Reflexkalas!

Saftavslutning efter 12,8k

Johan, Anita, Erik och TEC-Rickard, en av mina nyvunna ultrarävkompisar i klubben

Jag känner Galgberget lika väl som min egen byrålåda. Jag vet var stigarna går, jag känner varje kurva och vet hur varje träd ser ut. Men igår fick jag en ny, härlig upplevelse som liksom fick berget att glittra ännu lite mer. En liten reflexorm slingrade sig fram längs elljusspåret, och det kändes så mäktigt på något sätt. Jag fick springa och snicksnacka lite med nygamla bekantskaper samtidigt som jag funderade över hur otroligt vacker och bra löpningen är. Jag känner mig liksom sällan så hemma som när jag får prata lopp och målsättningar inom löpningen tillsammans med andra springfrälsta! Det blev ultrasnack, 24-timmarsrekorddiskussion, Berlin marathonhyllning och - förstås - lite Vasaloppsfunderingar sådär vid sidan om.

Jag måste nog ändra lite på mitt motto i bloggheadern, för jag älskar att springa i grupp! Första varvet drog jag och Johan, och då höll sig tempot i min bekvämlighetszon, men sedan fick jag sällskap av mararäven Anette där framme och då höjdes tempot betänkligt. Men - och det känner jag mig så jävla nöjd med - det blev aldrig särskilt jobbigt för hjärtat och andningen. Mina vader sa däremot ifrån redan vid 9k, men det var inte oväntat.

Totalt var vi elva personer som hörsammat uppmaningen att fira Löpningens dag, men på berget var vi långt många fler. Halmstad OK invaderade stigarna och körde intervallträning och dessutom sprang vi förbi folk här och där som sprang parvis och såg ut att njuta lika mycket som vi av den här fantastiska kvällen.

Stort tack till Ingmarie för initiativet, och till Anita och Kajsa från världens bästa klubb som hjälpte mig att fixa!