Ibland undrar jag fan hur jag är skapt. Den kan inte vara normalt att njuta av att långsamt springa livet ur sig på en rullgrusig skogsväg - snabbt och snyggt uppför och sen så kallad vila nerför (fast såsade man för mycket i nerförsbacken kom uppmuntrande och pushande tillrop från coachen - här ska fan inte såsas, här ska övas utförslöpningsteknik!). Etiopian style. Jojjomen.
Och vad är nu det då? Jo, tränar-Eskil förklarade att anledningen till att etiopierna är så ruskigt spurtsstarka är att de kör mycket backar, men inte så mycket i form av mjölksyraträning, utan snarare med benhårt teknikfokus. Det bästa man kan göra är att springa uppför breda slalombackar typ, där man kan ta en nittiograders sväng när man märker att man börjar tappa tekniken, och så springer man längs med backen en stund tills man lugnat ner sig och kan springa fint igen. Då är det bara att vända nittio grader igen och springa uppåt. Och så fortsätter man tills hela backen är erövrad. Eller ja, sen springer man förstås ner och börjar om igen... Men vi har inga slalombackar i Simlångsdalen, därför blev det den där rullgrusvägen, och längsmedlöpningen byttes ut mot jogging på stället i tjugo sekunder. Men tro inte att det inte var jobbigt bara för att inte mjölksyran sprutade ur öronen! Efter tjugo minuter i Vekabacken (Veka! Har du hört ett så förrädiskt och hånfullt namn på en by! "Här orkar ni inga springa uppför int, det är lika bra ni vänder" kändes det som att den surmulna och ruvande gården intill backen tänkte) var jag redo att byta bort mina lår mot proteser anytime.
Hemjogg inklusive 5x30sekunders intervaller på det och jag flöt ut som en pöl på marken när det var dags att stretcha efter totalt 90 minuters löpning.
Nästa gång jag tar mig an Vekabacken ska jag dock ha köpslått med någon av bönderna i trakten om att släpa dit sin hjullastare eller en asfaltstillplattare eller vad tusan som helst för att jämna till de trassliga stenarna som med ett hånfullt grin lade sig i vägen och ställde till med jävulskap för mitt löpsteg.
Men HUR springer man utför, tycker det är svårt att inte bromsa & får oregelbunden andning & allmänt ur rytm... Tips tack!
SvaraRaderahaha! Det där lät kul!Undrar med om det var samma teknik utför som uppför?
SvaraRaderaMaja: Jag tycker också att det är sjukt svårt att springa utför på ett bra sätt. Jag brukar tänka ungefär på samma sätt som när jag springer på platten - höften fram och hellre framåtlutad än bakåtlutad, snabba fötter och liten "låda" att springa i. Dvs, inga fötter som landar framför kroppen, utan jag försöker landa med främre delen av foten under kroppen med så kort markkontakt som möjligt (svårt att ha lång markkontakt för övrigt, om man inte lyfter på foten och flyttar den framåt snabbt som tusan så ramlar man ju omkull... :P ). Bromsa måste man ju göra ibland, speciellt när inte underlaget lämpar sig för att dra på. Då rätar jag upp kroppen något (utan att luta bakåt) och hoppas på det bästa. Och så försöker jag slappna av i överkroppen, det är nyckeln för mig när det gäller att ha ordning på andningen. Spänner jag överkroppen blir det kajko av allt. Hoppas du kan använda dig av nåt av mitt svammel! :)
SvaraRaderaIngmarie: Det VAR roligt också! Utför fick vi minsann inte stanna för att rätta till tekniken dock, det skulle göras i farten. Och fort skulle det gå också minsann.
Låter hur kul som helst det där med slalombackeslöpningen. Men det är ont om sådana backar i Göteborg också. Får hitta nåt liknande.
SvaraRadera