Oh lord, bring me those hills!

Nu känner jag mig sådär frikyrklig igen, men jag bara måste: Jag älskar backintervaller!

Klockan slog sex, vi var en tapper liten stavlöparskara som samlats vid utsiktstornet på Galgberget. Någon småhuttrade, en annan pratade om Linux och datorer. Till slut sa tränar-Eskil: "Jag tänkte vi skulle köra lite vanliga hederliga backintervaller idag". Knorr, knorr hördes till höger och vänster, och så mitt i allt - ett gällt "JA!". Och det var förstås jag.

Mina utvilade små ben hade redan under uppvärmningsjoggen innan träningen talat till mig om intervaller, backar, stegringslopp och andra härligheter. Nästan bett om det. Och nu skulle det ske! Försiktiga intervaller i första backen: "Håll er på 60 procent under de tre första repetitionerna, tänk på att ni inte är ordentligt uppvärmda ännu!" var ordern från Eskil. Sen skulle vi öka. 10 uppförslöpor senare darrade benen en aning. Men ingen rast, ingen ro. Nya utmaningar! En löpskolningsövning jag aldrig testat, mångsteg. Med stavarna i händerna liksom flög man fram! Eller åtminstone de första tio stegen... Eskil vill att vi ska sväva när vi springer. Det säger han när vi ägnar oss åt sprättstavgången också. "Nu svääävar vi, häng i luften!". Det låter så vackert, men ärligt talat, jag svävar lika mycket som ett kylskåp känner jag ibland.

Och sen då? Jo, sen kom monsterbacken. Åtta varv, "...och på de sista tre springer ni på 100 procent!" Sagt och gjort, och där kom mjölksyran. Stapplade upp sista metrarna och skickade mördarblicken i ryggen på Eskil när han sen gav order om stavgång med djupa, långa steg.

Tredje backen var brant, men kort. Lätt som en plätt, tänkte jag, tills jag hörde att här skulle vi ägna oss åt sidsteg och sprättstavgång. De där sidoskutten är verkligen en killer, jag tror faktiskt mina ben dog där en stund.

Och sen då? Visst kunde man tro att det var slut här? Nä, innan de sista femhundra meterna med stegvis ökande tempo så ville Eskil att vi skulle köra kortintervaller. 40/10 gånger fyra. OMFG.

Jag brukar jogga hem efter torsdagsträningarna, men idag var mina ben så krossade att jag lite smått generat bad om skjuts. Och då handlar det om knappt 2k...

Men...man måste älska de där backarna!