Jamen då peppar vi skidsäsongen då!

Jag vet vad du tänker: Men asså, den där gamla vasaloppsbruden verkar ha gått och blivit helt triathlonifierad. Ska hon aldrig ta tag i skidträningen?! Och på sätt och vis har du rätt. Jag har triathlon i varenda skrymsle och vrå av mig själv. Jag fnissar för mig själv när jag tänker på den 17 augusti och Kalmar nästa år (du fattar! Idag är det exakt elva månader kvar tills jag får stå i vattnet i Kalmarsund och gråta till Just idag är jag stark!) och jag smider storslagna planer inför nästa års säsong. Planerna innehåller allt från mer fokuserad träning till lottovinster så att jag också kan skaffa mig en tysk älskare.

Men innan dess ska det åkas ett Vasalopp. Jo, så är det. Och även om den riktiga skidpeppen inte har infunnit sig ännu så vet jag att jag kommer att gilla att vara den där snoriga, vallakladdiga och köldslagna skidåkaren framåt januari-februari. Det är ju något visst med att fara fram i nypistade spår och lyssna på tystnaden och kolla på snötjocka granar som ser ut som nån som frossat lite väl mycket på julbordet. Eller, för all del, att fara fram i isiga konstsnöspår på en tre meter bred snöbädd insprängd i en solig granskog en vårvinterdag.

Jag hade tänkt blogga om årets första rullskidpass för någon vecka sen. Jag förväntade mig nämligen i vanlig ordning skrik och panik och trillningar åt höger och vänster. Men jag höll mig på benen och mådde inte nämnvärt dåligt nånstans i kroppen efteråt. Då tyckte jag att det fick vara. Mellanmjölkpassen får nöja sig med en stillsam kommentar på jogg.se.

Men så mycket kan jag säga att nu är skidsäsongen igång. Jag är till och med så peppad att jag tar med mig rullskidorna ut även på löppassen:

Rullskidlöpare...?

Fast nä. Så roligt är det inte. Skidorna på bilden är One ways carbonskidor som jag lånade hem av en kompis efter ett backlöpningspass. Är sugen på att investera i nåt lite fräschare än mina gamla aluminium-Elpex som rasslar som en traktor för tillfället.