Backlöpning med djävulen på axeln

Den där tävlingsdjävulen som sitter på axeln ibland alltså. Man önskar ju att den kunde hålla käften. Om inte den väste i örat att "hörrödudu, du är minsann snabbare och starkare än de andra löparna i den här backen, och är du inte det så får du låtsas. Spring nu för tusan!" så hade jag aldrig stapplat omkring på nerjoggen på det där ömkliga viset som jag gjorde ikväll.

Idag var nämligen dagen då jag skulle börja vänja mina ben vid lite mer kuperad löpning. Eller ja, jag springer inte särskilt ofta där det är platt på mina distanspass heller, men nu var tanken att jag skulle ägna mig åt seriös backlöpning. På mitt springberg som jag bor granne med finns det två stycken underbara backar som möter varandra i en liten grop. Båda backarna är drygt hundra meter långa, och har den fina egenskapen att de blir brantare och brantare ju högre upp man kommer. Rena döden således. Och idag skulle jag springa uppför och nerför i varannan backe, totalt arton gånger. Nio gånger per backe, allt uppdelat i tre set med två minuters ståvila. Sex backar per set alltså, kontinuerlig löpning hela tiden tills alla sex backar klarats av. Bra fart nerför också, ingen vila där inte. På så sätt tänkte jag mig att jag skulle få fin träning på nerförslöpning när man börjar bli trött.

Det var bara det att när jag hade kört första setet dök det upp ett par bekanta ansikten - några orienterare som jag träffat på klubbträningarna i våras. En av dem skulle också springa backe. Och där någonstans kom tävlingsdjävulen. Jag bet fast blicken så högt jag kunde se upp mot toppen, skrynklade ihop ansiktet och tokrusade uppför backarna så att jag fick visselandning när jag nådde toppen. INGEN kommer före mig i mina backar!

Och det gjorde de inte heller. Och en stackars annan löpare som sprang om mig nerför när jag var på väg mot min sjuttonde backe fick bara känna vinddraget när jag drog om henne uppför sen.

Allt väl så långt. Men när sista backen var sprungen såg jag i kors och började seriöst tvivla på min egen mentala hälsa. Det här kan aldrig vara bra. Vinglade hemåt, stretchade och hällde i mig vatten. Började känna mig som en människa.

Nu väntar jag bara på träningsvärken. Hoppas den går över till på lördag.

Ungefär såhär såg jag ut. Fast argare.