Det står ett vinglas och ett whiskyglas på bordet. Och vattenpipan ser ut att ha gjort mig glad och nöjd igår. Somliga skulle nog säga att det var en tragisk fredagkväll/natt igår, men de vet isåfall inte något om någonting.

Idag på morgonen har jag lyssnat på sångogram på P3, läst om IPRED men inte kunnat koncentrera mig och istället tänkt på annat. Saker känns lite sådär just nu. Jag har verkligen ingen lust att fara fem mil ut i obygden för att agera förkläde till mamma i morgon. Men jag hör hennes vädjan om och om igen surrandes i öronen och det är så jävla svårt att värja sig. Sen har jag heller ingen lust att vara med i mitt alltmer snåriga liv överhuvudtaget, men en sån önskan är ju orimlig så den försökte jag låta bli att tänka på. Men vad schysst det hade varit om man kunde trycka på paus en stund bara. Jag orkar liksom inte gå och träna, men om jag inte gör det så vet jag att paniken kommer. Okej, tryck på paus och lägg dig ner och vila och sen kan jag träna när jag orkar och när det inte är bara drygt 15 timmar sedan sist. Jag orkar inte heller träffas och vara trevlig egentligen, fast jag vill nog. Men det blir ju roligare om jag orkar. Okej, paus då och sen har jag vilat ut den där tröttheten och jag blir mitt vanliga briljanta jag och kan leva upp till mina egna förväntningar på hur jag borde vara i sociala sammanhang.

Men det går ju inte.