Kampen om tiden

Jag och grymma Kenny. Kenny som sprang Kristins runde förra helgen. 50 miles. Och som den här veckan bara hade lite ont i knät...

Hur kan det vara så att tiden går fortare när man har roligt? Det är ju helt ologiskt. Tid är tid, en timme är alltid en timme och en helg är alltid en helg. Så borde det vara, oavsett vad man gör. Således borde den här helgen inte känts som en kvart. Men den bara flög förbi. Så många fina timmar, så mycket roligt. Härliga människor, underbar egentid med Johan, lite framtidsplaner och drömmeri. Och allt toppas med den där magiska söndagmorgonen på stranden.

Flygande (nåja...) löpning i sanddynorna. Varför hamnar jag alltid sist?

Sprallig (nåja...) joggvila efter 3x2min intervaller i sanden

Sprittande (nåja...) joggvila efter en minut ge-allt-ni-har-löpning i lössand