september 2009

Therese vs Mörkret: 1-0


Jag får väl erkänna att det inte var min mest briljanta idé att springa hem från Vilshärad halv nio på kvällen. Det blev ju kolmörkt så fort jag kom utanför bebyggda områden. Försökte se det som en föraning till alla ultralopp jag ska springa nätterna igenom i framtiden... Följde cykelvägen via Tylösand och hade ett helvete i 7k när jag inte visste vad som var skuggor och vad som var avgrundsdjupa hål i asfalten. Dessutom kändes det lite olustigt att vara så ensam så långt bort från allt civiliserat. Men efter en mil eller så var jag tillbaka i utkanten av Halmstad och livet kändes lite bättre igen. Ta dig i arslet mörkret, jag är inte rädd!

Men det är rätt fantastiskt vad mycket dumheter som hinner flyga igenom huvudet när man känner sig som en liten ö i havet. Jag såg älgar och läskiga män bakom varje träd och började räkna på hur länge jag skulle orka hålla min 400-metersintervallfart. Inte särskilt länge kom jag fram till. Älgen skulle nog hinna ifatt och bita mig i öronen. Sen kom jag att tänka på en midsommar för många år sedan då jag klippte en tjejs lugg med kökssaxen och en annan tjej drack vaniljvodka tills hon kräktes. Jag har inte firat en enda liten högtid i Tylösand, men det är något med den platsen som gör att man alltid tänker på midsommar. När jag tänkt färdigt på det vart jag sugen på glass och började rangordna glassmaker. Körsbär kommer högst, sen hjortron.

Nu ska jag sova. Klockan fem ringer klockan i morgon bitti och kräver att jag ska gå upp och leverera morgonradio till hallänningarna.

Golfschmolf


Jag lyckades hamna i tre vattengravar på samma bana. Man kan liksom lugnt säga att jag inte vann golfen. Men jag kom heller inte sist. Och jag blev inte mest McEnroe. Roligast var utslagen (på pegg då förstås, även om det är mesigt. Slagen blev ju snygga då i alla fall...) men puttern var bästa klubban. Med alla de andra så var det ju noll kontroll och total slump om bollen råkade hamna åt rätt håll.

Kontentan: Jag är ingen golfare, kommer aldrig att bli. Men jag är en envis jävel. Ge mig en driver och jag kommer förmodligen stå på rangen tills jag kan slå 200 metersslag i sömnen rakt på flaggan.

Dags att ta sig hem!


Golfen avklarad. Nu ska jag göra det jag är bra på - springa! Mot Halmstad!

Vad har jag gett mig in på?


Jag är i Vilshärad. Jag ska spela golf. Hjälp.

11 dagar kvar och jag är planlös

Jag känner mig lite orolig. Hade glömt bort att man kanske ska ha en plan för träningsupplägget fram till halvmaran. Min tanke var att köra långpass i helgen, sådär 20k på en fin runda som jag hittat. Men nu har jag insett man visst ska göra sitt sista långpass typ en och en halv vecka (minst) innan loppet. Och så ska man ägna sig åt lite kortare distanspass i tävlingsfart och lite andra fartlekar och dra ner på mängden. Jävla skit. Jag som är en sån mängdjunkie just nu!