Bergådalbana

Jag gillar känslor. Utan känslor skulle livet vara pissetråkigt. Jag tycker allra bäst om att vara lyckligast i världen förstås, men även ledsenhet kan jag uppskatta på ett teoretiskt plan - för om inte ledsenheten fanns skulle inte heller glädjen och lyckan finnas. Det värsta jag vet är ett grått murr där dagarna går utan att jag varken har toppar eller dalar. Och människor som aldrig visar minsta känsloyttring begriper jag mig inte på alls.

Det fina med löpningen är att den när den fungerar som bäst så räddar den mig från de djupaste dalarna, samtidigt som den förstärker livsglädjen så att jag kan bli helt galet frireligiös ibland. Men. Igår försvann löparglädjen av olika anledningar som jag inte tänker gå in på, och det sorgliga med att tappa glädjen till löpningen är att då försvinner den där bästa ventilen för att reglera vardagens alla upp- och nergångar. Jag springer ju bort oro och ilska i backarna, springer mig glad och lugn i långsamt tempo bland kossor och bokskogar och råddar bland röran i huvudet medan jag samlar kilometrar på lättsprungen asfalt. Med löparglädjen borta så blir jag vilse.

Imorgon bitti ska jag göra ett försök att ta tillbaks min ventil. Då kliver jag upp i ottan för att vakna till liv till fötternas tassande på förra höstens knastertorra löv på den gigantiska sandhögen Galgberget. Det är dags att återerövra morgonjoggen nu när sommaren är här!