Så krispigt grönt att det nästan gör ont att titta på!
Den här veckan har varit en av de slitigaste på länge på jobbet. Mycket nya saker att lära, mycket saker att ha i huvudet och en vilja att göra allt på en gång har ställt till det för mig.
Således har jag varit sjukt trött, så trött att jag börjat hamna på gränsen till det där stadiet när det mesta i livet faktiskt känns rätt motigt. Och det som varit tyngst är min tro på att jag faktiskt kan springa. Herregud, jag nojade ju helt omotiverat mycket över Vårruset i tisdags, bara en sån sak. Och dessutom har jag ägnat löjligt mycket tankemöda åt att fundera över om jag verkligen kommer orka springa 21,1 kilometer i Göteborg om två veckor. Jag har nästan kommit fram till att det förmodligen är en omöjlighet.
Men idag kom det svar på tal från kroppen. Efter att min hjärna gnällt och haft sig hela dagen så reste jag mig till slut upp från mitt horisontella läge och svidade om till löparoutfiten för att ta mig an några backar. "Typ fem stycken, max", tänkte jag och började jogga. Fem kilometer senare var jag redo. Och plötsligt kändes benen oövervinnerliga och andningen höll sig i schack trots att jag pressade på för allt vad jag var värd och blev helt slut vid toppen på backen varje gång. Under joggen nerför backen återhämtade jag mig kvickt och kände mig lika adrenalinpeppad varje gång jag åter ställde mig vid startpunkten, redo för nästa och nästa backe.
Och med ett leende insåg jag att fan, det är bara hjärnspöken som bråkar med mig ibland. Jag vill, jag kan och jag kommer krossa mitt personbästa den 22 maj!
Härligt! Och vilket fantastiskt foto. De där hjärnspökena kan verkligen ställa till det för en. Stress och trötthet gör den klokaste knäpp, så är det bara. Hoppas det väntar en lite mer vilsam vecka för dig nu.
SvaraRadera