Surrealistisk nerjogg

Man skulle kunna tro att när man springer trappor så är det själva trappspringandet som är det värsta. Särskilt när varje trappa är exakt 110 steg lång och särskilt när man springer tio gånger upp och ner.

Men nej.

Värst var första tvåhundra meterna på nerjoggen. Att plötsligt springa på platt mark efter en kvart intensivt uppånerspringande med mjölksyran ända ut i hårtopparna var en surrealistisk upplevelse. Jag höll på att välta in i en gärdesgård som stod utplacerad en bit till vänster om mig.

Den fruktade trappan. Fast egentligen inte. Den här bilden visar trappan ovanifrån, från översta delen. Nedersta, där  jag sprang mina 1100 steg, syns inte ens. Så lång är hela trappen. Foto: Johan.