Min Stockholmsvistelse inleddes med ett besök på Tribunalen där jag såg "Kommunistiska manifestet". Och jag vet inte jag, men de där fotknölssågningarna och avmätta idiotkritikerna som inte riktigt ville tro på att länken till La Paz var på riktigt och live och inte inspelat - jag blir så sur. Varför vill folk inte tro på nåt längre? Varför skulle ensemblen fejka teknikstrul under premiären? För att det är så roligt att inget blir som man tänkt? Jag hade i alla fall roligt under första akten, och efter pausen fastnade skrattet och det kändes angeläget och fint alltihop. Dessutom var soppan god och ensemblen trevlig. Nåja. Kanske tur att inte jag är teaterkritiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar