Det finns nästan ingenting jag tycker så mycket om som att läsa och tolka Muminböckerna. Ända sedan jag läste Kometen kommer för första gången för många år sedan har jag funderat över varför Mumintrollet riskerar livet för att ge tillbaka Snorkfrökens guldring som hon tappat. Jag tänker att det är Snorkfröken som är den som blir kär, Mumintrollet blir bara förtjust sådär som man kan bli i vackra personer och saker. Sen läste jag Philip Teirs artikel om Mumintrollets sorg när Snusmumriken ger sig av i Husis för nåt år sedan, och blev lite konfunderad.

Det har länge varit uppenbart att mumintrollets allra hetaste känslor riktar sig mot hans mamma och Snusmumriken. Den senare förälskelsen är häftig och infantil, laddad med den sortens passionerade melankoli som kännetecknar all barnslig kärlek. (...) Vad han vill ha är djup vänskap och exklusivitet, skriver Teir, och jag vet inte om jag vill hålla med.

Istället tänker jag att det som finns mellan Mumintrollet är en passionerad förälskelse, javisst, men den är på intet sätt barnslig och handlar inte alls bara om vänskap. Mumintrollet är ju kär! Och även om jag på sätt och vis håller med Mihoe i bloggen Reality challanged, det vill säga, kanske är det så att Mumintrollet faktiskt älskar Snorkfröken på något sätt, så fastnar jag nog ändå för Stefan Ingvarssons tolkning - att det är Snusmumriken som är Mumintrollets sanna kärlek. Det är bara det att det är en omöjlig kärlek eftersom Snusmumriken inte kan ge Mumintrollet tvåsamhet och exklusivitet. Snusmumriken är som Ingvarsson skriver relationsanarkist och går in och ut ur Mumintrollets liv lite som han vill, även om det är med en viss regelbundenhet. Allt Mumintrollet kan göra är att hänga sig fast vid det faktum att Snusmumriken faktiskt kommer tillbaka, och då får Trollet sin bekräftelse.

Hur som helst, att läsa Muminböckerna helt heteronormativt måste vara en fattig upplevelse. Visst kan jag tänka mig att böckerna är fina ändå, men det känns som att man som läsare går miste om en hel del då. Visst kan man tänka att Tofslans och Vifslans relation är mer av en syskon/tvillingrelation, men är det inte lite naivt och fyrkantigt? Och dessutom lite tråkigt?