Tröskellöpning längs stranden

Jag vet inte om det var maratondrömmerierna eller om det helt enkelt var dags nu - men så fort jag kom utanför dörren och satte fötterna i rörelse var det som att all såsighet och alla tvivel på om jag någonsin kommer vilja springa igen var borta. Jag älskar ju det här! Och jag lät benen bestämma helt själva vad de hade lust med, förstås med lite hänsyn till hjärtats åsikter, och efter uppjoggen blev det 4k i tröskelfart. Sprang längs stranden i motljus och längs en stig som någon fixat bort gegga och uppsprungna partier på sedan jag var där sist. Och det var löv på marken överallt! Jag har helt missat att hösten tydligen har anlänt.

Nu mår jag bra igen. Och jag har inga som helst tvivel på mig själv och min löpning längre. Jag längtar efter i morgon - då ska jag köra backar. Eller tusingar. Eller kanske fyrahundringar? Nåt jävligt blir det i alla fall.