Jag kom just att tänka på första gången jag hörde Leonard Cohen. Det var för kanske sex år sedan.
Det var en sån där natt som borde blivit så bra, men som istället höll på att gå åt helvete. Vi var på soulklubb i Göteborg och alla var där. Det här var under en period då mitt crew bestämde över dansgolvet, och allt var så himla vackert. Jag var kär och min kille var där. Eller, om vi ska vara noga var han väl egentligen mitt ex, eller kanske inte ens det. Han hade förklarat för mig att han inte kunde bli kär, så enligt honom hade vi väl inte ens varit tillsammans. Men jag var kär, och det skulle visa sig att han trots allt också skulle bli det den här kvällen. Men inte i mig. Han blev störtförälskad i en annan tjej, och det var han ofin nog att berätta för mig. Jag blev tvungen att ledas därifrån av en vän, som tog mig hem, lade mig på sängen och sa att allt kommer att ordna sig. Sen satte hon på Dance me to the end of love på repeat. Var den skivan kom ifrån har jag än idag ingen aning om, kanske bar hon alltid runt på en Cohen-platta. Hur som helst, varje gång jag vaknade till den natten eller tidiga morgonen satt hon bredvid mig tillsammans med Leonard Cohens trygga, melankoliska röst.
När det äntligen blev dag och jag hade den där hemska kvällen bakom mig så mådde jag faktiskt lite bättre. Men Dance me to the end of love kunde jag inte lyssna på förrän flera år senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar