En bubbla fylld av energi och skidåkning

Frida, Erika, Milla, Sofia, Ruth, Malin, Sara, jag och Annika. Saknas på bilden gör Nilla. Bilden är lånad från Frida.

Man skulle kunna tro att en helg innehållandes nio skidmil på åtta mer eller mindre intensiva timmar skulle tära lite på energin. Men jag har nu landat hemma i soffan efter lite hets och fordonsbyte i Göteborg där Erika körde som en gudinna och lyckades få med mig och Sara på Halmstadtåget till slut, och jag känner mig som en hel människa med fyllda energidepåer. Utöver skidåkningen så var helgen fylld av inspiration, funderingar, energi och planer, bastuhäng, prat, styrka och glädje. Det är något magiskt i att tillbringa massa tid tillsammans med människor som utstrålar så mycket träningsglädje och som tar sig an utmaningar bara för att de kan - det liksom spiller över på en själv litegrann och ger styrka.

Halvvägs på långpasset. Klubben bakom kommer från Västerås. Jag försökte haka på dem men tappade dem efter ungefär tio sekunder...

När det gäller skidåkningen så är jag så stolt över mitt långpass i lördags. Fyra mil under fyra timmar var faktiskt inte något jag trodde om mig själv. Men jag kände mig stark och oövervinnerlig, en känsla som allt som oftast infinner sig när jag ska ta mig en lång sträcka på en lång tid. Samma sak händer när jag ska ut och springa ett par mil, och det stärker mig i min övertygelse om att jag är en uthållig jävel som ska ägna mig åt att ta mig långt, långt bort istället för till andra sidan gatan så snabbt jag kan.

Jag älskar att få vara i små bubblor som det här lägret. Verkligheten stannar utanför och försvinner bort i horisonten. Jobbet stannar långt borta, alla tankar utom de på skidåkning, mat och sömn och att bara vara precis på den platsen med precis just de här människorna blir oväsentliga. Men bubblor spricker såklart till slut, och nu är helgen över. Imorn är det vardag igen, men det känns som att jag kommer att leva länge på den här helgen.

Tack alla för en grym helg!