Jag träffade en så jävla cool kvinna innan idag. Hon satte sig ner bredvid mig på bion och behövde uppenbarligen prata. Det visade sig att hon jobbade på infektionskliniken på sjukhuset, och hon var så less. På en kvart fick jag veta precis allt om hur det är att jobba på ett länssjukhus som inte tar hand om sin personal; hur hon mådde på jobbet, vilka urbota dumma människor hon jobbade med som inte skrev upp övertid eller att de inte kan ta ut lunch nånsin, nån enda dag; hur stressigt det är att jobba med ett ständigt nedskärningshot hängande över sig; hur jobbigt det är att aldrig hinna äta under dagarna; hur fittiga cheferna är som inte vill förstå vad stress gör med människor och hur sorgligt det är att aldrig orka göra nånting annat än jobba, äta, sova. Själv hade hon bestämt sig för att det här går inte an; hon skriver upp varje minut; försöker hinna med lunchen varje dag trots att det dåliga samvetet mot kollegerna som ju då "måste" jobba lite mer bara för att hon tar rast (!); och tar skiten från cheferna som undrar varför hon jobbar över så mycket hela tiden eftersom de tror att hon är långsam eftersom "ingen annan jobbar så mycket över". Yeah right. Och så går hon och ser på film och annat för att inte helt stanna av i huvudet.
Och hon älskar sitt jobb!
Jag bara satt och nickade medan hon berättade.
Filmen var för övrigt sjukt jobbig, men riktigt bra. Buenos Aires 1977.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar