Om att kunna själv

Jag har tänkt en del på lördagens lopp. Jag var verkligen helt knäckt några timmar innan starten. Kände mig ensammast i världen och undrade vad i hela friden jag gett mig in på. Men det värsta av allt var att jag hatade den där känslan så mycket att det för en stund spillde över i ett förakt för mig själv. Jag var arg för att jag inte kunde hitta motivationen och styrkan i mig själv att genomföra det där förbannade loppet ensam. Istället ville jag att någon annan skulle hjälpa mig. Jag ville ha någon att luta mig mot, behövde ha någon som kunde ta emot mig och säga att jag var bra.

Löpningen är något jag till stor del utför ensam. Det är jag som sätter upp målen, det är jag som lägger upp planer för hur jag ska nå dem och det är jag som ser till att jag kommer dit jag vill. Sen har jag förstås god hjälp i lite pepping och hejande vid sidan av, och ibland lite träningssällskap. Men oftast är det min egen lilla bubbla.

Och ibland kommer det motreaktioner, som i lördags. Jag ville inte vara en ensam liten ö i ett hav av folk som klappade om varandra och sa "hey, bra jobbat" och som lyssnade på varandras berättelser om den senaste timmens bravader. Och samtidigt som jag tänkte så så kände jag mig svag. Ville vara en sån som kunde klara mig själv.

Nu i efterhand är jag arg på argheten. Vad fan liksom. Man kan inte göra allt själv. Det är mänskligt att längta efter att slippa vara ensam om saker.

Hur lyckades jag då springa på PB trots allt? Ja, säg det. Kanske berodde det på ett telefonsamtal med lite kärlek? Kanske på lite pepping från Andréa? Eller kanske var det så att de där 52.45 fanns i benen på mig oavsett och att jag faktiskt klarade mig själv? Jag sprang hur som helst det bästa jag kunde under omständigheterna som rådde (en knixig bana med alldeles för många hörn och trånga passager där folk flanörsprang i bredd utan minsta intention att släppa fram medlöpare som ville springa lite fortare) och jag är stolt över mig själv.