Solig och rolig löparfest

Den här vintern har jag sprungit otroligt lite. Knät har ju spökat, men framför allt handlar det om en naturlig prioritering av skidåkningen - jag har ju trots allt ett Vasalopp att ladda för.

Men ändå vet min kropp precis vad den ska göra så fort den sätter fötterna i ett par löparskor. Och det är jag så otroligt tacksam för! Dagens mil ihop med ett gäng härliga löpare kändes som en liten fjutt, jag hade lätt kunnat springa ett par mil till om jag hade haft tid.

Kylan var förresten inte så farlig. Antingen klättrade kvicksilvret under tiden vi sprang, eller så var det solens strålar som lyckades fixa upp temperaturen. Eller så var det bara värmen från mina medlöpare som höll mina fingrar varma och frusenheten i schack.

Vi sprang där i solskenet runt Nissan, jag fick ett par ord med Mattias Bramstång, en av mina löparidoler, och jag fick springa ihop med vänner som jag saknar under vintern när jag inte hänger med på klubbens löpträningar. Och mitt i allt tänkte jag tillbaks på våren 2009 då jag tog beslutet att börja springa. Det var ett märkligt beslut av mig då, med tanke på min bakgrund, men oj så rätt det blev. När jag tänker på de tre senaste åren med all löpträning, all skidåkning, alla människor jag fått lära känna och allt jag fått uppleva så känner mig så otroligt lycklig.